Fina dagar på Martinique
Efter många dagars underhåll i Le Marine seglade vi norrut mot Anse Mitan, som ligger strax söder om Fort de France. Vi ankrade strax efter 17:00 den 27 januari. Vi var ovetande om färjetrafiken till och från viken, men det blev vi varse redan kl 06:00 dagen därpå när första färjan anlände. Färjorna använde oss som rundningsmärke och det gungade värre än vid en storm på Nordsjön varje gång de passerade. De kom flera färjor i timmen och vi ankrade om så fort vi kunde. Längre in i viken var det betydligt lugnare och färjorna hittade snart en ny båt att använda som rundningsmärke.
Vi stannade i Anse Mitan i fyra dagar. Det var en fin by och vi promenerade en del om dagarna, och en dag tog vi färjan över till Fort de France för att leta efter en ny pc-skärm. Vi tog bussen till köpcentret och spenderade hela dagen i jakt efter en skärm utan att lyckas. Vi träffade även Roy och Åsa på den svenska båten ”Andante”. Vi hade en trevlig kväll tillsammans ombord på Hilma drickandes öl i solnedgången.
Under hösten fick Karibien några av de värsta orkanerna på många årtionden och det drabbade vissa öar väldigt hårt. Även Martinique drabbades, även fast andra öar drabbades betydligt värre. Spåren syns tydligt och på många stränder ligger vrak som har spolats upp av de höga sjöarna. Det är nästan lite surrealistiskt när man ser båtarna liggandes på stränderna bredvid badande turister. Ingen tycks lägga någon vikt vid dem eller har någon tanke på att städa bort dem.
På onsdagen lämnade vi Anse Mitan för att segla ner till Anse Noir några mil söderut. När vi ankrade i viken hade vi ganska stark vind och dessutom fallvindar som kom från alla håll eftersom bergstopparna runt oss var ganska höga. Vi insåg snart att vi inte ville stanna över natten och lättade ankar några timmar senare för att ta oss ner till Grand Anse de Arlet som låg ytterligare några mil söder ut.
Vi ankrade i det norra hörnet. Vinden var stark men jämn och vi kände oss trygga. Vid ankring brukar jag (Oskar) alltid snorkla vid ankaret för att se att vi har fått ett bra fäste. Så gjorde vi även denna dag och på väg till och från ankaret lyckades jag se sju sköldpaddor. De är fantastiska djur och det är alltid roligt när man stöter på dem. Under kommande dagar fick vi ofta besök av sköldpaddor runt båten som kom upp precis vid oss för att ta ett andetag eller två. Vi trivdes bra i Grand Anse och stannade fyra dagar. Det blev mycket snorkling om dagarna och en förmiddag promenerade vi över till byn bredvid.
På fredagen kom den svenska båten Cekritito in i viken. Vi hade träffat Jocke och Nicklas tidigare både i Europa och på Grenada. Nu hade de med sig två vänner och tillsammans fick vi en trevlig kväll på en av strandrestaurangerna. Vi var de sista som lämnade restaurangen den kvällen, och väl på stranden träffade vi några lokala bybor som bjöd på rom. Vi var bra slitna dagen efter.
Eftersom Lisas familj (Elisabeth, Arne, Ida och Jonas) skulle komma dagen därpå lämnade vi den blåsiga ankarviken och seglade söder ut igen mot Le Marine. Vi kom in på eftermiddagen och fick marinans trängsta plats. Vi backade in mellan två 55-fots segelbåtar, men mellanrummet var för trångt. Vi fick verkligen ”knö” oss för att komma in och trycka ut de andra båtarna. Killen i marinan stod på bryggan och gormade ”gasa, gasa”. Jag gjorde som han sa och med 2000 varv på maskin bakåt kom vi in till sist. Väl inne i marinan blev det storstädning både inne och ute innan våra besökare skulle anlända från Sverige. Nu väntar några roliga veckor med besök seglandes norrut mot Guadalupe.