Browsed by
Kategori: Polynesien

Den värsta ankringen i mannaminne

Den värsta ankringen i mannaminne

Vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Vi hade hoppats på att ankomma ön i dagsljus, men så blev det tyvärr inte. Vinden var stark med byvindar över 20 m/s och dyningen var hög. Väl bakom den södra udden bröt sjön mot revet och vi fick sjölä. Lä för vinden var inte att tänka på då Palmerston är en väldigt låglänt atoll med bara några få motu-öar som sticker upp någon meter eller två ur vattnet.

Våra sjökort för området är ganska oexakta, och vår radar kunde inte ge oss någon vettig information eftersom revet vi skulle ankra vid låg under ytan. Således fick vi försöka förlita oss på ekolod och magkänsla. Vinden ven med stark kraft när vi närmade oss revet. Ekolodet visar ingenting under 100 meters djup, och när det kändes som att vi nästan hade kört upp på revet i den becksvarta natten visade ekolodet fortfarande ingenting. Det brukar vara så att korallreven växer rakt upp och det kan vara väldigt djupt trotts att man är nära. Men så plötsligt fick vi eko, 90 meter 50 meter, 23 meter och 14 meter. Jag (Oskar) vågade inte gå närmare så jag skrek till Lisa: Släpp ankaret, 60 meter kätting. Ankaret rullade ut medan vi snabbt drev av i den starka vinden. Från revet som tur var. Ankaret högg inte. Vi drev snabbt av och ankaret hann inte med att få fäste innan vi drev av grundområdet. Lisa hörde hur ankaret hasade över korallen innan det blev tyst i ankarkättingen igen.

Ankaret hängde rakt ner 60 meter under båten. Vikten på ankaret plus 60 meter kätting plus friktionen i vattnet när båten driver är säkert 200 kilo, eller mer. Allt för tungt för att ankarspelet skall orka dra upp det igen. Det blev ett stort problem. Om vi inte kunde få upp ankaret kunde vi inte ankra om, och vi hade ingen lust att driva ut på havet i hög dyning och stark vind med ett ankare hängande 60 meter under båten. Vi försökte att kroka i en lina och vinscha med en av vinscharna samtidigt som vi körde ankarspelet. Resultatet blev att säkringen till spelet gick och att linan gick av och slog till min hand så jag fick ett sår och började blöda. Vi försökte vinscha för hand samtidigt som vi körde spelet, men det rörde sig inte ur fläcken. Men efter en stunds kämpande lyckades vi ändå vinscha för hand samtidigt som vi körde ankarspelet och meter för meter kom kättingen sakta upp igen. Lisa stod till rors och försökte hålla oss så nära revet som möjligt för att få sjölä medan jag och Einar hjälptes åt med ankarspelet. Efter en och en halv timme var ankaret uppe. Vi var genomsvettiga efter allt kämpande och riktigt trötta på situationen.

Vi gjorde ett nytt försöka att gå in mot revet i den svarta natten. Vi såg inget i nattmörkret, men höll koll på ekolodet. Denna gång vågade vi oss in på 8 meters djup när vi släppte ankaret. Jag höll båten så stilla jag kunde över ankaret med hjälp av maskin och bogpropeller för att ge ankaret en chans att greppa. Lisa kände i kättingen hur ankaret släpades över korallen, men rätt vad det var högg vi fast. Vi högg ordentligt också och plötsligt släppte all förtvivlan. Einar gick ner i pentryt och lagade till spagetti med köttfärssås, och det smakade riktigt väl efter allt slit. Dagen efter när vi vaknade insåg vi hur nära revet vi hade varit när vi släppte ankaret och vi var nöjda med hur väl allt hade gått trotts alla bekymmer kvällen innan.

 

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Vi ankom Aitutaki på förmiddagen den 29:e september efter ett dygns segling från Rarotonga. Vi hade en fin passage med jämn vind. Vid ankomst mötte vi två knölvalar strax söder om ankringen och i vanlig ordning stannade vi och cirkulerade en stund innan vi fortsatte mot ankringsviken. Aitutaki har en smal grund passage in i atollen, men dessvärre allt för grund för att vi skulle kunna ta oss in. Vi ankrade därför på utsidan revet i stenhård korall. Det är alltid lite besvärligt att ankra på det sättet, men efter att ha snorklat på ankaret kunde vi konstatera att vi låg tryggt.

Björn skulle lämna oss redan dagen efter och vi ville fånga ett bra väderfönster för att segla väster ut så vårt stop på Aitutaki blev kort, bara två dagar. Första dagen tog vi oss i land och promenerade runt i byn och försökte ta reda på hur Björn skulle kunna ta sig till flygplatsen dagen därpå. När björn frågade första bästa person så lovade densamme att hämta honom dagen därpå i hamnen och köra honom till flygplatsen. Det var en väldigt vänlig gest och när björn frågade om vad det kostade tittade kvinnan förundrat på honom och svarade att hon inte ville ha betalt såklart.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att vandra upp på öns högsta bergstopp. Det är en låglänt ö så någon bestigning blev det inte precis. Efter turen gick vi tillbaka ner till hamnen och Björn blev upplockad och körd till flygplatsen medan vi tog dingen tillbaka till Hilma. Vi ville lämna i skaplig tid eftersom vädret skulle försämras och vi ville hinna fram till Palmerston i dagsljus. Avståndet till Palmerston är ca 220 mil och vi ville komma iväg efter lunch för att hinna på drygt ett dygn.

Dessvärre blev det mer komplicerat att lämna Aitutaki än vad vi hade trott. När vi skulle lätta ankar satt ankaret stenhårt och vi kom inte loss. Jag (Oskar) hoppade i vattnet för att se hur ankaret hade fastnat och det visade sig att kättingen hade satt sig riktigt ordentligt i korallsprickor och att ankaret hade kilat fast sig ordentligt. Lisa stod till rors, Einar skötte ankarspelet medan jag simmade ner och försökte trassla loss kättingen från korallen. Det blev ett slitsamt jobb men efter en timme var vi loss igen och kunde avsegla mot Palmerston.

Vi kom iväg senare än vi hade hoppats och klockan var över två på eftermiddagen innan ankaret var uppe. Vi hissade fulla segel trots att vinden var stark. Vi behövde segla in förlorad tid för att hinna fram i till Palmerston dagsljus. Under natten tilltog vinden och vi revade segel. Dagen efter hade vi byvindar över 20 m/s och seglingen blev allt annat än bekväm. Vi ville verkligen hinna fram innan skymningen med tanke på hur stark vinden var. Det skulle göra det besvärligt att försöka ankra med så mycket vind, på ett korallrev som inte syns i nattmörkret. Dessvärre hade vi inte tur just denna gång och vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Nu återstod en ankring i mörker som skulle komma att bli den värsta vi har upplevt.

Krånglig byråkrati på Rarotonga

Krånglig byråkrati på Rarotonga

När vi ankom Rarotonga stod Einar på kajen och väntade på oss. Jag (Oskar) och Einar är vänner sedan långt tillbaka och Einar skulle komma att segla med oss under närmare tre veckor på vår väg västerut.

Huvudorten Avatiu är egentligen den enda platsen man kan angöra på Rarotonga eftersom ön inte har ett omgärdande korallrev som skydd. Det är inte möjligt att ankra i viken eftersom det även är huvudhamnen för lastfartygen som ankommer ön. Som seglare får man nyttja en del av kajen, men eftersom det rullar in stor dyning i hamnen kan man inte förtöja på vanligt sätt. Av den anledningen ankrade vi i fören och tog långa linor in mot land från aktern. Dingen fick fungera som linfärja för att ta oss i land.

Einar kom ombord på kvällen, men eftersom vi inte hade klarerat in ännu fick vi inte ta oss i land. På morgonen hörde vi någon tuta på kajen och när jag kikade upp stod en tulltjänsteman på kajen och hon informerade oss om att vi skulle ta oss till hennes kontor omedelbart. Efter 20 minuter var vi på hennes kontor. Hon undrade varför vi inte hade varskott vår ankomst. Jag berättade att vi hade ropat per VHF:en otaliga gånger (som det står att man skall göra i alla böcker), men jag hade inte fått något svar. Hon tittade förundrat på mig och sa, men har du inte mailat oss 48 timmar i förväg? Nej svarade jag, det kände jag inte till att man borde. Hon svarade att det var en ny regel och att alla båtar skall informera per mail och att den informationen finns på statens hemsida. Hon nämnde något om en varning i förbifarten innan hon berättade om alla avgifter och skatter hon skulle ha betalt för, dessutom skulle en man komma från någon myndighet och bespruta båten med insektsgift mot betalning såklart. Avgifterna uppgick mot närmare 3000 kr för vårt besök under tre dagar.

Efter en halvtimme kom mannen som skulle bespruta vår båt med insektsgift. Mannen hade en liten sprayflaska med sig. Han sprutade två gånger på durken innan han menade att han var klar och skulle ha betalt. Om vi hade haft insekter ombord hade 100 procent överlevt den ringa saneringen.

Under våra dagar på Rarotonga besökte vi olika myndigheter varje dag för att göra upp om alla våra skatter och kostnader samt att söka tillstånd att segla till atollerna Aitutaki och Palmerston. Det var en oändlig byråkrati och allt tog sådan tid att vi faktiskt inte hann med att göra någonting på ön annat än att vänta hos olika myndigheter och leta efter rätt tjänstemän. Samma dag vi skulle åka fick vi gjort klart det sista och vi fick även se vår ”varning” som tulltjänstemannen hade nämnt. Innebörden var att om gör vi fel igen i Cook öarna riskerar vi böter om 500 000 kr eller två års fängelse samt att riskerar att få vår båt konfiskerad, för en nyligen påhittad regel som ingen känner till. Infon finns inte i någon guidebok och det är inte precis självklart att hitta den på deras hemsida.

Att besöka Rarotonga är oerhört byråkratiskt och dyrt. Vi fick förklarat för oss varför det är på det viset. Cook får mycket stora bidrag från Nya Zeeland och Australien vilka hamnar i statskassan. Statsapparaten är enormt stor på Rarotonga eftersom politikerna skapar arbete åt befolkningen. En stor del av befolkningen på Rarotonga arbetar således i någon form av statlig myndighet. Överallt ser man skyltar över olika myndigheter där det sitter många människor som antingen inget gör, eller gör en uppgift som troligen är helt meningslös. Av samma anledning blir det komplicerat för seglare att komma till ön eftersom myndighetspersonalen helt enkelt behöver arbetsuppgifter att göra. En massa papper skall stämplas, signeras och arkiveras.

Tyvärr skapar denna paradox stora problem för seglare eftersom vi gärna vill hinna uppleva något av de platser vi besöker, istället för att besöka olika myndighetskontor. Av andra seglare på ön fick vi höra att det hade varit enklare för dem att klarera in på någon av de andra öarna i Cook än just huvudön Rarotonga. Det hade inte varit alls så byråkratiskt och hela processen hade varit avklarad på två timmar.

Som tur var hann vi med att ta några promenader i byn på väg till någon myndighetsbyggnad. Vi träffade även David, en svensk man som hade flyttat till Rarotonga för 30 år sedan och som kom och besökte oss i båten en kväll.

På förmiddagen den 28:e september hade vi klarerat ut och dessutom hunnit handla. Vi lämnade Rarotonga och seglade norrut mot atollen Aitutaki. Tyvärr fick vi inte se något av ön, men vi kände oss alla rätt trötta på Rarotonga på grund av all byråkrati och det kändes skönt att komma vidare trotts allt. Seglingen till Autitaki-atollen tog ca 1 dygn och vi fick en behaglig segling i svag vind. Tyvärr är passet in i atollen för grund för oss så vi ankrade utanför revet på öns västsida på förmiddagen den 29:e september.

Maupihaa-atollen och 7 knops motström

Maupihaa-atollen och 7 knops motström

Vi lämnade Bora-Bora den 19:e september. Seglingen till Maupihaa tog närmare ett dygn. Det blev en ganska obekväm tur med stark vind och höga vågor. Vi fick många intensiva squalls (regnbyar) med extra starka vindar som följd. När vi väl kom öster om Maupihaa-atollen fick vi sjöla, men nu återstod det mytomspunna passet in i atollen. Passet in revet är känt för att vara långt och smalt och strömmen är stark. Har man väl påbörjat inseglingen kan man inte avbryta eftersom det inte är möjligt att vända i passet. När vi närmade oss passet möttes vi av två knölvalar, en vuxen och en kalv som simmade strax utanför passet. Under den här årstiden är det en vanlig syn och det sägs att valar återvänder till samma atoll år efter år på deras väg söder ut mot Antarktis.

Efter en stunds valskådning beslöt vi oss för att gå igenom passet in i atollen. Jag styrde medan Lisa och Björn stod på däck. Vi gick in i normal marschfart ca 7 knop, men efter en stund räckte det inte för att ta oss framåt mot den starka strömmen. Jag ökade motorstyrkan successivt och fick elda maskin rätt hårt för att kunna ta oss in genom passet i atollen. Strömmen var som starkast 6-7 knop och vi hade stark vind emot oss som även det gjorde sitt. Efter en stund hade vi tagit oss igenom den ca 500 meter långa smala öppningen och strömmen avtog något. Vi fortsatte norr ut inne i atollen och ankrade utanför ”byn” i ganska stark vind men i lä för vågorna. Att omnämna platsen som ”by” är kanske något överdrivet eftersom det endast finns ett par hushåll på hela atollen.

Vi tog dingen in till land och promenerade mot bebyggelsen. På ön bor det ca 15 personer som livnär sig på att tillverka kopra, vilket innebär att plocka kokosnötter, plocka ut innehållet och torka kokosen i solen. Kopra används för att tillverka framförallt kokosolja, som i sin tur används i många olika livsmedel och skönhetsprodukter.

Lustigt nog är det en viss osämja på ön mellan de två största hushållen. Det sägs att de inte har talat med varandra på många år trots att de bor nära varandra på var sin sida av motu-ön. Det är dock oklart hur det är med den saken.

Dagen efter flyttade vi oss mot det östra hörnet och ankrade där. Vi hade fortsatt stark vind, men i lä för sjön som bröt utanför revet. Eftersom vädret var dåligt ville vi inte lämna ön utan meddelade Einar som skulle besöka oss på Rarotonga, att vi beräknade att bli sena dit. Istället ägnade vi oss åt att plocka kokosnötter, snorkla och promenera på motu-ön innanför vår ankarvik. Den 22:a september lugnade sig vädret något och vi bestämde oss för att lämna Maupihaa och avsegla mot Rarotonga.

Strömmen var fortsatt stark i passet och vi fick ordentlig medström ut. Fart över grund loggades till 12 knop, så det gick undan. På utsidan möttes vi återigen av knölvalar och vi cirkulerade någon halvtimma för att beundra de fantastiska djuren innan vi satte segel och styrde kursen mot Rarotonga.

Vi hade vind omkring 15 m/s och således bra fart. Vi seglade på halvvind och hade hög dyning i sidan så det blev en rullande och tröttsam segling ner mot Rarotonga. Seglingen tog strax över tre dygn och efter 430 mil nådde vi Rarotonga på eftermiddagen den 25:e september.

Bergsbestigning på Bora-Bora

Bergsbestigning på Bora-Bora

Vi angjorde vid en boj strax norr om huvudstaden Vaitape. Det första målet med Bora-Bora var att klättra upp på toppen av det ca 800 meter höga berget mitt på ön. Lisa som hade skadat sin stortå i ankarluckan någon dag tidigare avstod från bergsbestigningen, medan jag och Björn tog dingen in på morgonen för att påbörja vår hike.

Vi gick någon kilometer mot byn innan vi vände öster ut mot skogen som omgärdade berget. Stigen var brant och hal och bitvis blev det mer bergsklättring än vandring. Efter ett par timmar var vi uppe på den första toppen och utsikten gjorde bestigningen mer än värd. Vi slogs av den fantastiska naturen som Bora-Bora erbjuder, med de höga gröna bergstopparna omgivet av ett fantastiskt vackert korallrev. Efter en stunds vila ville jag fortsätta mot nästa topp, medan Björn stannade. Klättringen blev allt annat än lätt och så här i efterhand borde jag nog tagit med mig ett par bergskilar och ett rep för att säkra in mig på väg upp på nästa topp. Efter ytterligare 30 minuter var jag framme på toppen av nästa berg. Där möttes jag av två lokala killar som satt på toppen av berget och lyssnade på musik och rökte marijuana. De var dock väldigt hyggliga och berättade en del om ön och livet på Bora-Bora. Efter 30 minuters vila och återvände jag ner till den topp där Björn väntade. Efter ytterligare ett par timmar var vi tillbaka på Hilma och kunde njuta av en kall öl efter dagens slit.

Under vår vistelse på Bora-Bora ankrade vi på flera platser runt ön, den ena finare än den andra. En dag gick vi runt ön för att ankra på öns ostsida. Sjökortet angav ett djup om 2 meter som grundast, men vi hade hört att det skulle vara något djupare än så. Vårt djupgående är 2,1 meter så vi hoppades på att kunna ta oss igenom. Lisa och Björn stod på fördäck och dirigerade medan jag (Oskar) körde. Som minst hade vi 0,2 meter under kölen, men vi kunde trotts allt ta oss hela vägen igenom revet över till ostsidan och ankra två dagar.

Vi hann med en hel del snorkling innan vi vände tillbaka till Vaitape. Vår vän Einar skulle komma till Rarotonga den 24:e september och möta upp oss. Innan dess ville vi besöka Maupihaa-atollen. Dagen vi skulle lämna Bora-Bora öste regnet ner och vinden var stark. Vi beslöt oss därför för att skjuta på avgången ett dygn. Den 19:e september avseglade vi mot Maupihaa-atollen ca 130 mil väster ut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tahaa, ön med fantastisk snorkling och nära att gå på grund

Tahaa, ön med fantastisk snorkling och nära att gå på grund

Tahaa överträffade verkligen våra förväntningar. Det är en fantastiskt vacker ö omgärdad av ett välbevarat korallrev. Vi ankrade öster om ön och hade en liten Motu-ö framför oss. Vattnet var kristallklart och under ytan fans det mycket djurliv, fisk och välbevarade koraller. Vi snorklade mycket i det östra passet där strömmen är stark och där det finns extra mycket liv och rörelse under ytan.

Dagen efter gick vi norr ut innanför revet. Meningen vara att vi skulle ankra för natten, men det visade sig vara svårare än vad vi hade trott. Det var 40 meter innanför revet vilket är för djupt för att ankra för vår del. Det fanns en ”ficka” in i revet, men det grundade upp snabbt. Det slutade med att vi körde in bogen på 0.8 meters djup och släppte ankaret i korallsanden i vindens riktning. När vi drev tillbaka hade vi 20-30 meter under kölen. Det var alltså ingen vidare ankring om vinden skulle vrida, men god nog för att stanna över dagen.

Vi tog dinge turer runt bland motu-öarna och plockade kokosnötter och badade med stingrockor innan vi åkte tillbaka till Hilma på eftermiddagen. Vi ville byta ankarplats innan mörkret och strax efter 17.00 lättade vi ankar igen för att förflytta oss 20 minuter söder ut.

Vi har flera olika navigationshjälpmedel ombord. Bland annat använder vi Navionics app för sjökort i telefonen som ett extra hjälpmedel vid ankring då sjökorten är detaljerade, så även i detta fall. På vår andra skärm var djupet ganska oexakt. På appen stod det att vi skulle ha 17 meters djup när både Lisa och Björn började skrika ”grund” på väg in i viken. Jag slog full back och lyckades få stopp på båten. Det visade sig att djupet gick från 17 meter till 0,1 meter på mindre än en meter. Det var ett korallrev som växte sig rakt upp från djupet och som inte var markerat på Navionics. Det var på en hårsmån att vi hade gått in i revet med 3-4 knops fart. Numera är tilliten till Navionics inte så stor som tidigare och vi litar hellre på det andra sjökortet som inte är lika väl detaljerat när det handlar om djupkurvor. För även fast det inte har lika detaljerade djupkurvor, så är det ändå bättre än Navionics som inte går att lita på. Vi ankrade på 25 meters djup i stället och kunde sova gott den natten. Viken låg vackert belägen och i horisonten tornade Bora-Bora upp sig.

På förmiddagen den 13:e september lättade vi ankar på nytt och seglade vidare mot Bora-Bora. Vi fick en fin överfart och var framme redan 17:00 på Bora-Bora, strax innan skymning.

 

 

Raiatea

Raiatea

Raiatea imponerade inte så mycket på oss trotts att viken vi låg vid var vacker. Vi stannade bara en dag på Raiatea innan vi beslöt oss för att gå norr ut mot Tahaa. Innan dess skulle dock björn få surfa. På morgonen efter vår ankomst tig vi dingen genom revet för att ta oss några mil norr ut där vågorna skulle vara höga och bra för surfing. Det blev en del slalomkörande på revet för att inte köra på något av alla korallhuvuden. Efter 15 minuter var vi framme. Björn hoppade i vattnet och paddlade ut mot revet, medan jag körde tillbaka till vår ankarvik. Efter två timmar lättade vi ankar och gick norr ut. Vi plockade upp Björn vid revet innan vi fortsatte mot Tahaas ostsida där vi ankrade i kristallklart vatten på eftermiddagen. Vi kunde klart se ankaret från bogen när det låg på botten 10 meter under oss.

Moorea

Moorea

Moorea skiljer sig mycket från andra öar som vi har besökt under den senaste tiden. Ön omgärdas av ett korallrev likt de andra öarna, men bergen är höga och på nordsidan finns två långa och djupa fjordar. Vi ankrade längst in i den nordvästra fjorden och redan nästa dag tog vi oss i land för att bestiga en av bergstopparna. Alla vi mötte hejade och vinkade.

Vi tog bussen runt ön till östsidan och började vår vandring som skulle komma att ta hela dagen. Berget vi vandrade upp på var inte så högt, men terrängen var besvärlig, hal och brant. Efter några timmar var vi uppe på toppen. Utsikten var vacker med havet och revet i norr, och grönskande berg i de andra väderstrecken. Det var varmt och fuktigt och vi var genomsvettiga när vi väl kom upp. Efter en stunds vila på toppen började vi vår nedstigning. Väl nere i dalen tog vi fram vår lunch-macka och därefter fortsatte vandringen hem mot båten. Vi gick genom små byar och många ananas-fält. Ananas är en väldigt vanlig gröda på Moorea.

Under vår vistelse på Moorea hann vi även med att ta dingen över det grunda revet på nordsidan för att besöka en plats som är känd för alla stingrockor. Revet är grunt, ofta under 0,5 meter. Det går bra att köra dinge eller andra små båtar, men det går inte att komma in med segelbåt. Väl framme förstod vi varför stället var så populärt. Vattnet var kristallklart och runt om oss fanns säkert 20-30 rockor samt en massa revhaj. Det var häftigt att snorkla bland så mycket vilda djur. Under eftermiddagen började en och annan turistbåt dyka upp så då begav vi oss hemåt.

Den 8:e september beslöt vi oss för att lämna Moorea och segla mot Raiatea. Vi lättade ankar och seglade norrut, men väderprognosen stämde illa och vi fick allt för lite vind. Vi beslöt oss då för att skjuta på avgången ytterligare ett dygn, så vi vände om. På väg tillbaka till viken möttes vi av två stora knölvalar och vi stannade en stund för att beundra de enormt stora djuren. De simmade fridfullt utan att bry sig om oss något vidare.

På eftermiddagen den 9:e september lättade vi ankar på nytt och vi fick en fin, men långsam nattsegling i svaga vindar över till Raiatea. Vi ankrade på eftermiddagen ensamma i vår vik på öns västsida.

Tillbaka till Tahiti

Tillbaka till Tahiti

Varken jag eller Lisa har varit sjuka på länge, men på flyget mot Tahiti lyckades vi båda bli förkylda. Första morgonen när vi vaknade var vi riktigt slitna, både från förkylning och jetlag. Vi hade mycket att fixa ombord på Hilma innan vi skulle segla vidare och det var frustrerande att vi inte orkade med så mycket.

Det stora jobbet var att reparera autopiloten, men vi hade även en del andra projekt att ordna såsom att laga gummibåten, laga paktormodemet, byta gaskopplingar, byta ut preventern mot en ny med utväxling, underhåll av watermaker och mycket annat. Vi jobbade med båten ett par dagar och den 2:e augusti landade vår vän Björn. Björn skall segla med oss en tid framöver. Efter ytterligare ett par dagars arbete och storhandling var vi klara för avfärd väster ut mot Moorea. Vi lättade ankar på morgonen den 4:e september och stannade till vid tankstationen för att fylla upp dieseltankarna. Mannen vid stationen frågade om våra papper från ”customs” och det visade sig att vi saknade ett specifikt papper för att få tanka. Vi fick således släppa förtöjningarna och segla upp till Papete för att få det paper vi saknade. Det tog ca en och en hal timma dit och sen tog det ytterligare en stund att hitta myndighetsbyggnaden. Väl där gick det dock ganska enkelt att få det pappret vi saknade och vi kunde vända tillbaka till Marina Taina för att tanka diesel. Innan vi var klara med allt samman var det sena eftermiddagen och vi insåg att det skulle bli sent att gå till Moorea den dagen. Vi ankrade på nytt och beslöt oss för att gå kommande dag i stället.

På förmiddagen den 5:e september seglade vi över till Moorea. Vi fick fin vind och en fin segling. Det var en kort sträcka om 34 mil och vi var ankrade i den djupa fjorden på nordsidan kl 18:10.

Tahiti

Tahiti

Vi såg Tahiti på långt håll då de höga bergen sträcker sig högt ovan havsnivån. När vi väl närmade oss efter lunch den 31:e såg vi höga ”surfvågor” vid den öppningen i revet som vi skulle passera genom. Vi var tveksamma om sjökortet stämde, men till sist insåg vi att i själva passet var vågorna inte så stora. När vi passerade passet i revet såg vi flera surfare precis bredvid oss, och innanför revet mötets vi av små segeljollar, utriggar-kanoter, vattenskidåkare och andra vattensportare. På väg in mot ankarplatsen såg vi på vår AIS att den svenska båten Aloha låg ankrad i viken. Vi hade setts flera gånger under den senaste tiden och nu ytterligare en gång alltså.

Vi seglade in mot Marina-Tahina på västsidan, och ankrade väster om marinan och söder om ett resort. Nu väntade några dagar av förberedelser för vår hemresa samt att fira Lisas 30-års dag.

Lisa fyllde år den 2:e augusti och det skulle naturligtvis firas. Vi tog oss in till Papete, huvudstaden på Tahiti, tidigt på dagen. Vi spenderade hela dagen åt att strosa runt i centrum och kolla runt i butiker, fika äta lunch och tog det mest lugnt. På kvällen stannade vi på restaurangen vid marinan och firade med en middag. Senare samma kväll bjöd vi över besättningarna på båtarna Aloha och Astrid, de andra svenska båtarna i viken och tillsammans fick vi en trevlig kväll med Lisas hembakade tårta och alldeles för mycket vin. Det blev en lyckad kväll i goda vänners sällskap.

Vi hade en del saker som var trasigt ombord och som vi behövde köpa delar till hemma i Sverige, så en del av tiden på Tahiti gick åt att förbereda för sånt. Bland annat var instrumentet till autopiloten trasig, vi behövde kopplingar till vårt gassystem, ett nytt ankare till dingen (som blev stulet), nya travare till storseglet, impregnering till kapellen, delar till rodkicken osv. Det blev en lång inköpslista som vi skulle ta med hem.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med besättningarna på Aloha och Astrid. Bland annat tog vi en hike upp i bergen en dag och tog lite andra utflykter i närheten av ankarviken. Vi planerade egentligen att angöra Hilma vid en boj vid marinan när vi skulle åka hem till Sverige, men alla bojar var upptagna och det skulle bli alldeles för dyrt att förtöja i marinan i tre veckor. Beslutet blev därför att låta Hilma ligga på ankar i viken under tiden vi var hemma. För säkerhets skull lade vi ut ett extra ankare för att känna oss extra trygga. Jag (Oskar) kunde fortfarande inte dyka eller snorkla eftersom jag hade skadat örat på Fakarava två veckor tidigare, så Max på Aloha hjälpte oss att koppla på ett extra ankare genom att dyka ner med min dykutrustning.

Sista dagen på Tahiti städade vi hela båten och gjorde de sista förberedelserna innan vi åkte till flygplatsen på kvällen den 7:e augusti. Besättningen på Aloha lovade att se efter Hilma så länge de stannade kvar på Tahiti. Vi kände oss trygga med det och med dubbla ankare. Planet gick på kvällen den 7:e och flygningen hem till Sverige tog nästan 30 timmar. Vi mellanlandade i Los Angeles och Paris innan vi var åter på Svensk mark den 9:e augusti kl 17:00.