hilma sailing

Efter att Arne och Elisabeth hade åkt hem stabiliserade sig vädret. Under de senaste veckorna har vi ofta haft stark vind och till och från mycket regn. På måndagen den 26 februari vaknade vi upp till en vindstilla vik, klar himmel och strålande sol. Vi satte kurs mot ön Maria Galante som ligger österut och norr om Iles des Santines. Vi har hört mycket gott om ön och det passar bra som stopp innan vi får nya besök av vänner veckan efter. Vi hade svag vind, men en del vågor när vi rundade sydspetsen av Guadalupe och vi stampade oss fram i sjön för maskin. Väl framme angjorde vi en boj i en helt vindstilla vik utanför Saint Louise på öns västra sida. Lisa hade arbetat med en ny Youtube-film som vi försökte ladda upp. Vi höll på i två dagar och då hade vi laddat upp 39%. Internet är inte så snabbt här alla gånger och det krävs mycket tålamod. Målet var att få upp åtminstone en film i februari, men det misslyckades. Vi stannade både i Saint Louise och i en vik strax öder om i några dagar.

På lördagen lämnade vi Maria Galante och seglade över till La Gosier på huvudön. Vi ankrade innanför revet på grunt vatten. Några dagar innan hade Fredrik och Lina landat på ön och vi mötte upp dem på stranden samma dag. Dagen efter Landade Maria, och ytterligare en dag efter landade Marcus och Sara. Maria skulle bo hos oss, medan de andra hade hyrt boende på ön. Det var himla roligt med så många vänner på en gång. Dagarna spenderades med snorkling, segling och olika turer runt om på ön. Vi lyckades tappa nyckeln till dingen i viken och vi ägnade åtskilliga timmar åt att snorkla efter den utan resultat.

Vi seglade norr ut längs Guadalupes västsida och ankrade i olika vikar. Om dagarna kom de andra och mötte upp oss, och ibland följde de med på en tur mellan vikarna. Vi tog flera turer på ön tillsammans och höjdpunkten var ett av öns finaste vattenfall. Efter 8 dagar beslöt vi oss för att segla norr ut till Antigua. Fredrik och Lina ville följa med, medan Marcus och Sara stannade på Guadalupe. Vi lämnade Deshaies på morgonen och fick en fin segling norr ut på halvvind. Vi ankrade Folmuth harbour kl 16:00. Jag (Oskar) tog dingen in ensam för att sköta klareringen. De är väldigt noga med att endast en person får gå iland och klarera innan någon annan får kliva av båten. Efter två timmar var jobbet klart och vi kunde alla ta oss i land för att se Englis Harbour på Antiguas syd ost sida.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Återigen fick vi en ganska blåsig och blöt överfart. Vi seglade på en kryssbog hela vägen till Iles des Santines. Vi stampade oss fram i vågorna med många blöta stänk som resultat. Väl framme fångade vi en boj vi i den lilla viken Petite Anse som ligger strax söder om byn Terre de haut. Det var väldigt blåsigt i viken och det verkligen ryckte i bojen. Jag (Oskar) simmade ner och undersökte moring, boj, och kätting för att försäkra oss om att det var en trygg förtöjning.

Dagen därpå satt vi uppe i sittbrunn när Arne plötsligt säger ”båten rör sig”. Då menade han inte vår båt, utan den norska Swan 55.an, ”Libertad” som låg vid moringen bredvid oss. Vi ställde oss upp och mycket riktigt båten hade släppt från sin förtöjning och drev snabbt mot den belgiska Benetau 50:an som låg för boj strax bakom. Vi skrek allt vad vi kunde för att varna samtidigt som jag och Lisa firade ner vår dinge. Inom några sekunder hade den norska båten kolliderat med Benetaun. Jag och Lisa hjälptes åt att få vår dinge i vattnet och inom kort var jag på väg ut till den drivande båten. Jag surrade dingen vid midskeppet på den drivande båten och rusade upp på däck. Jag försökte febrilt få ut ankaret. I den starka vinden hade nu båten fått upp allt högre fart och jag såg framför mig ett scenario där Swan-båten skulle kollidera med ytterligare fyra båtar som låg ankrade akterut och i dess förlängning driva upp mot klipporna i lovart innan den skulle sluta som vrak sönderslagen på botten.

Allt fler i viken hade uppfattat våra tillrop och de två närmsta båtarna i Swanens väg släppte sina förtöjningar och körde bort från en säker kollision. Ankaret vägrade att släppa, men belgaren hade hunnit i kapp med sin dinge och jag skrek till honom att vi får försöka fånga en boj tillsammans, den sista bojen innan klipporna. Det fick bära eller brista. Jag hittade en riktigt lång tamp och kastade änden till belgaren medan jag sprang tillbaka till rodret för att försöka styra mot bojen. Båten hade fått upp 3-4 knop i den starka vinden och det var tillräckligt för att få styrfart. Rodret svarade och jag fick sikte på bojen. Jag låste rodret och sprang fram på fördäck. Belgaren hade fått igenom en tamp genom bojen och kastade den andra änden till mig. Jag lade fast änden på knapen och efter någon sekund ryckt tampen fast. Båten tvärbromsade och vred upp 180 grader mot bojen. Båten var räddad och alla andra båtar förutom Belgarens båt hade klarat sig från skador förutom Swan-båten själv. I takt med att vi var klara med den första tampen hade andra ankrliggare i viken hunnit fram med sina dingar. Vi hjälptes åt med att hänga på ytterligare ett par ändor och båten var säkrad.

I efterhand kan nog den norska ägaren skratta sig lycklig över hur väl allt gick tack vare att seglarna i viken reagerade snabbt och samarbetade så väl. Det var så ofantlig tur att Arne såg att båten flyttade sig och att vi tillsammans lyckades fånga bojen och säkra båten från en säker förlisning. Misstaget den norska båten hade gjort var att förtöja genom att endast dra en tamp igenom bojen, från ena knapen till den andra. När båten ryckte i bojen på grund av vind och vågor hade tampen snart trasats sönder.

Vi brukar vanligtvis dra igenom en tamp, och därefter sätta två individuella tampar i bojöglan med två pålstekar som vi fäster i respektive knape. Det är i och för sig ett säkert sätt, men efter denna händelse har vi börjat att använda en bojkrok i rostfritt stål, samt en genomgående tamp som säkring. Man lär sig både av egna misstag och andras.

Under eftermiddagen tog vi dingen in till stranden och promenerade in till byn Terre de haut. Byn var liten och pittoresk med massa små restauranger och butiker. Ön hade vägar som mest trafikerades av elbilar och mopeder. Vi tyckte det var en bra ide att hyra två scootrar och åka runt på ön och se oss om. Det var kanske lite i överkant dyrt att hyra, men bensinen ingick i hyran vilket var bra. Vi förstod i efterhand varför bensinen ingick, det berodde på att det var omöjligt att förbruka några större mängder eftersom man kunde hinna köra på öns samtliga vägar under 2 timmar. Ön var inte så stor och vägarna var få. Vi fick dock fina turer och såg öns alla stränder, den fina byn och den gamla fästningen på öns västra udde.

Den 21:e februari lämnade vi Iles des Santines och seglade över sundet till viken Anse a’la Barque på Guadalupes västsida. Vi stannade i viken bara en natt innan vi gick norrut till Plage de Melandure där vi tänkte stanna resterande dagar av Arne och Elisabeths vistelse. Vi hade planerat att hyra en bil i byn och åka runt på ön. Byn var även känd för sin fina dykning och snorkling. Dessvärre fick vi inte ordnat någon hyrbil och vi lämnade viken redan nästa dag för att segla norr ut mot Deshaies, utan att ha hunnit snorkla eller dyka. Det får vi ta nästa gång vi kommer tillbaka.

I Deshaies lyckades vi får tag på en bil. Första dagen körde vi runt öns norra sida och över till den östra ön och besökte flera fina byar. På väg tillbaka hann vi med att stopp i bergen på den västra ön och fick se några riktigt fina vattenfall. Även Gudalupe drabbades hårt av orkanerna under hösten 2017, och det ser man spår av överallt, även fast det inte är så illa som på Dominica (se föregående inlägg om Dominica). Till och med promenadvägen till vattenfallet hade skadats på sina ställen trotts att den låg långt inne i djungeln.

Dagen efter packade Arne och Elisabeth sina väskor och vi körde dem till flygplatsen i huvudstaden. Det var ett sorgligt farväl. Vi hade spenderat tre veckor tillsammans och vi hade haft fantastiskt roligt. Det blev många utflykter och Uno-spel på kvällarna ombord på Hilma. Tiden går tyvärr alldeles för fort och plötsligt var det bara vi två igen. Om en vecka får vi besök igen av vänner och det har vi att se fram emot nu.

   

   

Vi kom in i viken strax söder om Roseau på Dominica på eftermiddagen den 15 januari. Vi möttes av den vänliga mannen som kallade sig Mr Bean som anvisade oss en boj i viken. Mr Bean berättade för oss om allt möjligt vi behövde veta och han erbjöd oss även en rundtur på ön med sin buss om vi ville. Det var ett bra erbjudande och priset för turen var överkomligt. Vi planerade att åka redan nästa morgon.

Från vår ankarplats i viken slogs vi av den förödelsen som orkanen Maria hade orsakat i september 2017, 5 månader tidigare. Många hustak var bortslitna och alla bryggor och pirar var sönderslagna. Stränderna var fulla av bråte och alla hotell på ön var stängda.

Mr Bean och hans vänner var noga med att välkomna oss till ön. Seglarna är de enda som kan komma till ön eftersom det inte finns några alternativa boenden, och turisternas pengar är viktiga för öns ekonomi. Tyvärr är det många seglare som undviker öarna eftersom de tror att det inte finns någon infrastruktur avseende affärer, vägar, el, vatten osv, och dessutom en ökad kriminalitet. För Dominicas befolkning är det viktigt att de får tillbaka turismen så snart som möjligt och därför gör de allt de kan för att välkomna de som kommer. Bland annat har restauranger återuppbyggts snabbt, och bojplatser och pirar har renoverats. För att båt-turisterna skall känna sig trygga har de även frivilliga vakter som patrullerar vikarna om nätterna. Vi har nog inte

känt oss mer välkomna eller tryggare på någon annan ö i Karibien.

Dagen efter kom Mr Bean och hämtade oss med sin båt och körde oss in till bryggan. Brygga kanske är en viss överdrift, det var snarare stommen av en pir. Det gick dock bra att balansera på betongen. Väl i land väntade Mr Beans kollega ”Seacat” (alla kallar sig lustiga namn på öarna har vi märkt) med sin minibuss. Seacat berättade om förödelsen på ön medan han körde oss. Runt om oss låg avblåsta tak och välta träd. Vi såg också många som arbetade med att reparera hus och vägar. Dominicas invånare verkar vara arbetsamma och har kommit långt på kort tid utan större hjälp från omvärlden. Enligt utsago erbjöd Frankrike bistånd till Dominica, men Dominica tackade nej till hjälp då de menar att de kan lösa sina problem själva. Hur det är med den saken vet vi inte, men vi fick förståelsen att de arbetade hårt med återuppbyggnaden.

Första stopet för dagen blev vid en sjö nästan högst upp på ön. Vi vandrade runt sjön på de höga bergen och efter en timme kom vi fram och där väntade Seacat på oss med minibussen. Vi hade hört mycket om alla vattenfall på ön och vi frågade om det stod med på agendan för turen. Seacat skrattade och lovade oss finare vattenfall ön vi kunde ana. Mycket riktigt blev nästa stop vid ett vattenfall. Väl framme såg vi inget vattenfall, men han svarade lugnt att ”vänta och se”. Vi möttes av en man som frågade om vi var simkunniga. Vi sa ja, och han svarade: ta på er badkläder och kliv ner i vattnet där borta. Vi var nog alla lite frågande eftersom vi hade förväntat oss ett vattenfall, men vi gjorde som han sa. Vattnet var lite kallt till en början men inte allt för kallt. Vi simmade in i en grotta i berget. Vattnet var djupt och strömt. Efter en stunds simmande inne i grottan såg vi vattenfallet. Vi blev alla häpna över hur häftigt stället var. Vi stannade en stund och badade i och runt vattenfallet innan det var dags att vända tillbaka. Väl tillbaka köpte vi några handgjorda souvenirer av mannen som tack för guidningen.

Nästa stopp blev två nya vattenfall ”Mamma och Pappa”. Namnen hade de fått för att ett av dem var större och ett mindre, och säkert andra orsaker som vår guide inte nämnde. Vi vandrade upp till det större och badade och simmade i det höga vattenfallet. Det fanns fullt av varma källor och vattnet var 45 grader. Det var riktigt skönt att bara sitta och värma sig i det varma vattnet.

Vi avslutade dagen med att åka runt i huvudstaden och i den botaniska trädgården. Tyvärr var väldigt mycket av både staden och den vackra trädgården förstört, men intressant att se ändå.

Efter två dagar i Roseau lämnade vi viken och seglade upp till norra delen av ön till byn Portsmuth. Vi stannade bara en dag i byn innan vi lättade ankar för att ta oss upp till ögruppen Iles des Santines i Gudalupe. Dominica var helt klart värt ett besök och vi hoppas att ön kan återgå i ordning. Nu väntar några fina dagar på Gudalupe innan Elisabeth och Arne lämnar oss och åker hem till Sverige.

         

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi stannade i Le Marine första natten. Lisa hade ordnat med en fin middag åt vår gäster, Lisas mamma Elisabeth, pappa Arne, syster Ida och svåger Jonas. Vår gäster hade tagit med sig mycket bra och roligt från Sverige. Bland annat hade de med sig en ny pc-skärm åt oss som vi hade letat efter under hela vår vistelse i Karibien. Skärmen kom från min (Oskars) tidigare arbetsplats som hade skänkt en överbliven skärm åt oss. Tack för det! Vi fick även presenter från Oskars syskonbarn som vi båda blev väldigt glada över att få! Andra saker som kom med i bagaget var, reservdelar till vindgeneratorn, svenskt kaffe, snus och kaviar. Nu har vi så att vi klarar oss ett tag.

Dagen efter lämnade vi Le Marine och gick den korta sträckan till Sain Anne. Vi ankrade i viken och badade och tog det lugnt i två dagar innan vi seglade norr ut mot Grand anse de arlet. Den första dagen spenderade Lisa och våra gäster på stranden, medan jag Oskar arbetade med reparation av vindkraftverket och lite annat. Jag hade räknat med att det skulle ta tre timmar, men det tog hela dagen och jag blev inte klar förrän fram på kvällen. Vi hade fina dagar tillsammans även fast det kom lite väl många regnskurar tidvis. Det blev trevliga middagar och öl i sittbrunn på kvällarna. Efter en dags stopp i Anse Mitan gick vi vidare upp till Fort de France, huvudstaden på Martinique. Det hade redan gått en vecka och det var dags för Ida och Jonas att lämna oss. Vi körde dem in med dingen och sedan tog de sig vidare med flyg. Det hade varit en rolig och intensiv vecka och nu var vi fyra ombord för kommande två veckor.

I Fort de France finns ett stort köpcentrum med en riktigt bra matbutik. Vi tog bussen dit och storhandlade inför kommande segling norrut. Vi hade planerat att se det gamla fortet i stan, men det var såklart stängt när vi tog oss dit. Vi lämnade Fort de France redan på lördagen och seglade norrut till Saint Pierre, som är den första och äldsta stan på ön. Staden rasserades i början av 1900-talet av ett vulkanutbrott och alla i staden dog utom en person. Den personen satt i fängelse och klarade sig tack vare de tjocka väggarna. Det finns mycket historia i byn och vi tyckte det skulle bli spännande att uppleva Saint Pierre.

När vi väl kom in i viken hade vi stark vind omkring 20 m/s, och även fast ankaret satt väl beslutade vi oss för att lämna viken efter en timme och segla tillbaka några mil längs kusten för att få bättre lä i en annan vik. Vi ankrade i den lilla byn Le Carbet. Det var egentligen knappt en by, utan mer en lång strand med några restauranger. Vi tog dingen in till en av restaurangerna på kvällen och träffade den ovanligt trevliga krögaren. När vi nämnde att vi hade seglat från Sverige blev han väldigt intresserad. Efter en fin middag fick vi en present av honom, en inhemsk fin rom. Det var ett väldigt trevligt besök.

Efter några regniga dagar beslöt vi oss för att segla vidare norr ut mot Dominica. Vi lämnade viken på förmiddagen och seglade norrut längs kusten. När vi rundade det nordvästra hörnet av Martinique möttes vi av hård vind och hög dyning. Elisabeth var inte vidare förtjust över seglingen. Efter 30 minuter var vinden stark, men värre var det att vågorna omkring oss började bryta. Det blev ett snabbt beslut att vända om. Seglare kan i allmänhet stå ut med mycket vind, men brytande sjöar är nog allas mardröm. De kan få den bästa båten att gå runt och det var inget som vi eftersträvade. Det blev en kamp att fånga vågorna rätt på vägen tillbaka så att de inte träffade oss i sidan. På vägen hörde vi mayday på VHF:en där en fransk seglare var i sjönöd söder om Martinique i samma väder.

Vi tog lä i Saint Pierre och väntade ut det dåliga vädret. Vi fick se byn i alla fall. Det pågick en karneval i byn med mycket liv och rörelse på kvällarna. Lite väl mycket tyckte vi nog mellan varven. Den 15:e februari hade vädret bedarrat och vi kunde ge oss på att korsa havet mellan Martinique och Dominica igen. Vi fick en blöt överfart med vågor som slog över båten hela vägen. Allt var genomdränkt och blött, men väl framme fick vi lä och kunde angöra en boj i den fina eftermiddagssolen strax söder om Roseau på Dominica.