Browsed by
Månad: januari 2019

Ryggskott på Samoa

Ryggskott på Samoa

Seglingen mot Samoa var ganska kort, men än så gungig. Vi hade stark vind och några squalls-regn under dagen. Vi lämnade Amerikanska Samoa den 21:a oktober, men ankom Samoa sent på kvällen den 22:a. Vi hade således passerat datumlinjen, men det märkte vi inte så mycket av. När vi ankom Apia sent på kvällen i mörker blev vi instruerade av VTS:en att ankra i viken och vänta ombord till dagen därpå då tullen skulle komma ombord och göra besiktning. Dagen efter ropade vi på VHF:en till VTS:en och tullen otaliga gånger, men fick inget svar. Vi blev tvungna att vänta ombord ytterligare över ett dygn innan vi tröttnade och körde in till den lilla marinan längre in. Vi behövde göra service på maskin och lite annat och behövde förtöja i land. Väl i hamn tog vi en promenad till tullkontoret och frågade varför de inte hade dykt upp på ett och ett halvt dygn. Vi fick en ursäkt, men samtidig blev vi tvingade att återvända till båten för besiktning. Vi väntade ytterligare några timmar innan tulltjänstemannen dök upp.

Samoa var allt som Amerikanska Samoa inte var. Människorna var förvisso trevliga i båda länderna, men utbudet av både mat och reservdelar var som natt och dag. Vi fick gjort en hel del saker på Samoa. Bland annat serva maskin, dingen, och till och med laga storseglet som redan har fått en del skador genom duken. Segelmakaren var en hygglig kille, men ganska ovan att laga segel. Hans huvudsakliga arbetsuppgift var att reparera bilsäten. När vi fick tillbaka vårt storsegel var det en hel del oljefläckar på duken. Vi fick hjälpas åt att tvätta det tillsammans för att få det rent igen.

Mitt under reparationerna i Apia kom svensken Lars förbi och hejade. Han var på semester och hade sett vår svenska flagga. Vi fick en trevlig kväll tillsammans och dagen efter tog vi en biltur runt på ön för att se oss om. Vi träffade även på tyskan Silvia som följde med. Vi stannade på diverse vattenfall och grottor och det blev en minnesvärd dag.

Under seglingen från Amerikanska Samoa hade jag (Oskar) fått problem med ryggen igen. Det blev värre och värre under våra dagar i Apia och till sist så illa att bena inte bar mig längre när vi stod i en butik. Det blev taxi tillbaka till båten och stark smärtlindring till kojs i över ett dygn innan jag kunde resa mig igen.

Vi ville besöka både västra och östra öarna innan vi avseglade mot Wallis. För det behövde vi tillstånd från både customs och imigration samt ett separat tillstånd från något ämbete i stadshuset. Processen var synnerligen komplicerad och vi ägnade över två dagar åt att söka tillstånd. När allt var klart menade tullen (customs) att vi var tvungna att återvända till Apia innan vi kunde avsegla mot Wallis, dvs hela vägen tillbaka i motvind. Vi blev riktigt irriterade eftersom vi trodde att allt var klart. Vi menade då att vi då ville avsegla direkt till Wallis, men customs vägrade att ge med sig och släppa iväg oss innan de hade sett ett återkallande av det gamla tillståndet. Det var redan sent på fredagseftermiddagen och stadshuset hade stängt. Således var vi tvungna att vänta på utklarering till måndagen. Dagen efter tog vi en chansning och kontaktade customs på nytt med förhoppningen att en annan person skulle dyka upp och som inte kände till vårt tidigare tillstånd att besöka övriga öar. Efter två timmar dök tullchefen upp. Vi kunde inte med att ljuga så vi berättade om problemen dagen innan. Han tittade lite bekymmersamt på oss och sen sa han att han skulle ordna alltsammans åt oss, vilket han gjorde. När vi skulle betala avgiften om 50 USD ville han inte ta emot pengarna utan menade att han bjöd på det hela. Kanske för att vi hade fått utstå en hel del krångel med myndigheterna, eller helt enkelt för att han var en godhjärtad man. Hur som helst gjorde det vår dag och nu kunde vi besöka de andra öarna innan vi begav oss vidare mot Wallis.

Under kommande dagar ankrade vi på flera olika platser runt om den västra ön. Snorklingen var fin och människorna väldigt välkomnande. Sjökorten stämde dock dåligt och vi var nära en grundstötning vid ett tillfälle men klarade oss som tur var. Samoa var ett väldigt trevligt resmål. Dels för att människorna var fantastiskt trevliga och välkomnande, men även för att naturen var vacker och det fanns mycket att se. Reven var kanske inte de finaste, men det fanns mycket att upptäcka på land istället.

Den 1: november kl 18:00 avseglade vi mot Wallis. Seglingen blev ofta tuff med åska, blixtar, regn och hård vind, mellan 30-40 knop (15-20 m/s). Vi ankom Wallis ett och ett halvt dygn senare på morgonen den 3:e november.

Amerikanska Samoa, dyrt och byråkratiskt

Amerikanska Samoa, dyrt och byråkratiskt

Vi ankom Amerikanska Samoa på morgonen den 16:e oktober. Lisa väckte mig på morgonen när vi närmade oss insegling. Vi var båda trötta efter seglingen från Niue. Vädret hade varit ganska dåligt med stark vind, mycket rullande i hög sjö och ofta starka squalls-regn. Vid inseglingen rullade vi ordentligt och himlen var grå och regnet öste ner.

Efter någon timme var vi inne i byn Pago Pago. Vi ropade upp hamnen via VHF och fick instruktioner om att gå till en betongkaj inne i den kommersiella hamnen. Det rullade ordentligt vid kajen och från kanterna hängde diverse gummidäck och andra avfändringar för större fartyg. Vi ville absolut inte förtöja vid kajen eftersom hela skrovsidan skulle bli helt svart från gummit. Dessutom skulle det vara otäckt eftersom dyningen rullade mot kajen. I sista stund hörde vi några fiskare ropa och vinka åt oss. De pekade mot kajen och vi förstod snart att det låg ett vrak på botten vid kajen dit vi var instruerade att förtöja. Märkligt nog kände tulltjänstemännen till detta trotts att de stod på kajen. Vi fick förtöja utanpå fiskebåten. Efter en stund hade vi 7 personer ombord som besiktade båten, oss och vår last. Efter några timmar var vi klara och vi fik instruktioner om att besöka de olika kontoren för att betala alla avgifter. Det visade sig ta lång tid eftersom de olika kontoren var väl gömda och stämde dåligt med de vägbeskrivningar vi hade fått. Vi fick snart klart för oss att det inte skulle bli ett billigt besök. Kostnaderna till de olika myndigheterna uppgick till närmare 4 000 kr! Det var det dyraste vi någonsin hade hört talas om.

Ankringen var riktigt dålig i viken och vi gjorde tre försök innan vi fick ankaret att fastna. Vinden var stark och det var lite väl oroligt att lämna båten under våra dagar i Pago Pago. Tvärs över viken låg öns stora fiskkokeri och kolkraftverk så vi väcktes varje morgon av en stark fisklukt blandad med förbränd kol och diesel. Pago Pago var således ingen drömdestination för oss, eller för någon annan heller kanske. Vi visste på förhand att Pago Pago inte skulle vara så trevligt, men alla kostnader kom som en chock. Syftet med att gå till Pago Pago var att handla mat och köpa reservdelar till båten, vilket skulle vara bra i Pago Pago. Det visade sig tyvärr vara fel. Vi hade en lång lista över grejer vi behövde, men vi hittade nästan ingenting. Mat hittade vi dock i grannbyn. Utbudet var inte vad vi hade trott och dessutom var det ganska dyrt tyvärr.

Under våra dagar på Amerikanska Samoa åkte vi runt en del med kollektivtrafiken för att se lite av ön. Bussarna var byggda i trä och plåt, ovanpå en gammal pickup eller lastbil. Alla människor var fantastiskt trevliga och välkomnande vart vi än kom. Det märks tydligt att Amerikanska Samoa har er nära relation till USA. Vart man än vänder sig ser man stora amerikanska pickuper och all mat som säljs är amerikansk. Det tråkiga är att befolkningen försöker hålla samma konsumtionsbeteende som i USA, men Amerikanska Samoa saknar vettig sophantering, eller en kultur bland medborgarna att ta hand om sopor för den delen. Vart man än vänder sig i Pago Pago flyter det plast i havet. Det var riktigt tråkigt att se.

Vi fyllde våra matförråd med det vi hittade och tvättade våra kläder. Efter det kände vi båda att vi inte hade så mycket mer att hämta på Amerikanska Samoa. Tyvärr är vår bild inte så positiv, mest på grund av att det var skitigt och att avgifterna för att komma med båt var skyhöga. Men minnena från alla vänliga människor kommer troligen att leva kvar längre hos oss. Den 21:a oktober seglade vi västerut mot Samoa.

Niue, Vildarnas ö

Niue, Vildarnas ö

Vi ankom Niue sent på kvällen den 7:e oktober. Vi hade haft en fin överfart avseende fint väder, men tyvärr hade vinden uteblivit och vi hade behövt att gå för maskin i över ett dygn. Einar skulle flyga hem från Niue och vi hade därför inte så mycket tid att spela med, varför maskin hade fått gå mer än önskvärt under denna etapp.

Niue upptäcktes av James Cook år 1774. Vi sin ankomst till ön stötte besättning på urbefolkningen på ön, som enligt James var fullkomligt förvildade. Han döpte således ön till ”Savage Island”. Namnet kom att bevaras en tid, men byttes sedermera ut mot Niue. Det finns mycket som är intressant med Niue. Nationen Niue är världens minsta land räknat till befolkning, ca 1600 st. Ön är även världens största förhöjda rev-ö, vilket innebär att ön är helt skapad av korall som har rest sig ur havet. Öns högsta punkt är 60 meter och är således inte berg utan även den är av korall. En del av intäkterna till statskassan kommer från det välkända toppdomänen ”.nu” vilket har använts flitigt i Sverige. Niue är även känt för sina många valar som stannar runt ön under höstmånaderna. Varje dag simmade flera stora knölvalar runt oss i ankarviken.

Första dagen på en ny plast brukar innebära en hel del byråkrati och besök på olika myndigheter. Niue var inte allt för komplicerat avseende den frågan som tur var, eftersom Einar skulle lämna oss redan dagen därpå och han ville hinna uppleva något av Niue innan hemfärd. Efter att Einar hade lämnat oss var det bara jag och Lisa igen. Vi hade haft besök i närmare sex veckor och det blev lite annorlunda att bli ensamma igen.

För att hinna se så mycket som möjligt av ön hyrde vi en liten MC. Uthyraren upplyste oss om att vi var tvungna att ta oss till polisen för att få tillstånd att köra på ön. När vi väl kom dit var det inte frågan om att skaffa ett tillstånd, utan jag behövde ett fullvärdigt körkort som gällde på Niue. Det var dock enkelt ordnat och jag behövde inte ens köra upp. De kommande två dagarna körde vi runt ön och stannade vid den ena viken efter den andra för att snorkla. Niue har en vacker natur, och kanske framförallt under vattenytan. Ön har enormt många grottor, och ännu fler under ytan. Tillsammans med djurlivet ger det riktigt rolig snorkling. Korallerna är kanske inte de vackraste vi har sett, men det är riktigt häftigt att kunna simma ner i en spricka eller grotta och komma upp på andra sidan. Vi såg många vattenormar när vi snorklade vilket skrämde oss ordentligt. Det skall dock inte vara så benägna att attackera människor (även fast de gör det ibland), om de skulle göra det skulle man dock dö så vi höll oss på behörigt avstånd när de kom simmande. Djurlivet visade sig även i ankarviken. Ofta såg vi stora knölvalar komma in på eftermiddagarna. Numera är vi ganska vana vid deras besök, men vi blir ändå lika fascinerade varje gång de dyker upp.

Niue har avbefolkats löpande under modern tid. Många har avflyttat till Nya Zeeland eller Australien för arbete och många hus runt på ön står tomma och övergivna. Framförallt på öns östra sida. Under vår tur med motorcykeln såg vi övergivna hus överallt, även fast byn Alofi var ganska levande.

Efter 5 dagar på Niue beslöt vi oss för att avsegla norr ut mot Amerikanska Samoa. När vi åkte in mot land på förmiddagen för att klarera ut stötte vi på problem. Eftersom det går stora vågor överallt runt Niue måste man ta upp dingen på land med en kran. Det går i regel smidigt, en hoppar i land och manövrerar kranen, medan den andre krokar fast dingen och styr den rätt. Just denna dag fungerade inte kranen eftersom det var strömavbrott på hela ön. En bit bort på kajen stod en mobilkran och efter en vänlig fråga lyftes dingen upp med en 100-tons mobilkran. Det såg rätt lustigt ut. Dessvärre gick det inte att klarera ut då ström saknades och således kunde inte papper skrivas ut för signering, stämplande och arkivering enligt rådande byråkrati. Vi fick vänta tills sena eftermiddagen innan allt var klart.

Dagen efter lättade vi ankar, men insåg snart att vinden var allt för nordlig vilket skulle innebära kryss i 300 mil. Vi återvände därför tillbaka till Alofi och skylde på motorfel för att få bli kvar i ytterligare två dagar, torts att vi hade klarerat ut. Ingen verkade bry sig något vidare, vi hade ju betalt alla skatter och avgifter redan. Den 14:e oktober lättade vi ankar på nytt och avseglade norr ut mot Amerikanska Samoa. Vi fick en ganska obekväm segling norr ut med starka vindar, höga vågor och mycket squalls.