Browsed by
Författare: oskar

Fyra dygn till Phonapei

Fyra dygn till Phonapei

Efter fem dagar på Kwajalein var vi klar med ön och redo för nya platser. Seglingen mot Phonpei i Mikronesiens federala stater var 590 mil och vi beräknade att resan skulle ta cirka 4 dygn i maklig takt. Vi ville inte segla för snabbt eftersom vi ville komma in på en veckodag för att slippa att betala övertidsavgifter. Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia, FSM) är kända för att ta ut avgifter och bötfälla seglare för allt möjligt. Vi hade därför varit noga med att söka tillstånd att besöka ögruppen. Andra som hade underlåtit sig att söka tillstånd eller lämnat felaktiga uppgifter hade bötfällts till en kostnad av 10 000 kr och avvisats från landet.

Första dygnet fick vi stadig vind från öst omkring 10 m/s. Vi hade god fart seglandes endast för genua. Det kom en del squalls vilka medförde starkare vindar. Dyningen var hög och vi rullade ordentligt. Dagen efter stabiliserade sig vädret något och vi fick en ganska fin dag. Under natten och morgonen förvärrades vädret igen. Squall-regn efter squall-regn passerade över oss och vi hade stadiga kuling vindar på 15-20 m/s större delen av dagen. Regnet öste ner och det var allmänt rätt jobbigt ombord. På morgonen fick vi upp ett nytt AIS-mål på skärmen, det var den Holländska båten Foxy Lady som passerade oss om babord. De hade lämnat Kwajalein några timmar efter oss och kommit i kapp oss. De förde mycket mer segel än vi i den tilltagande vinden och efter en stund blåste deras genua sönder. Vi hade kontakt via VHF och de kämpade hårt för att försöka få ner trasorna av seglet. Vi kunde inget göra för dem såklart och efter en hel del arbete hade de fått ner det mesta av seglet på fördäck och kunde segla vidare med endast revat storsegel.

Kommande dygn blev lika miserabelt från föregående med starka vindar och konstant regn och hög sjö. Vi spenderade merparten av tiden nere i båten med att titta på tv-serier och hålla vakande öga på radar och AIS-skärm. Var 20:e minut stack vi upp huvudet för att se att vi inte hade något framför bogen. Emellanåt kunde vi ta ut lite mer segel, för att en stund senare behöva reva igen. Vi hade en maklig fart med hårt revade segel och vi såg fram emot att komma fram dagen efter.

På morgonen den 11 mars siktade vi Phonapei och det stora fartygsvraket på revet på öns norra sida. Vinden hade avtagit under natten och de sista timmarna gick vi för maskin. Vi ankom myndighetskajen vid lunch och ombads att förtöja. Inklareringen tog flera timmar och flera olika myndighetspersoner kom ombord. Vi fyllde i papper efter papper och sent på eftermiddagen var vi äntligen klara.

På öarna i de västra delarna av stilla havet är det vanligt att tugga ”betel nut”, vilket är en nöt som man tuggar på tillsammans med blad. Vissa kombinerar med tobak och limepulver. Vi har stött på tuggandet ofta på många platser, men i FSM tuggade alla betel nuts, även alla myndighetspersoner. Munnarna var fulla av röd saliv och de kunde knappt prata med oss under inklareringsprocessen. En av tulltjänstemännen fräste ut en hel laddning av röd salivvätska på vår akterspegel och vi var tvungna att skura ordentligt för att bli av med fläckarna innan de torkade in. Det upplevdes ju en aning märkligt att även tulltjänstemännen tuggar rusningsmedel under arbetstid, men det skall nog snarare ses som ett alternativ till tobak snarare än en drog. Den har en stark kulturell anknytning i området och har funnits under väldigt lång tid.

Vi lämnade den smutsiga kajen med råttor och kackerlackor och fortsatte in i den lilla fjorden ca en mil. Vid 17:30 var vi väl ankrade i mangrove-viken. Vi såg två andra båtar i viken som vi hade träffat tidigare i Marshall öarna. Det blev ett kärt återseende och ett antal öl tillsammans den kvällen.

 

Världens största atoll, Kwajalein

Världens största atoll, Kwajalein

Vi siktade Kwajalein-atollen på förmiddagen den andra mars. Ön var full av moderna byggnader, stora paraboler och militärflygplan. Det vi såg var den amerikanska militärbasen på atollens södra sida. När vi gick in i atollen siktade vi vraket efter den tyska jagaren Prinz Eugen som låg upp och ner vid en av motuöarna. Fartyget låg ankrad i Bikini-atollen vid kärnvapensprängningen 1946. Fartyget sjönk inte av bomberna och efter kärnvapensprängningarna bogserades fartyget till Kwajalein där hon slutade som vrak på stranden.

I Bikini-atollen ligger flera vrak och vi planerade ett stopp där. Tyvärr var avgiften för ett besök över 5000 kr och ekonomin tillät inte det. Det hade dock varit väldigt intressant att dyka vid de många vraken. Strålningen fån kärnvapentesterna är låga så här långt efter och det är säkert att besöka atollen några dagar. Det är dock inte tillräckligt låg strålning för att bo där. Atollens före detta befolkning flyttades från sina hem innan bombningen och har därefter aldrig kunnat återvända. Först flyttades befolkningen till Rongrikatollen, en av de andra atollerna i Marshall. Där var fisket för dåligt och de kunde inte klara sig själva. Befolkningen har flyttats fram och tillbaka mellan olika atoller allt sedan 50-talet och det är en tragisk epok av Marshallöarnas historia. Idag lever många före detta Bikini-bor fortfarande på bidrag från USA. Kanske främst för USAs dåliga samvete i frågan. Problemet är likartat i andra delar av stilla havet där Frankrike har genomfört kärnvapensprängningar. i Franska Polynesien sprängdes över 175 bomber under 60–90-talet. Många människor lider fortfarande av att inte kunna bo på sina hem-öar eller äta fisk och grönsaker från aktuella öar. Människor på många platser i stilla havet fick, och får lida för att några få västmakter skulle kunna utveckla ett vapenslag som kan förstöra hela vår värld på ett ögonblick. Det är som sagt en tragisk epok av vår moderna tid.

Kwajalein är världen största atoll-ö och det tar en heldag att segla från ena änden till andra. Dock är det i huvudsak två av öarna som är bebodda. Den södra ön huserar en av USAs större militärbaser i stilla havet. Dit har ingen annan en militär personal tillträde. Ebeye ligger strax norr om och där bor merparten av atollens övriga medborgare. Atollen må vara världens största, men Ebeye kändes väldigt liten. Byn var väldigt hopträngd på den lilla landmassan och några fler hus är det svårt att få plats med. Det fanns inte mycket för oss att se och göra på Ebeye. Det fanns i alla fall en livsmedelsbutik vilket var bra eftersom matförrådet ombord var tomt. Vi ville inte lämna Kwajalein för tidigt eftersom vi inte ville ankomma Phonpei i Mikronesiens federala stater under en helg, det skulle medföra övertidsavgifter för inklarering. Vi valde därför att stanna några dagar extra för att fördriva tiden även fast både utklarering och handling var klar.

Vid vår ankringsplats passerade en lite färja flera gånger om dagen som gick mellan Ebeye och militärbasen. Vi frågade personalen på färjan om vi kunde få åka med över, vilket vi skulle få förutsatt att vi inte gick iland. Turen var ganska kort och 20 minuter senare lade den lilla färjan fast vid kajen vid anläggningen. Det var en helt annan värld jämfört med Ebeye. Anläggningen var modern med moderna byggnader, flygfält, fordon och allt annat. Det var som att komma till en västerländsk stad mitt i stilla havet. Kontrasten var stor jämfört med Ebeye som är slitet, smutsigt och fattigt.

På förmiddagen den 7:e mars lättade vi ankar för sista gången i Marshall öarna. Nästa mål var Phonpei i Mikronesiens federala stater, 590 mil väster ut.

 

Strandfynd på Wotje-atollen

Strandfynd på Wotje-atollen

Vi ankom Wotje på kvällen den 25:e februari efter en snabb segling från Maloelap. Vi hade god fart hela vägen även fast det var väldigt gungigt i de höga dyningarna som rullade in från nordost. På morgonen tog vi dingen in till land för att upptäcka ön. Först var vi dock tvungna att besöka vise borgmästaren på ön för att visa upp vårt tillstånd samt att betala avgiften. Det är samma procedur på alla öarna i Marshall. Det brukar leda till ett trevligt möte och kanske lite tips på platser att besöka. Denna gång fick vi leta en stund innan vi hittade rätt hus. Vi välkomnades av vise borgmästaren med familj och vi fick tillstånd att röra oss fritt och ankra vart vi ville inom atollen.

Wotje atollen är lik Maloelap atollen på många sätt. Framförallt med anledning av att atollen huserade en stor japansk flygbas från 30-talet fram till slutskedet av andra världskriget. Var vi än gick såg vi byggnader, vrak, sönderrostade fordon, flygplan, kanoner osv. Av en slump passerade vi det gamla kraftverket som hade bombats under kriget. Inne i byggnaden kunde vi se de gamla fartygsmaskinerna med tillhörande generatorer som strömförsörjde atollen under 1930- 40-talet. Ironiskt nog har de nyligen återigen fått enklare elförsörjning på ön i form av solceller och generator. Många av familjernas bostäder är byggda på det gamla flygfältet av betong. På så vis behöver de ju inte lägga ner så mycket jobb på markarbetet.

På ön ligger även högstadieskolan för alla norra öar i Marshall. Vi hade med oss ett paket från Eugen på Maloelap som vi hade lovat att leverera till hans son som gick på skolan. Vi träffade sonen på skolan och han var minst sagt förvånad att få paket från sin far levererat av två vitingar på promenad på ön.

Efter tre dagar på huvudön i atollen seglade vi tre mil västerut och ankrade vid den lilla motu-ön Anea. Från vår ankring tog vi dingen till alla de små motu-öarna runt omkring för snorkling och promenader. Ingen bodde på öarna och vi kunde röra oss fritt. Återigen såg vi spår av kriget. Vart vi än gick hittade vi mängder av ammunition och andra saker som hörde till Japanarnas tid i ögruppen, och invasionen från USA. Som vanligt såg vi drivor av skräp på öarnas östra sida, men denna gång hittade vi även trackers för fiske. De asiatiska fiskebåtarna släpper fiskeredskap i havet med GPS-trackers. De låter redskapen driva med strömmen och efter en tid lokaliserar de redskapen med hjälp av GPS. Vi hittade en av sändarna som vi tog med tillbaka till båten. Sändaren hängde inte längre ihop med något redskap då den hade drivit i land pårevet och därmed är sändaren förbrukad. Det blev en souvenir för oss som en påminnelse av det hänsynslösa fisket i området.

Wotje är en fantastisk ö och vi skulle gärna ha stannat där längre, men vi måste anpassa oss till kommande säsong i Asien och vi lämnade atollen efter fem dagar. Nästa stopp skulle bli Kwajalein cirka 175 mil väster ut. Vi lämnade på förmiddagen och efter cirka ett och ett halvt dygn senare siktade vi Kwajalein-atollen i väst. Vi ficks slör hela vägen men sjön var orolig och vi rullade ordentligt hela resan.

IMG_0417
IMG_0414
IMG_0408
IMG_0398
IMG_0416
IMG_0392
IMG_0388
IMG_0381
IMG_0342
IMG_0379
IMG_7968
IMG_7970
IMG_0321
IMG_0331
IMG_0334
IMG_0329
IMG_0355
IMG_0350
IMG_0346
IMG_7986
IMG_0384
IMG_0311
IMG_0288
IMG_0293
IMG_0272
IMG_0274
IMG_0276
IMG_0279
IMG_0255
IMG_0246
IMG_0233
IMG_0226
IMG_7908
IMG_0307
I andra världskrigets fotspår på Maloelap

I andra världskrigets fotspår på Maloelap

Vi ankrade vid Taroa, Maloelap på förmiddagen den 20:e februari. Det var en varm och solig dag. Som vanligt när vi kom in på stranden med dingen möttes vi av ett gäng nyfikna ungar. Flera av dem talade engelska, i alla fall enstaka ord och fraser. De är alltid väldigt intresserade av Lisa, kanske är det för att de aldrig har sett någon med blont hår förut.

Marshallöarna tillhörde Tyskland från 1885 till 1918. Vid Tysklands förlust i första världskriget tilldelade League of nations Tysklands territorier norr om ekvatorn till Japan. Under 1930-talet började Japan bygga den största militära flygbasen i östra Marshall på just Maloelap. På ön byggdes flera flygfält, kanoner, många stora byggnader (ca 380 st), kraftverk, pirar, bränsleförråd, bostäder osv. På huvudön i Maloelap-atollen, Taroa, bodde det omkring 4000 människor på den tiden, merparten Japaner. Ön blev en stad med el, moderna byggnader och hög militär närvaro. Under andra världskriget stred amerikanska trupper mot japanska trupper på många platser i framförallt västra stillahavet. Maloelap var en viktig strategisk plats för båda parter och efter att USA hade belägrat Majuro-atollen och Kwajalein-atollen tog de sikte på Maloelap. Under 1942 började USA att bomba atollen och under två och ett halvt år bombades Maloelap både från luften och från fartyg utanför atollen.

Idag återstår en del av den forna staden i form av raserade byggnader, flygfält och rostiga kanoner. Överallt ser man lämningar efter kriget, men människorna på ön bor och lever i stor utsträckning som de gjorde innan både Japaner och Amerikanare krigade om ögruppen. Det är fascinerande att ön var en modern stad för 75 år sedan, medan den numera är en ö utan varken el, vägar eller moderna byggnader.

Första dagen på ön promenerade vi runt och hittade flygplan, bunkrar, kanoner och skeppsvrak. På väg tillbaka till öns västsida mötte vi Benedikt (tyskt namn som troligen har gått i generationer sedan landet var tyskt), som erbjöd oss en rundtur på ön kommande dag mot en ringa kostnad. Det tackade vi självklart ja till. Dagen efter promenerade

 

vi runt på ön många timmar tillsammans med Benedikt och hans fem hundar. Vi såg fler kanoner, värn och bunkrar, vrak, fordon, flygplan och allt annat. Vi hittade även en hel del ammunition på promenaden och till och med stora artillerigranater som inte hade skjutits iväg. Det kan ju vara farligt om man inte är försiktig.

 

Det fanns flera stora byggnader som alla var sönderbombade och som inte används numera. Däremot användes många av de mindre betongbunkrarna och ammunitionsförråden för att förvara kopra (kokosnötter) och till och med som bostäder. I flera av bunkrarna vi passerade bodde det familjer. Det kan nog vara lite tråkigt eftersom det inte finns annat än skottgluggar som fönster, men här och var såg man någon solcell så det kan tänkas att de kan ha någon lampa på kvällarna.

I viken låg även det japanska fartyget ”Toroshima Maru” på botten bara en bit bort från vår ankarplats Fartyget bombades av amerikanskt flyg och sjönk där det låg. Vi snorklade vid vraket flera gånger. Akterskeppet var väl bevarat medan de förliga delarna var väldigt skadade. Vid vraket levde mycket fisk och stora delar av vraket var övervuxet med korall.

Efter tre dagar på Taroa flyttade vi nordväst till den lilla ön Tjan där vi stannade en dag ytterligare innan vi avseglade mot Wotje-atollen. Vi fick se några män utöva ett väldigt annorlunda sätt att fiska. De simmade runt med stora palmblad och när fiskarna försökte gömma sig i bladen så fångade de dem. Vi fick inte riktigt klart för oss hur de gick till väga, men det var intressant att se.

På morgonen den 24:e kl 06:15 lättade vi ankar för att segla mot Wotje-atollen. Det var innan gryning och solen hade ännu inte gått upp. Återigen fick vi förlita oss på dåliga sjökort och Google maps för att navigera genom grunden i atollen. Vi fick halvvind hela vägen upp till Wotje och god fart. Vår snittfart var ca 8 knop och ofta seglade vi i 10 knop. Vid ankomst till Wotjes södra pass startade vi maskin och tog oss upp till huvudön Wotje. Vi var i god tid innan skymning och det var skönt att komma fram efter en snabb men väldigt gungig överfart.

IMG_9980
IMG_9997
IMG_9995
IMG_9956
IMG_9964
IMG_9993
IMG_9977
IMG_9945
IMG_9954
IMG_9917
IMG_9923
IMG_9920
IMG_9915
IMG_9949
IMG_9952
IMG_9912
IMG_9909
IMG_9908
IMG_9904
IMG_9882
IMG_9875
IMG_7915
IMG_9900
IMG_9862
IMG_9895
IMG_9832
IMG_9816
IMG_9852
IMG_7908
IMG_9818
IMG_9822
IMG_7900
IMG_0208
IMG_0197
IMG_0190
IMG_0198
IMG_0180
IMG_0174
IMG_0170
IMG_0111
IMG_0109
IMG_0137
IMG_0120
IMG_0106
IMG_0096
IMG_0069
IMG_0079
IMG_0060
IMG_0053
IMG_0068
IMG_0055
IMG_0036
IMG_0027
IMG_0005
IMG_0007
IMG_0048
IMG_0022
IMG_0015
IMG_0002
NOVATEK CAMERA
NOVATEK CAMERA
En snabbvisit på Aur-atollen

En snabbvisit på Aur-atollen

Vi ankom Aur-atollen på kvällen den 17:e februari. Vi hittade en motu-ö som vi försökte ankra vid, men det var svårt att få ankaret att fastna. Vi försökte tre gånger innan vi satt fast. Det var djupt ca 30 meter precis invid ön, sen grundade det upp snabbt till bara ett par meter och nästan bara hård korall. När vi försökte ankra gled ankaret på korallen och över kanten och sjönk djupt där vi inte kunde få faste. Tillslut satt det dock.

Vi hade planerat att segla vidare mot Maloelap redan nästa morgon eftersom vi inte hade tillstånd att stanna på Aur. Vi ville mest stanna för att slippa dygnssegla hela vägen, men på morgonen hade vinden tilltagit och vågorna slog högt mot revet utanför. Vi bestämde oss därför för att stanna ytterligare en dag. Vi tog oss några mil norr ut för att ankra vid en annan motu-ö. Mest för att vi ville byta miljö. Proceduren med ankringen upprepades och vi fick försöka ett par gånger igen för att få ankaret att sitta. Vi tog en tur på ön under dagen och mötte några hyggliga killar som arbetade med att plocka kokosnötter för att producera kopra. På öns östra sida låg drivor med plast och skräp och det var som vanligt en sorglig syn att se ön fyllas med sopor från havet. På Majuro slängdes det en hel del skräp i havet, men här på de yttre öarna kommer inte skräpet från Marshalleserna själva utan från Amerika och kanske framförallt Sydamerika. Vind och strömmar tar med sig plasten över havet och tillslut strandar den på någon ö, eller driver runt på haven i evighet. Det är väldigt tråkigt att se.

Dagen efter den 19:e februari lättade vi ankar för att ta oss till Malioelap-atollen. Vi hade väntat oss en tuff segling med hård vind och hög sjö. Som tur var fick vi bättre väder än väntat och seglingen blev fin mellan atollerna. När vi gick in genom Maloelaps sydvästra pass möttes vi av en vägg av vatten. Det var högvatten och havet utanför atollen tryckte igenom vågorna över revet med resultatet att vi fick riktigt oländig sjö emot oss. Vi gick hårt för maskin men hade en snittfart på endast ca 1,5 knop. Bogen reste sig i de höga sjöarna för att i nästa stund dyka ner i nästa dal. Vid varje smäll stannade vi helt upp och masten stod och skakade. Det var den värsta passagen in i en atoll vi någonsin hade gjort. Vi hade dessutom vind och ström emot oss vid sidan av den oroliga sjön. Vi korsade atollen mot sydost för att få lä vid någon av de södra motu-öarna, istället för att gå rakt nordost mot vårt mål. Efter någon drygt en timme fick vi bättre sjölä och vi kunde ankra vid ön Kemar på östra sidan. Vi orkade inte fortsätta längre i det dåliga vädret och nöjde oss med att ha kommit fram i dagsljus.

Dagen efter lättade vi ankar vid lågvatten. Nu hade vi skydd längs hela revet och inga vågor slog över. Det blev en av våra finaste seglingar vi har haft. Vi seglade för bidevind bara 50 meter från revkanten hela vägen. Vattnet låg helt platt och solen lyste starkt. Tack vare det fina vädret såg vi klart och tydligt grundbanker längs revet och vi kunde hålla säkert avstånd. Vi ankrade utanför Taroa på förmiddagen den 20:e februari.

 

Sista tiden på Majuro

Sista tiden på Majuro

Under de första dagarna av februari var allt reparerat ombord, inklusive det nya rodret och vi var klara för avfärd mot nya mål efter två månaders uppehåll i Majuro, Marshall öarna. Tyvärr hade vädret försämrats och en allmän vädervarning gick ut från den statliga meteorologstationen dagen innan vi planerade avsegling från Majuro. Allmänheten avråddes att färdas på sjön, även inom atollerna. Människor boende på östra sidan av öarna råddes att ta tillflykt till andra delar av ön på grund av att höga vågor beräknades att skölja in över öarna.

För oss innebar det såklart att vi var tvungna att stanna på Majuro ytterligare en tid tills vädret hade lugnat sig. En sen kväll satt vi nere i salongen och spelade kort eftersom vädret var oländigt med stark vind och skyfall. Vi kände plötsligt att vi började rulla och båten rörde sig annorlunda. Vi gick upp i sittbrunn i den svarta natten i ösregnet och såg att vi hade vridit 180 grader. I Marshallöarna blåser vinden alltid från öster förutom någon enstaka gång vart femte år då en cyklon kommer in. Nu hade vinden vridit mot väst på bara några minuter. Det var lite oroande. Vinden var stark ca 15 m/s och tilltagande. Efter 30 minuter var vinden ihållande 20 m/s (40 knop) och sjön byggde snabbt upp i atollen. Vågor på 1,5-2 meter slog in över bogen och vi rullade ordentligt i sjöarna. Vi var riktigt nervösa för om mooringen skulle hålla. Vi satt ankarvakt i ösregnet under två timmar för att vara beredda att starta maskin om vi skulle släppa. Inne vid land såg vi människor arbeta febrilt med att rädda båtar och annat som riskerades att skadas i ovädret. Båt efter båt lämnade för att ta skydd norr ut i hörnet av atollen där västvinden inte kunde komma åt. Vi låg ankrade nära land där vågorna normalt knappt får fart att krusa sig i den vanligtvis östliga vinden, nu när vinden kom från väst fick vågorna 20 mil på sig att bygga sig höga. Efter två timmar lugnade sig vädret och vi kunde gå och lägga oss. Dagen efter hade vi vridit tillbaka och vinden var stadig från öst igen. Det visade sig att det var ett lågtryck eller en minicyklon som hade byggt upp sig sydväst om Majuro och som hade orsakat ovädret.

Den 9:e februari ville vi ändå förflytta oss trotts att vädret fortfarande inte var bra. Vi seglade västerut mot motu-ön Anemwanot och ankrade över helgen. Vi ville tillbringa tid i naturen och testa båten efter roderbytet och allt annat. Vi seglade på undanvind västerut i 15-20 m/s vind. Väl framme fick vi lä och vi fick fina dagar trotts vind och regn. Vi spelade mest kort och satt inne, men det var skönt att se annat än Majuro ändå. Efter två dagar seglade vi vidare mot Enigu. Vi ankrade i viken, men vi fick inte lä för vinden och efter en stund blåste vårt biminitak sönder. Vi tog ner det i salongen, tog fram symaskinen och efter en timme var det lagat igen. Efter det gick vi för maskin tillbaka till Anemwanot för att få lä. Dagen efter gick vi tillbaka till Majuro igen för att handla och hämta våra tillstånd för att besöka de övriga atollerna i Marshall.

Alla vårta tillstånd var klara förutom ett till atollen Wotje. Vi hade kämpat med att få det länge, men borgmästaren på Wotje insisterade på att träffa oss innan han gav sitt godkännande. Till slut fick han tid för ett möte och vi såg till att vara ute i god tid. När vi kom till stadshuset bjöds vi in till pågående överläggning mellan några av landets politiker. Vi förstod ju såklart ingenting av vad de talade om, men det kändes ändå kul att få vara där. När överläggningarna var klara presenterade Wotjes borgmästare sig och höll en monolog i 50 minuter om det politiska livet i Marshall, om atollen Wotje, kultur, historia och pågående renovering av landningsbanan på Wotje som Japanerna byggde på 1930 talet i militärt syfte och som numera används för landets lilla propellerplan som kommer till ön då och då. Därefter signerade han pappret och önskade oss välkomna. Det var en kul eftermiddag även fast vi började bli lite rastlösa i slutet av den 50 minuter långa monologen.

Efter handling av mat lämnade vi återigen Majuro för att gå till motu-ön Anemwanot i väntan på bättre väder. Vi stannade i två dagar innan vi lättade ankar kl 06:00 den 17:e februari för att segla drygt 80 mil norrut mot Aur-atollen. Det var becksvart på morgonen och det är alltid lite kusligt att lämna eller ankomma en atoll i mörker eftersom sjökorten stämmer dåligt och det kan sticka upp korallhuvuden här och var. Vi hade laddat ner Google maps i vanlig ordning och det fungerar bra för navigation. Vi fick en hård segling norr ut i halvvind. Vi revade både storsegel och genua till hälften men hade ändå snittfart över 7 knop. Sjön var hög och slog in och över båten hela dagen. Det var en tröttsam och blöt segling. Väl på eftermiddagen siktade vi det södra passet och efter ytterligare en timme in i atollen gjorde vi tre försök att ankra innan vi äntligen fast ankaret i den korallhårda botten före skymning kl 17:15. Äntligen var vi på en ny plats efter så lång tid i Majuro.

 

Äntligen ett nytt roder

Äntligen ett nytt roder

Den andra februari kom äntligen rodret. Vi hade inledningsvis planerat för att försöka bygga ett roder här på Majuro, men det visade sig vara svårt eftersom det saknades både material, maskiner för att svarva en axel och kunnandet för att göra det. Vi hade fått bra dialog med Jeanneau som hade påbörjat byggandet av ett nytt roder åt oss i Frankrike, och nu en månad senare var det här på plats i Majuro.

Vi hade besökt UPS många gånger för att se om leveransen hade kommit, men den dök aldrig upp. På morgonen den 2:a februari fick vi ett samtal från ett annat företag som sa att de hade rodret hos sig. Väl där visade det sig att de krävde oss på flera tusen kronor i agentavgifter, trotts att det var UPS sak att lösa det. De vägrade släppa ifrån sig leveransen innan vi hade betalt och de menade att de skulle ha betalt för sina tjänster eftersom de hade tagit emot leveransen. Jag visade alla papper från UPS, men de skylde på någon annan aktör på Guam som hade ställt till det. Efter en del ordväxlande mellan oss gav vi upp och tog oss till UPS. Där förklarade vi saken för UPS som lovade att ta tag i frågan. Dagen efter löste sig saken genom en förlikning på SEK 500 för att få ut rodret från transportfirman som hade ”stulit” försändelsen från UPS och oss på flygplatsen. Det fick vara värt SEK 500 för att kunna fortsätta reparationerna ombord. Vi behövde dock besöka både tullen och port agency innan alla papper var klara. Det tog större delen av den dagen.

Under kvällen slipade vi och målade rodret med tre lager bottenfärg. Morgonen efter gjorde vi oss klara för att flytta Hilma till grundare vatten eftersom vi inte ville ligga för djupt om vi skulle tappa något under rodermonteringen. Vid vår nuvarande ankarplats var djupet ca 30-35 meter. Precis innan vi skulle flytta försökte vi montera vår filmkamera vid masten, men den gled inte in i sitt fäste och istället tappade jag (Oskar) kameran. Den studsade i däck innan den gick överbord och sjönk till 30 meters djup. Vi fick avbryta förflyttningen och istället dyka efter kameran. Dessvärre hittade vi den inte efter två dyk och vi beslöt att dyka vidare dagen efter då vi ville fokusera på att få rodret monterat.

Vi bad båtgrannarna om hjälp för förflyttningen. Vi knöt en dinge med lång lina från fören. Chuck som körde dingen kontrollerade vår styrning genom att bogsera fören åt en det ena, en det andra hållet, medan Hilma rörde sig bakåt för back. Lisa stod på fördäck och instruerade Chuck att backa utombordaren åt det ena eller andra hållet för att hålla oss på kurs de ca 500 metrarna till grundare vatten. Det var en stilla dag och förflyttningen gick fint.

Väl på plats åkte vi in och hämtade rodret på land. Vi sänkte ner rodret i vattnet och bogserade det ut till Hilma ca 500 meter. När vi kom fram lät vi rodret hänga under båten i en tamp medan vi gjorde oss klara. Vi monterade en talja i en hanfot som vi fäste mellan vår båge bak och storfallet. Från taljan sänkte vi ner en tamp genom roderhylsan som vi fäste i rodret som hängde under båten. Jag (Oskar) tog på mig dykutrustning och hoppade i vattnet. Lisa hanterade taljan i sittbrunn för att lyfta upp rodret genom roderhylsan. Vår båtgranne, Chuck, hade även kommit förbi och han erbjöd oss ett par extra händer. Jag hängde på mig mycket bly-vikter ca 15 kilo för att få tyngd i rodrets botten. Rodret ville vrida sig med hjärtstocken neråt eftersom det var den tyngsta delen på rodret. Med extra bly gick det fint att få kontroll på rodret under vattnet. Lisa drog uppifrån medan jag styrde in axeln genom roderlagret. Bara 15 minuter senare var rodret på plats, och ytterligare en timme senare var kvadranten monterad. Vi tog en kort sjötur mellan ankringsplatserna och det var en fantastisk känsla att kunna styra båten igen efter nästan två månader utan roder. En sån lättnad.

Kommande dagar gjorde vi en del andra jobb ombord. Bland annat bytte vi propelleraxel-tätningen vilket blev en större utmaning än vi hade trott. Vi surrade en innerslang från en cykel på utsidan av skrovet och axeln för att få båten tät medan vi bytte tätningen. Det var en bra lösning, men värre var det med axelkopplingen mellan axeln och backslaget. Den ville verkligen inte komma av trotts att vi värmde den med gas, använde avdragare och slägga. Vi försökte en hel eftermiddag innan vi gav upp när avdragaren sprack. Jag ringde en mekaniker på ön som hade hjälpt oss tidigare att svetsa en del grejer som hade gått sönder i samband med bogseringen. På morgonen efter lånade han ut en riktigt ordentlig avdragare och efter det kunde vi färdigställa jobbet med axeltätningen. Den nya axeltätningen skall nog vara tät, men tyvärr passade inte avluftningsslangen så bra och vi var tvungna att såga upp skottet en del. Det stör kanske lite estetiskt, men vad gör det när vi får en torr båt igen. Det har varit tröttsamt att alltid ha massa vatten i kölsvinet som far runt.

När tätningen väl var bytt havererade vattenpumpen och vi var utan vatten i en dag innan vi fick tag på en ny. En annan seglare i viken hade en i reserv som vi fick köpa. Sen var den saken löst också. Vi planerade att lämna Majuro redan dagen efter, men tyvärr var vädret inte till vår fördel. Det gick ut varning om att lämna land i hela landet och till och med sjötransport inom atollerna avråddes på grund av stark vind och riktigt grov sjö. Vi fick därför stanna ett tag till, men snart skulle vi komma vidare.

IMG_7369
IMG_7384
IMG_7389
IMG_7391
IMG_7398
IMG_7406
IMG_7535
IMG_7556
IMG_7603
IMG_7623
IMG_7479
Fortsatta reparationer på Majuro, Marshall öarna

Fortsatta reparationer på Majuro, Marshall öarna

Den 3:e januari fick vi de första positiva beskeden angående rodret. Många hade hört av sig till oss och erbjudit sin hjälp vilket vi var otroligt tacksamma för. Malcolm, en brittisk man som ansvarar för ett forum på internet om just Jeanneau båtar, hade mailat flera gånger. Han hade kontakt med flera personer på Jeanneau i Frankrike, USA oh Australien. Vi fick genom Malcolm kontakt med Jeannau och snart fick vi bekräftat att ett nytt roder hade börjat tillverkas. Det ar en stor sten som släppte från våra bröst och nu viste vi att det fanns en lösning efter tre veckors väntande. Anledningen att vi inte hade fått svar om möjligheten att beställa ett roder tidigare var att det var julledigt överallt och vi fick inte tag på någon som kunde hjälpa oss. Nu var dock frågan löst och nu skulle det ordna sig, även fast tidsramen för frakten var oklar och likaså kostnaderna för rodret och kostnaden för frakten att få det hit.

När vi ankom Majuro efter roderhaveriet var vi båda övertygade att vi skulle behöva avbryta vår jordenrunt-segling på grund av ekonomiska skäl och tids skäl att få tillverkat ett nytt roder. Nu hade hoppet vänt. Dels med anledning av alla fantastiska människor som har hjälpt oss via Patreon och på andra sätt stöttat oss ekonomiskt. Dessutom hade vi fått bekräftat att ett nytt roder skulle kunna vara här så tidigt som i början av februari. Vi ville inte ha för stora förhoppningar om tiden, men vi började planera för vår segling väster ut så snart vi hade fått bekräftelse på att rodret hade börjat tillverkas.

Den 4:e januari fick vi varning om att en cyklon närmade sig Majuro. Det var riktigt tråkiga nyheter eftersom vi var rädda att båten och oss skulle kunna skadas. Vi började plocka av allt löst ombord och stuva nere i båten. Vi låg på en boj på 28 meters djup så jag (Oskar) tog på mig dykutrustning för att inspektera moringen samt att förtöja med extra tampar från botten. Vi följde värdeförändringarna noga. De flesta av de andra seglarna i viken förberedde för att korsa atollen och ankra på den västra siden, men det var inte en möjlighet vi hade eftersom vi saknade styrförmåga. Som tur var försvagades cyklonen och drog söder om Majuro. Det var en riktig lättnad. Vi fick en släng av vädret ändå med starkare vind och en hel del regn, men inget vi oroade oss för något vidare.

Under andra veckan av januari började delar komma med posten som vi hade beställt för att återställa Hilma. Bland annat elkabel, kabeltätningar, anoder, axeltätning, ankare osv. Pushpit och annat vi hade lämnat för att svetsa kom tillbaka. Reparationer av plastskador osv var klara och vi började montera tillbaka grejer. I sista veckan i januari var vi klara med nästan alla jobb och nu väntade vi bara på att rodret skulle komma. Vi passade på att se oss om lite på ön genom att göra diverse utflykter med skoter och dinge. En dag hittade vi en liten valp som vi på allvar tänkte adoptera och ta med oss på vår färd väster ut mot Sverige. Vi kollade upp diverse saker med veterinär hemma i Sverige, men när vi väl tänkte ta hand om hunden var den tyvärr borta. Kanske var den överkörd eller så hade någon annan tagit hand om honom. Han var dock den sötaste lilla hund man kan tänka sig.

Majuro är huvudön i Marshall och här lever merparten av landets befolkning. Huvudbyn Ulliga liknar andra huvudbyar vi har besökt tidigare i ö-nationer på det viset att det är riktigt skräpigt. Allt som inte används längre puttas eller slängs helt enkelt över revkanten. Båtar som inte skall användas med läggs på ankare och efter några årtionden sjunker de där de är. Det är en hemsk syn och otroligt tragiskt att de förstör sin vackra natur på det sättet. Överallt ser man ganska fina fordon, men övergivna. Det är antagligen lättare att få nya grejer i form av bidrag från USA än att laga dem de har. Det är riktigt synd att det är på det viset. Det börjar dock bli bättre och sedan några månader tillbaka har de börjat sortera pantburkar. Ett litet steg på vägen, men det kommer att ta enorm tid att sanera ön från allt skräp om de beslutar sig för det någon gång. Öns högsta berg utgörs förövrigt av sopor. Det är nästan förvånande att de har lyckats bygga ett så högt sopberg på den lilla ytan med tanke på att atollen sällan är med än 100 meter bred. Men det är bra att soporna hamnar på ett ställe, istället för att flyta ut på havet. Vi hoppas att det blir en bättring framöver.

 

IMG_6989
IMG_7272
IMG_7266
IMG_7341
IMG_7212
IMG_7207
IMG_7363
IMG_7248
IMG_7227
IMG_7203
IMG_7192
IMG_7185
IMG_7171
IMG_7175
IMG_7050
IMG_7061
IMG_7042
IMG_7121
IMG_7106
IMG_7149
IMG_7051
IMG_7011
IMG_7014
IMG_6998
IMG_6995
Jul och nyår på Majuro, Marshall öarna

Jul och nyår på Majuro, Marshall öarna

På luciadagens morgon var vi tryggt i hamn efter de fyra värsta dygnen på vår resa efter att ha förlorat vårt roder. Vi låg väl förtöjda i en stor boj och vi somnande gott trotts att solen redan hade hunnit gå upp. Vi vaknade igen på eftermiddagen. Båten såg ut som ett bombnedslag. På däck och i sittbrunn låg drivor med grejer och mitt i alltihop låg vårt egentillverkade nödroder tillsammans med trasiga bitar av spirbommen. Nere i båten var det minst lika illa. Överallt låg det grejer. Vi orkade inte ta tag i något av det första dagen, utan tog oss in till land för att hitta internet så vi kunde ringa hem och berätta att allt var väl med oss trotts allt.

Dagen efter röjde vi upp ombord och nu väntade många veckors arbete för att laga allt ombord. Vi började med att laga plast- och trä-skador, montera av grejer som skulle svetsas, beställa reservdelar vi behövde osv. Dagarna var fulla av jobb och tillslut kom julafton. Vi det laget hade vi fortfarande inte fått kontakt med någon angående att beställa ett nytt roder och än mindre hittat någon verkstad på ön som kunde tillverka en roderaxel åt oss. Det var lite frustrerande, men nu skulle det bli julfirande.

Vi tog paus i alla jobb vi höll på med. Vi tog en tur med dingen för att snorkla vid ett sjunket flygplan en bit bort. Lisa lagade god julmat och vi fick en väldigt fin julafton tillsammans i all enkelhet. Dagen efter, på juldagen mötte vi några andra seglare och firade jul igen. De flesta firar ju trotts allt jul på juldagen så det blev två firanden för oss. Det blev en lugn men väldigt trivsam tillställning.

Under mellandagarna fortsatte arbetet med reparationerna ombord och det blev fulla dagar för oss båda. Lisa arbetade med att klippa nya filmer till Youtube samt hjälpa mig med reparationer.

Dagarna gick snabbt och det blev nyårsafton. Traditionen här i Majuro är att ordna festlighet på gatan med mat och dryck. Vi åkte in på kvällen och huvudgatan var full av människor. Det blev en festlig tillställning, men tyvärr blev det ingen nedräkning och vi missade helt att tiden hade slagit över till ett nytt år. Men vad gjorde det, vi hade ju trevligt.

IMG_6579
IMG_7685
IMG_6927
IMG_6806
IMG_6937
IMG_6678
IMG_6772
IMG_6823
IMG_6818
DCIM102GOPROGOPR7692.JPG
DCIM102GOPROGOPR7676.JPG
DCIM102GOPROGOPR7666.JPG
IMG_6914
IMG_6611
IMG_6916
IMG_6972
IMG_6974
IMG_6978
IMG_6607
Inbjudna till öråd på Butaritari, Kiribati

Inbjudna till öråd på Butaritari, Kiribati

Vi ankrade väster om den lilla motu-ön Natata i Buraritaris nordöstra hörn den 4:e december. På ön fanns det en liten hydda och någon gång om dagen kom en liten utriggarkanot seglande och förtöjde vid ön. Hyddan tillhörde några fiskare som dök upp med sina kanoter då och då, men ingen bodde på ön. Det var en otroligt vacker plats där vi låg ankrade helt ensamma. Vattnet var kristallklart och revet fint att snorkla vid. Det var en plats som påminde om bilder i resemagasin, fast verkligt. Ön var allt som man kan föreställa sig att segling i stilla havet är. Vi stannade vid ön tre dagar. Vi snorklade, promenerade på revet, badade, plockade kokosnötter och bara njöt av denna vackra plats. På eftermiddagen den 7:e december korsade vi atollen och ankrade utanför byn Kuma.

Dagen efter tog vi dingen in till land. Vi gick några hundra meter innan vi hörde röster från öns samlingsbyggnad. Det var egentligen bara ett palmbladstak med öppna väggar. Men det är i sådana byggnader de har sina ”öråd”. En man kom utrusande emot oss så snart han såg oss och bjöd in oss till örådet. Hela byn var närvarande samt ytterligare några personer från Tarawa som var på ön för att bygga en kyrka. Vi bjöds på mat tillsammans med hövdingen på ön. Vi förstod inte riktigt vad som hände, men efter en stund efter att vi hade ätit klart kom alla som satt runt oss och tog för sig av måltiden som var uppdukad. Det visade sig att de förnämsta åt först, och därefter övriga bybor. Vi hade alltså fått plats i detta öråds högborg utan att veta om det. Det kändes väldigt märkligt, men samtidigt väldigt välkomnande. Det är svårt att sätta orden på det. Vi stannade under hela tillställningen som innehöll olika tal, sånger, samtal och överläggningar osv. Vid ett tillfälle ombads vi att tala inför församlingen om oss och vad vi hade för ärende på ön. Det var en rolig upplevelse. En man som talade bra engelska tolkade till det lokala språket.

Resten av dagen promenerade vi runt i byn. Som vanligt träffade vi många nyfikna barn som kom fram och ville prata med oss. Vid ett tillfälle började ett av barnen gråta när han såg oss. Han blev antagligen rädd för vad han kanske trodde var utomjordingar. Dagen efter fick vi en guidad tur på ön. Vi besökte skolan och fick se en del odlingar och annat. Butaritari odlar mer än många andra öar och innan vi åkte fick vi gåvor i form av diverse frukter. Vi träffade hövdingen ytterligare en gång och vi såg nästan besvikelsen i hans ögon när vi sa att vi skulle lämna ön dagen efter. Han menade att vi gärna fick stanna i sex månader eller så. Vi berättade att vi följde

säsongen och behövde fortsätta norr ut för att hinna se Marshall också. Han förstod nog inte varför vi inte bara tog dagarna som de kommer likt de gör. Men vi sa att vi gärna besöker ön igen i framtiden. Han menade att vi var mer än välkomna.

Under vårt ett och ett halvt år har vi besökt många vackra platser. Kiribati är dock något väldigt unikt. Öarna är otroligt vackra och människorna är helt fantastiska. De lever i harmoni med naturen och alla verkar otroligt lyckliga. Tarawa var kanske inte så trevligt, men övriga Kiribati är otroligt vackert. Vi vill verkligen komma tillbaka hit en vacker dag. Den 8 december lättade vi ankar och seglade norr ut mot Marshall öarna. Det var med en sorgsen blick vi såg Butaritari försvinna i horisonten.

Vi fick en fin segling norrut under dagen, men efterhand kom sämre väder med regn, åska och starkare vind upp mot 15 m/s. Under natten och dagen efter höll det sämre vädret i sig och det blev en dryg segling norrut. Under min (Oskars) vakt klockan 00:09 tappade vi styrförmågan. Vi förstod inte vad som hade hänt. Vi revade seglen snabbt och började felsöka. Ratt och kvadranten rörde sig men inget hände med styrningen. Jag tog cyklop och en lampa och gick ner i vattnet vid badstegen och lös framåt i den mörka natten. Rodret var helt borta.

IMG_9631
DCIM100MEDIADJI_0105.JPG
DCIM100MEDIADJI_0095.JPG
IMG_6330
IMG_6429
IMG_6411
IMG_6458
IMG_6461
IMG_6418
IMG_6452
IMG_6435
IMG_9636
IMG_9638
DCIM102GOPROGOPR7450.JPG
DCIM102GOPROGOPR7447.JPG
DCIM102GOPROGOPR7444.JPG
IMG_6540
IMG_6541
IMG_6533
IMG_6513
IMG_6518
IMG_9645
IMG_6493
IMG_6494
IMG_6511
IMG_6507
IMG_6500
IMG_9719
IMG_9717
IMG_9708
IMG_9705
IMG_9702
IMG_9696
IMG_9699
IMG_9678
IMG_9643
IMG_9676
IMG_9660
IMG_9659
IMG_9655
IMG_9645
IMG_9642
IMG_9693