En ö med ett berg, Pohnpei

En ö med ett berg, Pohnpei

 

Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia FSM) är byråkratins högborg. Landet är uppdelat i ett antal stater som alla har självstyre. På huvudön Pohnpei finns FSMs styre som är en avbild av USAs politiska system. På varje ögrupp och stat finns en egen regering för varje stat. Dessutom lever de gamla hövding-samhällena kvar på alla de mindre atollerna som ofta har en eller flera hövdingar i samma atoll. Nationen besår av endast drygt 100 000 medborgare och med enkel matematik inser man snart att en stor del av befolkningen har ett politiskt uppdrag. Dessutom är landet väldigt byråkratiskt (åtminstone för oss seglare) vilket gör att en stor del av befolkningen arbetar på en eller annan myndighet. Det är förstås svårt att förstå hur nationen har råd att anställa alla dessa myndighetspersoner och människor med politiska uppdrag. Sannolikt lever nationen på stora bidrag från USA och från intäkterna på sålda fiskerättigheter från de stora nationerna i Asien.

Vår första dag på Pohnpei var vigd åt den gamla högkulturstaden Nan Madol som ligger på öns östra sida och som är minst två tusen år gammal. Det är lite oklart vad platsen har haft för betydelse i historien, men anmärkningsvärt är att byn är byggd av en sorts sten som sannolikt kommer från andra öar än just Pohnpei. Således har stenen fraktas dit, huggits ut i jämna stenblock som sedan har använts för att bygga alla byggnader och muren som omgärdar densamme.

Vi avtalade en tid med en av byns taxichaufförer som lovade att ta oss till Nan Madol mot en rimlig kostnad. Vår chaufför hade även med sig sin väninna på turen så vi var totalt fyra personer i bilen. På vägen stannade vi vid olika sevärdheter såsom vattenfall och byar. Väl framme vid Nan Madol fick vi en guidat tur av vår taxichaufför. Dessvärre visste hon lika lite som vi om historien och platsen även fast hon svarade på våra frågor så gott hon kunde. Vår kunskap om platsen kom från Wikipedia, medan chaufförens kunskap kom från folksägen och möjligen en del fantasi. Sammantaget skapade vi oss ändå en ganska bra bild över historien tillsammans. Det kom en och annan regnskur under vårt besök, ändå var det väldigt roligt att ha sett Nan Modul trotts att vi inte fick reda på särskilt mycket mer efter besöket.

Under vår bilresa runt ön insåg vi att det var den första ön med ett berg vi hade besökt sedan Bora-Bora. Alla andra platser vi hade besökt därefter var atoll-öar. Pohnpei var riktigt grönskande med växter, djungler, vattenfall och som sagt höga berg. Höga för oss i alla fall eftersom vi knappt har sett en landmassa mer än fem meter över havet på ett halvår.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med några av de andra seglarna i viken. Det blev en och annan promenad och bad i vattenfall med mera. En eftermiddag planerade vi en bergsbestigning till en av de höga bergstopparna nära ankarviken. När vi var halvvägs upp på toppen öppnade sig himmelen och regnet öste ner. Vi tog skydd i en stor grotta full av fladdermöss. De var nog förvånade över besöket när de passerade oss på sina flygturer ut i djungeln för att hitta mat. Regnet fortsatte att ösa ner och det var bara att ge upp efter en stund. Vi var genomblöta in i benmärgen när vi kom hem den eftermiddagen.

Allt sedan vårt roderhaveri saknade vi en spirbom eftersom vi använde vår gamla för att bygga nödrodret. Den gick i flera bitar och var bortom reparation. Tyvärr är det ganska svårt att få tag på en ny i de här områdena av världen, men efter en djungeltur insåg vi att en grov bambu skulle kunna göra jobbet lika väl tills vi fick tag i en i aluminium. Vi träffade en taxichaufför som lovade att hjälpa oss. Jag förklarade för chauffören att jag ville åka utanför byn för att hugga ner en utanför någons mark. Det tyckte chauffören var onödigt och han stannade vid ett hus i byn och förklarade för ägaren vårt ärende. Han såg mycket frågande ut när vi staplade in i hans trädgård och valde ut den högsta och grövsta bambun och därefter högg ner den med macheten vi hade med oss. Det var nog en märklig syn att se två vitingar hugga bambu mitt inne i byn, för snart samlades många nyfikna för att se företaget. Bambun föll rätt över ett plåtskjul och tillsammans med taxichauffören lyckades vi få bambun ut till gatan. Vi högg den i lagom längd och lastade den på taket på bilen. Jag och lisa höll fast den på taket, genom rutorna medan chauffören körde oss tillbaka till ankarviken. Efter det återstod endast lite finjusteringar och montering av karbinhakar och annat, sen hade vi en ny spirbom.

Vi hade planerat flera stopp i FSM och nästa stopp skulle bli Chuuk-atollen ca 400 mil västerut. Atollen är känd för att ha huserat en armada av japanska fartyg som bombades av USA under andra världskriget. Atollen är full av fartygsvrak, fordon, flygplan och mycket annat och är därmed väldigt intressant för dykare som gillar vrakdykning. Dessvärre har ön under senare år blivit väldigt kriminellt belastad och vi varnades av alla för att åka dit. Även myndighetspersoner har krävt seglare på stora summor för att stanna och man kan inte lämna båten under kvällstid med stor risk för rån. Kostnaderna för att stanna, inklusive myndigheternas arvode skulle bli stora för oss och med risk för stölder och rån avstod vi besöket på Chuuk. Vi bestämde oss i stället för att ta sikte mot ön Yap, men med möjligt stopp på någon av de mindre atollerna i västra delen av FSM.

Vi lämnade vår ankrarvik i Pohnpei på eftermiddagen den 15 mars. Vi stannade vid utklareringskajen för att få tillstånd att segla vidare. Det är ett krav oavsett om man seglar inom landet eller skall vidare till ett nytt land. Den ena myndighetspersonen efter den andra kom förbi och ville ha kopior på alla möjliga papper. Vi väntade länge och väl men efter flera timmar behagade tulltjänstemannen dyka upp och ge oss tillstånd att segla vidare. Det var redan sena eftermiddagen och vi var både trötta och irriterade att det hade tagit så lång tid. Dessutom kom en man och avkrävde att jag skulle följa med till hamnens kontor. Jag var oklar över varför, men väl där uppdagades det att de avkrävde oss ytterligare 100 USD. När vi kom in i landet betalade vi en avgift och vi förhörde oss om ytterligare avgifter. Vi fick information om att allt var betalt vid det tillfället, nu avkrävdes vi återigen på en rejäl summa pengar. Jag upplevde att de försökte lura oss och ifrågasatte vad jag skulle betala för, men det fanns inget annat att göra än att betala ”mutan” annars skulle vi inte få lämna Pohnpei. Nu var det redan sena kvällen och det slutade med att vi gick tillbaka och ankrade i viken för att invänta avsegling kommande morgon.

Dagen efter lättade vi ankar igen och gick för maskin mot revöppningen. Väl där kom en man i snabbgående motorbåt och körde ikapp oss. Han gapade om att se papper. Båten var inte märkt med någon myndighetsbetäckning och mannen var inte uniformerad. Strömmen var stark och revöppningen var relativt smal. Vi var ganska omotiverade att riskera vår och båtens säkerhet för att visa upp ett papper till en man som redan viste att vi hade alla papper i ordning. Han satt nämligen på kontoret vi besökte kvällen innan. Jag blev irriterad över händelsen och när jag ifrågasatte säkerheten av att stanna i passet, rammade mannen oss med sin motorbåt. Enligt Lisa uppfattade hon det som en olyckshändelse, och det kan säkert stämma. Oavsett så var det väldigt dåligt sjömanskap och ett dåligt beteende att utsätta människor för sådant, allt för att säkerställa att vissa myndighetspersoner får in sina ”mutor”. Det med en lättnad vi såg Pohnpei försvinna i horisonten den dagen. Nu såg vi fram mot nya platser och trevligare bemötanden.

Fyra dygn till Phonapei

Fyra dygn till Phonapei

Efter fem dagar på Kwajalein var vi klar med ön och redo för nya platser. Seglingen mot Phonpei i Mikronesiens federala stater var 590 mil och vi beräknade att resan skulle ta cirka 4 dygn i maklig takt. Vi ville inte segla för snabbt eftersom vi ville komma in på en veckodag för att slippa att betala övertidsavgifter. Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia, FSM) är kända för att ta ut avgifter och bötfälla seglare för allt möjligt. Vi hade därför varit noga med att söka tillstånd att besöka ögruppen. Andra som hade underlåtit sig att söka tillstånd eller lämnat felaktiga uppgifter hade bötfällts till en kostnad av 10 000 kr och avvisats från landet.

Första dygnet fick vi stadig vind från öst omkring 10 m/s. Vi hade god fart seglandes endast för genua. Det kom en del squalls vilka medförde starkare vindar. Dyningen var hög och vi rullade ordentligt. Dagen efter stabiliserade sig vädret något och vi fick en ganska fin dag. Under natten och morgonen förvärrades vädret igen. Squall-regn efter squall-regn passerade över oss och vi hade stadiga kuling vindar på 15-20 m/s större delen av dagen. Regnet öste ner och det var allmänt rätt jobbigt ombord. På morgonen fick vi upp ett nytt AIS-mål på skärmen, det var den Holländska båten Foxy Lady som passerade oss om babord. De hade lämnat Kwajalein några timmar efter oss och kommit i kapp oss. De förde mycket mer segel än vi i den tilltagande vinden och efter en stund blåste deras genua sönder. Vi hade kontakt via VHF och de kämpade hårt för att försöka få ner trasorna av seglet. Vi kunde inget göra för dem såklart och efter en hel del arbete hade de fått ner det mesta av seglet på fördäck och kunde segla vidare med endast revat storsegel.

Kommande dygn blev lika miserabelt från föregående med starka vindar och konstant regn och hög sjö. Vi spenderade merparten av tiden nere i båten med att titta på tv-serier och hålla vakande öga på radar och AIS-skärm. Var 20:e minut stack vi upp huvudet för att se att vi inte hade något framför bogen. Emellanåt kunde vi ta ut lite mer segel, för att en stund senare behöva reva igen. Vi hade en maklig fart med hårt revade segel och vi såg fram emot att komma fram dagen efter.

På morgonen den 11 mars siktade vi Phonapei och det stora fartygsvraket på revet på öns norra sida. Vinden hade avtagit under natten och de sista timmarna gick vi för maskin. Vi ankom myndighetskajen vid lunch och ombads att förtöja. Inklareringen tog flera timmar och flera olika myndighetspersoner kom ombord. Vi fyllde i papper efter papper och sent på eftermiddagen var vi äntligen klara.

På öarna i de västra delarna av stilla havet är det vanligt att tugga ”betel nut”, vilket är en nöt som man tuggar på tillsammans med blad. Vissa kombinerar med tobak och limepulver. Vi har stött på tuggandet ofta på många platser, men i FSM tuggade alla betel nuts, även alla myndighetspersoner. Munnarna var fulla av röd saliv och de kunde knappt prata med oss under inklareringsprocessen. En av tulltjänstemännen fräste ut en hel laddning av röd salivvätska på vår akterspegel och vi var tvungna att skura ordentligt för att bli av med fläckarna innan de torkade in. Det upplevdes ju en aning märkligt att även tulltjänstemännen tuggar rusningsmedel under arbetstid, men det skall nog snarare ses som ett alternativ till tobak snarare än en drog. Den har en stark kulturell anknytning i området och har funnits under väldigt lång tid.

Vi lämnade den smutsiga kajen med råttor och kackerlackor och fortsatte in i den lilla fjorden ca en mil. Vid 17:30 var vi väl ankrade i mangrove-viken. Vi såg två andra båtar i viken som vi hade träffat tidigare i Marshall öarna. Det blev ett kärt återseende och ett antal öl tillsammans den kvällen.

 

Världens största atoll, Kwajalein

Världens största atoll, Kwajalein

Vi siktade Kwajalein-atollen på förmiddagen den andra mars. Ön var full av moderna byggnader, stora paraboler och militärflygplan. Det vi såg var den amerikanska militärbasen på atollens södra sida. När vi gick in i atollen siktade vi vraket efter den tyska jagaren Prinz Eugen som låg upp och ner vid en av motuöarna. Fartyget låg ankrad i Bikini-atollen vid kärnvapensprängningen 1946. Fartyget sjönk inte av bomberna och efter kärnvapensprängningarna bogserades fartyget till Kwajalein där hon slutade som vrak på stranden.

I Bikini-atollen ligger flera vrak och vi planerade ett stopp där. Tyvärr var avgiften för ett besök över 5000 kr och ekonomin tillät inte det. Det hade dock varit väldigt intressant att dyka vid de många vraken. Strålningen fån kärnvapentesterna är låga så här långt efter och det är säkert att besöka atollen några dagar. Det är dock inte tillräckligt låg strålning för att bo där. Atollens före detta befolkning flyttades från sina hem innan bombningen och har därefter aldrig kunnat återvända. Först flyttades befolkningen till Rongrikatollen, en av de andra atollerna i Marshall. Där var fisket för dåligt och de kunde inte klara sig själva. Befolkningen har flyttats fram och tillbaka mellan olika atoller allt sedan 50-talet och det är en tragisk epok av Marshallöarnas historia. Idag lever många före detta Bikini-bor fortfarande på bidrag från USA. Kanske främst för USAs dåliga samvete i frågan. Problemet är likartat i andra delar av stilla havet där Frankrike har genomfört kärnvapensprängningar. i Franska Polynesien sprängdes över 175 bomber under 60–90-talet. Många människor lider fortfarande av att inte kunna bo på sina hem-öar eller äta fisk och grönsaker från aktuella öar. Människor på många platser i stilla havet fick, och får lida för att några få västmakter skulle kunna utveckla ett vapenslag som kan förstöra hela vår värld på ett ögonblick. Det är som sagt en tragisk epok av vår moderna tid.

Kwajalein är världen största atoll-ö och det tar en heldag att segla från ena änden till andra. Dock är det i huvudsak två av öarna som är bebodda. Den södra ön huserar en av USAs större militärbaser i stilla havet. Dit har ingen annan en militär personal tillträde. Ebeye ligger strax norr om och där bor merparten av atollens övriga medborgare. Atollen må vara världens största, men Ebeye kändes väldigt liten. Byn var väldigt hopträngd på den lilla landmassan och några fler hus är det svårt att få plats med. Det fanns inte mycket för oss att se och göra på Ebeye. Det fanns i alla fall en livsmedelsbutik vilket var bra eftersom matförrådet ombord var tomt. Vi ville inte lämna Kwajalein för tidigt eftersom vi inte ville ankomma Phonpei i Mikronesiens federala stater under en helg, det skulle medföra övertidsavgifter för inklarering. Vi valde därför att stanna några dagar extra för att fördriva tiden även fast både utklarering och handling var klar.

Vid vår ankringsplats passerade en lite färja flera gånger om dagen som gick mellan Ebeye och militärbasen. Vi frågade personalen på färjan om vi kunde få åka med över, vilket vi skulle få förutsatt att vi inte gick iland. Turen var ganska kort och 20 minuter senare lade den lilla färjan fast vid kajen vid anläggningen. Det var en helt annan värld jämfört med Ebeye. Anläggningen var modern med moderna byggnader, flygfält, fordon och allt annat. Det var som att komma till en västerländsk stad mitt i stilla havet. Kontrasten var stor jämfört med Ebeye som är slitet, smutsigt och fattigt.

På förmiddagen den 7:e mars lättade vi ankar för sista gången i Marshall öarna. Nästa mål var Phonpei i Mikronesiens federala stater, 590 mil väster ut.

 

Hilma Sailing Ep 38

Hilma Sailing Ep 38

Se vårt 38:e avsnitt från vår Youtube-kanal. Om du gillar det, tryck gärna ”tumme upp” 🙂. Om du vill supporta oss i arbetet med att göra nya videos, klicka här.

Hilma Sailing Ep 37

Hilma Sailing Ep 37

Se vårt 37:e avsnitt från vår Youtube-kanal. Om du gillar det, tryck gärna ”tumme upp” 🙂. Om du vill supporta oss i arbetet med att göra nya videos, klicka här.

Strandfynd på Wotje-atollen

Strandfynd på Wotje-atollen

Vi ankom Wotje på kvällen den 25:e februari efter en snabb segling från Maloelap. Vi hade god fart hela vägen även fast det var väldigt gungigt i de höga dyningarna som rullade in från nordost. På morgonen tog vi dingen in till land för att upptäcka ön. Först var vi dock tvungna att besöka vise borgmästaren på ön för att visa upp vårt tillstånd samt att betala avgiften. Det är samma procedur på alla öarna i Marshall. Det brukar leda till ett trevligt möte och kanske lite tips på platser att besöka. Denna gång fick vi leta en stund innan vi hittade rätt hus. Vi välkomnades av vise borgmästaren med familj och vi fick tillstånd att röra oss fritt och ankra vart vi ville inom atollen.

Wotje atollen är lik Maloelap atollen på många sätt. Framförallt med anledning av att atollen huserade en stor japansk flygbas från 30-talet fram till slutskedet av andra världskriget. Var vi än gick såg vi byggnader, vrak, sönderrostade fordon, flygplan, kanoner osv. Av en slump passerade vi det gamla kraftverket som hade bombats under kriget. Inne i byggnaden kunde vi se de gamla fartygsmaskinerna med tillhörande generatorer som strömförsörjde atollen under 1930- 40-talet. Ironiskt nog har de nyligen återigen fått enklare elförsörjning på ön i form av solceller och generator. Många av familjernas bostäder är byggda på det gamla flygfältet av betong. På så vis behöver de ju inte lägga ner så mycket jobb på markarbetet.

På ön ligger även högstadieskolan för alla norra öar i Marshall. Vi hade med oss ett paket från Eugen på Maloelap som vi hade lovat att leverera till hans son som gick på skolan. Vi träffade sonen på skolan och han var minst sagt förvånad att få paket från sin far levererat av två vitingar på promenad på ön.

Efter tre dagar på huvudön i atollen seglade vi tre mil västerut och ankrade vid den lilla motu-ön Anea. Från vår ankring tog vi dingen till alla de små motu-öarna runt omkring för snorkling och promenader. Ingen bodde på öarna och vi kunde röra oss fritt. Återigen såg vi spår av kriget. Vart vi än gick hittade vi mängder av ammunition och andra saker som hörde till Japanarnas tid i ögruppen, och invasionen från USA. Som vanligt såg vi drivor av skräp på öarnas östra sida, men denna gång hittade vi även trackers för fiske. De asiatiska fiskebåtarna släpper fiskeredskap i havet med GPS-trackers. De låter redskapen driva med strömmen och efter en tid lokaliserar de redskapen med hjälp av GPS. Vi hittade en av sändarna som vi tog med tillbaka till båten. Sändaren hängde inte längre ihop med något redskap då den hade drivit i land pårevet och därmed är sändaren förbrukad. Det blev en souvenir för oss som en påminnelse av det hänsynslösa fisket i området.

Wotje är en fantastisk ö och vi skulle gärna ha stannat där längre, men vi måste anpassa oss till kommande säsong i Asien och vi lämnade atollen efter fem dagar. Nästa stopp skulle bli Kwajalein cirka 175 mil väster ut. Vi lämnade på förmiddagen och efter cirka ett och ett halvt dygn senare siktade vi Kwajalein-atollen i väst. Vi ficks slör hela vägen men sjön var orolig och vi rullade ordentligt hela resan.

IMG_0417
IMG_0414
IMG_0408
IMG_0398
IMG_0416
IMG_0392
IMG_0388
IMG_0381
IMG_0342
IMG_0379
IMG_7968
IMG_7970
IMG_0321
IMG_0331
IMG_0334
IMG_0329
IMG_0355
IMG_0350
IMG_0346
IMG_7986
IMG_0384
IMG_0311
IMG_0288
IMG_0293
IMG_0272
IMG_0274
IMG_0276
IMG_0279
IMG_0255
IMG_0246
IMG_0233
IMG_0226
IMG_7908
IMG_0307
Hilma Sailing Ep 35

Hilma Sailing Ep 35

Se vårt 35:e avsnitt från vår Youtube-kanal. Om du gillar det, tryck gärna ”tumme upp” 🙂. Om du vill supporta oss i arbetet med att göra nya videos, klicka här.

Hilma Sailing Ep 34

Hilma Sailing Ep 34

Se vårt 34:e avsnitt från vår Youtube-kanal. Om du gillar det, tryck gärna ”tumme upp” 🙂. Om du vill supporta oss i arbetet med att göra nya videos, klicka här.

 

I andra världskrigets fotspår på Maloelap

I andra världskrigets fotspår på Maloelap

Vi ankrade vid Taroa, Maloelap på förmiddagen den 20:e februari. Det var en varm och solig dag. Som vanligt när vi kom in på stranden med dingen möttes vi av ett gäng nyfikna ungar. Flera av dem talade engelska, i alla fall enstaka ord och fraser. De är alltid väldigt intresserade av Lisa, kanske är det för att de aldrig har sett någon med blont hår förut.

Marshallöarna tillhörde Tyskland från 1885 till 1918. Vid Tysklands förlust i första världskriget tilldelade League of nations Tysklands territorier norr om ekvatorn till Japan. Under 1930-talet började Japan bygga den största militära flygbasen i östra Marshall på just Maloelap. På ön byggdes flera flygfält, kanoner, många stora byggnader (ca 380 st), kraftverk, pirar, bränsleförråd, bostäder osv. På huvudön i Maloelap-atollen, Taroa, bodde det omkring 4000 människor på den tiden, merparten Japaner. Ön blev en stad med el, moderna byggnader och hög militär närvaro. Under andra världskriget stred amerikanska trupper mot japanska trupper på många platser i framförallt västra stillahavet. Maloelap var en viktig strategisk plats för båda parter och efter att USA hade belägrat Majuro-atollen och Kwajalein-atollen tog de sikte på Maloelap. Under 1942 började USA att bomba atollen och under två och ett halvt år bombades Maloelap både från luften och från fartyg utanför atollen.

Idag återstår en del av den forna staden i form av raserade byggnader, flygfält och rostiga kanoner. Överallt ser man lämningar efter kriget, men människorna på ön bor och lever i stor utsträckning som de gjorde innan både Japaner och Amerikanare krigade om ögruppen. Det är fascinerande att ön var en modern stad för 75 år sedan, medan den numera är en ö utan varken el, vägar eller moderna byggnader.

Första dagen på ön promenerade vi runt och hittade flygplan, bunkrar, kanoner och skeppsvrak. På väg tillbaka till öns västsida mötte vi Benedikt (tyskt namn som troligen har gått i generationer sedan landet var tyskt), som erbjöd oss en rundtur på ön kommande dag mot en ringa kostnad. Det tackade vi självklart ja till. Dagen efter promenerade

 

vi runt på ön många timmar tillsammans med Benedikt och hans fem hundar. Vi såg fler kanoner, värn och bunkrar, vrak, fordon, flygplan och allt annat. Vi hittade även en hel del ammunition på promenaden och till och med stora artillerigranater som inte hade skjutits iväg. Det kan ju vara farligt om man inte är försiktig.

 

Det fanns flera stora byggnader som alla var sönderbombade och som inte används numera. Däremot användes många av de mindre betongbunkrarna och ammunitionsförråden för att förvara kopra (kokosnötter) och till och med som bostäder. I flera av bunkrarna vi passerade bodde det familjer. Det kan nog vara lite tråkigt eftersom det inte finns annat än skottgluggar som fönster, men här och var såg man någon solcell så det kan tänkas att de kan ha någon lampa på kvällarna.

I viken låg även det japanska fartyget ”Toroshima Maru” på botten bara en bit bort från vår ankarplats Fartyget bombades av amerikanskt flyg och sjönk där det låg. Vi snorklade vid vraket flera gånger. Akterskeppet var väl bevarat medan de förliga delarna var väldigt skadade. Vid vraket levde mycket fisk och stora delar av vraket var övervuxet med korall.

Efter tre dagar på Taroa flyttade vi nordväst till den lilla ön Tjan där vi stannade en dag ytterligare innan vi avseglade mot Wotje-atollen. Vi fick se några män utöva ett väldigt annorlunda sätt att fiska. De simmade runt med stora palmblad och när fiskarna försökte gömma sig i bladen så fångade de dem. Vi fick inte riktigt klart för oss hur de gick till väga, men det var intressant att se.

På morgonen den 24:e kl 06:15 lättade vi ankar för att segla mot Wotje-atollen. Det var innan gryning och solen hade ännu inte gått upp. Återigen fick vi förlita oss på dåliga sjökort och Google maps för att navigera genom grunden i atollen. Vi fick halvvind hela vägen upp till Wotje och god fart. Vår snittfart var ca 8 knop och ofta seglade vi i 10 knop. Vid ankomst till Wotjes södra pass startade vi maskin och tog oss upp till huvudön Wotje. Vi var i god tid innan skymning och det var skönt att komma fram efter en snabb men väldigt gungig överfart.

IMG_9980
IMG_9997
IMG_9995
IMG_9956
IMG_9964
IMG_9993
IMG_9977
IMG_9945
IMG_9954
IMG_9917
IMG_9923
IMG_9920
IMG_9915
IMG_9949
IMG_9952
IMG_9912
IMG_9909
IMG_9908
IMG_9904
IMG_9882
IMG_9875
IMG_7915
IMG_9900
IMG_9862
IMG_9895
IMG_9832
IMG_9816
IMG_9852
IMG_7908
IMG_9818
IMG_9822
IMG_7900
IMG_0208
IMG_0197
IMG_0190
IMG_0198
IMG_0180
IMG_0174
IMG_0170
IMG_0111
IMG_0109
IMG_0137
IMG_0120
IMG_0106
IMG_0096
IMG_0069
IMG_0079
IMG_0060
IMG_0053
IMG_0068
IMG_0055
IMG_0036
IMG_0027
IMG_0005
IMG_0007
IMG_0048
IMG_0022
IMG_0015
IMG_0002
NOVATEK CAMERA
NOVATEK CAMERA