Browsed by
Månad: november 2019

Coron city och öriket i Palawan

Coron city och öriket i Palawan

Vi hade två saker att ta hand om innan vi kunde fortsätta utforska de fina öarna utanför Coron. Det första var att köpa diesel eftersom vi hade kört maskin så mycket sedan vi kom till Filippinerna, det andra var att fylla upp matförråden ombord. Vi tog dingen in på morgonen och frågade skepparen på första bästa Bankas båt om vart man kan få tag på diesel. Bankas båt är förövrigt de traditionella Filippinska utriggarbåtarna som numera framdrivs av förbränningsmotorer, men traditionellt seglas. Mannen i Bankasbåten frågade hur mycket vi behövde och när. Sen gick han iväg och tre minuter senare kom han tillbaka och sa att dieseln kommer levererad om en timme till bryggan vi var vid, till ett bättre pris än på bensinstationerna dessutom. Vi var oroliga att den skulle vara av dålig kvalitet, men dieseln skulle visa sig vara av bästa sort. Mycket riktigt levererades två fat diesel (400 liter) till bryggan en timme senare. Vi hade inte hunnit ta ut kontanter, men vi kunde betala dagen efter enligt kvinnan som skötte om leveransen. Jag frågade lite fint om hur det kom sig att dieseln kunde vara billigare än vid stationen. Kvinnan berättade att hon köper den från lastfartygen som ankommer byn till ett billigare pris eftersom fartygen betalar lägre skatt (eller möjligen ingen skatt). Det var en rätt organiserad verksamhet för kvinnan och hennes familj. Det tog oss halva dagen att flytta de 400 literna diesel från faten i land till våra tankar ombord. Dessutom blev det lågvatten ett tag så de sista dunkarna fick vi ta dagen därpå eftersom vi inte kom in med dingen på det grunda vattnet.

Dagen efter satte vi igång med handlingen, men det visade sig bli ett större problem. Vi tog första bästa mopedtaxi och förklarade att vi ville till en större mataffär. Det första stoppet visade sig vara en kiosk/affär som sålde mestadels kakor, chips, läsk och nudlar. De kommande stoppen visade sig bli ungefär samma sak. Efter en halv dag hade vi knappt handlat någonting. Vi hade stannat på den stora marknaden men vi ville inte ens gå in där med tanke på stanken. Det luktade lik och förruttnelse och oändligt mycket flugor, insekter och levande hönor. Vi var övertygade om att vi skulle få alla möjliga sjukdomar om vi handlade där.  Vi gav till slut upp och gick till marknaden och handlade frukt, grönsaker, ägg och en del annat. Vi hittade även en liten affär som sålde lite fryst korv med mera och nöjde oss med det. Det var den svåraste handlingen på mycket länge. På eftermiddagen lämnade vi viken i Coron för att gå till Coron Island ett par mil bort. Vi hade sett på sjökortet en liten vik vid Kajangan Lake som såg jätte fin ut. Vi gick långsamt in i det smala gattet och precis i öppningen var det en tröskel och vi hade bara någon meter eller två under kölen. Väl inne i lagunen blev det snart djupt igen. Vi släppte ankaret på 18 meters djup och backade, men ankaret satte sig inte. Vi ankrade om ytterligare tre gånger utan att få fast ankaret. Det hade blivit mörkt och vi gav upp eftersom vi inte vågade backa mot revet bakom oss utan att se något. En timme senare var vi ankrade utanför Coron igen på samma plats vi låg tidigare.

Dagen efteråt gjorde vi ett nytt försök. Nu lade vi ankaret mycket längre ut och backade. Ankaret släpade länge innan de satt och då hade vi bara några meter till revet bakom oss när kättingen var sträckt. Eftersom ankaret inte låg mitt i viken kunde vi inte svinga fritt då de fanns risk att slå i berget på andra sidan om vinden skulle vrida. Vi tog därför en lång lina in till land i motsatt riktning för att få en trygg ankring.

Platsen var fantastiskt vacker och väldigt populär bland turister. Bankasbåtarna gick skytteltrafik mellan Kajangan och de andra vikarna på ön. Klockan 16:00 var det som att någon tryckte på en knapp, för alla båtar försvann på en gång och plötsligt var vi ensamma på denna fina plats.

Vi stannade vid Kayangan i fyra dagar. Om dagarna åkte vi dingeturer till alla de fina vikarna runt om kring. De var i regel fulla av turister, men det störde oss inte så mycket. Vi viste att vi skulle vara ensamma några timmar senare. Dessutom är det rätt lustigt att titta på alla turister bada med flytväst på, som en enda stor flytväst-soppa. Det bästa av allt var den otroligt fina snorklingen i området, som turisterna inte verkade vara så intresserade av. Det var unikt eftersom korallreven störtade rakt ner i djupet, ofta ner mot 30 meter eller djupare. Vi följde klippväggarna så långt vi kunde innan vi vände tillbaka upp igen för att hämta andan. För varje meter ner skiljde sig djur och växtlivet åt. Vi var på många otroligt fina platser och snorklade utan att se en enda turist i närheten.

En morgon gick vi upp i gryningen innan turisterna hade kommit och tog oss in till Kayangan Lake som låg strax intill vår ankringsvik. Först fick man vandra tio minuter upp för ett berg, och fem minuter ner i dalen, för att nå sjön. Vi var helt ensamma där kl 07:00. Sjön låg spegel blank och vi simmade runt och njöt av ett sötvattendopp innan turisterna börja strömma in en timme senare. Vi fick även tillfälle att besöka Baracuda lake dagen efter. Sjön är känd för sina varma källor under vattnet och jag (Oskar) dök i sjön ner till 30 meters djup. Där var det så varmt i vattnet att man nästan kokade. Det blev ett kort dyk eftersom det egentligen inte fanns så mycket annat att se där nere i sjön annat än de varma källorna. Man kan tänka sig att djur kanske inte trivs så bra i varmt, syrefattigt färskvatten.

Efter fyra dagars otroligt fin snorkling och fina dingeturer runt denna fantastiska ö beslöt vi oss för att segla vidare mot Puerto del Sol, cirka 20 mil väster ut. Eftersom att våra sjökort är allt för dåliga i det här området förlitade vi oss på google maps även denna gång för att navigera mellan korallreven. Det är egentligen inte så besvärligt eftersom det som ser grunt ut är grunt, i övrigt är det 20 meter djupt eller djupare i området.

Coron Island kom att bli vårt bästa stopp i Filippinerna hittills. Framförallt för att snorklingen var otroligt bra, men även för den vackra naturen.

 

Grace Island

Grace Island

Vi hade egentligen ingen plan på vart vi skulle stanna mellan Boracay och Corron, men eftersom vi inte vill nattsegla med risk för att fastna i fiskeredskap, var vi tvungna att hitta en nattankring någonstans. Vi hade tittat på Google maps och funnit Grace Island som ett lämpligt stop på vägen. Det låg mellan Boracay och Corron, men vi visste egentligen inte mer än så. Vi visste inte om vi fick ankra, eller om det ens gick. När vi närmade oss Grace Island höll Lisa nog utkik i fören medan jag höll koll på ekolodet och Google maps, att titta på sjökortet var ganska meningslöst eftersom det var för odetaljerat. På håll såg vi att viken var full i nät eller fiskodlingar och vi gav upp försöket att ta oss in i viken och vände om utåt igen. Vi kollade sjökortet och Google för att hitta en alternativ ankringsplats. Efter en liten stund kom en vattenskoter ut i full fart med sikte på oss. Det var hotellföreståndaren Michael. Han hälsade oss välkomna och lovade att lotsa oss in mellan fiskodlingarna. Väl inne i viken anvisade han oss en lämplig plats för ankring där vi kunde svinga fritt mellan reven. Han berättade att de inte hade några gäster på hotellet för tillfället men att vi var välkomna in till ön och att de kunde laga någon middag åt oss om vi var hungriga. Vi tackade för förslaget och lovade komma in lite senare på kvällen.

Väl inne på ön berättade Michael att det var lågsäsong för tillfället och att de mest hade dagsturister på ön. Kocken ordnade med pasta carbonara och öl, till middagen spelade och sjöng Michael några låtar. Det var ett väldigt trevligt välkomnande. Grace Island är ett resort med en liten djurpark. De har diverse fåglar samt en del apor. Många av burarna står öppna men djuren stannar ändå. Aporna går fritt på ön och ibland rymmer de över till fastlandet när vädret är dåligt. Michaels och hans fru har en egen apa som är döpt till Hilda. Hon bor hemma hos dem och som bär kläder, men hon är kompis med de andra aporna på ön och kontrasten är stor när hon har kläder och de andra är fria. Man kan tycka att apor egentligen borde vara fria djur och att det kan kännas lite konstigt att ha en apa som husdjur, det är relativt vanligt i Filippinerna. Hilda var i alla fall väldigt gullig liten apa. Under våra dagar på ön kom vi att bli vän med Michael och de andra som arbetade på ön. Vår sista dag på Grace frågade Michael om han kunde få komma ombord och se hur vi har det. Han hade aldrig varit på en segelbåt och var mycket intresserad. Tillsammans med två kompisar och apan Hilda kom de ombord för en rundvisning. Michael fick till och med en tur upp i masten och tillbaka.

Under våra dagar på Grace Island var det torrperiod och ön är betydligt grönare och finare när monsunen kommer igång. Likväl var det väldigt trevligt och vi gillade verkligen Grace. Det var som att vara på semester på en hotellanläggning helt ensamma. Dessutom var det kul med att träffa nya vänner. Den 4:e maj satte vi kurs mot Coron City. Vi fick en fin tur i vackert väder till Coron. Det var bara 54 mil men vi fick gå för maskin hela vägen i stiltje. Vi ankrade utanför stan mellan korallreven på kvällen den 4:e maj.                                                     

Boracay, ett turistmecka för kineser

Boracay, ett turistmecka för kineser

Efter Gigante Island nattankrade vi i en vik vid Apgapt. Vi vaknade väldigt tidigt på morgonen av att båten rullade kraftigt. För en gång skull blåste det och nu rakt in i den grunda viken där vi låg ankrade. Vi hissade ankaret snabbt för att komma ut på djupare vatten, väl en bit ut fick vi fin segling väster ut mot Boracay.

Vi visste inte allt för mycket om Boracay annat än att det var en populär ö för turister och att det skulle vara fint. När vi rundade södra udden fick vi en chock. Det var oändligt mycket båtar överallt. Bara snabba motorbåtar i full fart och bankasbåtar, inga segelbåtar förutom någon enstaka charterbåt. Vi gick in mot öns västra sida men det var problematiskt att ankra eftersom motorbåtar passerade oss i 30-40 knop bara några meter ifrån oss. Det var som att försöka ankra på en motorväg.

När vi tog dingen in fick vi absolut inte lägga den vid en av de många pirarna. Vi hann inte mer än närma oss innan vakterna kom och sa till oss. Vi var tvungna att lyfta dingen hela vägen upp bland träden, ingen dinge fick ligga på stranden. Eftersom vår dinge är tung och jag (Oskar) har problem med ryggen fick vi lyfta av motorn varje gång vi kom in på stranden, och bära upp dingen och motorn för sig. När vi skulle hem igen återupprepades proceduren igen fast omvänt.

När vi tog med våra dunkar för att tanka diesel på öns södra sida var vi tvungna att lösa biljett precis som om vi kom med en färja. Väl på stranden kom vakter och mötte oss. De stod och tittade på medan vi slet med att få upp dingen hela vägen upp på land. De släppte oss inte med blicken och följde oss med en meters avstånd hela vägen till biljettluckan för att erlägga avgiften. När vi kom tillbaka med vår diesel skulle de prompt titta på biljetterna igen för att försäkra sig om att vi fortfarande hade betalt, trotts att de såg oss betala 30 minuter tidigare.

På eftermiddagen kom en kustbevakningsbåt upp till en av de två privata båtarna i viken och avkrävde att ägaren omedelbart flyttade sin båt till södra udden. De kunde inte svara på varför, men det var en ny regel. Den södra udden är riktigt dålig för ankring eftersom den är utsatt för vind och ström och dessutom är det hård stenbotten. Efteråt hade kustbevakningen kommit till oss, men som tur var, var vi inte hemma och fick därför inte kravet att flytta.

Vi upplevde oss väldigt ovälkomna på ön av nästan alla vi mötte på ön inklusive lokala bybor, med undantag från en liten restaurang en bit söder om huvudområdet. Där var vi alltid vänligt bemötta och ägarinnan, en äldre dam var fantastisk. Vi träffade ett svenskt par på samma restaurang och det var kul att snacka svenska för en gångs skull. De hade besökt ön många gånger och berättade att Boracay brukade vara väldigt trevligt förr om åren. Numera är det nästan bara Kinesiska turister på ön och många av hotellen drivs av Kineser med stort inflytande över Boracay.

Vi kände tidigt att denna ö inte var något för oss och Boracay avviker stort från Filippinerna i övrigt. Våra minnen från Boracay inte är de bästa, trotts allt var ön bitvis vacker. Det är något unikt med alla bankasbåtar som seglas traditionellt. Vår sista kväll passerade ett femtiotal Bankas för segel runt oss, alla med fotograferande turister ombord. Vi beslöt oss för att lämna Boracay så snart som möjligt och den 2:a maj lättade vi ankar och tog sikte på Grace Island ca 60 mil väster ut.

 

Vita sandstränder och laguner på Gigante Islands

Vita sandstränder och laguner på Gigante Islands

Vi var på väg väster ut med obestämt mål efter att ha lämnat Malapascua på morgonen den 27:e april. Vädret var fint och vinden svag så vi räknade med att hitta någon fin ankringsvik på eftermiddagen. Vi gick för maskin större delen av dagen eftersom att vinden var fortsatt svag. På eftermiddagen passerade vi några sandöar som såg fina ut på håll, men vi fortsatte vidare. Efter en stund tyckte vi att bergen såg så spektakulära ut att vi beslöt att styra 90 grader styrbord och ankra i en vik som såg vacker ut. Det var ett riktigt bra beslut för vi hade hittat Gigante Islands.

Vi ankrade i den vita sanden på sju meters djup. Vi tog dingen in till stranden och möttes av många vänliga människor. Ön var privatägd och var populär bland inhemska turister som dagsutflykt. Ägarna till ön tog ut en liten summa för att gå iland på ön av alla som kom och de hade även en liten kiosk på ön samt kunde erbjuda enklare måltider på stranden. När vi frågade vad det kostade att gå iland ville de inte ha pengar av oss, de tyckte bara att det var roligt att utlänningar kom på besök. Vi kompenserade med att köpa öl i kiosken och äta middag på stranden, vilket förövrigt kostade ett par kronor per person. Alla vi mötte på ön ville komma förbi och prata med oss och det var svårt att lämna ön på kvällen för att åka hem till båten. Under våra veckor hittills i Filippinerna har vi lärt oss att Filippinarna är fantastiskt vänliga människor. Alla är så välkomnande och hjälpsamma.

Cirka två sjömil längre bort låg ”lagunerna” vilket var ett väldig populärt stopp för dagsturisterna på Gigante Islands. Lagunen var som en insjö som fylldes med vatten när tidvattnet steg. Vi tog vår dinge dit och det var värt ett besök då det var vacker natur och mycket apor. Anledningen att det är så populärt bland lokalturisterna är nog att simkunnigheten är låg. I lagunen är risken för drunkning obefintlig eftersom de badar med flytväst på och det finns varken vågor eller strömmar. För vår del lockade det inte så mycket att bada i flytvästsoppan eftersom vi har hela havet att bada i. Vi stod mest och fascinerades över det lustiga att se ett hundratal människor guppa runt i lagunen med flytväst på.  På eftermiddagen försvinner alla turister tillbaka till fastlandet, förutom ett fåtal som stannar över i tält på stranden, och då är Gigante Islands som allra bäst. Vi trivdes verkligen på ön. Vi träffade så många vänliga människor som alla hade sina historier. Bland annat sonen till familjen som ägde ön. Han arbetade vanligtvis för en prins i Saudi Arabien, men var hemma på semester. Vi höll på att inte kunna lämna ön en kväll när vi träffade ett sällskap som alla arbetade för ett kaffeföretag. De bjöd på sprit och sällskap och så fort vi skulle lämna fylldes glasen på nytt. När vi till sist lyckades tacka för oss blev vi ombordbjudna till besättningen på en bankasbåt. De ville också bjuda på sprit och accepterade inte ”nej tack” som svar. Vi blev sittande där ett tag innan vi kunde ta dingen hem till Hilma och sova.

Dagen efter klättrade jag (Oskar) upp i masten för att kolla riggen, vilket vi gör då och då. Dessvärre hittade vi att ett av vanten var utslitet och behövdes bytas snarast möjligt. Tur i oturen är det inga starka vindar i området och vi kan fortsätta segla i svagare vindar tills problemet är löst. Det är svårt att hitta någon i Filippinerna som kan tillverka ett nytt vant, så vi får försöka beställa ett nytt från Europa så snart vi kan.

Gigante Islands är verkligen en vacker plats och vi är glada att vi hittade denna pärla av en slump. Efter ett par dagar på ön lyfte vi ankaret igen och seglade vidare väster ut.

Sandön Malapascua

Sandön Malapascua

Vi släppte ankaret på Malapascuas södra sida på eftermiddagen den 27:e april. Vädret hade varit vackert även denna dag. Under vår vistelse hittills i Filippinerna hade det varit soligt och varmt varje dag, inte en tillstymmelse till varken vind eller regn. Vi hade ankrat i sand på ca 6 meters djup vilket vanligtvis är bra, men runt den södra udden satte en västlig stark ström vilket gjorde att vi rullade en del på ankringen. Av den anledningen beslöt vi oss för att ankra om till öns västra sida på morgonen därpå.

Malapascua är känd för sin dykning och framförallt dykning för att se Thresher shark, vilket är en unik hajart och som skall finnas i området. Vi planerade att dyka vid ön för att se dessa unika hajar. Det visade sig dock snart att hajarna bodde 6 mil österut på en grundbank och det var inte ens så troligt att se dem om man åkte dit. Av den anledningen gav vi upp tanken på att se hajarna. Ön var däremot trevlig med små hotell och restauranger runt ön och stränderna var fina. Vi stannade på ön i fyra dagar och snorklade på reven om dagarna, och promenerade på ön på eftermiddagarna. Tidvattnet i Malapascua är ett par meter, vilket vanligtvis inte är så stort problem för oss eftersom vi ser till att ankra på så att vi har tillräckligt djup under kölen. På Malapascua var det dock ett problem eftersom det är väldigt långgrunt på öns västra sida. Om vi åkte in med dingen under högvatten skulle den stå 300 meter in på land vid lågvatten, och det skulle innebära mycket möda för att få den sjösatt igen. Antingen fick vi ankra dingen långt ut och simma in till land, eller så fick vi flytta den längre och längre ut i takt med att tidvattnet sjönk. Det skulle dock innebära att man behöver hålla sig i närheten vilket vi inte alltid kunde eller ville göra. Det brukade oftast bli en kombination, dvs ankra en bra bit ut och simma/vada in till land.

Efter fyra dagar på den trivsamma ön lättade vi ankar för att ta oss vidare väster ut.

Cebu city, första staden på ett år

Cebu city, första staden på ett år

 

Vi lämnade Jao Island på morgonen den 21:a april för att segla nordväst mot Cebu. Det blev i och för sig motorgång hela vägen eftersom det var helt vindstilla i vanlig ordning. Vi hade hört talas om ett litet och billigt varv i en by som heter Port Carmen som ligger en bit upp på Cebus ostkust. Vi behövde måla botten och byta roderlagren och vi tänkte att det stället borde passa oss bra. Vid insegling på eftermiddagen insåg vi att sjökorten stämde dåligt, men som tur var hade vi laddat ner satellitbilder från Google som vi använde i stället och vi lyckades komma in till ankringen efter slalomkörning mellan grundbankerna.

På eftermiddagen tog vi dingen in till varvet för att förhöra oss om vi kunde torrsätta Hilma. Vi träffade en amerikansk man på kajen som vi frågade om han visste vart kontoret låg. Han svarade inte på frågan utan snäste otrevligt vad vi ville och vad vi gjorde där. Vi förklarade vårt ärende och han blev ännu mer otrevlig och i princip dumförklarade oss när vi berättade vad vi planerade att göra för arbeten ombord. Efter en stund framkom det att det var ägaren till varvet vi pratade med. Vi tackade för oss och lämnade området. Ägaren var den mest otrevliga person vi har träffat på flera år och vi var båda överens om att leta upp ett annat varv för att torrsätta Hilma. Vi träffade senare andra seglare som hade fått samma bemötande av varvsägaren. Man kan ju undra hur ett sådant företag kan överleva.

Morgonen efter gick in till landsvägen för att hitta en buss till Cebu City. Vi hade nu varit i Filippinerna i en bit över en vecka och det var hög tid att klarera in i landet. Vi hittade en mopedtaxi som körde oss till busstationen och därifrån åkte vi buss till Cebu City. Det var egentligen ingen buss utan snarare en pickup med tak där vi trängdes tio personer.

Myndigheterna i Cebu är ökända för att kräva mutor och ställa till problem för seglare vid inklarering. Vid grinden till Customs stannades vi vid grinden av en vakt som berättade att vi inte fick besöka myndighetsbyggnaden om vi inte var klädda ordentligt. En man skall ha byxor, skor, och skjorta, kvinnor skall ha skor, lång klänning eller byxor samt långärmat på överkroppen. Vi båda hade missat denna regel och var klädda i shorts, t-shirt och flipp flopp. Vi bad om ursäkt och började fundera på om vi kunde hinna fram och tillbaka för att byta om under en dag. Resan hit hade tagit över två timmar så det var inte troligt. Efter någon minut kom vakten kom tillbaka och sa att vi kunde få dispens för vår kläder. Vi blev väldigt glada och tackade så mycket.

Väl inne på myndigheten fick vi det trevligaste bemötandet man kan tänka sig. Alla var trevliga, bjöd på kakor och kaffe och ingen avkrävde någon muta. När allt var klart och vi skulle lämna kom en kvinna och bad oss följa med till direktörens kontor. Vi gissade att det var nu frågan om pengar skulle avklaras. Vi träffade direktören för myndigheten och han frågade lite om vår resa och vad vi hade för planer i för vårt besök i landet. Därefter utfärdade han ett tillstånd för fri passage över hela Filippinerna utan att behöva återkomma till Customs och Imigration för återrapportering, vilket annars är ett krav när man seglar genom landet. Han ville inte ha några pengar utan önskade oss bara lycka till. Vi var minst sagt förvånade. Ryktena om mutor och annat var antagligen gammal info vilket numera är strikt förbjudet, och som sagt det var det trevligaste myndighetsbesöket vi har gjort. Efter ytterligare några besök hos olika myndigheter var vi klara med de byråkratiska besöken. Vi stannade på en stor mataffär och handlade innan vi åkte tillbaka till Carmen.

Redan dagen efter lämnade vi Carmen och ön Cebu. Carmen var riktigt skitigt och det fanns inget att se eller göra där. Vi ville vidare till de vackra öarna vi hade hört så mycket om. Efter åtta timmars motorgång var vi framme vid ön Malapascua strax norr om Cebu.