hilma sailing

Vi ankom Vieux Fort vid 14:00 på lördagseftermiddagen. Meningen var att vi bara skulle stanna medan vi klarerade in i landet. Därefter skulle vi gå upp till Pitons ca 1,5 timme norrut. När vi ankom viken fick vi en squall över oss och vinden var stark. Runtom viken fanns högre berg vilket gjorde att vi fick starka fallvindar. Vi vågade inte lämna båten och åka iland tillsammans ifall vi skulle dragga. Lisa och Mikael blev kvar medan jag (Oskar) tog dingen in till land.

Väl iland möttes jag av många knarkade typer nere i hamnen. Jag frågade om de visste var customs fanns. Det sa att det var stängt och jag var tvungen att ta mig till flygplatsen. Jag började promenera genom byn och efter 5 minuter öppnade himlen sig och regnet öste ner. Landningsbanan låg nära byn, men själva flygplatsen låg på andra sidan landningsbanan. Det visade sig att det skulle bli en promenad på ca 5 km runt hela området. Jag började gå med en förväntan att hitta en taxi på vägen, så blev det inte tyvärr och jag fick gå hela vägen i spöregn.

Väl framme var jag helt genomblöt. Jag frågade en vakt om vart jag kunde finna aktuella myndigheter. Han sa att de låg inne i själva transferhallen, men han kunde släppa in mig 30 minuter senare. Jag väntade och efter en stund kom densamme vakt och sa att han kunde släppa in mig i transferhallen bakvägen utan att passera säkerhetskontrollen. Märkligt tyckte jag, men snällt. Jag gjorde mitt ärende hos customs och efter det blev jag visad till imigration. Jag fick våra pass stämplade och då var allt klart. När jag lämnade imigration och skulle ta mig ut ur flygplatsen visade det sig att jag var på ”fel sida” om passkontrollen. När jag skulle passera igenom var ju redan mitt (och de andras) pass stämplade. Dessutom kom jag utan bagage. Det uppstod stor förvirring bland passkontrollanterna innan de förstod mitt ärende och jag fick komma igenom passkontrollen igen.

Väl ute ur flygplatsen tog jag en taxi tillbaka till byn. Jag hade beräknat att mitt ärende skulle ta någon timme eller två, men i själva verket hade det tagit mig över fyra timmar och det hade redan börjat skymma. Vi var dock angelägna om att lämna Vieux Fort så fort som möjligt eftersom vi upplevde det vara ganska otryggt.

Vi lämnade viken i mörkret och gick norrut mot Pitons. Väl framme var det becksvart och vindmätaren visade 40 knop, ca 20 m/s. Vi visste att det skulle finnas bojar att angöra vid, men det var omöjligt att se något trotts att vi hade strålkastare. I viken låg flera båtar och de började skrika åt oss att vända om och gå mot Rodney Bay, tre timmar norrut. Det var svårt att höra i den starka vinden men efter en stund fick vi kontakt med en av båtarna via VHF som menade att det var för besvärligt väder för att angöra bojen i den starka vinden. Vi tyckte oss se en reflex från en av bojarna något söder ut och gemensamt beslutade vi oss för att ge det ett försök.

Lisa och Mikael hjälptes åt att fånga bojen medan jag tog styrningen. De gick väl, om än med möda. Vi låg tryggt i viken och kunde ta det med ro resten av kvällen. På morgonen vaknade vi upp till en vacker vy. Viken var finare än vi hade trott och ramades in av de höga bergen som låg runtom viken. Vi badade och snorklade och vid lunch tog vi dingen in till stranden där resortet låg. Vi välkomnades att lämna dingen vid bryggan. Vi tänkte ta en enkel lunch vid restaurangen, men när vi såg priserna på menyn insåg vi att det kanske inte var så lätt att äta billigt. Stället var enormt dyrt. Vi valde det enklaste som fanns på menyn och fick lite mat i magen ändå. Mikael googlade resortet och fick upp rumspriserna, det billigaste kostade 8 000 kr/natten. Det var ett riktigt lyxigt ställe. Som tur var kostade inte bojen mer än på något annat ställe och vi stannade i fem dagar.

Den 8:e lämnade Mikael oss och flög hem till Sverige efter att ha stannat hos oss i tre veckor. Vi hade haft det väldigt roligt tillsammans och det var lite sorgligt när han åkte hem. Kommande dagar ägnade vi åt att bada, promenera till grannbyn och bada i vattenfallet en bit upp i berget. Det var ett väldigt fint ställe som vi gärna åker till igen.

På torsdagen seglade vi norrut till Marigot Bay där vi bara stannade en natt. Det var ett häftigt ställe där alla båtar låg inne i en lagun med en liten marina längst in. I inloppet låg en sandstrand med palmer och hela stället var både fint och häftigt. Däremot var vattnet i lagunen inte helt rent och vi ville inte bada där. Dessutom hade vi bestämt att möta upp våra vänner på båten Windy Lady dagen efter i Rodny Bay. Vi åkte morgonen efter och två timmar senare var vi framme vid Rodney Bay, där vi ankrade strax akter om Windy Lady.

     

Vi lämnade St.George den andra januari för att ta oss norrut igen. Mikael, som har varit med oss i 2 veckor nu, skulle flyga hem från St.Lucia och vi kände oss klara med Grenada för den här gången. Vi stannade första kvällen vid Tyrrel Bay för att klarera ut ur landet. Det är ofta en tidsödande procedur där man förväntas stå med mössan i hand vid de olika myndighetskontoren och fylla i formulär efter formulär. Efteråt hamnar alla papper i en stor hög och ingen kommer någonsin titta på dem igen. Allt för att behålla en förlegad byråkrati från en svunnen tid.

Vi tog dingen in på eftermiddagen, till det lilla kontoret där både customs och imigration fanns. De båda myndighetspersonerna tävlade troligen om vem som kunde vara otrevligast och min bedömning är nog att de kom på delad första plats. Just denna plats är känd för att ha väldigt otrevlig personal, vilket är ett rykte de lever upp till. I ärlighetens namn skall dock tilläggas att på många ställen får man ett trevligt bemötande. Vi sa att vi skulle åka den 4:e från Tyrrel Bay direkt till Vieux Fort på St.Lucia, vilket var en sanning med modifikation. Vi ville få vara papper stämplade med framskjutet datum för att slippa klarera in i Grenadinerna. Det skulle innebära ytterligare fyra myndighetsbesök och två extra ankringar.

Morgonen efter lättade vi ankar och seglade till Petite St.Vincent. Det är en ganska kort sträcka och vi var framme på förmiddagen. Ankringen var ganska full och det var svårt att hitta en bra plats Vi gick in mellan båtarna och släppte ankaret. När ankaret är nere brukar vi spänna kättingen försiktigt genom att backa. När kättingen är spänd backar vi med mer kraft för att ankaret skall sitta ordentligt. Så gjorde vi även i detta fallet men ankaret fastnade inte utan vi draggade akterut. Så blir det ibland och då får man helt enkelt ankra om. När vi skulle ta upp ankaret hade det fastnat i någon gammal mooring-lina, en tross eller liknande. Det ställde till det ordentligt eftersom vi var nära de andra båtarna och hade litet manöverutrymme. Vi släppte ankaret till botten igen. Lisa tog rodret och jag (Oskar) hoppade i vattnet för att försöka få loss trossen. Efter en stund var vi loss. Vi flyttade oss längre västerut och ankrade betydligt djupare.

Petite St.Vincent är en riktig paradisö med palmer och vita stränder. Vi tog dingen in till land och där möttes vi av en trevlig vakt. Han hälsade oss välkomna till ön och berättade att hela ön var privat. Vi fick promenera fritt där det inte fanns skyltat ”privat”. I realiteten innebar det 200 meter på en betonglagd väg, sen var det stopp. Vi gick tillbaka och stannade på restaurangen. Vi tog en drink och tittade ut över den vackra viken i eftermiddagssolen. Efteråt tog vi dingen tillbaka och badade och åt middag.

Dagen efter seglade vi norrut genom Tobago Cays där vi hade ankrat över jul. Vi körde slalom mellan alla grunda rev och väl igenom Tobago Cays fick vi oväntat fin segling upp till Port

Elisabeth på ön Bequia. Vi möttes vid vikens inlopp av en man i en mindre båt som frågade om vi ville ligga på boj. Eftersom vi hade ankrat i samma vick någon vecka innan då fyra andra båtar hade draggat under natten i den starka vinden tyckte vi att det var en bra ide. Vi sa dock att vi ville ligga så långt in i viken som möjligt i så fall för att slippa fallvindarna. Mannen tog vår önskan på största allvar. Han sa att vi skulle följa honom så skall vi få en bra plats. Sagt och gjort, han körde och vi följde efter.

Vi körde slalom mellan alla andra ankraliggare och vårt ekolod visade allt grundare vatten. När vi hade 0,4 meter under kölen stannade vi. Lisa ropade åt mannen i båten att vi inte kan gå längre in, det är för grunt. Mannen svarade ”det blir djupare, följ efter bara”. Vi var alla väldigt tveksamma, men efter en stund kom vi överens om att fortsätta sakta men säkert. Mannen hade rätt, snart hade vi en meter under kölen. Väl framme vid bojen insåg vi att längre in kan man inte komma. Vi hade mindre än 10 meter till närmsta restaurangs uteservering, men eftersom vinden är konstant så låg vi tryggt. Om det skulle vara så att vinden kunde vrida hade vi hamnat på land. Det var rätt häftigt ändå.

Dagen efter seglade vi norrut med målet Vieux Fort på St.Lucias sydsida.Vi var väldigt trötta på St.Vincent och ville inte stanna där igen. Vi gick på en hård bidevind (vinden förifrån) hela

vägen och på havet mellan St.Vincent och St.Lucia var vinden stark och dyningen hög. Mitt i det dog vår autopilot var på båten lovade upp i vinden och vi fick ett ofrivilligt slag. Det var redan sent på eftermiddagen och vi tog ett snabbt beslut att vända tillbaka mot närmsta vik på St.Vincent för att reparera autopiloten, trotts att ingen av oss ville tillbaka dit.

Vi fångade en boj i viken och inom mindre än två minuter hade vi ”försäljare” runt båten som ville sälja frukt och annat. Vi köpte en del cocosnötter och annan frukt. Under eftermiddagen kom den ena försäljaren efter den andra, men eftersom vi redan hade handlat det vi behövde tackade vi nej. Vi upplevde att många var intresserade av vad vi hade ombord och många ”spanade” mycket i sittbrunn och runt om båten. Den natten låste vi fast det mesta på däck innan vi somnade.

Dagen efter lättade vi ankar och seglade upp till St.Lucia. Vi fick vår tredje Baracuda på kroken, men eftersom det kan vara giftiga att äta i de här vattnen slängde vi tillbaka den. Vi kom in till Vieux Fort vid 14:00.

       

Vi kom till Grenada två dagar innan nyår. Första dagen tog vi dingen in till byn och av en händelse såg vi den svenska båten Cekritito med de fyra killarna Jocke, Nicklas, Samuel och Olle. Vi har träffat dem flera gånger tidigare under vår resa, senast på Las Plamas när vi låg grannar vid ankarviken. Det var kul att ses och vi kom överens om att ses på nyårsafton då de hade ett bra tipps på en club att fira nyår på. Vi lämnade dingen vid marinan och de ville ha 30 east carabean dollars för att vi skulle få lämna dingen hos dem. Det är ca SEK 100 och ett riktigt ockrat pris, men vad gör man om man vill veta att dingen finns kvar när man kommer tillbaka. Vi fick ett kvitto för betalningen och tog en promenad till byn. Allt var i princip stängt, men vi fick handlat lite.

Dagen efter var det nyårsafton och vi tog en dingetur till närmsta strand. På eftermiddagen började vi planera för vart vi skulle äta och bestämde oss för att ta en middag på strandrestaurangen innan vi åkte in mot centrum. Väl tillbaka vid båten bytte vi om innan vi åkte in mot staden. Vi kom på att vi hade kvar kvittot från vi lämnade dingen i marinan senast och vi tänkte att ”vi har ju betalt en gång” så då kan vi lämna den igen. Vi möttes av en vakt i marinan som välkomnade oss och pekade vart ”festen” var. Tack sa vi oförstående och vandrade vidare. Det visade sig att vi hade parkerat dingen mitt i Karibiens bästa jetset-fest och det tyckte vi ju var fint. Ingen frågade om vi hade betalt något för att vara där utan mest antog att vi hörde till. Allt ingick inklusive drickat i baren. Det kändes lite dumt så vi beslöt oss för att lämna festen som vi trotts alt inte hade betalt för, men vi väntandet till efter 12-slaget.

12:15 gick vi ut för att ta en taxi till ”Banana club” där de svenska killarna var. Efter mycket om och men fick vi en taxi och han körde rally till stället. Väl där visade det sig att stället var riktigt ”ruffigt” och det var en hel del knarkare på stället. De svenska killarna var där och vi hade en rolig kväll tillsammans trotts alla knarkare.

Vid tresnåret beslöt vi oss för att återvända. Jag gick ut för att leta red på en taxi. Efter en stund hittade jag en kille med en minibuss som sa sig köra taxi. ”Jag kan köra er om ni bara hjälper mig att putta igång bilen” sa taxichauffören. Sagt och gjort, jag letade på Mikael och Lisa samt några andra killar som kunde putta. Bilen gick igång och vi hoppade in. Taxichauffören körde lika mycket rally som den föregående chauffören. Det blev dock snart trafikkaos och vi fick hoppa av och gå en stor del av vägen eftersom det ändå gick fortare. Väl tillbaka vid jetset-marinan visade vi bara upp vårt kvitto från dagen innan och vi var återigen inne på festen vi inte hade betalt för. Vi var dock trötta och tog dingen hem till Hilma.

Dagen efter var vi rätt slitna och vi tog oss inte för något större än att bada, spela spel, äta och ta det lugnt. Det blev en fin nyår i goda vänners lag.

       

Ännu en gång hade vi blivit lurade av ”teknikern” på St.Vincent. Han hade lovat att ha reservdelsfläkten på plats när vi återvände på juldagen. Så var det inte eftersom han inte var på plats den dagen. Dagen efter ringde jag honom och då sa han att han skulle komma på kvällen, det gjorde han inte. Dagen efter den 27:e dök han upp precis när vi skulle lämna hamnen. Han kom med ett paket och jag blev riktigt glad för nu trodde jag att vårt problem skulle vara löst. Det var det såklart inte utan ”teknikern” förklarade att min fläkt fanns att hämta upp hos hans kompis på grannön Bequia. Paketet han bar med sig skulle till hans kompis på samma ö och nu när vi ”ändå” skulle dit kunde vi ju ta med det också. Jag sa att vi kunde stanna snabbt, men egentligen hade vi bråttom eftersom vi ville vara framme vid ön Union innan skymning. Teknikern lovade att vi skulle bli mötta i viken när vi kom fram.

Väl där ringde jag och förklarade vart vi var. Teknikern undrade om vi kunde ta med paketet till land på en gång och lämna det till en av hans andra vänner. Hans kompis med fläkten skulle vara hos oss i viken inom en timme så då kunde vi komma iväg. Jag var rätt irriterad över att behöva vänta, men jag ville verkligen få tag på fläkten. Jag litade inte på honom men jag hade inget val. Vi tog dingen in och lämnade paketet som avtalat. Efter en timme dök ingen upp, och efter ytterligare två timmar gav vi upp. Jag insåg att jag hade blivit lurad igen och det var kanske väntat. Hade jag kunnat hitta fläkten någon annan stans hade jag aldrig haft med honom att göra igen. Nåväl, nu har vi lärt oss att inte lita på skojare och det var definitivt sista gången vi besöker St. Vincent.

Eftersom det redan var sent på eftermiddagen var det försent för att lämna Port Elisabeth, så vi stannade över natten. Ön och byn var fin och människorna trevliga, så det var inte så illa att behöva stanna en extra dag där ändå. Vi tog en tur till en restaurang och fick en rätt trevlig kväll tillslut.

Dagen efter lämnade vi hamn och återigen var vi på väg söderut, men nu med en något mindre besättning om tre personer, Oskar, Lisa och Mikael. Vi fick en fin slörsegling ner till Union Island där vi clearade ut ur landet. Vid customs stötte vi på ett mycket trevligt svenskt par som även de skulle checka ut. De frågade vart vi skulle och vi sa att vi var på väg till Grenada. De skulle själva till Tyrrel Bay på ön Carriacou, där de menade att det skulle bli en stor fest på kvällen med livemusik och mycket trevligheter. Vi ändrade snabbt våra planer och seglade ner till staden Hillsborough där vi checkade in i Grenada. Därefter motorseglade vi ytterligare 30 minuter till viken Tyrrel Bay och ankrade. Det svenska paret hade rätt, det blev en väldigt trevlig kväll med öl, dans och musik.

Dagen efter lämnade vi Carriacou och seglade ner till St.George på Grenada för att fira nyår. På väg ner fick vi en stor squall med stark vind och mycket regn. Precis när vi höll på att reva fick vi napp på fiskekroken som nästan alltid hänger ute när vi seglar. Det var en tonfisk på kroken och efter en del möda och besvär fick Lisa och Mikael vevat in fisken medan jag krokade den och lyfte den på däck. Eftersom vädret var besvärligt skickade vi ner tonfisken, med krock och allt, rätt ner i ankarboxen. Vi tänkte ta hand om den när vädret hade lugnat sig när vi kom fram.

Eftersom vi har fått information från många håll att Grenada är kriminellt så ville vi gå till en marina för att få mer skydd. Vi gick in i hamnen och ropade upp båda marinorna per VHF, men fick svar att båda var fulla för den kommande veckan så det fick bli ankring utanför byn. I efterhand kan vi konstatera att Grenada kändes betydligt säkrare och tryggare än vad St.Vincent gjorde. Vi låg tryggt ankrade o

m nätterna och även de mest skumma människorna i St.Georges var trevliga och vänliga.

Väl ankrade på kvällen väntade vi på att regnet skulle avta, vilket det inte gjorde. Himlen var fullkomligt vidöppen och regnet öste ner. Till sist fick vi inse att om det skulle bli fisk till middag fick vi ta hand o

m den i regnet och mörkret. När jag skriver ”vi” menar jag Lisa, för det är hon som är förste fiskare ombord. Hon sköter fileande medan jag (Oskar) sköter däcksskrubbningen efteråt. Micke och Lisa lagade fisken tillsammans och det blev en fantastiskt god tonfisksmiddag på kvällen.

 

  

 

Jul på Tobago Cays

Vi ha varit dåliga på att uppdatera under den senaste tiden. Vi har kopplat bort bloggandet en del under jul och nyår, men nu kommer lite uppdateringar på både blogg och Youtube. Eftersom vi har svårare att få tag på internet här blir det kanske inte lika frekventa uppdateringar framöver, vi får se.

Vi lämnade St. Vincent på morgonen den 21:e december efter att ha clearat ut från imigration och customs i Blue Lagoon. Vi fick fin slörsegling söderut och på eftermiddagen var vi framme vid Tobago Cays i Grenadinerna. Vi ankrade vid Petit Bateau, och med skydd för ön låg vi tryggt. Vi badade när vi kom fram i det kristallklara vattnet och snart gick solen ned.

Morgonen därpå tog vi dingen in till land. Vanligtvis planar dingen med bara mig och Lisa, men nu när vi var fem personer ombord fick vi ta det lite lugnare. Vi körde runt ön och drog upp dingen på en av sandstränderna på revet. Vi var ensamma på vår lilla strand trots att Tobago Cays är en välbesökt plats för många seglare. Hela dagen badade

vi och snorklade på revet. Det fanns mycket havssköldpaddor på revet som åt sjögräs på botten och de var helt orädda för oss trotts att vi

snorklade ganska nära dem.

Dagen därpå flyttade vi runt Hilma till en boj som låg i själva lagunen.

Revet ligger precis i vattenytan och bryter atlantdyningen, men vinden kan vara stark i lagunen, och än värre blir det när squallsen kommer (vilket de gör minst en gång per dag). Ofta kan man få 20 m/s vind eller mer i en squall, men det brukar vara kortvarigt innan vinden avtar igen. Just när vi skulle flytta Hilma till lagunen fick vi en squall som drog över. Det var höjden av otur. Vi fångade bojen och drog igenom en tamp. När nästa tamp skulle på tog jag (Oskar) dingen för att få ige

nom tampen vid bojen. Just då var vinden som starkast och i ett kast slog dingen runt. Jag blev liggande under dingen i vattnet medan motorn gick i ytterligare några sekunder. Jag stannade under båten och höll mig fast i väntan på att motorn

skulle stanna. Man vet aldrig om vinden tar tag i dingen igen och jag ville inte skada mig på propellern. När väl motorn stannade simmade jag upp till ytan. Lisa, Molly och Mikael hjälptes åt att dra runt dingen igen. Björn hoppade i vattnet och vi hjälptes åt att simma ikapp alla skor och paddlar med mera som flöt iväg i rask takt. Det blev lite kaosartat i den starka vinden och regnet. Vi lyckades dock få tag på allt som flöt iväg. Mycket var redan surrat i dingen så det klarade sig. Tack vare att alla hjälptes åt så bra lyckades vi rädda allt.

Tyvärr var motorn helt dränkt och behövde en hel del mekande. Jag och björn hjälptes åt att plocka ner förgasare och tömma cylindrarna från vatten, medan Micke och de andra langade verktyg. Efter två timmars mekande hade vi fått igång motorn och den gick som den skulle. Det var väldigt skönt att vi fick den lagad på plats eftersom dingen är så viktigt transportmedel för oss nu när vi alltid ligger på boj eller ankar.

Julafton blev fantastiskt rolig! Vi körde ut Micke, Molly och björn till revet. Under tiden hade Lisa förberett en ”skattjakt”. Lisa hade ritat en karta och tillsammans hjälptes vi åt att gömma och gräva ned ledtrådar på stranden. Efteråt åkte vi ut och hämtade de andra. På vägen hem flöt flaskposten med skattkartan som vi lyckades träffa precis. Det blev 1 timmes skattletande innan de till slut hittade den nedgrävda skatten:

chips och öl.

På eftermiddagen blev det jullunch med sill, prinskorv”, julmust och allt annat man kan önska sig på

ett julbord. Vi hade handlat en hel del på IKEA på Las Palmas som kom till glädje för vårt julfirande. Det blev en fantastiskt trevlig julafton tillsammans med vännerna och en dag att minnas trotts att vi fick många squalls den dagen.

Min (Oskars) höjdpunkt på julafton var filmen jag fick från mina brorsbarn där hemma. Lisa och Lina (barnens mor) hade ordnat med julhälsningen i förväg och jag fick den på julaftons eftermiddag. Det var himla roligt!

På juldagen lämnade vi Tobago Cays och seglade tillbaka till St.Vincent.

Vi var framme på eftermiddagen och Björn och Molly packade sina väskor för att ta flyget hem till Sverige. Dagen efter lämnade de och vi var bara tre ombord. De hade stannat i nästan en månad och det var otroligt roligt att ha dem ombord. Nu väntade en tur söderut mot Grenada.