Coron city och öriket i Palawan
Vi hade två saker att ta hand om innan vi kunde fortsätta utforska de fina öarna utanför Coron. Det första var att köpa diesel eftersom vi hade kört maskin så mycket sedan vi kom till Filippinerna, det andra var att fylla upp matförråden ombord. Vi tog dingen in på morgonen och frågade skepparen på första bästa Bankas båt om vart man kan få tag på diesel. Bankas båt är förövrigt de traditionella Filippinska utriggarbåtarna som numera framdrivs av förbränningsmotorer, men traditionellt seglas. Mannen i Bankasbåten frågade hur mycket vi behövde och när. Sen gick han iväg och tre minuter senare kom han tillbaka och sa att dieseln kommer levererad om en timme till bryggan
vi var vid, till ett bättre pris än på bensinstationerna dessutom. Vi var oroliga att den skulle vara av dålig kvalitet, men dieseln skulle visa sig vara av bästa sort. Mycket riktigt levererades två fat diesel (400 liter) till bryggan en timme senare. Vi hade inte hunnit ta ut kontanter, men vi kunde betala dagen efter enligt kvinnan som skötte om leveransen. Jag frågade lite fint om hur det kom sig att dieseln kunde vara billigare än vid stationen. Kvinnan berättade att hon köper den från lastfartygen som ankommer byn till ett billigare pris eftersom fartygen betalar lägre skatt (eller möjligen ingen skatt). Det var en rätt organiserad
verksamhet för kvinnan och hennes familj. Det tog oss halva dagen att flytta de 400 literna diesel från faten i land till våra tankar ombord. Dessutom blev det lågvatten ett tag så de sista dunkarna fick vi ta dagen därpå eftersom vi inte kom in med dingen på det grunda vattnet.
Dagen efter satte vi igång med handlingen, men det visade sig bli ett större problem. Vi tog första bästa mopedtaxi och förklarade att vi ville till en större mataffär. Det första stoppet visade sig vara en kiosk/affär som sålde mestadels kakor, chips, läsk och nudlar. De kommande stoppen visade sig bli ungefär samma sak. Efter en halv dag hade vi knappt handlat någonting. Vi hade stannat på den stora marknaden men vi ville inte ens gå in där med tanke på stanken. Det luktade lik och förruttnelse och oändligt mycket flugor, insekter och levande hönor. Vi var övertygade om att vi skulle få alla möjliga sjukdomar om vi handlade där. Vi gav till slut upp och gick till marknaden och handlade frukt, grönsaker, ägg och en del annat. Vi hittade även en liten affär som sålde lite fryst korv med mera och nöjde oss med det. Det var den svåraste handlingen på mycket länge. På eftermiddagen lämnade vi viken i Coron för att gå till
Coron Island ett par mil bort. Vi hade sett på sjökortet en liten vik vid Kajangan Lake som såg jätte fin ut. Vi gick långsamt in i det smala gattet och precis i öppningen var det en tröskel och vi hade bara någon meter eller två under kölen. Väl inne i lagunen blev det snart djupt igen. Vi släppte ankaret på 18 meters djup och backade, men ankaret satte sig inte. Vi ankrade om ytterligare tre gånger utan att få fast ankaret. Det hade blivit mörkt och vi gav upp eftersom vi inte vågade backa mot revet bakom oss utan att se något. En timme senare var vi ankrade utanför Coron igen på samma plats vi låg tidigare.
Dagen efteråt gjorde vi ett nytt försök. Nu lade vi ankaret mycket längre ut och backade. Ankaret släpade länge innan de satt och då hade vi bara några meter till revet bakom oss när kättingen var sträckt. Eftersom ankaret inte låg mitt i viken kunde vi inte svinga fritt då de fanns risk att slå i berget på andra sidan om vinden skulle vrida. Vi tog därför en lång lina in till land i motsatt riktning för att få en trygg ankring.
Platsen var fantastiskt vacker och väldigt populär bland turister. Bankasbåtarna gick skytteltrafik mellan Kajangan och de andra vikarna på ön. Klockan 16:00 var det som att någon tryckte på en knapp, för alla båtar försvann på en gång och plötsligt var vi ensamma på denna fina plats.
Vi stannade vid Kayangan i fyra dagar. Om dagarna åkte vi dingeturer till alla de fina vikarna runt om kring. De var i regel fulla av turister, men det störde oss inte så mycket. Vi viste att vi skulle vara ensamma några timmar senare. Dessutom är det rätt lustigt att titta på alla turister bada med flytväst på, som en enda stor flytväst-soppa. Det bästa av allt var den otroligt fina snorklingen i området, som turisterna inte verkade vara så intresserade av. Det var unikt eftersom korallreven störtade rakt ner i djupet, ofta ner mot 30 meter eller djupare. Vi följde klippväggarna så långt vi kunde innan vi vände tillbaka upp igen för att hämta andan. För varje meter ner skiljde sig djur och växtlivet åt. Vi var på många otroligt fina platser och snorklade utan att se en enda turist i närheten.
En morgon gick vi upp i gryningen innan turisterna hade kommit och tog oss in till Kayangan Lake som låg strax intill vår ankringsvik. Först fick man vandra tio minuter upp för ett berg, och fem minuter ner i dalen, för att nå sjön. Vi var helt ensamma där kl 07:00. Sjön låg spegel blank och vi simmade runt och njöt av ett sötvattendopp innan turisterna börja strömma in en timme senare. Vi fick även tillfälle att besöka Baracuda lake dagen efter. Sjön är känd för sina varma källor under vattnet och jag (Oskar) dök i sjön ner till 30 meters djup. Där var det så varmt i vattnet att man nästan kokade. Det blev ett kort dyk eftersom det egentligen inte fanns så mycket annat att se där nere i sjön annat än de varma källorna. Man kan tänka sig att djur kanske inte trivs så bra i varmt, syrefattigt färskvatten.
Efter fyra dagars otroligt fin snorkling och fina dingeturer runt denna fantastiska ö beslöt vi oss för att segla vidare mot Puerto del Sol, cirka 20 mil väster ut. Eftersom att våra sjökort är allt för dåliga i det här området förlitade vi oss på google maps även denna gång för att navigera mellan korallreven. Det är egentligen inte så besvärligt eftersom det som ser grunt ut är grunt, i övrigt är det 20 meter djupt eller djupare i området.
Coron Island kom att bli vårt bästa stopp i Filippinerna hittills. Framförallt för att snorklingen var otroligt bra, men även för den vackra naturen.