hilma sailing

Seglingen till Yap i västra Mikronesiens Federala Stater (FSM) tog nästan exakt 3 dygn och vi var väl ankrade kl 11:30 den 2 april, i viken utanför huvudbyn Colonia. Seglingen var besvärlig första dygnet med mycket squalls-regn och starka vindar, men kommande dygn hade vi bara enstaka skurar och svagare vindar. Egentligen hade vi kunnat segla snabbare, men vi anpassade farten för att komma in i hamn på förmiddagen.

Vid ankomst till Yap ropade vi upp hamnmyndigheten via VHF-radio enligt gällande regler. Vi hann inte mer än få fast ankaret innan de krävde att vi omedelbart tog oss i land för att sköta klareringen. Vi frågade om det kunde vänta en stund så att vi hann få lite ordning ombord, men de propsade på att det skulle ske på en gång. Väl på myndighetskontoret fick vi förklarat för oss att de nu arbetade ”övertid” eftersom det var deras lunch. Vi förstod då varför de hade krävt att vi kom iland på en gång, eftersom de då kunde kräva oss på mer pengar i form av övertidsersättning. Hade vi avvaktat en timme hade vi sluppit det. Men myndighetspersonalen hade antagligen satt det i system, att kräva inklarering på övertid från gästande båtar. Det kostade oss några hundra kronor extra. Personalen var ändå trevliga och vi orkade inte argumentera om övertidsersättningen var rimlig eller inte.

I samband med vårt roderhaveri några månader tidigare hade vi haft mycket kontakt med Paul Fenn på Jeanneau. Han hade varit väldigt hjälpsam med kommunikationen mellan oss och varvet och det var även han som hade arrangerat med transporten av rodret till Marshall öarna, vilket vi var väldigt tacksamma för. Paul hade varit intresserad av vår segling jorden runt och han ville göra ett filmat inslag om seglingen för Jeanneaus räkning. Tillsammans med sin son Graham hade han nu rest till Yap och vi träffade dem båda redan första dagen.

Redan dagen efter kom vi överens om att spela in filmen för ”Jeanneau underway”. Vi gjorde inspelningen ombord och vi berättade om vår segling fram till nu och olyckan med roderhaveriet. För att se filmen, klicka på länken, Jeanneau underway, epsode 5.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med Paul och Graham. Vi åkte på flera snorkelturer tillsammans i vår dinge och han med en och annan utflykt på ön i Pauls hyrbil. Yap har mycket att erbjuda i form av natur, kultur och historia. Bland annat åkte vi till en av öns många ”banker” för de gamla sten-pengarna. Yap har en uråldrig valuta som består av sten-mynt i olika storlekar. Mynten kan vara allt i från små och väga några kilo till väldigt stora och väga flera ton. Mynten har olika värde beroende på storlek och kvalitet i stenen. Mynten går fortfarande att använda som betalningsmedel, men i huvudsak används de symboliskt i form av gåvor mellan familjer och släkter. Antingen förvaras mynten i någon av bankerna eller så står de uppställda i trädgården. Bankerna är egentligen bara en plats ute i skogen där mynten står uppställda i rader. När ett mynt byter ägare flyttas det i regel inte eftersom de är tunga och besvärliga att transportera, alla vet ändå vilka mynt som tillhör sig och det finns ingen som själ dem ändå. Det var väldigt roligt att få se de gamla mynten och det de kallar för ”banken”. Vart man än går på ön kan man se mynt utställda här och var bredvid hus och i trädgårdar.

Efter några dagar tillsammans, reste Paul och Graham hem till USA. Vi stannade ytterligare några dagar på ön. Det finns ett rykte som säger att i de västra delarna av FSM är människorna väldigt trevliga och välkomnande, medan i de östra öarna kan människorna vara lite svårare att ha med att göra. Det stämmer nog för vart vi än kom på Yap var alla vi träffade väldigt vänliga och välkomnande. Vi gjorde en del praktiska saker de sista dagarna såsom underhåll, tvätta, städa, fylla diesel, lisa gjorde film för YouTube osv. Vi passade även på att fira min (Oskars) födelsedag. Det blev en lugn tillställning med ett besök på en av restaurangerna i byn.

Den 10:e april var vi klar för att avsegla mot ett nytt land och en ny kontinent. Nästa stopp skulle bli Filippinerna ca 750 mil västerut.

Vi ankom Woleai på eftermiddagen den 23 mars 2019. Vi var helt slutkörda och stannade därför ombord under eftermiddagen. Det är alltid en

hel del att ta hand om när man kommer fram i form av uppstädning och annat. Dagen efter tog vi dingen in till land och blev mötta av Thomas på stranden. Thomas var en av de äldre på ön och han berättade om öns regler och vad vi behövde förhålla oss till. Det var egentligen inte så mycket annat än att vi skulle ge hövdingen en present samt att motu-öns västra del var ”helig” så dit fick vi inte gå. I övrigt var vi mer än välkomna till ön och Thomas berättade att han gärna ville ha oss på besök i sin ”cirkle” vid skymningen. Vi förstod inte riktigt vad det var, men vi tackade gladeligen ja till erbjudandet. Vi träffade två av de tre hövdingarna och lämnade några gåvor i form av block och pennor till skolan samt 10 dollar till hövdingen personligen, vilket han menade var kutym.

Från den första stunden på ön insåg vi att vi hade kommit till en väldigt speciell plats. Alla levde väldigt traditionellt på ön och den huvudsakliga klädseln bestod i ett skynke över höften, vilket gällde både kvinnor och män. Alla kvinnor gick barbröstade och det var ovanligt att man såg andra klädesplagg än just de karakteristiska tygskynkena i olika färger. Vidare var alla vi träffade väldigt vänliga och vem vi än träffade ville de ge oss gåvor i form av frukt och kokosnötter. Det var omöjligt att lämna stranden med dingen utan att någon kom förbi och ville ge oss något.

På kvällen mötte vi upp Thomas på stranden vid utsatt tid för att delta i vad han kallade ”circle”. Vi möttes av några flickor som kom med handgjorda blomsterkransar åt oss. Thomas berättade att om man får en krans så betyder det att man är välkommen. Ju fler man får ju mer vördad är man som person av den som ger en krans. Det visade sig att circle innebär att männen träffas på kvällen för att prata om dagens arbeten, samt att planera för morgondagens sysslor. Männen ägnar sig i huvudsak åt fiske och att reparera och underhålla hyddor och båtar. Kvinnorna har egna circles och de planerar även sina sysslor i form av att laga mat, tvätta, hålla ordning på barn och familjen och mycket annat. Vi som var besökare på ön deltog i männens circle. Även Lisa fick vara med även fast hon var kvinna. I övrigt är inga kvinnor välkomna i närheten av männens samlingsplatser.

Vid sammankomsten dricks det en hel del ”faluba”, vilket är en alkoholhaltig dryck som framställs från palmträden. Det är en enkel process där man skär ett snitt i barken högt uppe i trädet. Palmens sav droppar ner i en behållare som jäser under tiden. På ett dygn har man några liter som håller ca 4 % alkohol. Väntar man ytterligare någon dag blir det starkare och på tredje dagen håller drycken upp mot 15 % alkohol. Vi nybörjare bjöds på den färskare versionen, medan de mer härdade drack tredagars versionen. Traditionen säger att man delar en kopp som vandrar runt i cirkeln, men vi fick egna koppar. Numera har de antagligen gott om koppar eftersom det driver iland mycket plast på öarna och förvånande nog går det att använda toppen av en deo-flaska som kopp, eller något annat plastskräp som driver iland. Allt eftersom kvällen gick blev männen allt mer onyktra och när ett regn kom in blev vi inbjudna i manshuset strax intill. Det är en ganska stor sak eftersom vi aldrig tidigare hört om en kvinna som har blivit inbjuden tidigare. Lisa kan kanske vara den första kvinnan någonsin att besöka det manshuset. Ju senare kvällen blev ju fler blomsterkransar fick vi. De andra männen i gruppen gav oss sina kransar och det kändes fint med tanke på att Thomas hade sagt att ”ju fler kransar man få, ju mer välkommen är man”.

Dagen efter fick vi en guidad tur på ön av en av männen från manshuset. Han visade oss runt i byn och vi hejade på alla nyfikna bybor i vanlig ordning. De är ovana vid besök eftersom de enda som kan ta sig dit är seglare, och det kommer bara en eller möjligen två segelbåtar om året till atollen. På vår rundtur fick vi även se en del kraschade flygplan, stridsvagnar och kanoner från andra världskriget. I vanlig ordning får man nog säga vid det här laget, efter att vi har besökt många atoller i västra stilla havet. Det är inget nytt för oss längre, men man slutar aldrig att förvånas att japanerna hade lyckats att sprida ut sig så mycket under världskriget ändå.

På kvällen möttes vi vid manshuset för att delta i circle igen. Thomas hade frågat oss kvällen innan om vi hade böcker ombord som han kunde få. Vi hade med oss några böcker som vi gav honom. Han blev väldigt glad för de fina böckerna sa han när han tog emot dem. Sen satte han sig ner, öppnade en av böckerna och rev ut första sidan. Därefter tog han fram en påse tobak. Omsorgsfullt spred han ut tobak över boksidan han hade rivit ut, innan han rullade ihop den och tände på. Han tittade på oss med ett leende och sa, ”de här europeiska böckerna är mycket bättre än de amerikanska, fibrerna i pappret ligger åt andra hållet och dessutom smakar de bättre när man röker dem”. Vi blev båda fulla i skratt över händelsen. Vi var av förståelsen att Thomas ville ha böcker för att läsa, inte för att röka upp dem.

Under kvällen diskuterade vi en hel del frågor såsom politik, historia och kultur. Woleai-borna är skolade och har god förståelse om sin omvärld (de har en fin skola på ön). Thomas berättade om Woleais roll under kriget och USA:s inflytande på landet från krigsslutet fram tills nu. FSM blev självständigt under slutet av 70-talet, men har hela tiden fått ekonomiskt stöd från USA. Om några år kommer USA inte att förlänga avtalet med FSM vilket innebär att den militära närvaron kommer att minskas och även att biståndet till landet kommer att upphöra. Jag frågade Thomas om hur han såg på den frågan och fick svaret, ”det spelar ingen roll för oss, det kommer väl något annat land och tar över i stället, exempelvis Japan, Korea eller Kina. Många av de Asiatiska nationerna är ute efter våra fiskevatten så det oroar oss inte”. Jag frågade om han inte hellre tyckte att de borde bli helt självständiga, men han svarade ”varför då, vi kan inte styra ett land ändå och dessutom är det ju bra med bidragen till staten. De asiatiska länderna fiskar redan i våra vatten och skickar bistånd åt oss, då kan de ju ta över administrationen också. Det är lite ironiskt ändå, de fiskar upp vår fisk och skickar hit konservburkar med tonfisk åt oss”. Det var ett förvånande svar för oss svenskar, men ändå försåtligt på något vis. Människorna på Woleai är ganska frånkopplade från omvärlden. Staten subventionerar skolan och ombesörjer att dieselgeneratorn på ön fungerar och att det finns drivmedel. Om någon blir sjuk kommer de att bli hämtade med ett litet flygplan som landar på det gamla flygfältet som japanarna byggde på 30-talet. Utan bidragen från USA skulle de inte ha varken skola, sjukvård eller el. I övrigt sköter de sig själva. De har allt de behöver på sin ö och bryr sig litet om politik eller ekonomi, varken i sitt eget land eller i omvärlden. De har tre egna hövdingar på ön och de verkar sköta samhället väl. Människor lever i harmoni med varandra vad det verkar som.

Efter tre dagar på ön började jag (Oskar) att må illa på kvällen. Efter någon timme började jag kräkas och jag låg bak vid akterspegeln i flera timmar och kräktes tills inget fanns kvar. Under natten fick jag feber och mådde riktigt dåligt. Jag hade åkt på magsjuka. 12 timmar senare fick Lisa samma sak och vi var riktigt nedslagna i tre dagar. Vi orkade inte ta oss för någonting de första dygnet och därefter blev vi gradvis bättre. Vi ville inte gå iland och smitta ner någon annan. Även fast vi sannolikt hade blivit smittad av någon i land. Det är riktigt jobbigt att vara sjuk när det är 30-35 grader varmt ombord.

Varje dag hade vi pratat med Tomas på HVF-radion och han tyckte

att vi skulle åka i land trotts att vi var sjuka. Vi menade att det var bäst för alla om vi stannade ombord. Efter tre dagar var vi friska igen och orkade ta oss i land. Vi deltog i fler circle och resterande dagar ägnade vi åt snorkling och promenader i byn. Vi fick även en guidad tur till öns skola. Vi stannade på Woleai i över en vecka men den 30:e mars lättade vi ankar igen för att segla vidare mot Yap, sista anhalten i Mikronesiens Federala Stater. Besöket på Woleai hade verkligen varit något utöver det vanliga. Det var en speciell ö, med fantastiska människor. När vi sa hejdå till byborna fyllde de vår dinge med frukt och kokosnötter. Trots att vi bara var två personer ombord tyckte de nog att vi behövde ha ordentligt med mat på vår kommande korta etapp till Yap.

Efter vår allt för komplicerade utklarering från Pohnpei kom vi äntligen iväg en dag försenade. Vi hade ingen tid att passa så det saknade betydelse. Vi hann inte komma mer än några mil från Pohnpei innan första squall-regnet byggde upp sig bakom oss. Vinden tilltog från 10 m/s till över 20 m/s på bara någon minut. Vi revade snabbt och regnet öste snart ner över oss. Under kommande tre dygn drog oräkneliga squalls över oss och vinden var konstant hård. Vi gick hårt revat och allt var genomblött ombord. Vågorna var höga och vår värld rullade hårt. De tre dygnen tog hårt på både humör och krafter och vi ifrågasatte nog vårt liv till sjöss många gånger under de dagarna. Det värsta var nätterna. Vanligtvis kan vi slumra lite till och från under nattvakterna i sittbrunn för att fylla på sömnkontot, men det är helt omöjligt att sova ute i spöregn. Det är även svårt att slumra nere i båten eftersom man riskerar att inte hålla tillräckligt bra uppsikt ute. Vi har teknik ombord för att hålla uppsikt ombord när sikten är dålig, såsom radar och AIS. Men radarn har svårt att upptäcka båtar i regnoväder och allt för få båtar har AIS i de här vattnen. Det fick bli till att hålla sig vaken under vakterna.

Efter tre dygn lugnade sig vädret något och vinden mojnade. Vi hade ofta haft över 20 m/s under de föregående dygnen, men nu stabiliserade sig vinden och avtog ner mot 5 m/s. När vinden inte tryckte i seglen längre började vi istället rulla ordentligt i de höga vågorna. En natt kom Lisa och väckte mig mitt i frivakten. Hon hade länge observerat ett mindre fartyg som ”förföljde” oss och var ganska närgånget. Hon hade vid flera tillfället anropat båten vi VHF men hade inte fått något svar. Båten saknade lanternor och AIS men syntes tydligt på både radar och för ögat när de kom nära. De lös med lampor mot oss och det var en rätt obehaglig situation med anledning av alla historier om kriminella organisationer på Chuuk-atollen, som vi nu var ganska nära. Jag ropade dem ånyo per VHF utan att få svar. Därefter tog vi fram strålkastare och lös tillbaka mot dem. Vi viste inte om det skulle provocera eller inte, men vi var trötta på att vara förföljde på öppet hav. Efter en stund gav de upp och försvann ut i natten. Vi funderade mycket på vad det var för slags båt och vad de hade i gärningen. Vi kom fram till att det troligen var någon smuggelbåt som försökte möta upp en mindre båt i natten och som de förväxlade med oss. Fiskare i området har sällan AIS, men de större båtarna har alltid lanternor och svarar på VHF-anrop.

Under kommande dagar fick vi sol och squalls-regn växelvis. Framförallt var det drygt med regn under nätterna, men det var skönt när vi fick uppehåll emellanåt. Efter sju dygn siktade vi den lilla atollen Woleai ca 900 mil väster om Pohnpei. Vi hade bestämt oss för att stanna någonstans i västra delen av FSM, eftersom de öarna sägs vara trevliga och välkomnande. Valet föll på den lilla atollön Woleai och det var nog ett bra val. Inseglingen gick fint och sjökorten stämde för en gångs skull ganska bra. Sjökorten brukar annars stämma ganska dåligt i stillahavet, framförallt i de västra delarna. Vi kom in i viken utanför huvudön Furarappu och släppte ankare på 10 meters djup. Vi var helt slutkörda efter den senaste turen och beslöt oss för att vila upp oss till dagen efter innan vi tog oss i land.