Browsed by
Författare: oskar

Coron city och öriket i Palawan

Coron city och öriket i Palawan

Vi hade två saker att ta hand om innan vi kunde fortsätta utforska de fina öarna utanför Coron. Det första var att köpa diesel eftersom vi hade kört maskin så mycket sedan vi kom till Filippinerna, det andra var att fylla upp matförråden ombord. Vi tog dingen in på morgonen och frågade skepparen på första bästa Bankas båt om vart man kan få tag på diesel. Bankas båt är förövrigt de traditionella Filippinska utriggarbåtarna som numera framdrivs av förbränningsmotorer, men traditionellt seglas. Mannen i Bankasbåten frågade hur mycket vi behövde och när. Sen gick han iväg och tre minuter senare kom han tillbaka och sa att dieseln kommer levererad om en timme till bryggan vi var vid, till ett bättre pris än på bensinstationerna dessutom. Vi var oroliga att den skulle vara av dålig kvalitet, men dieseln skulle visa sig vara av bästa sort. Mycket riktigt levererades två fat diesel (400 liter) till bryggan en timme senare. Vi hade inte hunnit ta ut kontanter, men vi kunde betala dagen efter enligt kvinnan som skötte om leveransen. Jag frågade lite fint om hur det kom sig att dieseln kunde vara billigare än vid stationen. Kvinnan berättade att hon köper den från lastfartygen som ankommer byn till ett billigare pris eftersom fartygen betalar lägre skatt (eller möjligen ingen skatt). Det var en rätt organiserad verksamhet för kvinnan och hennes familj. Det tog oss halva dagen att flytta de 400 literna diesel från faten i land till våra tankar ombord. Dessutom blev det lågvatten ett tag så de sista dunkarna fick vi ta dagen därpå eftersom vi inte kom in med dingen på det grunda vattnet.

Dagen efter satte vi igång med handlingen, men det visade sig bli ett större problem. Vi tog första bästa mopedtaxi och förklarade att vi ville till en större mataffär. Det första stoppet visade sig vara en kiosk/affär som sålde mestadels kakor, chips, läsk och nudlar. De kommande stoppen visade sig bli ungefär samma sak. Efter en halv dag hade vi knappt handlat någonting. Vi hade stannat på den stora marknaden men vi ville inte ens gå in där med tanke på stanken. Det luktade lik och förruttnelse och oändligt mycket flugor, insekter och levande hönor. Vi var övertygade om att vi skulle få alla möjliga sjukdomar om vi handlade där.  Vi gav till slut upp och gick till marknaden och handlade frukt, grönsaker, ägg och en del annat. Vi hittade även en liten affär som sålde lite fryst korv med mera och nöjde oss med det. Det var den svåraste handlingen på mycket länge. På eftermiddagen lämnade vi viken i Coron för att gå till Coron Island ett par mil bort. Vi hade sett på sjökortet en liten vik vid Kajangan Lake som såg jätte fin ut. Vi gick långsamt in i det smala gattet och precis i öppningen var det en tröskel och vi hade bara någon meter eller två under kölen. Väl inne i lagunen blev det snart djupt igen. Vi släppte ankaret på 18 meters djup och backade, men ankaret satte sig inte. Vi ankrade om ytterligare tre gånger utan att få fast ankaret. Det hade blivit mörkt och vi gav upp eftersom vi inte vågade backa mot revet bakom oss utan att se något. En timme senare var vi ankrade utanför Coron igen på samma plats vi låg tidigare.

Dagen efteråt gjorde vi ett nytt försök. Nu lade vi ankaret mycket längre ut och backade. Ankaret släpade länge innan de satt och då hade vi bara några meter till revet bakom oss när kättingen var sträckt. Eftersom ankaret inte låg mitt i viken kunde vi inte svinga fritt då de fanns risk att slå i berget på andra sidan om vinden skulle vrida. Vi tog därför en lång lina in till land i motsatt riktning för att få en trygg ankring.

Platsen var fantastiskt vacker och väldigt populär bland turister. Bankasbåtarna gick skytteltrafik mellan Kajangan och de andra vikarna på ön. Klockan 16:00 var det som att någon tryckte på en knapp, för alla båtar försvann på en gång och plötsligt var vi ensamma på denna fina plats.

Vi stannade vid Kayangan i fyra dagar. Om dagarna åkte vi dingeturer till alla de fina vikarna runt om kring. De var i regel fulla av turister, men det störde oss inte så mycket. Vi viste att vi skulle vara ensamma några timmar senare. Dessutom är det rätt lustigt att titta på alla turister bada med flytväst på, som en enda stor flytväst-soppa. Det bästa av allt var den otroligt fina snorklingen i området, som turisterna inte verkade vara så intresserade av. Det var unikt eftersom korallreven störtade rakt ner i djupet, ofta ner mot 30 meter eller djupare. Vi följde klippväggarna så långt vi kunde innan vi vände tillbaka upp igen för att hämta andan. För varje meter ner skiljde sig djur och växtlivet åt. Vi var på många otroligt fina platser och snorklade utan att se en enda turist i närheten.

En morgon gick vi upp i gryningen innan turisterna hade kommit och tog oss in till Kayangan Lake som låg strax intill vår ankringsvik. Först fick man vandra tio minuter upp för ett berg, och fem minuter ner i dalen, för att nå sjön. Vi var helt ensamma där kl 07:00. Sjön låg spegel blank och vi simmade runt och njöt av ett sötvattendopp innan turisterna börja strömma in en timme senare. Vi fick även tillfälle att besöka Baracuda lake dagen efter. Sjön är känd för sina varma källor under vattnet och jag (Oskar) dök i sjön ner till 30 meters djup. Där var det så varmt i vattnet att man nästan kokade. Det blev ett kort dyk eftersom det egentligen inte fanns så mycket annat att se där nere i sjön annat än de varma källorna. Man kan tänka sig att djur kanske inte trivs så bra i varmt, syrefattigt färskvatten.

Efter fyra dagars otroligt fin snorkling och fina dingeturer runt denna fantastiska ö beslöt vi oss för att segla vidare mot Puerto del Sol, cirka 20 mil väster ut. Eftersom att våra sjökort är allt för dåliga i det här området förlitade vi oss på google maps även denna gång för att navigera mellan korallreven. Det är egentligen inte så besvärligt eftersom det som ser grunt ut är grunt, i övrigt är det 20 meter djupt eller djupare i området.

Coron Island kom att bli vårt bästa stopp i Filippinerna hittills. Framförallt för att snorklingen var otroligt bra, men även för den vackra naturen.

 

Grace Island

Grace Island

Vi hade egentligen ingen plan på vart vi skulle stanna mellan Boracay och Corron, men eftersom vi inte vill nattsegla med risk för att fastna i fiskeredskap, var vi tvungna att hitta en nattankring någonstans. Vi hade tittat på Google maps och funnit Grace Island som ett lämpligt stop på vägen. Det låg mellan Boracay och Corron, men vi visste egentligen inte mer än så. Vi visste inte om vi fick ankra, eller om det ens gick. När vi närmade oss Grace Island höll Lisa nog utkik i fören medan jag höll koll på ekolodet och Google maps, att titta på sjökortet var ganska meningslöst eftersom det var för odetaljerat. På håll såg vi att viken var full i nät eller fiskodlingar och vi gav upp försöket att ta oss in i viken och vände om utåt igen. Vi kollade sjökortet och Google för att hitta en alternativ ankringsplats. Efter en liten stund kom en vattenskoter ut i full fart med sikte på oss. Det var hotellföreståndaren Michael. Han hälsade oss välkomna och lovade att lotsa oss in mellan fiskodlingarna. Väl inne i viken anvisade han oss en lämplig plats för ankring där vi kunde svinga fritt mellan reven. Han berättade att de inte hade några gäster på hotellet för tillfället men att vi var välkomna in till ön och att de kunde laga någon middag åt oss om vi var hungriga. Vi tackade för förslaget och lovade komma in lite senare på kvällen.

Väl inne på ön berättade Michael att det var lågsäsong för tillfället och att de mest hade dagsturister på ön. Kocken ordnade med pasta carbonara och öl, till middagen spelade och sjöng Michael några låtar. Det var ett väldigt trevligt välkomnande. Grace Island är ett resort med en liten djurpark. De har diverse fåglar samt en del apor. Många av burarna står öppna men djuren stannar ändå. Aporna går fritt på ön och ibland rymmer de över till fastlandet när vädret är dåligt. Michaels och hans fru har en egen apa som är döpt till Hilda. Hon bor hemma hos dem och som bär kläder, men hon är kompis med de andra aporna på ön och kontrasten är stor när hon har kläder och de andra är fria. Man kan tycka att apor egentligen borde vara fria djur och att det kan kännas lite konstigt att ha en apa som husdjur, det är relativt vanligt i Filippinerna. Hilda var i alla fall väldigt gullig liten apa. Under våra dagar på ön kom vi att bli vän med Michael och de andra som arbetade på ön. Vår sista dag på Grace frågade Michael om han kunde få komma ombord och se hur vi har det. Han hade aldrig varit på en segelbåt och var mycket intresserad. Tillsammans med två kompisar och apan Hilda kom de ombord för en rundvisning. Michael fick till och med en tur upp i masten och tillbaka.

Under våra dagar på Grace Island var det torrperiod och ön är betydligt grönare och finare när monsunen kommer igång. Likväl var det väldigt trevligt och vi gillade verkligen Grace. Det var som att vara på semester på en hotellanläggning helt ensamma. Dessutom var det kul med att träffa nya vänner. Den 4:e maj satte vi kurs mot Coron City. Vi fick en fin tur i vackert väder till Coron. Det var bara 54 mil men vi fick gå för maskin hela vägen i stiltje. Vi ankrade utanför stan mellan korallreven på kvällen den 4:e maj.                                                     

Boracay, ett turistmecka för kineser

Boracay, ett turistmecka för kineser

Efter Gigante Island nattankrade vi i en vik vid Apgapt. Vi vaknade väldigt tidigt på morgonen av att båten rullade kraftigt. För en gång skull blåste det och nu rakt in i den grunda viken där vi låg ankrade. Vi hissade ankaret snabbt för att komma ut på djupare vatten, väl en bit ut fick vi fin segling väster ut mot Boracay.

Vi visste inte allt för mycket om Boracay annat än att det var en populär ö för turister och att det skulle vara fint. När vi rundade södra udden fick vi en chock. Det var oändligt mycket båtar överallt. Bara snabba motorbåtar i full fart och bankasbåtar, inga segelbåtar förutom någon enstaka charterbåt. Vi gick in mot öns västra sida men det var problematiskt att ankra eftersom motorbåtar passerade oss i 30-40 knop bara några meter ifrån oss. Det var som att försöka ankra på en motorväg.

När vi tog dingen in fick vi absolut inte lägga den vid en av de många pirarna. Vi hann inte mer än närma oss innan vakterna kom och sa till oss. Vi var tvungna att lyfta dingen hela vägen upp bland träden, ingen dinge fick ligga på stranden. Eftersom vår dinge är tung och jag (Oskar) har problem med ryggen fick vi lyfta av motorn varje gång vi kom in på stranden, och bära upp dingen och motorn för sig. När vi skulle hem igen återupprepades proceduren igen fast omvänt.

När vi tog med våra dunkar för att tanka diesel på öns södra sida var vi tvungna att lösa biljett precis som om vi kom med en färja. Väl på stranden kom vakter och mötte oss. De stod och tittade på medan vi slet med att få upp dingen hela vägen upp på land. De släppte oss inte med blicken och följde oss med en meters avstånd hela vägen till biljettluckan för att erlägga avgiften. När vi kom tillbaka med vår diesel skulle de prompt titta på biljetterna igen för att försäkra sig om att vi fortfarande hade betalt, trotts att de såg oss betala 30 minuter tidigare.

På eftermiddagen kom en kustbevakningsbåt upp till en av de två privata båtarna i viken och avkrävde att ägaren omedelbart flyttade sin båt till södra udden. De kunde inte svara på varför, men det var en ny regel. Den södra udden är riktigt dålig för ankring eftersom den är utsatt för vind och ström och dessutom är det hård stenbotten. Efteråt hade kustbevakningen kommit till oss, men som tur var, var vi inte hemma och fick därför inte kravet att flytta.

Vi upplevde oss väldigt ovälkomna på ön av nästan alla vi mötte på ön inklusive lokala bybor, med undantag från en liten restaurang en bit söder om huvudområdet. Där var vi alltid vänligt bemötta och ägarinnan, en äldre dam var fantastisk. Vi träffade ett svenskt par på samma restaurang och det var kul att snacka svenska för en gångs skull. De hade besökt ön många gånger och berättade att Boracay brukade vara väldigt trevligt förr om åren. Numera är det nästan bara Kinesiska turister på ön och många av hotellen drivs av Kineser med stort inflytande över Boracay.

Vi kände tidigt att denna ö inte var något för oss och Boracay avviker stort från Filippinerna i övrigt. Våra minnen från Boracay inte är de bästa, trotts allt var ön bitvis vacker. Det är något unikt med alla bankasbåtar som seglas traditionellt. Vår sista kväll passerade ett femtiotal Bankas för segel runt oss, alla med fotograferande turister ombord. Vi beslöt oss för att lämna Boracay så snart som möjligt och den 2:a maj lättade vi ankar och tog sikte på Grace Island ca 60 mil väster ut.

 

Vita sandstränder och laguner på Gigante Islands

Vita sandstränder och laguner på Gigante Islands

Vi var på väg väster ut med obestämt mål efter att ha lämnat Malapascua på morgonen den 27:e april. Vädret var fint och vinden svag så vi räknade med att hitta någon fin ankringsvik på eftermiddagen. Vi gick för maskin större delen av dagen eftersom att vinden var fortsatt svag. På eftermiddagen passerade vi några sandöar som såg fina ut på håll, men vi fortsatte vidare. Efter en stund tyckte vi att bergen såg så spektakulära ut att vi beslöt att styra 90 grader styrbord och ankra i en vik som såg vacker ut. Det var ett riktigt bra beslut för vi hade hittat Gigante Islands.

Vi ankrade i den vita sanden på sju meters djup. Vi tog dingen in till stranden och möttes av många vänliga människor. Ön var privatägd och var populär bland inhemska turister som dagsutflykt. Ägarna till ön tog ut en liten summa för att gå iland på ön av alla som kom och de hade även en liten kiosk på ön samt kunde erbjuda enklare måltider på stranden. När vi frågade vad det kostade att gå iland ville de inte ha pengar av oss, de tyckte bara att det var roligt att utlänningar kom på besök. Vi kompenserade med att köpa öl i kiosken och äta middag på stranden, vilket förövrigt kostade ett par kronor per person. Alla vi mötte på ön ville komma förbi och prata med oss och det var svårt att lämna ön på kvällen för att åka hem till båten. Under våra veckor hittills i Filippinerna har vi lärt oss att Filippinarna är fantastiskt vänliga människor. Alla är så välkomnande och hjälpsamma.

Cirka två sjömil längre bort låg ”lagunerna” vilket var ett väldig populärt stopp för dagsturisterna på Gigante Islands. Lagunen var som en insjö som fylldes med vatten när tidvattnet steg. Vi tog vår dinge dit och det var värt ett besök då det var vacker natur och mycket apor. Anledningen att det är så populärt bland lokalturisterna är nog att simkunnigheten är låg. I lagunen är risken för drunkning obefintlig eftersom de badar med flytväst på och det finns varken vågor eller strömmar. För vår del lockade det inte så mycket att bada i flytvästsoppan eftersom vi har hela havet att bada i. Vi stod mest och fascinerades över det lustiga att se ett hundratal människor guppa runt i lagunen med flytväst på.  På eftermiddagen försvinner alla turister tillbaka till fastlandet, förutom ett fåtal som stannar över i tält på stranden, och då är Gigante Islands som allra bäst. Vi trivdes verkligen på ön. Vi träffade så många vänliga människor som alla hade sina historier. Bland annat sonen till familjen som ägde ön. Han arbetade vanligtvis för en prins i Saudi Arabien, men var hemma på semester. Vi höll på att inte kunna lämna ön en kväll när vi träffade ett sällskap som alla arbetade för ett kaffeföretag. De bjöd på sprit och sällskap och så fort vi skulle lämna fylldes glasen på nytt. När vi till sist lyckades tacka för oss blev vi ombordbjudna till besättningen på en bankasbåt. De ville också bjuda på sprit och accepterade inte ”nej tack” som svar. Vi blev sittande där ett tag innan vi kunde ta dingen hem till Hilma och sova.

Dagen efter klättrade jag (Oskar) upp i masten för att kolla riggen, vilket vi gör då och då. Dessvärre hittade vi att ett av vanten var utslitet och behövdes bytas snarast möjligt. Tur i oturen är det inga starka vindar i området och vi kan fortsätta segla i svagare vindar tills problemet är löst. Det är svårt att hitta någon i Filippinerna som kan tillverka ett nytt vant, så vi får försöka beställa ett nytt från Europa så snart vi kan.

Gigante Islands är verkligen en vacker plats och vi är glada att vi hittade denna pärla av en slump. Efter ett par dagar på ön lyfte vi ankaret igen och seglade vidare väster ut.

Sandön Malapascua

Sandön Malapascua

Vi släppte ankaret på Malapascuas södra sida på eftermiddagen den 27:e april. Vädret hade varit vackert även denna dag. Under vår vistelse hittills i Filippinerna hade det varit soligt och varmt varje dag, inte en tillstymmelse till varken vind eller regn. Vi hade ankrat i sand på ca 6 meters djup vilket vanligtvis är bra, men runt den södra udden satte en västlig stark ström vilket gjorde att vi rullade en del på ankringen. Av den anledningen beslöt vi oss för att ankra om till öns västra sida på morgonen därpå.

Malapascua är känd för sin dykning och framförallt dykning för att se Thresher shark, vilket är en unik hajart och som skall finnas i området. Vi planerade att dyka vid ön för att se dessa unika hajar. Det visade sig dock snart att hajarna bodde 6 mil österut på en grundbank och det var inte ens så troligt att se dem om man åkte dit. Av den anledningen gav vi upp tanken på att se hajarna. Ön var däremot trevlig med små hotell och restauranger runt ön och stränderna var fina. Vi stannade på ön i fyra dagar och snorklade på reven om dagarna, och promenerade på ön på eftermiddagarna. Tidvattnet i Malapascua är ett par meter, vilket vanligtvis inte är så stort problem för oss eftersom vi ser till att ankra på så att vi har tillräckligt djup under kölen. På Malapascua var det dock ett problem eftersom det är väldigt långgrunt på öns västra sida. Om vi åkte in med dingen under högvatten skulle den stå 300 meter in på land vid lågvatten, och det skulle innebära mycket möda för att få den sjösatt igen. Antingen fick vi ankra dingen långt ut och simma in till land, eller så fick vi flytta den längre och längre ut i takt med att tidvattnet sjönk. Det skulle dock innebära att man behöver hålla sig i närheten vilket vi inte alltid kunde eller ville göra. Det brukade oftast bli en kombination, dvs ankra en bra bit ut och simma/vada in till land.

Efter fyra dagar på den trivsamma ön lättade vi ankar för att ta oss vidare väster ut.

Cebu city, första staden på ett år

Cebu city, första staden på ett år

 

Vi lämnade Jao Island på morgonen den 21:a april för att segla nordväst mot Cebu. Det blev i och för sig motorgång hela vägen eftersom det var helt vindstilla i vanlig ordning. Vi hade hört talas om ett litet och billigt varv i en by som heter Port Carmen som ligger en bit upp på Cebus ostkust. Vi behövde måla botten och byta roderlagren och vi tänkte att det stället borde passa oss bra. Vid insegling på eftermiddagen insåg vi att sjökorten stämde dåligt, men som tur var hade vi laddat ner satellitbilder från Google som vi använde i stället och vi lyckades komma in till ankringen efter slalomkörning mellan grundbankerna.

På eftermiddagen tog vi dingen in till varvet för att förhöra oss om vi kunde torrsätta Hilma. Vi träffade en amerikansk man på kajen som vi frågade om han visste vart kontoret låg. Han svarade inte på frågan utan snäste otrevligt vad vi ville och vad vi gjorde där. Vi förklarade vårt ärende och han blev ännu mer otrevlig och i princip dumförklarade oss när vi berättade vad vi planerade att göra för arbeten ombord. Efter en stund framkom det att det var ägaren till varvet vi pratade med. Vi tackade för oss och lämnade området. Ägaren var den mest otrevliga person vi har träffat på flera år och vi var båda överens om att leta upp ett annat varv för att torrsätta Hilma. Vi träffade senare andra seglare som hade fått samma bemötande av varvsägaren. Man kan ju undra hur ett sådant företag kan överleva.

Morgonen efter gick in till landsvägen för att hitta en buss till Cebu City. Vi hade nu varit i Filippinerna i en bit över en vecka och det var hög tid att klarera in i landet. Vi hittade en mopedtaxi som körde oss till busstationen och därifrån åkte vi buss till Cebu City. Det var egentligen ingen buss utan snarare en pickup med tak där vi trängdes tio personer.

Myndigheterna i Cebu är ökända för att kräva mutor och ställa till problem för seglare vid inklarering. Vid grinden till Customs stannades vi vid grinden av en vakt som berättade att vi inte fick besöka myndighetsbyggnaden om vi inte var klädda ordentligt. En man skall ha byxor, skor, och skjorta, kvinnor skall ha skor, lång klänning eller byxor samt långärmat på överkroppen. Vi båda hade missat denna regel och var klädda i shorts, t-shirt och flipp flopp. Vi bad om ursäkt och började fundera på om vi kunde hinna fram och tillbaka för att byta om under en dag. Resan hit hade tagit över två timmar så det var inte troligt. Efter någon minut kom vakten kom tillbaka och sa att vi kunde få dispens för vår kläder. Vi blev väldigt glada och tackade så mycket.

Väl inne på myndigheten fick vi det trevligaste bemötandet man kan tänka sig. Alla var trevliga, bjöd på kakor och kaffe och ingen avkrävde någon muta. När allt var klart och vi skulle lämna kom en kvinna och bad oss följa med till direktörens kontor. Vi gissade att det var nu frågan om pengar skulle avklaras. Vi träffade direktören för myndigheten och han frågade lite om vår resa och vad vi hade för planer i för vårt besök i landet. Därefter utfärdade han ett tillstånd för fri passage över hela Filippinerna utan att behöva återkomma till Customs och Imigration för återrapportering, vilket annars är ett krav när man seglar genom landet. Han ville inte ha några pengar utan önskade oss bara lycka till. Vi var minst sagt förvånade. Ryktena om mutor och annat var antagligen gammal info vilket numera är strikt förbjudet, och som sagt det var det trevligaste myndighetsbesöket vi har gjort. Efter ytterligare några besök hos olika myndigheter var vi klara med de byråkratiska besöken. Vi stannade på en stor mataffär och handlade innan vi åkte tillbaka till Carmen.

Redan dagen efter lämnade vi Carmen och ön Cebu. Carmen var riktigt skitigt och det fanns inget att se eller göra där. Vi ville vidare till de vackra öarna vi hade hört så mycket om. Efter åtta timmars motorgång var vi framme vid ön Malapascua strax norr om Cebu.

 

Jao island och spökdjuren på Bohol

Jao island och spökdjuren på Bohol

När vi klev i land på ön Jao visste vi egentligen inget om platsen. Det var mest tänkt att bli en nattankring på väg mot Cebu för att klarera in. Vi blev dock glatt överraskade när vi träffade Robert, ägaren till det lilla resortet på ön. Robert kom från Holland och hade bott på ön några år. På resortet bodde mest inhemska turister och han var glad för att få träffa turister från Europa. Robert berättade om ön och lånade ut en av sina scootrar till oss så vi kunde se oss om på ön.

Jao är ganska litet och nästan alla arbetar med fisket eller de små risodlingarna på ön. Vi stannade på Jao i tre dagar och varje kväll träffade vi Robert och hans fru på restaurangen. Vi hade inga Filippinska pengar när vi kom till Jao, men det spelade ingen roll för Robert. Vi kunde betala när vi hade varit på Bohol och tagit ut pengar.

Dagen efter körde Roberts kollega över oss med en liten båt till Bohol. Väl där fick vi låna en annan av Roberts scootrar för att se oss om på huvudön. Vi körde hela dagen och stannade på många fina platser. Bland annat fick vi se de karakteristiska spökdjuren, eller Tarsier-apor som de också heter. Bohol är den enda platsen i hela världen där de lever fritt. Vi stannade även vid Chocolate Hills, vilket är små sandkullar över stora delar av Bohol. I syd låg även de stora skogarna och ön har många vattenfall och forsar. Det var en kul tur och vi körde runt hela dagen till sena kvällen innan vi var tillbaka och blev upphämtade av Robert igen vid piren för att ta oss tillbaka till Jao.

Jao Island var ett perfekt stopp för oss. Det var nära till Bohol och alla sevärdheter där, samtidigt som viken vi ankrade vid hade bra fäste för ankaret. Det hade varit svårare att ankra vid Bohol. Dessutom var det kul att träffa Robert och maten och ölen i restaurangen var väldigt bra och billig. Vi hade inte handlat på länge så matförrådet ombord var i det tunnaste laget. Den 21:e april fortsatte vi mot Cebu för att klarera in.

 

IMG_8320
IMG_8300
IMG_8272
IMG_8312
IMG_8288
TRCH9038
IMG_8313
IMG_8311
IMG_8333
IMG_8326
IMG_8323
IMG_8304
IMG_0953
IMG_0925
IMG_0930
IMG_0935
IMG_0961
IMG_8329
IMG_0976
IMG_0969
IMG_0967
IMG_0975
IMG_0978
IMG_0981
IMG_0980
IMG_0983
IMG_0987
IMG_8285
IMG_0994
IMG_0990
Första dagarna på en ny kontinent

Första dagarna på en ny kontinent

När vi närmade oss Filippinerna slogs vi av hur stilla det var. Vädret var konstant soligt och varmt och havet låg som en spegel. Vi visste att vi hade ankommit i slutet av den nordostliga monsunen och att vinden skulle vara svag, men inte så svag. Vår vindmätare stod nästan alltid på närmare noll meter per sekund och vindpilen snurrade 360 grader i takt med båtens gungade. Tiden mellan den nordostliga och den sydvästliga monsunen brukar erbjuda fint väder, men för oss kom det också att innebära många timmar motorgång.

I Santiago kunde vi inte klarera in. Den närmsta inklareringshamnen var Cebu city på ön Cebu. Redan dagen efter vi ankom Filippinerna fortsatte vi därför vår färd väster ut. Vart vi än tittade såg vi fullt av små fiskebåtar av utriggarkaraktär, men framdrivna av små inombordsmotorer utan ljuddämpare. Båtarna var väldigt vackra och väl underhållna. De såg ut att alltid vara nymålade. Vi fick höra av en lokalbo att fiskarna alltid såg till att hålla båtarna i toppskick, båtarnas underhåll gick före allt annat.

Eftersom fiskebåtarna är små och öppna och det är svårt att få till ett bra solskydd för fiskarna. Många använder därför en sorts balaklava för att skydda sig för solsting. Det ser lite lustigt ut och en aning hotfullt. Man kan förstå varför många tror att de ser sjörövare i de här vattnen. Den tanken stannar nog inte så länge eftersom de alltid vinkar glatt.

Havet var fullt av fiskeredskap och vi var tvungna att konstant vara på vår vakt och styra undan för att inte köra över redskapen. Det hade varit en omöjlig uppgift att nattsegla genom Filippinerna, men som tur var så behövdes inte det eftersom det finns bra ankringar nästan överallt, i alla fall under den här tiden på året. Ett par månader senare när tyfonsäsongen startar är det en helt annan sak.

På väg mot Cebu stannade vi vid Jao Island norr om ön Bohol. Vi visste egentligen inget om platsen men vi blev glatt överraskade när vi tog dingen i land. Vi hann inte mer än dra upp dingen på land innan Robert kom och mötte oss på stranden. Robert var holländare och ägde det lilla resortet på stranden. Vanligtvis var det mest lokala turister på ön och han tyckte att det var väldigt roligt att träffa turister från Europa. Vi bjöds på öl på restaurangen och han lovade att visa oss runt på ön och erbjöd även att låna ut en scooter om vi ville ta en tur på ön Bohol.

Sista seglingen i Stilla havet

Sista seglingen i Stilla havet

Vi lämnade Yap på förmiddagen den 10:e april efter utklarering. Vi gick för maskin genom revet och strax utanför ön tilltog vinden. Vi fick fin slör i nästan platt vatten och kommande dygn kom att bli det finaste seglingsdygnet på mycket länge. Under dagen hade vi fint väder och natten var stjärnklar som en vinternatt i Norrland. Kommande dygn mot Filippinerna kom att bli nästan lika fina och allteftersom vi närmade oss Filippinerna avtog vinden.

När vi närmade oss Filippinernas kust började vi se stora Fish Aggregating Device (FAD) flyta på havet. FAD är stora stålcylindrar, omkring fyra-fem meter långa och en meter i diameter. De flyter eller är förankrade i botten ofta upp emot 200 mil utanför kusten. Syftet med FAD är att locka till sig fisk som tar skydd i skuggan. De mindre stimmen lockar i sin tur till sig större stim av exempelvis tonfisk vilket är det intressanta ur kommersiell synpunkt. I många länder är FAD otillåtet med anledning att det anses vara ett dåligt sätt att fiska eftersom man utrotar många arter. För vår del är det väldigt bekymmersamt med FAD eftersom att en eventuell kollision med en FAD kommer åsamka så stora skador på vår båt att vi sannolikt sjunker. FAD är gjorda av stål och vår båt är tillverkad av glasfiber, vilket inte är så hållbart vid en kollision i sju knop, me d något gjort av stål. På dagtid är det kanske inget problem om dyningen inte är för hög och sikten är klar, men under nätterna är det helt omöjligt att upptäcka dem. De syns inte på radarn eftersom de är för låga, de saknar ljus eller något annat som gör att de går att se på håll. Av den anledningen revade vi helt vid skymningen det sista dygnet och drev på havet under natten. Vi hade sett så många FAD under dagen att vi helt enkelt ansåg att risken för en kollision var för hög för att våga fortsätta segla. Vid gryningen hissade vi segel på nytt och under dagen tog vi oss hela vägen fram till Santiago på ön Dingat i Filippinerna. Etappen var ca 750 mil och seglingen tog sex dygn i långsam fart.

 

Stenpengar på Yap

Stenpengar på Yap

Seglingen till Yap i västra Mikronesiens Federala Stater (FSM) tog nästan exakt 3 dygn och vi var väl ankrade kl 11:30 den 2 april, i viken utanför huvudbyn Colonia. Seglingen var besvärlig första dygnet med mycket squalls-regn och starka vindar, men kommande dygn hade vi bara enstaka skurar och svagare vindar. Egentligen hade vi kunnat segla snabbare, men vi anpassade farten för att komma in i hamn på förmiddagen.

Vid ankomst till Yap ropade vi upp hamnmyndigheten via VHF-radio enligt gällande regler. Vi hann inte mer än få fast ankaret innan de krävde att vi omedelbart tog oss i land för att sköta klareringen. Vi frågade om det kunde vänta en stund så att vi hann få lite ordning ombord, men de propsade på att det skulle ske på en gång. Väl på myndighetskontoret fick vi förklarat för oss att de nu arbetade ”övertid” eftersom det var deras lunch. Vi förstod då varför de hade krävt att vi kom iland på en gång, eftersom de då kunde kräva oss på mer pengar i form av övertidsersättning. Hade vi avvaktat en timme hade vi sluppit det. Men myndighetspersonalen hade antagligen satt det i system, att kräva inklarering på övertid från gästande båtar. Det kostade oss några hundra kronor extra. Personalen var ändå trevliga och vi orkade inte argumentera om övertidsersättningen var rimlig eller inte.

I samband med vårt roderhaveri några månader tidigare hade vi haft mycket kontakt med Paul Fenn på Jeanneau. Han hade varit väldigt hjälpsam med kommunikationen mellan oss och varvet och det var även han som hade arrangerat med transporten av rodret till Marshall öarna, vilket vi var väldigt tacksamma för. Paul hade varit intresserad av vår segling jorden runt och han ville göra ett filmat inslag om seglingen för Jeanneaus räkning. Tillsammans med sin son Graham hade han nu rest till Yap och vi träffade dem båda redan första dagen.

Redan dagen efter kom vi överens om att spela in filmen för ”Jeanneau underway”. Vi gjorde inspelningen ombord och vi berättade om vår segling fram till nu och olyckan med roderhaveriet. För att se filmen, klicka på länken, Jeanneau underway, epsode 5.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med Paul och Graham. Vi åkte på flera snorkelturer tillsammans i vår dinge och han med en och annan utflykt på ön i Pauls hyrbil. Yap har mycket att erbjuda i form av natur, kultur och historia. Bland annat åkte vi till en av öns många ”banker” för de gamla sten-pengarna. Yap har en uråldrig valuta som består av sten-mynt i olika storlekar. Mynten kan vara allt i från små och väga några kilo till väldigt stora och väga flera ton. Mynten har olika värde beroende på storlek och kvalitet i stenen. Mynten går fortfarande att använda som betalningsmedel, men i huvudsak används de symboliskt i form av gåvor mellan familjer och släkter. Antingen förvaras mynten i någon av bankerna eller så står de uppställda i trädgården. Bankerna är egentligen bara en plats ute i skogen där mynten står uppställda i rader. När ett mynt byter ägare flyttas det i regel inte eftersom de är tunga och besvärliga att transportera, alla vet ändå vilka mynt som tillhör sig och det finns ingen som själ dem ändå. Det var väldigt roligt att få se de gamla mynten och det de kallar för ”banken”. Vart man än går på ön kan man se mynt utställda här och var bredvid hus och i trädgårdar.

Efter några dagar tillsammans, reste Paul och Graham hem till USA. Vi stannade ytterligare några dagar på ön. Det finns ett rykte som säger att i de västra delarna av FSM är människorna väldigt trevliga och välkomnande, medan i de östra öarna kan människorna vara lite svårare att ha med att göra. Det stämmer nog för vart vi än kom på Yap var alla vi träffade väldigt vänliga och välkomnande. Vi gjorde en del praktiska saker de sista dagarna såsom underhåll, tvätta, städa, fylla diesel, lisa gjorde film för YouTube osv. Vi passade även på att fira min (Oskars) födelsedag. Det blev en lugn tillställning med ett besök på en av restaurangerna i byn.

Den 10:e april var vi klar för att avsegla mot ett nytt land och en ny kontinent. Nästa stopp skulle bli Filippinerna ca 750 mil västerut.