hilma sailing

Vi kommer att lämna Panama City för att segla ner till Pärlöarna ca 40 nautiska mil söderut. Där stannar vi några dagar för att göra de sista förberedelserna innan den långa överfarten mot Fatu Hiva ca 4000 nautiska mil, vilket bör vara avklarat på 30 dygn. Vi är väl förberedda och båten är i god ordning.

Troligen kommer vi att hålla kurs söder ut mot Galapagos, men vi kommer inte att stanna eftersom avgifterna för ett stopp på Galapagos är allt för höga. Efter Galapagos viker vi av mot en mer västlig kurs och den kommer vi att försöka hålla resterande tid tills vi når Fatu Hiva. Vi övervakar väderförändringar löpande och vi kan komma att byta kurs för att finna en mer optimal rutt.

Vi vill även passa på att nämna att det inte går att följa oss via AIS under överfarten eftersom AIS-systemet inte kan skicka information till internet om vi inte är nära land. Däremot skall vi försöka att skicka positionsdata via HF radio löpande någon/några gånger i veckan. För att se vår senaste position, följ länken nedan. Den röda markören visar vår senaste position.

Klicka här för att se vår senaste position

 

Lotsbåten kom klockan 04:30 på morgonen den 16 maj. Lotsen klev ombord och presenterade sig som Jamie. Han fick en kopp kaffe och han bad oss att lätta ankar. Han kontaktade kanalen vi VHF och bad mig (Oskar) att köra mot slussarna. Under tiden berättade han att en mindre fransk båt skulle förtöja vid vår sida under slussningen och att vi skulle ”bogsera” båten in. Det är ett ganska vanligt sätt, men vi hade ändå hoppats på att inte ha någon båt förtöjd vid vår sida genom slussarna. Vi skulle sköta två linor, medan den franska båten kommer att sköta två linor. Turbulensen i slussarna är oerhört stark, dels från slussvattnet, och dels från propellervatten från de stora fartygen. Om en av linorna inte kommer på i tid resulterar det i att båda båtarna kommer att börja snurra och i dess förlängning driva in i någon av slussväggarna. Det finns många exempel på sådana missöden och det ville vi inte uppleva. Av samma anledning är det alltid lättare att inte ha en båt vid sin sida eftersom man inte kan påverka vad andra gör.

Redan i första slussen började en av de franska line handlerna krångla med den förliga linan och vi började snabbt driva av mot slussväggen. Lotsen skrek åt mannen, men han kunde inte engelska och antagligen lite om hur man förtöjer en båt. Jag själv blev riktigt förbannad eftersom densamme inte bara riskerade sin båt utan även vår. Mannen var helt klart ovan vid både tampar och båtar och hade svårt att kommunicera på engelska. Antagligen var line handlers på den franska båten vanliga turister som hade dålig koll på förtöjningar, båtliv eller kanalprocessen i övrigt. Jag uttryckte min oro över det dåliga sjömanskapet för vår lots som i sin tur instruerade mannen. I de kommande slussarna gick det bättre och vi slapp missöden under kanalturen.

Från atlantsidan är det tre slussar upp, och mot stilla havet är det tre slussar ner. Däremellan är det en konstgjord sjö/kanal som sträcker sig ca 35 nautiska mil. Efter ca en och en halv timma hade vi gått igenom de första slussarna och vi var inne i sjön. Vi höll fart omkring 7 knop, men efter två timmar sa Jamie att det gick för fort och att vi var tvungna att vänta in ett annat fartyg. Vi gick runt 5 knop hela dagen. Det var en väldigt varm dag och solen gassade. Det gick åt många flaskor vatten den dagen.

På eftermiddagen var vi framme vid slussarna mot stilla havet. På väg ner i slussarna ligger vi och den franska båten längst fram, medan större fartyg går in bakom, tvärt om mot när man går upp i slussarna. Efter ytterligare en och en halv timma var vi ute ur sista slussen och vi kunde gå de sista 4 milen till Balboa i Panama city för att ankra och släppa av lotsen. Vi skulle även lämna tillbaka de fendrar och linor vi hade hyrt. Det krävs många fendrar för att gå igenom slussarna och betydligt fler än vad vi har.

På kvällen hade lotsen lämnat och jag, Lisa, Erik, Fredrik och Robert avnjöt några öl tillsammans i sittbrunnen i kvällssolen efter en lyckad kanalpassage. Veckan efter kommer Ronja med besättning att passera kanalen.

Att passera Panamakanalen är både dyrt och väldigt omständligt. Det krävs mycket i form av linehandlers, extra linor, fendrar lots osv. Dessutom måste man vänta upp till tre veckor innan man kan passera, precis som vi gjorde. Jämför man med exempelvis Kielkanalen, där man ropar upp via VHF när man kommer, man får ok på att gå in i slussen och man förtöjer själv enkelt vid en ponton. Man slipper lotsar och krångliga regler. Dessutom är det nästan gratis.  Med den jämförelsen är det onödigt komplicerat att gå igenom Panamakanalen. Men som fritidsbåt har man ju inget annat att göra än att förhålla sig till rådande regler, även fast man skulle önska att det kunde vara lite enklare ibland. Nu är vi trotts allt igenom kanalen och det känns riktigt bra.

Kommande dagar spenderade vi åt att tvätta, handla, bunkra diesel med mera. Eftersom kommande etapp till Fatu Hiva i franska polynesien kommer att ta ca 30 dygn krävs det mycket planering avseende mat och inhandling. Lisa arbetade även med att göra en ny film till Youtube och jag renoverade en av våra trasiga solpaneler. Vi hann även med ett besök i Panama City vilket var roligt. Staden är stor och det finns mycket att se. Nu väntar vår hittills längsta etapp, ca 30 dygn och ca4000 nautiska mil.

                      

Vi väcktes tidigt på morgonen den 28 april av en vänlig kvinna. Vi var rätt trötta från kvällen innan då vi ankom sent. Hon förklarade att hon kom från kanalbolaget och var utsänd för att mäta vår båt inför kommande transit. Vi visade våra papper från Sjöfartsverket där vår båt redan var mätt. Hon var föga intresserad och förklarade att man måste mätas på nytt i Panama för att få gå igenom kanalen. Hon tog fram sitt måttband och började mäta. Det är olika avgifter för att gå igenom kanalen beroende på båtens storlek. Första brytgränsen går vid 50 fot. Vår båt är 45 fot, men kvinnan mätte från ankaret hela vägen till bakre kanten av solpanelerna och fick måttet till 49, 8 fot. Det var verkligen på gränsen, men vi klarade att hålla det lägre måttet som tur var.

Samma dag påbörjade vi felsökande varför maskin hade gått varm. Jag (Oskar) började med att ta isär värmeväxlaren, men när jag gjorde det gick två bultar av inne i godset i värmeväxlaren. Åtta timmar senare hade jag lyckats plocka ner hela värmeväxlaren för att lämna den till mekanisk verkstad för att borra upp nya bulthål och göra nya gängor. Det har vi inte utrustning för att göra ombord. Ett jobb som jag hade räknat med att göra ganska snabbt tog hela dagen. Vi blev liggande i marinan i fem dagar innan vi fick tillbaka värmeväxlaren och jag kunde reparera maskin igen. Vi testkörde vid bryggan och allt fungerade som det skulle. Det känns skönt eftersom vi inte vill ha problem med maskin i kanalen. Om det händer något med maskin kostar det 500 USD per dygn om man inte kan fortsätta genom kanalen. Vi passade på att göra en del annat underhåll i marinan och Lisa arbetade med att göra nya filmer till Youtube. Det var ovanligt varmt och vindstilla, i kombination med hög luftfuktighet. Vi hade ofta närmare 40 grader ombord och det var svårt att sova om nätterna.

Vanligtvis får man vänta mellan 10-14 dagar innan man får en tid att gå igenom kanalen. Tyvärr var den första lediga tiden den 16:e maj. De sa att vi möjligen kunde få gå igenom några dagar innan, men det var osäkert. Vi bestämde oss därför för att lämna Collon och se lite annat av Panama i väntan på vår tid att gå igenom Panamakanalen. Den 3 april lämnade vi marinan. Vi gick för maskin till den lilla byn Porto Bello. Vi ville testköra ordentligt och maskin fungerade som den skulle. Dagen efter lämnade vi Porto Bello och seglade till ögruppen San Blas och ögruppen Hollandes. Öarna tillhör ursprungsbefolkningen i Panama, ett indianfolk som lever väldigt primitivt. Öarna är många men väldigt små. Mellan öarna är det grunda rev och man får vara försiktig så att man ankrar på rätt ställe eftersom det är lätt att hamna på grund på något av reven. Det fick vi erfara redan första kvällen.

Vi ankrade vid Lemon Cays i lagunen mellan reven. Det var skapligt djup där vi låg, men runt om oss var det väldigt grunda rev. På kvällen vred vinden och vi flyttade oss 30 meter in på revet och blev stående på grund. Som tur var, var det korallsand vi stod på, men vi satt fast ordentligt. Vi försökte lägga ut ett extra ankare i sidan och vinscha oss ut, men utan resultat. Jag simmande ner på botten med ficklampa i den becksvarta kvällen och såg att vi stod ordentligt nedborrade i sanden. Efter en stunds dragande i de båda ankarna, framåt och sidled fick vi någon centimeter fritt vatten under kölen och vi kunde komma loss från revet. Vi ankrade om 30 meter längre ut och vi låg tryggt för natten. Därefter var vi mer försiktiga vid ankringen vid öarna.

Vi ankrade vid många vackra platser de kommande dagarna och reven var fantastiskt vackra att snorkla vid. Vi fick ofta besök av indianerna som kom paddlande till oss och sålde fisk och cocosnötter. De kostade lite och smakade bra. San Blas och Holandes-öarna är verkligen värt att besöka. Det är fantastiskt vackert och öborna är vänliga.

Efter en någon vecka seglade vi tillbaka till Shelter Bay via den lilla byn Linton där vi stannade en natt. Vi ankom Shelter Bay den 14:e april. Nu skulle vi förbereda oss för kanalpasagen. För att gå igenom kanalen behöver man ha 4 ”line handlers” (personer som sköter tamparna vid slussning) och en lots. Som tur var träffade vi de svenska killarna på båten ”Ronja” (Erik, Fredrik, Jimmy och Robert). De lovade att hjälpa oss som line handlers vilket vi var väldigt tacksamma över. Det finns krav på vilken mat man skall servera lotsen ombord så första prioritering var att handla mat och flaskvatten (det är krav på att man skall ha vatten på flaska) för passagen. Vi tog bussen till köpcentret. Dessvärre var bussen sen när vi kom fram och vi hade bara 25 minuter på oss att handla, men det lyckades vi med trotts att det blev väldigt stressigt.

Lisa förberedde maten genom att laga allt i förväg så att det skulle gå snabbt att värma på i kanalen. På kvällen den 15:e lämnade vi marinan på nytt för att ankra vid ”The Flats” som ligger 4 mil närmare kanalen. Vi ankom innan skymning och Jag, Lisa Erick, Fredrik och Robert pratade igenom kanalprocessen och vad var och en skulle göra vid slussningen. Det blev läggdags tidigt eftersom lotsen skulle dyka upp redan 04:30 morgonen efter.

Va ankom Jamaica den 16 april efter en lugn segling från Kuba. Inklareringsprocessen är allt annat än enkel på Jamaica. Vi fick besök av tre olika myndigheter under dagen och de kontrollerade allt ombord. Vi fyllde i otaliga papper och vi fick inte lämna båten innan allt var klart. Vi blev dock väldigt vänligt bemötta. Vanligtvis skall man ha ett tillstånd inför varje förflyttning, men kustbevakningsmannen var väldigt snäll och han gav oss ett tillstånd som skulle räcka för hela vår vistelse på Jamaica och vi var fria att ankra vart vi ville.

Vår första hamn på Jamaica var Port Antonia. Staden var inte så stor men det fanns matbutiker med mera. Vi passade även på att ta en tur på floden med en av de lokala flottmännen. Det blev en tur som överträffade våra förväntningar. Vi åkte med strömmen på en bambuflotte i fyra timmar innan vi var tillbaka vid havet.

Efter två dagar lämnade vi Port Antonio och seglade väster ut. Vi stannade vid flera vackra ankringsvikar. Nästan överallt ligger stora privata turistanläggningar. Vi hade tillstånd att ankra vart vi ville, men vi märkte snart att vi inte fick gå iland nästan någonstans eftersom anläggningarna var privata. Vid ett tillfälle tog vi dingen in till stranden och frågade på en av restaurangerna om vi fick köpa kaffe. Det fick vi enligt bartendern som serverade oss. Efter en stund kom en säkerhetsvakt och skällde ut oss eftersom hon menade att vi inte var gäster på hotellet. Vi förklarade att vi hade frågat om lov av bartendern och densamme hade ju trotts all serverat oss. Vakten blev bara mer upprörd. Vi packade ihop våra grejer och tog dingen tillbaka till båten så snabbt vi kunde. Jamaica har säkerligen mycket fint att erbjuda, men vi kan nog inte rekommendera att man seglar till ön i alla fall.

Vi avslutade vårt besök på Jamaica vid den lilla byn Black River. Där fick vi besök av kustbevakningen igen som ville gå igenom alla våra papper på nytt. Dagen efter tog vi dingen in till byn och de vänliga kustbevakarna lät oss lägga vår dinge vid deras brygga. Vi hade fått kontakt med en av de lokala fiskarna som körde oss upp i floden i sin

fiskebåt. I floden fanns mycket krokodiler, och det ville vi ju se. Vi åkte norrut längs floden i ca två timmar innan vi vände tillbaka. Vi såg endast tre krokodiler, men enligt fiskaren kan de vara svåra att upptäcka. Det var ändå både roligt och spännande att se så stora krokodiler i de vilda.

På eftermiddagen gick vi till det lokala tullkontoret för att klarera ut ur landet. Kontoret var stängt och låst. Vi pratade med en av kustbevakarna som lovade att ringa och se vart tulltjänstemannen höll hus. Efter två timmar dök en kvinna upp. Vi hade väntat länge och väl och var rätt trötta. Vi förklarade vårt ärende för tulltjänstemannen. Hon förklarade då att hon trodde att vi bara ville ha ett tillstånd för att segla vidare till nästa by, och om vi ville lämna landet krävdes ett speciellt papper som hon inte hade med sig. Hon ringde en kollega som sa att han kunde komma med ett papper dagen efter då han arbetade i Kingston var det för långt att åka för att hinna samma dag. Frustrationen växte över den meningslösa byråkratin. Efter en stunds förhandlande kom vi fram till en lösning på problemet. Mannen i Kingston skulle maila ett formulär till den lokala tulltjänstemannen. Hon skulle sedan gå till den lokala kopieringsbutiken och skriva ut dokumentet som vi kunde fylla i. Sagt och gjort, 2 timmar senare var vi klara och vi hade tillstånd att lämna landet.

Vi skulle vi lämna vår ankringsplats och Jamaica redan samma eftermiddag för att segla söder ut mot Panama. När vi skulle starta maskin hände ingenting. Startmotorn hade lagt av. Efter en stunds reparation fick vi igång maskin igen och vi kunde lämna Black River. Startmotorn håller på att ge upp och vi bör försöka få tag på en ny inom kort.

Vi seglade söder ut i cirka ett dygn när vi såg en öppen båt på håll. Båten var helt öppen med sex män ombord och de var ca 150 nautiska mil från kusten. De började köra mot oss och vi slogs nog båda två av tanken att de kunde vara frågan om någon form av sjöröveri. De körde upp mot vår sida och frågade om vi hade någon sprit som vi kunde bjuda på. Jag (Oskar) hämtade två halvtomma flaskor med rom och gav dem. De visade sig vara fiskare och vi hade hoppats på att få någon fisk i utbyte. De hade de tyvärr inte, men fiskarna blev glada för spriten. Tre dygn senare närmade vi oss Collon i Panama. Vi hade haft fin medvind hela vägen, men 8 timmar norr om Colon vred vinden mot syd, dvs rakt mot oss. Regnet öste ner och vinden tilltog. Efter en stund kom en liten fågel och hälsade på. Han sökte desperat nödlandning och tillslut kraschlandade han i vår dinge. Vi gav den lilla fågeln vatten och kex och efter någon timme kröp han upp under sprayhooden och somnade. Han stannade hos oss tills vi var helt inne i land.

Vi ville komma fram innan skymningen så vi beslöt oss för att starta maskin. Efter en stund tjöt temperaturlarmet och vi var tvungna att dra ner på farten. Vi kunde endast hålla tre knop resten av vägen och vi närmade oss Collon i sena kvällen. Trafiken var tät denna sena kväll och runt om oss såg vi oändligt många stora lastfartyg. Vid ankomst till Panama är det obligatoriskt att kontakta VTS-stationen (Vessel Traffic Services) i Cristobal via VHF, för att få tillstånd att angöra området. Vi fick tillstånd att gå in bakom ett av de större fartygen och vi kunde fortsätta in till Shelter Bay marina sent på kvällen. Väl i hamn somnade vi tidigt. Nu väntar några dagars reparation av maskin och förberedelse av kanalpassagen innan vi kan lämna marinan för att gå vidare till San Blas öarna och ankra några dagar innan det blir tillfälle för oss att passera Panamakanalen.

Kuba är en enormt intressant plats på så många sätt. Det har nog knappast undgått någon att Kuba genomgick en revolution 1958 och har sedan dess styrts av Fidel Kastro till hans död 2014, då han ersattes av sin bror Raul med samma efternamn. Många andra stater runt om i världen har både före och efter genomgått liknande revolutioner, men Kuba är nog unik på många sätt. Kuba var under lång tid isolerat trotts att avståndet till USA är mindre än 15 mil. Oavsett om man har ett politisk eller historiskt intresse finns det så mycket att se och uppleva på denna ö.

Vi hann inte mer än att göra klart vår klarering innan jag hörde en man utanför staketet till marinan ropa och vinka åt mig. Jag gick fram till staketet och mötte Leandro, eller Leo som han kallade sig. Han sa att han kan fixa allt åt oss under vår vistelse, vad nu det innebär. Jag var skeptisk, men när han sa att hans mamma tvättade kläder fångade han mitt intresse eftersom vi hade nästan slut på rena kläder. Leo pekade på sitt hus och berättade vart vi kunde ses. Jag sa bad honom komma in i marinan, så kunde vi gå gemensamt om 30 minuter efter vi hade hunnit samla ihop vår tvätt. Leo svarade snabbt att han inte var tillåten att komma in i marinan utan det var endast myndighetspersonalen och hamnkaptenen fick komma in. Det var en regel för att inte Kubanska medborgare skulle ”rymma” från landet med någon av de gästande båtarna.

Vi packade ihop vår tvätt och tog oss till Leos hus. På vägen ut från marinan blev vi stannade av Aduana (Tullen). Tjänstemannen ville gå igenom vår väskor för att försäkra sig om att vi inte ”smuglade” ut någon elektronik eller något annat till lokalinvånarna. Det var dock en vänlig man och han förstod snart att det bara var tvätt i säckarna.

Väl hos Leos mamma tog hon emot oss och lovade att ta hand om vår tvätt. Hon visade sin tvättstuga som bestod av ett enkelt skjul med en tvättmaskin. Maskinen var gammal och fungerade inte, men den användes för att lägga kläder i blöt. All tvätt tvättade hon för hand.

Marinan låg i en byn Punta Gorda som ligger ca 10 km söder om Santiago de Cuba. Leo ordnade så att hans vän körde oss in till Santiago dagen efter med sin Chevrolet från 1954. Bilen var väldigt sliten såklart, men väl fungerande. Santiago är Kubas näst största stad och även fast vi stannade i Santiago hela dagen såg vi bara en bråkdel. På väg tillbaka till Punta Gorda frågade vi om det fanns möjlighet att ta en tur dagen efter också. Det skulle gå att ordna även fast det var chaufförens födelsedag. Morgonen därpå kom det två chaufförer och hämtade oss, chauffören och densammes broder. Den yngre brodern körde och den äldre åkte med. Det var ju hans födelsedag och då ville han inte ”jobba”, men han ville ändå vara med. Vi åkte till revolutionstorget, Fidel Kastros grav, Bacardi fabriken, fina utsiktsplatser och mycket mer. Vi behövde även handla så vi stannade på en av de alla lokala marknaderna. De båda bröderna sa att ”vi handlar åt er, så blir det billigare eftersom vi får använda den lokala valutan” Efter 30 minuter i alla stånden hade vi flera stora påsar med frukt, grönsaker och kyckling till en kostnad av ca 50 kr.

Bröderna berättade att innan revolutionen var deras morfar bilförsäljare. Men under revolutionen hade alla bilar utom tre beslagtagits och deras morfar blev mördad. Av de tre bilarna fungerade två stycken och de två bröderna tillsammans med ytterligare en broder, tjänade sitt levebröd på att köra taxi med de gamla bilarna. De berättade att de ändå hade det ganska bra eftersom de kunde tjäna lite extra på turister som oss. På väg tillbaka bjöd de in oss i sitt hem eftersom det var födelsedagsfirande. Vi tog en öl tillsammans innan vi tog oss tillbaka till båten i Punta Gorda.

På kvällen blev vi medbjudna av Leo, Pushito, Elisabeth och de andra på en lokal festlighet. Det var egentligen bara en bar i en container på en grusplan, men det blev en väldigt trevlig kväll. I takt med onykterheten berättade de alla olika historier om hur de planerade att lämna Kuba på ett eller annat vis. Någon hade en syster i ett annat land som de skulle ta sig till, någon annan planerade att ta sig till Ryssland och därefter till Europa. Vid tre på natten var det läge att ge upp och vi lämnade festen och tog oss tillbaka på en mopedbil.

Dagen efter var vi båda rätt slitna. Temperaturen i båten var ca 35 grader när vi vaknade och helt vindstilla. Det var en tuff dag för oss båda. Vi hade beställt dieselleverans av Leo och hans vänner och den skulle levereras på söndagen. När vi mötte Leo och de andra på utsidan av marinan skålades det friskt. Leo hade fått sitt andra barn på förmiddagen och det firades ordentligt (dock inte på BB där hans fru var, utan tillsammans med sina vänner utanför marinan). Han var dock stolt och visade bilder på den nyfödde.

Dieseln kunde inte levereras innan skymning visade det sig utan det skulle vänta tills kvällen då den omutbare Aduana-tjänstemannen hade lämnat sitt pass. Hamnkaptenen och de andra tjänstemännen tog mutor från Leo och då kunde de få sälja diesel till oss. Alla skulle ha sin bit av kakan. På kvällen fick vi ett antal dunkar levererade och efter två timmar var tankarna fulla.

Vi stannade bara fyra dagar på Kuba, men våra intryck är väldigt starka. Det är ett fantastiskt folk som välkomnar alla utan att förvänta sig något av någon. Vi fick många vänner och blev inbjudna till mångas hus utan att ha känt någon mer än en kort stund. Barnen på gatan var väldigt intresserade av oss och stannade oss vart vi en gick. De kom med presenter i form av blommor och ställde frågor om vart vi kom ifrån, hur det var i vårt land osv. Samtidigt är det ett land där varenda ungdom gör allt de kan för att finna ett sätt att lämna landet. Inte för gott, utan endast några år så att de kan tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett hem, en dator och kanske en moped eller bil. Det är ett land där häst och vagn fortfarande är ett färdsätt och där internet knappt existerar, trotts att USA ligger mindre än 15 mil från Kuba. Kontrasterna är stora. Människor över lag är fattiga och det är ett land där befolkningen fortfarande inte har rätt att uttrycka sina åsikter. Vi har nog inte någon annan stans blivit så väl bemötta och känt oss tryggare. Ingen stjäl eller försöker lura någon. Allas hem står öppna för alla, och alla är vänliga och hjälpsamma mot varandra. Kuba är definitivt en plats vi kommer att åka tillbaka till i framtiden och vi rekommenderar varmt ett besök för den som inte har varit där.

Vid lunch på måndagen lämnade vi Santiago de Cuba efter att ha sagt hejdå till våra vänner. Seglingen mot Jamaica tog ca 1 dygn och vid lunch på tisdagen var vi framme i Port Antonio på Jamaica.