Hilma Sailing Ep 34
Se vårt 34:e avsnitt från vår Youtube-kanal. Om du gillar det, tryck gärna ”tumme upp” 🙂. Om du vill supporta oss i arbetet med att göra nya videos, klicka här.
Se vårt 34:e avsnitt från vår Youtube-kanal. Om du gillar det, tryck gärna ”tumme upp” 🙂. Om du vill supporta oss i arbetet med att göra nya videos, klicka här.
Vi ankrade vid Taroa, Maloelap på förmiddagen den 20:e februari. Det var en varm och solig dag. Som vanligt när vi kom in på stranden med dingen möttes vi av ett gäng nyfikna ungar. Flera av dem talade engelska, i alla fall enstaka ord och fraser. De är alltid väldigt intresserade av Lisa, kanske är det för att de aldrig har sett någon med blont hår förut.
Marshallöarna tillhörde Tyskland från 1885 till 1918. Vid Tysklands förlust i första världskriget tilldelade League of nations Tysklands territorier norr om ekvatorn till Japan. Under 1930-talet började Japan bygga den största militära flygbasen i östra Marshall på just Maloelap. På ön byggdes flera flygfält, kanoner, många stora byggnader (ca 380 st), kraftverk, pirar, bränsleförråd, bostäder osv. På huvudön i Maloelap-atollen, Taroa, bodde det omkring 4000 människor på den tiden, merparten Japaner. Ön blev en stad med el, moderna byggnader och hög militär närvaro. Under andra världskriget stred amerikanska trupper mot japanska trupper på många platser i framförallt västra stillahavet. Maloelap var en viktig strategisk plats för båda parter och efter att USA hade belägrat Majuro-atollen och Kwajalein-atollen tog de sikte på Maloelap. Under 1942 började USA att bomba atollen och under två och ett halvt år bombades Maloelap både från luften och från fartyg utanför atollen.
Idag återstår en del av den forna staden i form av raserade byggnader, flygfält och rostiga kanoner. Överallt ser man lämningar efter kriget, men människorna på ön bor och lever i stor utsträckning som de gjorde innan både Japaner och Amerikanare krigade om ögruppen. Det är fascinerande att ön var en modern stad för 75 år sedan, medan den numera är en ö utan varken el, vägar eller moderna byggnader.
Första dagen på ön promenerade vi runt och hittade flygplan, bunkrar, kanoner och skeppsvrak. På väg tillbaka till öns västsida mötte vi Benedikt (tyskt namn som troligen har gått i generationer sedan landet var tyskt), som erbjöd oss en rundtur på ön kommande dag mot en ringa kostnad. Det tackade vi självklart ja till. Dagen efter promenerade
vi runt på ön många timmar tillsammans med Benedikt och hans fem hundar. Vi såg fler kanoner, värn och bunkrar, vrak, fordon, flygplan och allt annat. Vi hittade även en hel del ammunition på promenaden och till och med stora artillerigranater som inte hade skjutits iväg. Det kan ju vara farligt om man inte är försiktig.
Det fanns flera stora byggnader som alla var sönderbombade och som inte används numera. Däremot användes många av de mindre betongbunkrarna och ammunitionsförråden för att förvara kopra (kokosnötter) och till och med som bostäder. I flera av bunkrarna vi passerade bodde det familjer. Det kan nog vara lite tråkigt eftersom det inte finns annat än skottgluggar som fönster, men här och var såg man någon solcell så det kan tänkas att de kan ha någon lampa på kvällarna.
I viken låg även det japanska fartyget ”Toroshima Maru” på botten bara en bit bort från vår ankarplats Fartyget bombades av amerikanskt flyg och sjönk där det låg. Vi snorklade vid vraket flera gånger. Akterskeppet var väl bevarat medan de förliga delarna var väldigt skadade. Vid vraket levde mycket fisk och stora delar av vraket var övervuxet med korall.
Efter tre dagar på Taroa flyttade vi nordväst till den lilla ön Tjan där vi stannade en dag ytterligare innan vi avseglade mot Wotje-atollen. Vi fick se några män utöva ett väldigt annorlunda sätt att fiska. De simmade runt med stora palmblad och när fiskarna försökte gömma sig i bladen så fångade de dem. Vi fick inte riktigt klart för oss hur de gick till väga, men det var intressant att se.
På morgonen den 24:e kl 06:15 lättade vi ankar för att segla mot Wotje-atollen. Det var innan gryning och solen hade ännu inte gått upp. Återigen fick vi förlita oss på dåliga sjökort och Google maps för att navigera genom grunden i atollen. Vi fick halvvind hela vägen upp till Wotje och god fart. Vår snittfart var ca 8 knop och ofta seglade vi i 10 knop. Vid ankomst till Wotjes södra pass startade vi maskin och tog oss upp till huvudön Wotje. Vi var i god tid innan skymning och det var skönt att komma fram efter en snabb men väldigt gungig överfart.
Vi ankom Aur-atollen på kvällen den 17:e februari. Vi hittade en motu-ö som vi försökte ankra vid, men det var svårt att få ankaret att fastna. Vi försökte tre gånger innan vi satt fast. Det var djupt ca 30 meter precis invid ön, sen grundade det upp snabbt till bara ett par meter och nästan bara hård korall. När vi försökte ankra gled ankaret på korallen och över kanten och sjönk djupt där vi inte kunde få faste. Tillslut satt det dock.
Vi hade planerat att segla vidare mot Maloelap redan nästa morgon eftersom vi inte hade tillstånd att stanna på Aur. Vi ville mest stanna för att slippa dygnssegla hela vägen, men på morgonen hade vinden tilltagit och vågorna slog högt mot revet utanför. Vi bestämde oss därför för att stanna ytterligare en dag. Vi tog oss några mil norr ut för att ankra vid en annan motu-ö. Mest för att vi ville byta miljö. Proceduren med ankringen upprepades och vi fick försöka ett par gånger igen för att få ankaret att sitta. Vi tog en tur på ön under dagen och mötte några hyggliga killar som arbetade med att plocka kokosnötter för att producera kopra. På öns östra sida låg drivor med plast och skräp och det var som vanligt en sorglig syn att se ön fyllas med sopor från havet. På Majuro slängdes det en hel del skräp i havet, men här på de yttre öarna kommer inte skräpet från Marshalleserna själva utan från Amerika och kanske framförallt Sydamerika. Vind och strömmar tar med sig plasten över havet och tillslut strandar den på någon ö, eller driver runt på haven i evighet. Det är väldigt tråkigt att se.
Dagen efter den 19:e februari lättade vi ankar för att ta oss till Malioelap-atollen. Vi hade väntat oss en tuff segling med hård vind och hög sjö. Som tur var fick vi bättre väder än väntat och seglingen blev fin mellan atollerna. När vi gick in genom Maloelaps sydvästra pass möttes vi av en vägg av vatten. Det var högvatten och havet utanför atollen tryckte igenom vågorna över revet med resultatet att vi fick riktigt oländig sjö emot oss. Vi gick hårt för maskin men hade en snittfart på endast ca 1,5 knop. Bogen reste sig i de höga sjöarna för att i nästa stund dyka ner i nästa dal. Vid varje smäll stannade vi helt upp och masten stod och skakade. Det var den värsta passagen in i en atoll vi någonsin hade gjort. Vi hade dessutom vind och ström emot oss vid sidan av den oroliga sjön. Vi korsade atollen mot sydost för att få lä vid någon av de södra motu-öarna, istället för att gå rakt nordost mot vårt mål. Efter någon drygt en timme fick vi bättre sjölä och vi kunde ankra vid ön Kemar på östra sidan. Vi orkade inte fortsätta längre i det dåliga vädret och nöjde oss med att ha kommit fram i dagsljus.
Dagen efter lättade vi ankar vid lågvatten. Nu hade vi skydd längs hela revet och inga vågor slog över. Det blev en av våra finaste seglingar vi har haft. Vi seglade för bidevind bara 50 meter från revkanten hela vägen. Vattnet låg helt platt och solen lyste starkt. Tack vare det fina vädret såg vi klart och tydligt grundbanker längs revet och vi kunde hålla säkert avstånd. Vi ankrade utanför Taroa på förmiddagen den 20:e februari.
Under de första dagarna av februari var allt reparerat ombord, inklusive det nya rodret och vi var klara för avfärd mot nya mål efter två månaders uppehåll i Majuro, Marshall öarna. Tyvärr hade vädret försämrats och en allmän vädervarning gick ut från den statliga meteorologstationen dagen innan vi planerade avsegling från Majuro. Allmänheten avråddes att färdas på sjön, även inom atollerna. Människor boende på östra sidan av öarna råddes att ta tillflykt till andra delar av ön på grund av att höga vågor beräknades att skölja in över öarna.
För oss innebar det såklart att vi var tvungna att stanna på Majuro ytterligare en tid tills vädret hade lugnat sig. En sen kväll satt vi nere i salongen och spelade kort eftersom vädret var oländigt med stark vind och skyfall. Vi kände plötsligt att vi började rulla och båten rörde sig annorlunda. Vi gick upp i sittbrunn i den svarta natten i ösregnet och såg att vi hade vridit 180 grader. I Marshallöarna blåser vinden alltid från öster förutom någon enstaka gång vart femte år då en cyklon kommer in. Nu hade vinden vridit mot väst på bara några minuter. Det var lite oroande. Vinden var stark ca 15 m/s och tilltagande. Efter 30 minuter var vinden ihållande 20 m/s (40 knop) och sjön byggde snabbt upp i atollen. Vågor på 1,5-2 meter slog in över bogen och vi rullade ordentligt i sjöarna. Vi var riktigt nervösa för om mooringen skulle hålla. Vi satt ankarvakt i ösregnet under två timmar för att vara beredda att starta maskin om vi skulle släppa. Inne vid land såg vi människor arbeta febrilt med att rädda båtar och annat som riskerades att skadas i ovädret. Båt efter båt lämnade för att ta skydd norr ut i hörnet av atollen där västvinden inte kunde komma åt. Vi låg ankrade nära land där vågorna normalt knappt får fart att krusa sig i den vanligtvis östliga vinden, nu när vinden kom från väst fick vågorna 20 mil på sig att bygga sig höga. Efter två timmar lugnade sig vädret och vi kunde gå och lägga oss. Dagen efter hade vi vridit tillbaka och vinden var stadig från öst igen. Det visade sig att det var ett lågtryck eller en minicyklon som hade byggt upp sig sydväst om Majuro och som hade orsakat ovädret.
Den 9:e februari ville vi ändå förflytta oss trotts att vädret fortfarande inte var bra. Vi seglade västerut mot motu-ön Anemwanot och ankrade över helgen. Vi ville tillbringa tid i naturen och testa båten efter roderbytet och allt annat. Vi seglade på undanvind västerut i 15-20 m/s vind. Väl framme fick vi lä och vi fick fina dagar trotts vind och regn. Vi spelade mest kort och satt inne, men det var skönt att se annat än Majuro ändå. Efter två dagar seglade vi vidare mot Enigu. Vi ankrade i viken, men vi fick inte lä för vinden och efter en stund blåste vårt biminitak sönder. Vi tog ner det i salongen, tog fram symaskinen och efter en timme var det lagat igen. Efter det gick vi för maskin tillbaka till Anemwanot för att få lä. Dagen efter gick vi tillbaka till Majuro igen för att handla och hämta våra tillstånd för att besöka de övriga atollerna i Marshall.
Alla vårta tillstånd var klara förutom ett till atollen Wotje. Vi hade kämpat med att få det länge, men borgmästaren på Wotje insisterade på att träffa oss innan han gav sitt godkännande. Till slut fick han tid för ett möte och vi såg till att vara ute i god tid. När vi kom till stadshuset bjöds vi in till pågående överläggning mellan några av landets politiker. Vi förstod ju såklart ingenting av vad de talade om, men det kändes ändå kul att få vara där. När överläggningarna var klara presenterade Wotjes borgmästare sig och höll en monolog i 50 minuter om det politiska livet i Marshall, om atollen Wotje, kultur, historia och pågående renovering av landningsbanan på Wotje som Japanerna byggde på 1930 talet i militärt syfte och som numera används för landets lilla propellerplan som kommer till ön då och då. Därefter signerade han pappret och önskade oss välkomna. Det var en kul eftermiddag även fast vi började bli lite rastlösa i slutet av den 50 minuter långa monologen.
Efter handling av mat lämnade vi återigen Majuro för att gå till motu-ön Anemwanot i väntan på bättre väder. Vi stannade i två dagar innan vi lättade ankar kl 06:00 den 17:e februari för att segla drygt 80 mil norrut mot Aur-atollen. Det var becksvart på morgonen och det är alltid lite kusligt att lämna eller ankomma en atoll i mörker eftersom sjökorten stämmer dåligt och det kan sticka upp korallhuvuden här och var. Vi hade laddat ner Google maps i vanlig ordning och det fungerar bra för navigation. Vi fick en hård segling norr ut i halvvind. Vi revade både storsegel och genua till hälften men hade ändå snittfart över 7 knop. Sjön var hög och slog in och över båten hela dagen. Det var en tröttsam och blöt segling. Väl på eftermiddagen siktade vi det södra passet och efter ytterligare en timme in i atollen gjorde vi tre försök att ankra innan vi äntligen fast ankaret i den korallhårda botten före skymning kl 17:15. Äntligen var vi på en ny plats efter så lång tid i Majuro.
Den andra februari kom äntligen rodret. Vi hade inledningsvis planerat för att försöka bygga ett roder här på Majuro, men det visade sig vara svårt eftersom det saknades både material, maskiner för att svarva en axel och kunnandet för att göra det. Vi hade fått bra dialog med Jeanneau som hade påbörjat byggandet av ett nytt roder åt oss i Frankrike, och nu en månad senare var det här på plats i Majuro.
Vi hade besökt UPS många gånger för att se om leveransen hade kommit, men den dök aldrig upp. På morgonen den 2:a februari fick vi ett samtal från ett annat företag som sa att de hade rodret hos sig. Väl där visade det sig att de krävde oss på flera tusen kronor i agentavgifter, trotts att det var UPS sak att lösa det. De vägrade släppa ifrån sig leveransen innan vi hade betalt och de menade att de skulle ha betalt för sina tjänster eftersom de hade tagit emot leveransen. Jag visade alla papper från UPS, men de skylde på någon annan aktör på Guam som hade ställt till det. Efter en del ordväxlande mellan oss gav vi upp och tog oss till UPS. Där förklarade vi saken för UPS som lovade att ta tag i frågan. Dagen efter löste sig saken genom en förlikning på SEK 500 för att få ut rodret från transportfirman som hade ”stulit” försändelsen från UPS och oss på flygplatsen. Det fick vara värt SEK 500 för att kunna fortsätta reparationerna ombord. Vi behövde dock besöka både tullen och port agency innan alla papper var klara. Det tog större delen av den dagen.
Under kvällen slipade vi och målade rodret med tre lager bottenfärg. Morgonen efter gjorde vi oss klara för att flytta Hilma till grundare vatten eftersom vi inte ville ligga för djupt om vi skulle tappa något under rodermonteringen. Vid vår nuvarande ankarplats var djupet ca 30-35 meter. Precis innan vi skulle flytta försökte vi montera vår filmkamera vid masten, men den gled inte in i sitt fäste och istället tappade jag (Oskar) kameran. Den studsade i däck innan den gick överbord och sjönk till 30 meters djup. Vi fick avbryta förflyttningen och istället dyka efter kameran. Dessvärre hittade vi den inte efter två dyk och vi beslöt att dyka vidare dagen efter då vi ville fokusera på att få rodret monterat.
Vi bad båtgrannarna om hjälp för förflyttningen. Vi knöt en dinge med lång lina från fören. Chuck som körde dingen kontrollerade vår styrning genom att bogsera fören åt en det ena, en det andra hållet, medan Hilma rörde sig bakåt för back. Lisa stod på fördäck och instruerade Chuck att backa utombordaren åt det ena eller andra hållet för att hålla oss på kurs de ca 500 metrarna till grundare vatten. Det var en stilla dag och förflyttningen gick fint.
Väl på plats åkte vi in och hämtade rodret på land. Vi sänkte ner rodret i vattnet och bogserade det ut till Hilma ca 500 meter. När vi kom fram lät vi rodret hänga under båten i en tamp medan vi gjorde oss klara. Vi monterade en talja i en hanfot som vi fäste mellan vår båge bak och storfallet. Från taljan sänkte vi ner en tamp genom roderhylsan som vi fäste i rodret som hängde under båten. Jag (Oskar) tog på mig dykutrustning och hoppade i vattnet. Lisa hanterade taljan i sittbrunn för att lyfta upp rodret genom roderhylsan. Vår båtgranne, Chuck, hade även kommit förbi och han erbjöd oss ett par extra händer. Jag hängde på mig mycket bly-vikter ca 15 kilo för att få tyngd i rodrets botten. Rodret ville vrida sig med hjärtstocken neråt eftersom det var den tyngsta delen på rodret. Med extra bly gick det fint att få kontroll på rodret under vattnet. Lisa drog uppifrån medan jag styrde in axeln genom roderlagret. Bara 15 minuter senare var rodret på plats, och ytterligare en timme senare var kvadranten monterad. Vi tog en kort sjötur mellan ankringsplatserna och det var en fantastisk känsla att kunna styra båten igen efter nästan två månader utan roder. En sån lättnad.
Kommande dagar gjorde vi en del andra jobb ombord. Bland annat bytte vi propelleraxel-tätningen vilket blev en större utmaning än vi hade trott. Vi surrade en innerslang från en cykel på utsidan av skrovet och axeln för att få båten tät medan vi bytte tätningen. Det var en bra lösning, men värre var det med axelkopplingen mellan axeln och backslaget. Den ville verkligen inte komma av trotts att vi värmde den med gas, använde avdragare och slägga. Vi försökte en hel eftermiddag innan vi gav upp när avdragaren sprack. Jag ringde en mekaniker på ön som hade hjälpt oss tidigare att svetsa en del grejer som hade gått sönder i samband med bogseringen. På morgonen efter lånade han ut en riktigt ordentlig avdragare och efter det kunde vi färdigställa jobbet med axeltätningen. Den nya axeltätningen skall nog vara tät, men tyvärr passade inte avluftningsslangen så bra och vi var tvungna att såga upp skottet en del. Det stör kanske lite estetiskt, men vad gör det när vi får en torr båt igen. Det har varit tröttsamt att alltid ha massa vatten i kölsvinet som far runt.
När tätningen väl var bytt havererade vattenpumpen och vi var utan vatten i en dag innan vi fick tag på en ny. En annan seglare i viken hade en i reserv som vi fick köpa. Sen var den saken löst också. Vi planerade att lämna Majuro redan dagen efter, men tyvärr var vädret inte till vår fördel. Det gick ut varning om att lämna land i hela landet och till och med sjötransport inom atollerna avråddes på grund av stark vind och riktigt grov sjö. Vi fick därför stanna ett tag till, men snart skulle vi komma vidare.