Vi lämnade St.George den andra januari för att ta oss norrut igen. Mikael, som har varit med oss i 2 veckor nu, skulle flyga hem från St.Lucia och vi kände oss klara med Grenada för den här gången. Vi stannade första kvällen vid Tyrrel Bay för att klarera ut ur landet. Det är ofta en tidsödande procedur där man förväntas stå med mössan i hand vid de olika myndighetskontoren och fylla i formulär efter formulär. Efteråt hamnar alla papper i en stor hög och ingen kommer någonsin titta på dem igen. Allt för att behålla en förlegad byråkrati från en svunnen tid.

Vi tog dingen in på eftermiddagen, till det lilla kontoret där både customs och imigration fanns. De båda myndighetspersonerna tävlade troligen om vem som kunde vara otrevligast och min bedömning är nog att de kom på delad första plats. Just denna plats är känd för att ha väldigt otrevlig personal, vilket är ett rykte de lever upp till. I ärlighetens namn skall dock tilläggas att på många ställen får man ett trevligt bemötande. Vi sa att vi skulle åka den 4:e från Tyrrel Bay direkt till Vieux Fort på St.Lucia, vilket var en sanning med modifikation. Vi ville få vara papper stämplade med framskjutet datum för att slippa klarera in i Grenadinerna. Det skulle innebära ytterligare fyra myndighetsbesök och två extra ankringar.

Morgonen efter lättade vi ankar och seglade till Petite St.Vincent. Det är en ganska kort sträcka och vi var framme på förmiddagen. Ankringen var ganska full och det var svårt att hitta en bra plats Vi gick in mellan båtarna och släppte ankaret. När ankaret är nere brukar vi spänna kättingen försiktigt genom att backa. När kättingen är spänd backar vi med mer kraft för att ankaret skall sitta ordentligt. Så gjorde vi även i detta fallet men ankaret fastnade inte utan vi draggade akterut. Så blir det ibland och då får man helt enkelt ankra om. När vi skulle ta upp ankaret hade det fastnat i någon gammal mooring-lina, en tross eller liknande. Det ställde till det ordentligt eftersom vi var nära de andra båtarna och hade litet manöverutrymme. Vi släppte ankaret till botten igen. Lisa tog rodret och jag (Oskar) hoppade i vattnet för att försöka få loss trossen. Efter en stund var vi loss. Vi flyttade oss längre västerut och ankrade betydligt djupare.

Petite St.Vincent är en riktig paradisö med palmer och vita stränder. Vi tog dingen in till land och där möttes vi av en trevlig vakt. Han hälsade oss välkomna till ön och berättade att hela ön var privat. Vi fick promenera fritt där det inte fanns skyltat ”privat”. I realiteten innebar det 200 meter på en betonglagd väg, sen var det stopp. Vi gick tillbaka och stannade på restaurangen. Vi tog en drink och tittade ut över den vackra viken i eftermiddagssolen. Efteråt tog vi dingen tillbaka och badade och åt middag.

Dagen efter seglade vi norrut genom Tobago Cays där vi hade ankrat över jul. Vi körde slalom mellan alla grunda rev och väl igenom Tobago Cays fick vi oväntat fin segling upp till Port

Elisabeth på ön Bequia. Vi möttes vid vikens inlopp av en man i en mindre båt som frågade om vi ville ligga på boj. Eftersom vi hade ankrat i samma vick någon vecka innan då fyra andra båtar hade draggat under natten i den starka vinden tyckte vi att det var en bra ide. Vi sa dock att vi ville ligga så långt in i viken som möjligt i så fall för att slippa fallvindarna. Mannen tog vår önskan på största allvar. Han sa att vi skulle följa honom så skall vi få en bra plats. Sagt och gjort, han körde och vi följde efter.

Vi körde slalom mellan alla andra ankraliggare och vårt ekolod visade allt grundare vatten. När vi hade 0,4 meter under kölen stannade vi. Lisa ropade åt mannen i båten att vi inte kan gå längre in, det är för grunt. Mannen svarade ”det blir djupare, följ efter bara”. Vi var alla väldigt tveksamma, men efter en stund kom vi överens om att fortsätta sakta men säkert. Mannen hade rätt, snart hade vi en meter under kölen. Väl framme vid bojen insåg vi att längre in kan man inte komma. Vi hade mindre än 10 meter till närmsta restaurangs uteservering, men eftersom vinden är konstant så låg vi tryggt. Om det skulle vara så att vinden kunde vrida hade vi hamnat på land. Det var rätt häftigt ändå.

Dagen efter seglade vi norrut med målet Vieux Fort på St.Lucias sydsida.Vi var väldigt trötta på St.Vincent och ville inte stanna där igen. Vi gick på en hård bidevind (vinden förifrån) hela

vägen och på havet mellan St.Vincent och St.Lucia var vinden stark och dyningen hög. Mitt i det dog vår autopilot var på båten lovade upp i vinden och vi fick ett ofrivilligt slag. Det var redan sent på eftermiddagen och vi tog ett snabbt beslut att vända tillbaka mot närmsta vik på St.Vincent för att reparera autopiloten, trotts att ingen av oss ville tillbaka dit.

Vi fångade en boj i viken och inom mindre än två minuter hade vi ”försäljare” runt båten som ville sälja frukt och annat. Vi köpte en del cocosnötter och annan frukt. Under eftermiddagen kom den ena försäljaren efter den andra, men eftersom vi redan hade handlat det vi behövde tackade vi nej. Vi upplevde att många var intresserade av vad vi hade ombord och många ”spanade” mycket i sittbrunn och runt om båten. Den natten låste vi fast det mesta på däck innan vi somnade.

Dagen efter lättade vi ankar och seglade upp till St.Lucia. Vi fick vår tredje Baracuda på kroken, men eftersom det kan vara giftiga att äta i de här vattnen slängde vi tillbaka den. Vi kom in till Vieux Fort vid 14:00.