Browsed by
Månad: juli 2018

På väg mot Polynesien

På väg mot Polynesien

Efter sex dygn började äntligen vinden vrida något till vår fördel och vi kunde hålla kurs mot mål. Vid 19:30 på kvällen den 31 maj passerade vi ekvatorn väster om Ecuador. Det firades med både champagne och godis. Vi öppnade även presenten från familjen Kjellsson som vi fick då vi avseglade från Sverige i augusti. Presenten innehöll diverse godsaker, ett fint brev och en flaska champagne. Det blev en glad överraskning. Allt sedan vi lämnade Panama hade kvällarna och nätterna varit kalla. Under nattvakterna var vi klädda i flera lager kläder och till och med mössa, så även denna natt.

Efter nästan åtta dygn passerade vi söder om Galapagos tidigt på morgonen den 2:a juni. Vi hade tidigare planerat att stanna vid Galapagos, men eftersom avgifterna för att stanna på öarna är enormt höga beslutade vi oss för att inte stanna. Det var med blandade känslor vi såg öarna först dyka upp, för att sedan försvinna igen längs vår styrbordssida.

Vinden stabiliserade sig allt mer och efterhand fick vi goda slörvindar. Strömmen vred även den till vår fördel och de närmsta dagarna efter Galapagos blev ganska trivsamma. Efter två dygn började vågorna bygga sig allt högre och stora delar av resterande segling mot Polynesien blev väldigt gungig och ganska besvärlig i den grova sjön. Varje morgon låg det många döda flygfiskar och bläckfiskar på däck som hade landat där under natten.  Under vår segling över Atlanten hade vi också mycket flygfisk på däck om morgnarna, men här hade vi även många små bläckfiskar. Varje dag laddade vi ner väderdata och mail via vår HF-radio och ett nytt mail från nära och kära förgyller lätt en dag på den stora oceanen när det i övrigt inte händer så mycket.

Förvånansvärt nog såg vi ofta stora Kinesiska fiskebåtar om nätterna. Eller egentligen såg vi dem aldrig, utan endast ljusskenet de alstrade. Det stora fiskebåtarna eller flytande konservburksfabrikerna som man kan kalla dem, använde enormt starka strålkastare som lyste upp horisonten. Det var ofta ett pärlband med många fartyg som fiskade tillsammans. Det kunde nästan vara lite spöklikt om nätterna, som om det vore ufon som lyste upp natthimmelen.

Den 8:e juni var vi halvvägs. Vi hade då seglat över 2000 nautiska mil, och varit på väg i 14 dygn. Att komma halvvägs är alltid något vi ser fram emot, det är en skön känsla att veta att man har mindre än hälften kvar på en lång etapp. Vädret var allt mer stabilt och vi hade god fart, men den höga dyningen höll i sig och det var allt annat än bekvämt ombord. Temperaturen ökade och man kunde klä sig lättare om nätterna. Dagarna var ofta fina, och nätterna var otroligt stjärnklara. Det är en viss känsla att sitta ute på en oändlig ocean och titta upp i en än mer oändlig världsrymd. Stjärnorna var så klara och starka och med allt annat ljus avstängt ombord vänjer sig ögat snart och man kan urskilja minsta detalj på stjärnhimmelen.

En dag när jag stod nere vid kartbordet ropade Lisa på mig ”Oskar, skynda dig upp”. Jag rusade upp och fick se en val precis bredvid oss. Valen var i storlek med båten och den var mindre än en meter ifrån vår babordssida. Både jag och Lisa blev nog skärrade eftersom valen var så nära oss och dök upp från ingenstans, men mest skärrad blev nog valen när den fick syn på oss. Den försvann i alla fall lika snabbt som den hade dykt upp. Antagligen var den nyfiken på vad det var som flöt på ytan och kom för att se efter, men försvann snabbt när den insåg att det var en båt med människor ombord. Det blev dock dagens händelse för oss.

Under den senaste tiden har vår autopilot börjat krångla en del, och mitt ute på Stillahavet slutade kontrollenheten att fungera. En autopilot är ett måste för en liten besättning på långa etapper eftersom det helt enkelt inte är möjligt att styra båten för hand under så många dygn om man skall få sova ordentligt och hinna med andra bestyr under dagarna. Vi har en extra autopilot ombord, men det är en del arbete med att reparera en sådan sak när båten kränger ordentligt. Som tur var hade vi en ”fjärrkontroll” vi kunde använda för att kontrollera autopiloten och därmed kunde vi ta oss hela vägen utan att ha ett fungerande instrument. Det får bli en sak att se över inom kort. Vi hade även problem med travare i storseglet som gick sönder under överfarten och vi fick byta ut flera stycken under gång, vilket är rätt besvärligt eftersom vi rullade mycket.

Vi hade hoppats att ankomma Hiva Oa i Polynesien på midsommarafton, men dessvärre hann vi inte fram i tid. Eftersom vi inte ville ankomma Hiva Oa under nattmörker saktade vi ner under sista dygnet. Vi siktade land tidigt på morgonen den 23:e juni, och klockan 09:20 var vi väl ankrade efter nästan 29 dygn till havs. Vi blev välkomnade av en grupp delfiner som simmade vid vår bog nästan hela vägen in i hamn. Under vår överfart såg vi ofta både delfiner och pilotvalar, men det är alltid speciellt att bli mött av en ”välkomstkommitté” efter en lång seglats. Vi var båda trötta och den första dagen vilade vi länge innan vi tog vår dinge in till land och kunde ta några steg på fast mark för första gången på nästan en månad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den värsta natten

Den värsta natten

Efter fyra dygn hade vi tagit oss ca 550 mil söder ut. På eftermiddagen hade vi god fart utanför Ecuadors kust. Vi hade äntligen fått något mer stabilt väder. Vinden var fortsatt mot oss, men vågorna var mindre och vi hade allt mindre regn varje dygn.

Vid 22-tiden på kvällen var det becksvart, himmelen var molnfylld och månskenet orkade inte igenom. Vi hade skaplig fart och vi låg på en hård kryssbog, fortfarande på en sydlig kurs. Rätt vad det var tändes en strålkastare framför oss i tomma intet. Jag (Oskar) hade vakten och blev livrädd för att vi höll på att kollidera med något. Jag lade 90 grader styrbord för att undvika det som lös framför oss. Jag tände vår strålkastare och fick se en liten öppen båt med utombordsmotor. Det visade sig vara fiskare och de ropade något åt mig som jag inte förstod. Lisa som låg och sov hade nu vaknat och kommit upp på däck för att se vad som stod på. Efter några sekunder såg jag något skymta till i vattnet när jag slog på pannlampan. Det var ett flytgarn (fiskenät) som låg i vattnet om vår styrbordssida. Vi hade bara någon meter till garnet och vi kunde inte gira mer åt babord eftersom vi låg på en kryssbog. Garnet var flera hundra meter långt, men vi klarade oss precis från att köra in i det.

Tio minuter senare tog det tvärstopp, vi hade seglat rakt in i ytterligare ett garn. Lisa rusade upp igen och vi fick snabbt ner seglen tillsammans för att undvika att trassla in oss ytterligare. Vi satt ordentligt fast i garnet och strax kom en fiskebåt upp mot oss. Det var en annan liten öppen båt med tre personer ombord, trotts att vi var mer än 30 mil från land. Vi försökte prata med fiskarna, men varken jag eller Lisa förstod ett enda ord av vad de sa trotts att Lisa talar bra spanska. De försökte hjälpa oss genom att bogsera oss loss, men det gav inget resultat. Efter två timmar tog jag på mig cyklop och snorkel och gick ner i vattnet vid aktern. Vi rullade rejält eftersom vi hade vågorna i sidan. Jag hade en vattentät ficklampa som jag lös fram under skrovet med för att se hur illa det var ställt. Tur i oturen satt garnet endast runt kölen, så roder och propelleraxeln hade klarat sig. Det kan vara förenat med livsfara att gå ner i vatten med flytgarn, eftersom det är så lätt att fastna. Efter en stunds övervägande kom vi ändå fram till att det var enda sättet att ta oss loss. Frågan var bara om vi skulle vänta till dagsljus, eller ta det under natten. Eftersom vi drev snabbt och garnet hängde på ena sidan om kölen, beslutade vi oss för att det var hyfsat tryggt att simma ner och kapa bort garnet. Jag tog en tamp runt midjan och en kniv i handen och simmade ner. Efter en stund var vi fria från garnet. Fiskarna var dock inte helt nöjda med att vi hade kapat i deras garn och vi fick ersätta dem med 20 USD per person. Det kändes lite konstigt egentligen eftersom vi tyckte att de bar sig jädrigt dumt åt med deras omärkta redskap, men vi var glada att komma loss så vi gav dem 60 USD och seglade vidare. Vi försökte fråga om det fanns fler garn i området, och det svar vi fick tolkade vi som ”ja, överallt”. Det kändes ju inte bra, men fiskarna pekade åt vilket håll de tyckte att vi kunde segla.

Det visade sig att de pekade ut en kurs från ”deras” redskap, men inte från grannens och snart hade vi seglat in i ett nytt flytgarn bara en halvtimma efter att vi hade kommit loss. Historien återupprepade sig. En ny fiskebåt kom upp vid vår sida. Som tur var hade vi bara hunnit få upp lite segel och hade inte haft någon vidare fart när vi fastnade. Tack vare det lyckades vi driva i sidled ur garnet efter bara tjugo minuter, och således var vi fria igen. Vi insåg att vår räddning hade varit att vi segla långsamt. Det tog vi som en lärdom fortsatt, men den strategin höll bara i en halvtimma ytterligare innan vi fastnade i ett tredje flytgarn. Vi var båda helt slut eftersom vi hade varit vakna i nästan ett dygn vid det här laget, och knappt ätit ordentligt under dagen på grund av dåligt väder. När vi fastnade i det tredje garnet gav vi upp. Vi sa till fiskarna ”vi får lösa detta i morgon när det är dagsljus”. Det såg väldigt frågande ut när Lisa gick ner, och jag la mig på durken i sittbrunn och stängde ögonen. Båten krängde mycket eftersom sjön kom in i sidan, men det brydde vi oss inte om. Vi var allt för trötta. Efter en timme krängde båten till och vi hade ytterligare en gång lossnat från garnet. Det blev ännu en gång en otrolig lättnad. Det var fortfarande mörkt och vi ville inte fortsätta segla eftersom vi var rädda att fastna igen. Vi lät dreja bi (driva med vinden) och gungade resten av natten i vågorna. Vid sex på morgonen bröt solens första strålar igenom och vi kunde fortsätta segla. I var helt slut efter senaste dygnets slit och det tog oss två dagar att komma tillbaka i form igen. Det blev den värsta natten hittills på vår segling.

 

Motvind, motström, mot vågorna och tropiska ösregn, de första dygnen mot Söderhavet

Motvind, motström, mot vågorna och tropiska ösregn, de första dygnen mot Söderhavet

Första dagen mot Söderhavet fick vi skapligt väder. Vi hade både ström och vinden mot oss och gick för maskin. Det var ganska väntat eftersom vinden oftast är sydvästlig i detta område. Det som däremot var oväntat var alla de skyfall vi fick under kommande dagar, eller framförallt om nätterna. Himlen var fullständigt öppen större delen av nätterna och regnet stod som spön rakt ner i havet. Vi stångade oss mot vågorna och seglade och motorseglade på en hård kryssbog de första dygnen ner mot Ecuadors kust. Bitvis kändes det riktigt tungt och vi övervägde att gå in mot Colombia eller Ecuador och vila upp oss ett par dagar innan vi fortsatte. Dessbättre härdade vi ut och efter 6 dygn förbättrades vindarna till vår fördel

Det kan tyckas vara en omväg att hålla en så sydlig kurs, men eftersom både vind och strömmar var emot oss, låg vi på en hård kryssbog sydväst. Vi ville dessutom komma ett bra stycke söderut för att få strömmen med oss i stället för emot oss. Vanligtvis vrider strömmen västerut söder om Galapagos och därför höll vi oss på en sydlig kurs under de första dygnen.

 

 

 

Pärlöarna

Pärlöarna

Vi stannade vid ön Isla Pedro Gonzalez efter en dags segling från Panama City. Vi ankrade vid en stor sandstrand, helt ensamma. På andra sidan ön finns en liten fiskeby med ca femtio boende, men den sidan där vi ankrade var helt öde. Stranden var full av palmer och första dagen tog vi dingen in och fyllde upp förrådet av kokosnötter inför kommande etapp. I övrigt gjorde vi inte så mycket annat än att fixa en del saker ombord och ta någon promenad på ön.

Efter två dagar lämnade vi vår vik och seglade runt ön till andra sidan där den lilla fiskebyn var belägen. Byn bestod av några enkla byggnader. Människorna var väldigt trevliga och välkomnande. Vi ville fylla upp med lite färska grönsaker innan vi lämnade ön. Det fanns en liten butik i byn som egentligen var ett litet rum i en äldre kvinnas hus. Dessvärre sålde hon bara torrvaror och konserver, men det hade vi inget behov av. Hon tipsade om en annan familj som kanske kunde sälja lite grönsaker och frukt. Vi hittade dit efter en stund och fick köpt ananas, gurka, tomater och några bananer. Det var det enda de hade. Vi tackade för oss och tog dingen tillbaka. Vi lättade ankar vid 12:00 den 25:e maj och avseglade mot Franska Polynesien.