Browsed by
Månad: december 2018

Tappat roder på väg mot Marshall

Tappat roder på väg mot Marshall

Natten till den 9:e december tappade Hilma rodret ca 20 mil sydväst om Milli-atollen i Marshall. Under fyra dygn kämpade vi hårt tillsammans för att ta oss i trygg hamn. Kl 06:00 på luciadagen var vi säkert ankrade i Majuro.

Allt började med att vi tappade styrningen strax för midnatt den 8:e december. Efter en snabb kontroll av styrning och roder insåg vi att rodret hade slagits av i jämn kant med skrovet. Vi hade således ingen styrning. Arbete påbörjades med att bygga ett temporärt roder under natten men detta misslyckades. Vi drev sydväst med en hastighet om ca 1 knop. Som tur var från land. Under kommande dag fortgick arbetet med att konstruera roder, men pågrund av allt för hög sjö bröts det nya rodret av. Nya försök fortgick och på kvällen hade vi ytterligare ett nytt roder klart. Vi avvaktade dock ytterligare 12 timmar på att vädret skulle förbättras innan vi vågade sjösätta rodret på nytt.

Den 11:e december kunde vi ta oss 41 mil norr ut mot Mili-atollen med hjälp av nödrodret. Dessvärre var vågorna runt revet allt för höga varför vi avbröt försök att angöra atollen. Under vårt försök att närma oss revöppningen till Mili-atollen skadades infästningen till nödroderet på nytt och vi insåg att vi behövde stärka rodret ytterligare. Beslutet blev att driva under natten nord väst om mili för att fortsätta mot Majuro dagen därpå, vilket skulle innebära en säkrare insegling med ett svagt roder.

Vi hade under hela tiden haft en nära dialog med JRCC på Honolulu, som i sin tur hade dirigerat ut kustbevakningsfartyget Lomor till oss. Under morgonen den 12:e december siktades fartyget som under natten hade sökt oss söder ut från vad de viste var vår senast kända position. JRCC i Göteborg hade även varit inblandade i arbetet.

Under morgonen den 12:e december gjordes nya förstärkningar på rodret och strax efter det kunde vi sikta norr ut mot Majuro-atollen med 4 knops fart. Fartyget Lomor fanns hela tiden vid vår sida för att assistera oss om läget skulle förändras. Strax efter 17:00 ökade vinden till över 35 knop och sjön byggde återigen upp sig snabbt. Vi förlorade på nytt styrförmågan i den kraftigare sjön och började driva väster ut mot revet utanför Majuro. I aktuellt läge återstod endast nödbogsering.

Besättningen på Lomor handlade väldigt snabbt och professionellt och inom en timme hade vi kopplat en bogserlina mellan oss. Bogseringen inledes med stora problem då vi saknade styrförmåga helt och hållet. För att minska de kraftiga vridningarna hängde vi ut allt vi kunde tänka på bakom båten, såsom hinkar, drivankare och dunkar med mera. Vi gjorde även justeringar på nödrodret och sjösatte det på nytt för att stabilisera vår kurs.

Vid midnatt siktade vi Majuros inseglingspass men strax utanför knäcktes vårt nödroder av den kraftiga belastningen i den grova sjön. Vi arbetade frenetiskt med att konstruera ytterligare ett nytt roder med de bitarna som fanns kvar medans Lomor höll oss ut från kusten. Vid 01:00 var ett nytt nödroder på plats och vi kunde på nytt påbörja insegling genom passet. Det nya rodret blev tyvärr allt för kort och roderverkan var allt för dålig för att vi skulle kunna manövrera, vilket gjorde att vi krängde hårt fram och tillbaka under bogseringen. Följden blev att vi slog sönder en hel del saker fram i stäven såsom ankare, pulpet och infästningar.

Väl inne i atollen slets bogsertrossen av och vi blev på nytt drivande inne i atollen. Efter ytterligare 45 minuter hade vi en ny bogserlina på plats och kunde fortsätta de sista 10 milen in i atollen i låg fart. 06:00 var vi väl ankrade och båt och besättning var i trygghet.

JRCC Honolulu, Marshall Coast Guard och JRCC Göteborg har gemensamt gjort en fantastisk insats i sitt arbete för att hjälpa oss nödställda i en svår situation. Vi står i stor tacksamhetsskuld till alla professionella människor i aktuella organisationer och är lättade över att allt har gått väl trotts utmaningar med haveri i dåligt väder. Nu återstår en lång tid av arbete med reparationer för oss här på Marshall.

Allt väl// Lisa och Oskar

 

Palmerston, mitt i ingenstans

Palmerston, mitt i ingenstans

Palmerston ligger mellan Rarotonga och Niue, lite utkastad i havet för sig självt. Ön var länge obebodd, men år 1863 flyttade William Masters till ön tillsammans med sina 3 fruar och 24 barn. Idag bor 38 människor på atollen, och nästan alla härstammar i rakt nedstigande led till William Masters. Alla på ön heter således Masters i efternamn.

Vi ankom ön sent på kvällen den 1:e oktober och hade mycket problem med ankringen i den starka vinden. När vi vaknade nästa dag far vinden fortsatt stark och vi besköt oss för att stanna ombord. Runt lunch kom Eddie och några andra bybor ut med båt till oss. Eddie lever bland annat på att hjälpa seglare som kommer till ön. Bland annat erbjuder han ett par mooring-bojar samt transport mellan ankarviken och land. Det är inte möjligt att ta sig iland med egen dinge eftersom strömmen i passet är för stark. De andra som var med ombord på Eddies båt denna dag ingår i ”örådet” och har således mandat att utföra myndighetsbeslut enligt Cook öarnas lagar. De tittade på våra papper och välkomnade oss till ön. Eddie skulle bli vår ”värd” under vår vistelse och det var han vi skulle vända oss till när vi ville komma i land osv. De har ett system på Palmerston där seglare som ankommer ön kopplas till en värdfamilj. Det finns två eller möjligen tre familjer som fungerar som värdfamiljer och det är ett sätt för familjerna att tjäna lite extra pengar vid sidan av fisket som är deras huvudsakliga inkomstkälla. Modellen bygger inte på några fasta priser, utan var och en betalar det de tycker det är värt. Man kan betala med pengar för deras hjälp, men ännu mer tacksamt är saker såsom rep, verktyg, mat, tobak osv. Vi betalade med några extra verktyg, lite kontanter och ett par skor.

Dagen efter ropade vi på Eddie via vår VHF och efter 30 minuter såg vi båten studsa ut från revet i den starka strömmen. Lisa var inte kry denna dag och hon valde att stanna kvar ombord. Jag och Einar åkte med Eddie till land, tillsammans med besättningen från två andra båtar som låg ankrade strax söder om oss. Vinden var fortfarande stark denna dag även fast den var något avtagande. Vi gick iland på stranden och Eddie visade oss hem till sig. Han bjöd in oss på lunch och sa att vi skulle vara tillbaka två timmar senare. Det tackade vi självklart ja till, men först ville vi se oss om på ön. Vi gick några hundra meter när vi gick förbi en byggnad där de höll öråd. Vi ville inte störa så vi smög lite förbi. När vi precis hade passerat hoppade en man ut och stannade oss. Vi bad om ursäkt om vi hade stört. Han skrattade till och sa att vi inte störde och att nu skulle vi gå hem till honom och fika. Jaha sa vi och följde med. Mannen presenterade sig, ”I’m Bill, Bill Clinton”. Bill var en äldre man klädd i militärbyxor, gul t-shirt, militärkeps, allehanda halsband inklusive ett med malteserkors. Vi promenerade bara hundra meter innan vi var framme. Kaffet hälldes upp medan han berättade den mest märkliga historien efter den andra. Bland annat arbetade han enligt egen utsago med att bekämpa IS i stilla havet. Han hade fullt av intressanta porträtt hängandes på väggarna och han berättade den ena skrönan efter den andra vart allt kom ifrån. Även fast alla Bills historier kanske inte stämde var han en otroligt underhållande karaktär som vi sent kommer att glömma. Vi hade tänkt att se oss om på ön innan lunch, men vi hann inte med så mycket annat än att umgås med Bill den där dagen. När vi skulle gå tillbaka för att äta lunch blev han besviken för han hade ju tänkt att vi skulle stanna och äta glass hos honom. Han hade nämligen frysbox och det var han väldigt stolt över.

När vi kom tillbaka till Eddie blev det lunch för oss, några andra seglare samt hans familj. Eddie arbetade även som öns polis och hade således en ytterligare inkomstkälla som myndighetsperson vid sidan av fisket och inkomst på seglare. Köket där de lagade maten låg vid sidan av huset och var täkt i hönsnät. Jag trodde först att de lagade maten i hönshuset, men det visade sig att det tyckte att det var enklare att sätta hönsnät runt köket och låta hönorna gå fria, än tvärt om. Det kan ju finnas en vinst i det kanske.

Dagen efter tog vi oss i land igen och denna gång var även Lisa med. Vi gick runt hela ön på 20 minuter så ön var ganska liten. Atollen i sin helhet är såklart betydligt större, men motu ön där människorna bodde var tämligen begränsad. Vi gick förbi skolan, men endast en elev var flitig nog att var där just den dagen. I övrigt har de bra skolgång med en lärare som hade flugits in från Australien och som hade bott på ön närmare ett år. Vi gick även förbi den nya solkraftsparken som är byggd på ön. Anläggningen innehåller många stora solpaneler och försörjer numera ön med elektricitet sedan några år tillbaka. Det är även hemligheten till att Bill och alla andra öbor numera kan ha frysboxar hemma. 2-4 gånger om året kommer ett lastfartyg och då fyller öborna upp sina frysar till maxgräns med förnödenheter så att de skall kunna klara sig ytterligare ett halvår. Samtidigt tömmer de frysarna på fisk som de skeppar iväg till Rarotonga.

Även denna dag blev det lunch, men denna gång hos en granne till Eddie. Det blev födelsedagskalas för en av seglarna i viken och chokladkaka till efterrätt. Vi hann även med ett besök hos Bill innan det var dags att ta oss tillbaka Vi skulle lämna ön samma kväll och innan vi gav oss av fick vi färsk fisk med oss från Eddie som färdkost på vår segling västerut mot Niue.

Palmerston är en fantastisk plats! Det är en helt unik ö, bortkopplad från den civiliserade världen, men ändå civiliserad. De har skola, el, frysboxar och TV. Samtidigt lever de enkelt på andra sätt genom att fiska i atollen och plocka kokosnötter för sitt behov av mat. Människorna på ön är fantastiskt välkomnande och vänliga. De har allt de behöver, men lever på en väldigt begränsad yta. Denna plats kommer att finnas kvar i våra minnen för alltid och vi önskar att vi kan komma tillbaka hit en vacker dag.

Vi avseglade Palmerston innan skymning klockan 17:30 den 4:e oktober. Vi fick ett fint avsked av Eddie per VHF där han önskade oss en fin segling väster ut.

 

Den värsta ankringen i mannaminne

Den värsta ankringen i mannaminne

Vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Vi hade hoppats på att ankomma ön i dagsljus, men så blev det tyvärr inte. Vinden var stark med byvindar över 20 m/s och dyningen var hög. Väl bakom den södra udden bröt sjön mot revet och vi fick sjölä. Lä för vinden var inte att tänka på då Palmerston är en väldigt låglänt atoll med bara några få motu-öar som sticker upp någon meter eller två ur vattnet.

Våra sjökort för området är ganska oexakta, och vår radar kunde inte ge oss någon vettig information eftersom revet vi skulle ankra vid låg under ytan. Således fick vi försöka förlita oss på ekolod och magkänsla. Vinden ven med stark kraft när vi närmade oss revet. Ekolodet visar ingenting under 100 meters djup, och när det kändes som att vi nästan hade kört upp på revet i den becksvarta natten visade ekolodet fortfarande ingenting. Det brukar vara så att korallreven växer rakt upp och det kan vara väldigt djupt trotts att man är nära. Men så plötsligt fick vi eko, 90 meter 50 meter, 23 meter och 14 meter. Jag (Oskar) vågade inte gå närmare så jag skrek till Lisa: Släpp ankaret, 60 meter kätting. Ankaret rullade ut medan vi snabbt drev av i den starka vinden. Från revet som tur var. Ankaret högg inte. Vi drev snabbt av och ankaret hann inte med att få fäste innan vi drev av grundområdet. Lisa hörde hur ankaret hasade över korallen innan det blev tyst i ankarkättingen igen.

Ankaret hängde rakt ner 60 meter under båten. Vikten på ankaret plus 60 meter kätting plus friktionen i vattnet när båten driver är säkert 200 kilo, eller mer. Allt för tungt för att ankarspelet skall orka dra upp det igen. Det blev ett stort problem. Om vi inte kunde få upp ankaret kunde vi inte ankra om, och vi hade ingen lust att driva ut på havet i hög dyning och stark vind med ett ankare hängande 60 meter under båten. Vi försökte att kroka i en lina och vinscha med en av vinscharna samtidigt som vi körde ankarspelet. Resultatet blev att säkringen till spelet gick och att linan gick av och slog till min hand så jag fick ett sår och började blöda. Vi försökte vinscha för hand samtidigt som vi körde spelet, men det rörde sig inte ur fläcken. Men efter en stunds kämpande lyckades vi ändå vinscha för hand samtidigt som vi körde ankarspelet och meter för meter kom kättingen sakta upp igen. Lisa stod till rors och försökte hålla oss så nära revet som möjligt för att få sjölä medan jag och Einar hjälptes åt med ankarspelet. Efter en och en halv timme var ankaret uppe. Vi var genomsvettiga efter allt kämpande och riktigt trötta på situationen.

Vi gjorde ett nytt försöka att gå in mot revet i den svarta natten. Vi såg inget i nattmörkret, men höll koll på ekolodet. Denna gång vågade vi oss in på 8 meters djup när vi släppte ankaret. Jag höll båten så stilla jag kunde över ankaret med hjälp av maskin och bogpropeller för att ge ankaret en chans att greppa. Lisa kände i kättingen hur ankaret släpades över korallen, men rätt vad det var högg vi fast. Vi högg ordentligt också och plötsligt släppte all förtvivlan. Einar gick ner i pentryt och lagade till spagetti med köttfärssås, och det smakade riktigt väl efter allt slit. Dagen efter när vi vaknade insåg vi hur nära revet vi hade varit när vi släppte ankaret och vi var nöjda med hur väl allt hade gått trotts alla bekymmer kvällen innan.

 

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Vi ankom Aitutaki på förmiddagen den 29:e september efter ett dygns segling från Rarotonga. Vi hade en fin passage med jämn vind. Vid ankomst mötte vi två knölvalar strax söder om ankringen och i vanlig ordning stannade vi och cirkulerade en stund innan vi fortsatte mot ankringsviken. Aitutaki har en smal grund passage in i atollen, men dessvärre allt för grund för att vi skulle kunna ta oss in. Vi ankrade därför på utsidan revet i stenhård korall. Det är alltid lite besvärligt att ankra på det sättet, men efter att ha snorklat på ankaret kunde vi konstatera att vi låg tryggt.

Björn skulle lämna oss redan dagen efter och vi ville fånga ett bra väderfönster för att segla väster ut så vårt stop på Aitutaki blev kort, bara två dagar. Första dagen tog vi oss i land och promenerade runt i byn och försökte ta reda på hur Björn skulle kunna ta sig till flygplatsen dagen därpå. När björn frågade första bästa person så lovade densamme att hämta honom dagen därpå i hamnen och köra honom till flygplatsen. Det var en väldigt vänlig gest och när björn frågade om vad det kostade tittade kvinnan förundrat på honom och svarade att hon inte ville ha betalt såklart.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att vandra upp på öns högsta bergstopp. Det är en låglänt ö så någon bestigning blev det inte precis. Efter turen gick vi tillbaka ner till hamnen och Björn blev upplockad och körd till flygplatsen medan vi tog dingen tillbaka till Hilma. Vi ville lämna i skaplig tid eftersom vädret skulle försämras och vi ville hinna fram till Palmerston i dagsljus. Avståndet till Palmerston är ca 220 mil och vi ville komma iväg efter lunch för att hinna på drygt ett dygn.

Dessvärre blev det mer komplicerat att lämna Aitutaki än vad vi hade trott. När vi skulle lätta ankar satt ankaret stenhårt och vi kom inte loss. Jag (Oskar) hoppade i vattnet för att se hur ankaret hade fastnat och det visade sig att kättingen hade satt sig riktigt ordentligt i korallsprickor och att ankaret hade kilat fast sig ordentligt. Lisa stod till rors, Einar skötte ankarspelet medan jag simmade ner och försökte trassla loss kättingen från korallen. Det blev ett slitsamt jobb men efter en timme var vi loss igen och kunde avsegla mot Palmerston.

Vi kom iväg senare än vi hade hoppats och klockan var över två på eftermiddagen innan ankaret var uppe. Vi hissade fulla segel trots att vinden var stark. Vi behövde segla in förlorad tid för att hinna fram i till Palmerston dagsljus. Under natten tilltog vinden och vi revade segel. Dagen efter hade vi byvindar över 20 m/s och seglingen blev allt annat än bekväm. Vi ville verkligen hinna fram innan skymningen med tanke på hur stark vinden var. Det skulle göra det besvärligt att försöka ankra med så mycket vind, på ett korallrev som inte syns i nattmörkret. Dessvärre hade vi inte tur just denna gång och vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Nu återstod en ankring i mörker som skulle komma att bli den värsta vi har upplevt.