Browsed by
Månad: december 2018

Den värsta ankringen i mannaminne

Den värsta ankringen i mannaminne

Vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Vi hade hoppats på att ankomma ön i dagsljus, men så blev det tyvärr inte. Vinden var stark med byvindar över 20 m/s och dyningen var hög. Väl bakom den södra udden bröt sjön mot revet och vi fick sjölä. Lä för vinden var inte att tänka på då Palmerston är en väldigt låglänt atoll med bara några få motu-öar som sticker upp någon meter eller två ur vattnet.

Våra sjökort för området är ganska oexakta, och vår radar kunde inte ge oss någon vettig information eftersom revet vi skulle ankra vid låg under ytan. Således fick vi försöka förlita oss på ekolod och magkänsla. Vinden ven med stark kraft när vi närmade oss revet. Ekolodet visar ingenting under 100 meters djup, och när det kändes som att vi nästan hade kört upp på revet i den becksvarta natten visade ekolodet fortfarande ingenting. Det brukar vara så att korallreven växer rakt upp och det kan vara väldigt djupt trotts att man är nära. Men så plötsligt fick vi eko, 90 meter 50 meter, 23 meter och 14 meter. Jag (Oskar) vågade inte gå närmare så jag skrek till Lisa: Släpp ankaret, 60 meter kätting. Ankaret rullade ut medan vi snabbt drev av i den starka vinden. Från revet som tur var. Ankaret högg inte. Vi drev snabbt av och ankaret hann inte med att få fäste innan vi drev av grundområdet. Lisa hörde hur ankaret hasade över korallen innan det blev tyst i ankarkättingen igen.

Ankaret hängde rakt ner 60 meter under båten. Vikten på ankaret plus 60 meter kätting plus friktionen i vattnet när båten driver är säkert 200 kilo, eller mer. Allt för tungt för att ankarspelet skall orka dra upp det igen. Det blev ett stort problem. Om vi inte kunde få upp ankaret kunde vi inte ankra om, och vi hade ingen lust att driva ut på havet i hög dyning och stark vind med ett ankare hängande 60 meter under båten. Vi försökte att kroka i en lina och vinscha med en av vinscharna samtidigt som vi körde ankarspelet. Resultatet blev att säkringen till spelet gick och att linan gick av och slog till min hand så jag fick ett sår och började blöda. Vi försökte vinscha för hand samtidigt som vi körde spelet, men det rörde sig inte ur fläcken. Men efter en stunds kämpande lyckades vi ändå vinscha för hand samtidigt som vi körde ankarspelet och meter för meter kom kättingen sakta upp igen. Lisa stod till rors och försökte hålla oss så nära revet som möjligt för att få sjölä medan jag och Einar hjälptes åt med ankarspelet. Efter en och en halv timme var ankaret uppe. Vi var genomsvettiga efter allt kämpande och riktigt trötta på situationen.

Vi gjorde ett nytt försöka att gå in mot revet i den svarta natten. Vi såg inget i nattmörkret, men höll koll på ekolodet. Denna gång vågade vi oss in på 8 meters djup när vi släppte ankaret. Jag höll båten så stilla jag kunde över ankaret med hjälp av maskin och bogpropeller för att ge ankaret en chans att greppa. Lisa kände i kättingen hur ankaret släpades över korallen, men rätt vad det var högg vi fast. Vi högg ordentligt också och plötsligt släppte all förtvivlan. Einar gick ner i pentryt och lagade till spagetti med köttfärssås, och det smakade riktigt väl efter allt slit. Dagen efter när vi vaknade insåg vi hur nära revet vi hade varit när vi släppte ankaret och vi var nöjda med hur väl allt hade gått trotts alla bekymmer kvällen innan.

 

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Vi ankom Aitutaki på förmiddagen den 29:e september efter ett dygns segling från Rarotonga. Vi hade en fin passage med jämn vind. Vid ankomst mötte vi två knölvalar strax söder om ankringen och i vanlig ordning stannade vi och cirkulerade en stund innan vi fortsatte mot ankringsviken. Aitutaki har en smal grund passage in i atollen, men dessvärre allt för grund för att vi skulle kunna ta oss in. Vi ankrade därför på utsidan revet i stenhård korall. Det är alltid lite besvärligt att ankra på det sättet, men efter att ha snorklat på ankaret kunde vi konstatera att vi låg tryggt.

Björn skulle lämna oss redan dagen efter och vi ville fånga ett bra väderfönster för att segla väster ut så vårt stop på Aitutaki blev kort, bara två dagar. Första dagen tog vi oss i land och promenerade runt i byn och försökte ta reda på hur Björn skulle kunna ta sig till flygplatsen dagen därpå. När björn frågade första bästa person så lovade densamme att hämta honom dagen därpå i hamnen och köra honom till flygplatsen. Det var en väldigt vänlig gest och när björn frågade om vad det kostade tittade kvinnan förundrat på honom och svarade att hon inte ville ha betalt såklart.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att vandra upp på öns högsta bergstopp. Det är en låglänt ö så någon bestigning blev det inte precis. Efter turen gick vi tillbaka ner till hamnen och Björn blev upplockad och körd till flygplatsen medan vi tog dingen tillbaka till Hilma. Vi ville lämna i skaplig tid eftersom vädret skulle försämras och vi ville hinna fram till Palmerston i dagsljus. Avståndet till Palmerston är ca 220 mil och vi ville komma iväg efter lunch för att hinna på drygt ett dygn.

Dessvärre blev det mer komplicerat att lämna Aitutaki än vad vi hade trott. När vi skulle lätta ankar satt ankaret stenhårt och vi kom inte loss. Jag (Oskar) hoppade i vattnet för att se hur ankaret hade fastnat och det visade sig att kättingen hade satt sig riktigt ordentligt i korallsprickor och att ankaret hade kilat fast sig ordentligt. Lisa stod till rors, Einar skötte ankarspelet medan jag simmade ner och försökte trassla loss kättingen från korallen. Det blev ett slitsamt jobb men efter en timme var vi loss igen och kunde avsegla mot Palmerston.

Vi kom iväg senare än vi hade hoppats och klockan var över två på eftermiddagen innan ankaret var uppe. Vi hissade fulla segel trots att vinden var stark. Vi behövde segla in förlorad tid för att hinna fram i till Palmerston dagsljus. Under natten tilltog vinden och vi revade segel. Dagen efter hade vi byvindar över 20 m/s och seglingen blev allt annat än bekväm. Vi ville verkligen hinna fram innan skymningen med tanke på hur stark vinden var. Det skulle göra det besvärligt att försöka ankra med så mycket vind, på ett korallrev som inte syns i nattmörkret. Dessvärre hade vi inte tur just denna gång och vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Nu återstod en ankring i mörker som skulle komma att bli den värsta vi har upplevt.