Browsed by
Kategori: Karibien

Pärlöarna

Pärlöarna

Vi stannade vid ön Isla Pedro Gonzalez efter en dags segling från Panama City. Vi ankrade vid en stor sandstrand, helt ensamma. På andra sidan ön finns en liten fiskeby med ca femtio boende, men den sidan där vi ankrade var helt öde. Stranden var full av palmer och första dagen tog vi dingen in och fyllde upp förrådet av kokosnötter inför kommande etapp. I övrigt gjorde vi inte så mycket annat än att fixa en del saker ombord och ta någon promenad på ön.

Efter två dagar lämnade vi vår vik och seglade runt ön till andra sidan där den lilla fiskebyn var belägen. Byn bestod av några enkla byggnader. Människorna var väldigt trevliga och välkomnande. Vi ville fylla upp med lite färska grönsaker innan vi lämnade ön. Det fanns en liten butik i byn som egentligen var ett litet rum i en äldre kvinnas hus. Dessvärre sålde hon bara torrvaror och konserver, men det hade vi inget behov av. Hon tipsade om en annan familj som kanske kunde sälja lite grönsaker och frukt. Vi hittade dit efter en stund och fick köpt ananas, gurka, tomater och några bananer. Det var det enda de hade. Vi tackade för oss och tog dingen tillbaka. Vi lättade ankar vid 12:00 den 25:e maj och avseglade mot Franska Polynesien.

 

Nu väntar stilla havet

Nu väntar stilla havet

Vi kommer att lämna Panama City för att segla ner till Pärlöarna ca 40 nautiska mil söderut. Där stannar vi några dagar för att göra de sista förberedelserna innan den långa överfarten mot Fatu Hiva ca 4000 nautiska mil, vilket bör vara avklarat på 30 dygn. Vi är väl förberedda och båten är i god ordning.

Troligen kommer vi att hålla kurs söder ut mot Galapagos, men vi kommer inte att stanna eftersom avgifterna för ett stopp på Galapagos är allt för höga. Efter Galapagos viker vi av mot en mer västlig kurs och den kommer vi att försöka hålla resterande tid tills vi når Fatu Hiva. Vi övervakar väderförändringar löpande och vi kan komma att byta kurs för att finna en mer optimal rutt.

Vi vill även passa på att nämna att det inte går att följa oss via AIS under överfarten eftersom AIS-systemet inte kan skicka information till internet om vi inte är nära land. Däremot skall vi försöka att skicka positionsdata via HF radio löpande någon/några gånger i veckan. För att se vår senaste position, följ länken nedan. Den röda markören visar vår senaste position.

Klicka här för att se vår senaste position

 

Panamakanalen

Panamakanalen

Lotsbåten kom klockan 04:30 på morgonen den 16 maj. Lotsen klev ombord och presenterade sig som Jamie. Han fick en kopp kaffe och han bad oss att lätta ankar. Han kontaktade kanalen vi VHF och bad mig (Oskar) att köra mot slussarna. Under tiden berättade han att en mindre fransk båt skulle förtöja vid vår sida under slussningen och att vi skulle ”bogsera” båten in. Det är ett ganska vanligt sätt, men vi hade ändå hoppats på att inte ha någon båt förtöjd vid vår sida genom slussarna. Vi skulle sköta två linor, medan den franska båten kommer att sköta två linor. Turbulensen i slussarna är oerhört stark, dels från slussvattnet, och dels från propellervatten från de stora fartygen. Om en av linorna inte kommer på i tid resulterar det i att båda båtarna kommer att börja snurra och i dess förlängning driva in i någon av slussväggarna. Det finns många exempel på sådana missöden och det ville vi inte uppleva. Av samma anledning är det alltid lättare att inte ha en båt vid sin sida eftersom man inte kan påverka vad andra gör.

Redan i första slussen började en av de franska line handlerna krångla med den förliga linan och vi började snabbt driva av mot slussväggen. Lotsen skrek åt mannen, men han kunde inte engelska och antagligen lite om hur man förtöjer en båt. Jag själv blev riktigt förbannad eftersom densamme inte bara riskerade sin båt utan även vår. Mannen var helt klart ovan vid både tampar och båtar och hade svårt att kommunicera på engelska. Antagligen var line handlers på den franska båten vanliga turister som hade dålig koll på förtöjningar, båtliv eller kanalprocessen i övrigt. Jag uttryckte min oro över det dåliga sjömanskapet för vår lots som i sin tur instruerade mannen. I de kommande slussarna gick det bättre och vi slapp missöden under kanalturen.

Från atlantsidan är det tre slussar upp, och mot stilla havet är det tre slussar ner. Däremellan är det en konstgjord sjö/kanal som sträcker sig ca 35 nautiska mil. Efter ca en och en halv timma hade vi gått igenom de första slussarna och vi var inne i sjön. Vi höll fart omkring 7 knop, men efter två timmar sa Jamie att det gick för fort och att vi var tvungna att vänta in ett annat fartyg. Vi gick runt 5 knop hela dagen. Det var en väldigt varm dag och solen gassade. Det gick åt många flaskor vatten den dagen.

På eftermiddagen var vi framme vid slussarna mot stilla havet. På väg ner i slussarna ligger vi och den franska båten längst fram, medan större fartyg går in bakom, tvärt om mot när man går upp i slussarna. Efter ytterligare en och en halv timma var vi ute ur sista slussen och vi kunde gå de sista 4 milen till Balboa i Panama city för att ankra och släppa av lotsen. Vi skulle även lämna tillbaka de fendrar och linor vi hade hyrt. Det krävs många fendrar för att gå igenom slussarna och betydligt fler än vad vi har.

På kvällen hade lotsen lämnat och jag, Lisa, Erik, Fredrik och Robert avnjöt några öl tillsammans i sittbrunnen i kvällssolen efter en lyckad kanalpassage. Veckan efter kommer Ronja med besättning att passera kanalen.

Att passera Panamakanalen är både dyrt och väldigt omständligt. Det krävs mycket i form av linehandlers, extra linor, fendrar lots osv. Dessutom måste man vänta upp till tre veckor innan man kan passera, precis som vi gjorde. Jämför man med exempelvis Kielkanalen, där man ropar upp via VHF när man kommer, man får ok på att gå in i slussen och man förtöjer själv enkelt vid en ponton. Man slipper lotsar och krångliga regler. Dessutom är det nästan gratis.  Med den jämförelsen är det onödigt komplicerat att gå igenom Panamakanalen. Men som fritidsbåt har man ju inget annat att göra än att förhålla sig till rådande regler, även fast man skulle önska att det kunde vara lite enklare ibland. Nu är vi trotts allt igenom kanalen och det känns riktigt bra.

Kommande dagar spenderade vi åt att tvätta, handla, bunkra diesel med mera. Eftersom kommande etapp till Fatu Hiva i franska polynesien kommer att ta ca 30 dygn krävs det mycket planering avseende mat och inhandling. Lisa arbetade även med att göra en ny film till Youtube och jag renoverade en av våra trasiga solpaneler. Vi hann även med ett besök i Panama City vilket var roligt. Staden är stor och det finns mycket att se. Nu väntar vår hittills längsta etapp, ca 30 dygn och ca4000 nautiska mil.

                      

Panama

Panama

Vi väcktes tidigt på morgonen den 28 april av en vänlig kvinna. Vi var rätt trötta från kvällen innan då vi ankom sent. Hon förklarade att hon kom från kanalbolaget och var utsänd för att mäta vår båt inför kommande transit. Vi visade våra papper från Sjöfartsverket där vår båt redan var mätt. Hon var föga intresserad och förklarade att man måste mätas på nytt i Panama för att få gå igenom kanalen. Hon tog fram sitt måttband och började mäta. Det är olika avgifter för att gå igenom kanalen beroende på båtens storlek. Första brytgränsen går vid 50 fot. Vår båt är 45 fot, men kvinnan mätte från ankaret hela vägen till bakre kanten av solpanelerna och fick måttet till 49, 8 fot. Det var verkligen på gränsen, men vi klarade att hålla det lägre måttet som tur var.

Samma dag påbörjade vi felsökande varför maskin hade gått varm. Jag (Oskar) började med att ta isär värmeväxlaren, men när jag gjorde det gick två bultar av inne i godset i värmeväxlaren. Åtta timmar senare hade jag lyckats plocka ner hela värmeväxlaren för att lämna den till mekanisk verkstad för att borra upp nya bulthål och göra nya gängor. Det har vi inte utrustning för att göra ombord. Ett jobb som jag hade räknat med att göra ganska snabbt tog hela dagen. Vi blev liggande i marinan i fem dagar innan vi fick tillbaka värmeväxlaren och jag kunde reparera maskin igen. Vi testkörde vid bryggan och allt fungerade som det skulle. Det känns skönt eftersom vi inte vill ha problem med maskin i kanalen. Om det händer något med maskin kostar det 500 USD per dygn om man inte kan fortsätta genom kanalen. Vi passade på att göra en del annat underhåll i marinan och Lisa arbetade med att göra nya filmer till Youtube. Det var ovanligt varmt och vindstilla, i kombination med hög luftfuktighet. Vi hade ofta närmare 40 grader ombord och det var svårt att sova om nätterna.

Vanligtvis får man vänta mellan 10-14 dagar innan man får en tid att gå igenom kanalen. Tyvärr var den första lediga tiden den 16:e maj. De sa att vi möjligen kunde få gå igenom några dagar innan, men det var osäkert. Vi bestämde oss därför för att lämna Collon och se lite annat av Panama i väntan på vår tid att gå igenom Panamakanalen. Den 3 april lämnade vi marinan. Vi gick för maskin till den lilla byn Porto Bello. Vi ville testköra ordentligt och maskin fungerade som den skulle. Dagen efter lämnade vi Porto Bello och seglade till ögruppen San Blas och ögruppen Hollandes. Öarna tillhör ursprungsbefolkningen i Panama, ett indianfolk som lever väldigt primitivt. Öarna är många men väldigt små. Mellan öarna är det grunda rev och man får vara försiktig så att man ankrar på rätt ställe eftersom det är lätt att hamna på grund på något av reven. Det fick vi erfara redan första kvällen.

Vi ankrade vid Lemon Cays i lagunen mellan reven. Det var skapligt djup där vi låg, men runt om oss var det väldigt grunda rev. På kvällen vred vinden och vi flyttade oss 30 meter in på revet och blev stående på grund. Som tur var, var det korallsand vi stod på, men vi satt fast ordentligt. Vi försökte lägga ut ett extra ankare i sidan och vinscha oss ut, men utan resultat. Jag simmande ner på botten med ficklampa i den becksvarta kvällen och såg att vi stod ordentligt nedborrade i sanden. Efter en stunds dragande i de båda ankarna, framåt och sidled fick vi någon centimeter fritt vatten under kölen och vi kunde komma loss från revet. Vi ankrade om 30 meter längre ut och vi låg tryggt för natten. Därefter var vi mer försiktiga vid ankringen vid öarna.

Vi ankrade vid många vackra platser de kommande dagarna och reven var fantastiskt vackra att snorkla vid. Vi fick ofta besök av indianerna som kom paddlande till oss och sålde fisk och cocosnötter. De kostade lite och smakade bra. San Blas och Holandes-öarna är verkligen värt att besöka. Det är fantastiskt vackert och öborna är vänliga.

Efter en någon vecka seglade vi tillbaka till Shelter Bay via den lilla byn Linton där vi stannade en natt. Vi ankom Shelter Bay den 14:e april. Nu skulle vi förbereda oss för kanalpasagen. För att gå igenom kanalen behöver man ha 4 ”line handlers” (personer som sköter tamparna vid slussning) och en lots. Som tur var träffade vi de svenska killarna på båten ”Ronja” (Erik, Fredrik, Jimmy och Robert). De lovade att hjälpa oss som line handlers vilket vi var väldigt tacksamma över. Det finns krav på vilken mat man skall servera lotsen ombord så första prioritering var att handla mat och flaskvatten (det är krav på att man skall ha vatten på flaska) för passagen. Vi tog bussen till köpcentret. Dessvärre var bussen sen när vi kom fram och vi hade bara 25 minuter på oss att handla, men det lyckades vi med trotts att det blev väldigt stressigt.

Lisa förberedde maten genom att laga allt i förväg så att det skulle gå snabbt att värma på i kanalen. På kvällen den 15:e lämnade vi marinan på nytt för att ankra vid ”The Flats” som ligger 4 mil närmare kanalen. Vi ankom innan skymning och Jag, Lisa Erick, Fredrik och Robert pratade igenom kanalprocessen och vad var och en skulle göra vid slussningen. Det blev läggdags tidigt eftersom lotsen skulle dyka upp redan 04:30 morgonen efter.

Jamaica

Jamaica

Va ankom Jamaica den 16 april efter en lugn segling från Kuba. Inklareringsprocessen är allt annat än enkel på Jamaica. Vi fick besök av tre olika myndigheter under dagen och de kontrollerade allt ombord. Vi fyllde i otaliga papper och vi fick inte lämna båten innan allt var klart. Vi blev dock väldigt vänligt bemötta. Vanligtvis skall man ha ett tillstånd inför varje förflyttning, men kustbevakningsmannen var väldigt snäll och han gav oss ett tillstånd som skulle räcka för hela vår vistelse på Jamaica och vi var fria att ankra vart vi ville.

Vår första hamn på Jamaica var Port Antonia. Staden var inte så stor men det fanns matbutiker med mera. Vi passade även på att ta en tur på floden med en av de lokala flottmännen. Det blev en tur som överträffade våra förväntningar. Vi åkte med strömmen på en bambuflotte i fyra timmar innan vi var tillbaka vid havet.

Efter två dagar lämnade vi Port Antonio och seglade väster ut. Vi stannade vid flera vackra ankringsvikar. Nästan överallt ligger stora privata turistanläggningar. Vi hade tillstånd att ankra vart vi ville, men vi märkte snart att vi inte fick gå iland nästan någonstans eftersom anläggningarna var privata. Vid ett tillfälle tog vi dingen in till stranden och frågade på en av restaurangerna om vi fick köpa kaffe. Det fick vi enligt bartendern som serverade oss. Efter en stund kom en säkerhetsvakt och skällde ut oss eftersom hon menade att vi inte var gäster på hotellet. Vi förklarade att vi hade frågat om lov av bartendern och densamme hade ju trotts all serverat oss. Vakten blev bara mer upprörd. Vi packade ihop våra grejer och tog dingen tillbaka till båten så snabbt vi kunde. Jamaica har säkerligen mycket fint att erbjuda, men vi kan nog inte rekommendera att man seglar till ön i alla fall.

Vi avslutade vårt besök på Jamaica vid den lilla byn Black River. Där fick vi besök av kustbevakningen igen som ville gå igenom alla våra papper på nytt. Dagen efter tog vi dingen in till byn och de vänliga kustbevakarna lät oss lägga vår dinge vid deras brygga. Vi hade fått kontakt med en av de lokala fiskarna som körde oss upp i floden i sin

fiskebåt. I floden fanns mycket krokodiler, och det ville vi ju se. Vi åkte norrut längs floden i ca två timmar innan vi vände tillbaka. Vi såg endast tre krokodiler, men enligt fiskaren kan de vara svåra att upptäcka. Det var ändå både roligt och spännande att se så stora krokodiler i de vilda.

På eftermiddagen gick vi till det lokala tullkontoret för att klarera ut ur landet. Kontoret var stängt och låst. Vi pratade med en av kustbevakarna som lovade att ringa och se vart tulltjänstemannen höll hus. Efter två timmar dök en kvinna upp. Vi hade väntat länge och väl och var rätt trötta. Vi förklarade vårt ärende för tulltjänstemannen. Hon förklarade då att hon trodde att vi bara ville ha ett tillstånd för att segla vidare till nästa by, och om vi ville lämna landet krävdes ett speciellt papper som hon inte hade med sig. Hon ringde en kollega som sa att han kunde komma med ett papper dagen efter då han arbetade i Kingston var det för långt att åka för att hinna samma dag. Frustrationen växte över den meningslösa byråkratin. Efter en stunds förhandlande kom vi fram till en lösning på problemet. Mannen i Kingston skulle maila ett formulär till den lokala tulltjänstemannen. Hon skulle sedan gå till den lokala kopieringsbutiken och skriva ut dokumentet som vi kunde fylla i. Sagt och gjort, 2 timmar senare var vi klara och vi hade tillstånd att lämna landet.

Vi skulle vi lämna vår ankringsplats och Jamaica redan samma eftermiddag för att segla söder ut mot Panama. När vi skulle starta maskin hände ingenting. Startmotorn hade lagt av. Efter en stunds reparation fick vi igång maskin igen och vi kunde lämna Black River. Startmotorn håller på att ge upp och vi bör försöka få tag på en ny inom kort.

Vi seglade söder ut i cirka ett dygn när vi såg en öppen båt på håll. Båten var helt öppen med sex män ombord och de var ca 150 nautiska mil från kusten. De började köra mot oss och vi slogs nog båda två av tanken att de kunde vara frågan om någon form av sjöröveri. De körde upp mot vår sida och frågade om vi hade någon sprit som vi kunde bjuda på. Jag (Oskar) hämtade två halvtomma flaskor med rom och gav dem. De visade sig vara fiskare och vi hade hoppats på att få någon fisk i utbyte. De hade de tyvärr inte, men fiskarna blev glada för spriten. Tre dygn senare närmade vi oss Collon i Panama. Vi hade haft fin medvind hela vägen, men 8 timmar norr om Colon vred vinden mot syd, dvs rakt mot oss. Regnet öste ner och vinden tilltog. Efter en stund kom en liten fågel och hälsade på. Han sökte desperat nödlandning och tillslut kraschlandade han i vår dinge. Vi gav den lilla fågeln vatten och kex och efter någon timme kröp han upp under sprayhooden och somnade. Han stannade hos oss tills vi var helt inne i land.

Vi ville komma fram innan skymningen så vi beslöt oss för att starta maskin. Efter en stund tjöt temperaturlarmet och vi var tvungna att dra ner på farten. Vi kunde endast hålla tre knop resten av vägen och vi närmade oss Collon i sena kvällen. Trafiken var tät denna sena kväll och runt om oss såg vi oändligt många stora lastfartyg. Vid ankomst till Panama är det obligatoriskt att kontakta VTS-stationen (Vessel Traffic Services) i Cristobal via VHF, för att få tillstånd att angöra området. Vi fick tillstånd att gå in bakom ett av de större fartygen och vi kunde fortsätta in till Shelter Bay marina sent på kvällen. Väl i hamn somnade vi tidigt. Nu väntar några dagars reparation av maskin och förberedelse av kanalpassagen innan vi kan lämna marinan för att gå vidare till San Blas öarna och ankra några dagar innan det blir tillfälle för oss att passera Panamakanalen.

Kuba

Kuba

Kuba är en enormt intressant plats på så många sätt. Det har nog knappast undgått någon att Kuba genomgick en revolution 1958 och har sedan dess styrts av Fidel Kastro till hans död 2014, då han ersattes av sin bror Raul med samma efternamn. Många andra stater runt om i världen har både före och efter genomgått liknande revolutioner, men Kuba är nog unik på många sätt. Kuba var under lång tid isolerat trotts att avståndet till USA är mindre än 15 mil. Oavsett om man har ett politisk eller historiskt intresse finns det så mycket att se och uppleva på denna ö.

Vi hann inte mer än att göra klart vår klarering innan jag hörde en man utanför staketet till marinan ropa och vinka åt mig. Jag gick fram till staketet och mötte Leandro, eller Leo som han kallade sig. Han sa att han kan fixa allt åt oss under vår vistelse, vad nu det innebär. Jag var skeptisk, men när han sa att hans mamma tvättade kläder fångade han mitt intresse eftersom vi hade nästan slut på rena kläder. Leo pekade på sitt hus och berättade vart vi kunde ses. Jag sa bad honom komma in i marinan, så kunde vi gå gemensamt om 30 minuter efter vi hade hunnit samla ihop vår tvätt. Leo svarade snabbt att han inte var tillåten att komma in i marinan utan det var endast myndighetspersonalen och hamnkaptenen fick komma in. Det var en regel för att inte Kubanska medborgare skulle ”rymma” från landet med någon av de gästande båtarna.

Vi packade ihop vår tvätt och tog oss till Leos hus. På vägen ut från marinan blev vi stannade av Aduana (Tullen). Tjänstemannen ville gå igenom vår väskor för att försäkra sig om att vi inte ”smuglade” ut någon elektronik eller något annat till lokalinvånarna. Det var dock en vänlig man och han förstod snart att det bara var tvätt i säckarna.

Väl hos Leos mamma tog hon emot oss och lovade att ta hand om vår tvätt. Hon visade sin tvättstuga som bestod av ett enkelt skjul med en tvättmaskin. Maskinen var gammal och fungerade inte, men den användes för att lägga kläder i blöt. All tvätt tvättade hon för hand.

Marinan låg i en byn Punta Gorda som ligger ca 10 km söder om Santiago de Cuba. Leo ordnade så att hans vän körde oss in till Santiago dagen efter med sin Chevrolet från 1954. Bilen var väldigt sliten såklart, men väl fungerande. Santiago är Kubas näst största stad och även fast vi stannade i Santiago hela dagen såg vi bara en bråkdel. På väg tillbaka till Punta Gorda frågade vi om det fanns möjlighet att ta en tur dagen efter också. Det skulle gå att ordna även fast det var chaufförens födelsedag. Morgonen därpå kom det två chaufförer och hämtade oss, chauffören och densammes broder. Den yngre brodern körde och den äldre åkte med. Det var ju hans födelsedag och då ville han inte ”jobba”, men han ville ändå vara med. Vi åkte till revolutionstorget, Fidel Kastros grav, Bacardi fabriken, fina utsiktsplatser och mycket mer. Vi behövde även handla så vi stannade på en av de alla lokala marknaderna. De båda bröderna sa att ”vi handlar åt er, så blir det billigare eftersom vi får använda den lokala valutan” Efter 30 minuter i alla stånden hade vi flera stora påsar med frukt, grönsaker och kyckling till en kostnad av ca 50 kr.

Bröderna berättade att innan revolutionen var deras morfar bilförsäljare. Men under revolutionen hade alla bilar utom tre beslagtagits och deras morfar blev mördad. Av de tre bilarna fungerade två stycken och de två bröderna tillsammans med ytterligare en broder, tjänade sitt levebröd på att köra taxi med de gamla bilarna. De berättade att de ändå hade det ganska bra eftersom de kunde tjäna lite extra på turister som oss. På väg tillbaka bjöd de in oss i sitt hem eftersom det var födelsedagsfirande. Vi tog en öl tillsammans innan vi tog oss tillbaka till båten i Punta Gorda.

På kvällen blev vi medbjudna av Leo, Pushito, Elisabeth och de andra på en lokal festlighet. Det var egentligen bara en bar i en container på en grusplan, men det blev en väldigt trevlig kväll. I takt med onykterheten berättade de alla olika historier om hur de planerade att lämna Kuba på ett eller annat vis. Någon hade en syster i ett annat land som de skulle ta sig till, någon annan planerade att ta sig till Ryssland och därefter till Europa. Vid tre på natten var det läge att ge upp och vi lämnade festen och tog oss tillbaka på en mopedbil.

Dagen efter var vi båda rätt slitna. Temperaturen i båten var ca 35 grader när vi vaknade och helt vindstilla. Det var en tuff dag för oss båda. Vi hade beställt dieselleverans av Leo och hans vänner och den skulle levereras på söndagen. När vi mötte Leo och de andra på utsidan av marinan skålades det friskt. Leo hade fått sitt andra barn på förmiddagen och det firades ordentligt (dock inte på BB där hans fru var, utan tillsammans med sina vänner utanför marinan). Han var dock stolt och visade bilder på den nyfödde.

Dieseln kunde inte levereras innan skymning visade det sig utan det skulle vänta tills kvällen då den omutbare Aduana-tjänstemannen hade lämnat sitt pass. Hamnkaptenen och de andra tjänstemännen tog mutor från Leo och då kunde de få sälja diesel till oss. Alla skulle ha sin bit av kakan. På kvällen fick vi ett antal dunkar levererade och efter två timmar var tankarna fulla.

Vi stannade bara fyra dagar på Kuba, men våra intryck är väldigt starka. Det är ett fantastiskt folk som välkomnar alla utan att förvänta sig något av någon. Vi fick många vänner och blev inbjudna till mångas hus utan att ha känt någon mer än en kort stund. Barnen på gatan var väldigt intresserade av oss och stannade oss vart vi en gick. De kom med presenter i form av blommor och ställde frågor om vart vi kom ifrån, hur det var i vårt land osv. Samtidigt är det ett land där varenda ungdom gör allt de kan för att finna ett sätt att lämna landet. Inte för gott, utan endast några år så att de kan tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett hem, en dator och kanske en moped eller bil. Det är ett land där häst och vagn fortfarande är ett färdsätt och där internet knappt existerar, trotts att USA ligger mindre än 15 mil från Kuba. Kontrasterna är stora. Människor över lag är fattiga och det är ett land där befolkningen fortfarande inte har rätt att uttrycka sina åsikter. Vi har nog inte någon annan stans blivit så väl bemötta och känt oss tryggare. Ingen stjäl eller försöker lura någon. Allas hem står öppna för alla, och alla är vänliga och hjälpsamma mot varandra. Kuba är definitivt en plats vi kommer att åka tillbaka till i framtiden och vi rekommenderar varmt ett besök för den som inte har varit där.

Vid lunch på måndagen lämnade vi Santiago de Cuba efter att ha sagt hejdå till våra vänner. Seglingen mot Jamaica tog ca 1 dygn och vid lunch på tisdagen var vi framme i Port Antonio på Jamaica.

 

6 dygn till Kuba

6 dygn till Kuba

Under de första dagarna fick vi väldigt svaga vindar. Vår fart var bara 3-4 knop, men vädret var fint så vi klagade inte så mycket. Vi har lärt oss att första dagen är alltid lite ”seg” på längre etapper, men sen går dagarna snabbare och snabbare. Så även i detta fall.

Dagen efteråt, den 9:e april var det min (Oskars) födelsedag. Det firades stort och vi åt finmat och lyssnade på två nedladdade radiodokumentärer. Lisas syster Ida och hennes fästman Jonas, hade lämnat en present ombord i form av godis och två öl som vi firade med på kvällen i sittbrunn. Dagen efteråt fortlöpte på samma vis som de första två dagarna, men fram mot eftermiddagen tilltog vinden och vågorna. Egentligen var inte vinden allra värst, som högst 30 knop, men vågorna var riktigt besvärliga. Vi hade både vind och vågor från aktern. Fram mot kvällen byggde sig vågorna allt högre och började bryta in i sittbrunn. Vi hade tidigare revat storsegel och genua, men senare nödgades vi att ta ner storseglet helt och endast segla med en liten bit genua ute. Ändå hade vi upp emot 12 knops fart när vi surfade ner över dyningarna. Ett par tillfällen surfade vi med vågorna och båten skruvade sig i lovart så hela båten kantrade på ett högst obehagligt vis. Trotts att vinden inte var allt för stark var vågorna både höga, med korta intervaller och riktigt ”krabbig”.

Vi slängde ut långa släplinor för att bromsa båten när vi surfade utför i vågorna. Det hjälpte möjligen något. Lisa gick till kojs vid 22-tiden, medan jag (Oskar) tog vakten. Vinden mojnade mer och mer och väl vid vaktskiftet kl 05:00 var vinden betydligt lugnare, och vågorna hade lugnat sig något också.

Tio timmar senare låg havet nästan spegelblankt när vi passerade Haitis västra spets. Vi gick för maskin större delen av dagen och natten på vår väg mot Kuba. På förmiddagen seglade vi någon mil utanför kusten när vi blev uppropade av US coastguard på VHF-en. Vi var nära den amerikanska basen Guantanamo på Kubas sydsida. Amerikanarna var nog skeptiska till en segelbåt som kom så nära deras anläggning i långsam fart. De ställde en del frågor över VHF-en om vart vi kom ifrån, vart vi skulle, hur många vi var ombord osv. Därefter ombads vi att ändra kurs till 200 grader söderut och inte komma närmare än 5 NM från Guantanamos södra spets. Det var inte mycket annat att göra än att följa anvisning och ta en timmes omväg. De var dock högst artiga om än något väl oroliga för inkräktare.

Vi seglade i långsam fart resten av dagen och natten. Eftersom det inte är tillåtet att angöra en hamn på Kuba efter skymning eller före gryning, revade vi storen helt och halva genuan för att seglade i två knop under natten. Vi var framme strax före lunch dagen därpå och angjorde piren i den lilla marinan utanför Santiago de Cuba. Klareringsprocessen är allt annat en simpel på Kuba och det är inte ovanligt med omfattande genomgång av båten av diverse myndigheter. Det slapp vi dock, men klareringen tog säkert 2,5 timmar och den inkluderade även en hälsoundersökning av en läkare i vit rock som ringdes in från närmsta sjukhus. Diverse elektronik skulle dessutom plomberas av myndighetspersonal, men det glömdes dock bort av någon anledning till sist. Överfarten tog nästan 6 dygn totalt i långsamt tempo.

Utan snus försmäktar vi på denna ö, och jordbävning på Brittiska Jungfruöarna

Utan snus försmäktar vi på denna ö, och jordbävning på Brittiska Jungfruöarna

Vi ankom ön Virgin Gorda runt lunch den 3:e april. Vi angjorde en boj och tog dingen in till land, eller rättare sagt till en boj utanför viken eftersom det inte var tillåtet att köra dingen in till stranden i naturreservatet. Sista 50 metrarna fick vi simma. Det var en mäktig natur med stora stenbock som låg utspridda över området. Stenblocken tillsammans med undervattensreven skapade en labyrint av små gångar och bergrum. Vi promenerade runt i området och badade i den för området välkända grottan. Det var verkligen en upplevelse. Hela viken var full av båtar, men under eftermiddagen lämnade alla båtar förutom vi och en annan båt. Vi tyckte det var märkligt, men på morgonen efter fick vi svaret när parkranger kom förbi. De sa att det var otillåtet att stanna i området över natten. Vi beklagade vårt misstag. Parkranger mötte oss med ett stort leende och sa att de förstod vårt misstag.

Samma dag tog vi dingen in till byn för att klara av den omständliga klareringsprocessen vid närmsta tullkontor. 1,5 timmar senare och 60 USD fattigare var saken ur klar. Eftersom förrådet av snus nu har sjunkit till så låg nivå att jag (Oskar) har slutat snusa, är det extra påfrestande med komplicerad och meningslös byråkrati. Det gick dock över förväntan trotts att avsaknaden är stor.

Samma dag lämnade vi ön för att segla över till Tortolas nordsida. Vi ankrade innanför reven vid en väldigt vacker liten ö. Vi tog en dingetur för att se oss om och kom till ett väldigt fint resort som var helt öde förutom de som arbetade med renoveringen sedan senaste orkanen. Tvärs över viken låg en strand med minst 50 segelbåtar omkullkastade och uppspolade på land i viken. Det blir nästan surrealistiskt när man går på stränderna och överallt ligger vrak uppspolade.

Dagen efter lämnade vi vår ankring vid revet för att ta oss till Shopers hole på Tortolas västsida, som sista anhalt innan Kuba. Vi tänkte stanna och handla i den lilla byn och ta ut kontanter. När vi närmade oss byn insåg vi att någon handling inte skulle bli av. Hela byn var fullständigt raserad och vi såg knappt en människa vart vi än gick. Det fanns en restaurang som hade öppnat, men i övrigt var allt stängt. På varvet som hanterade charterbåtarna var det aktivitet med reparationer. Minst 50 båtar stod på land, men inte många arbetade. Vi träffade en man som berättade att alla båtar hade förstörts under orkanen och hela byn också för den delen.

Vi tog en taxi till nästa by för att handla det viktigaste för vår 5-6 dagars etapp till Kuba. På eftermiddagen satt vi på den temporärt lagade delen av restaurangen som var öppen. Vi satt på övervåningen och tog en kaffe och pratade med den trevliga restaurangägaren. Vi var de enda gästerna. Efter en stund började hela huset skaka och restaurangägaren skrek till personalen att skynda sig ut. Det var en ganska intensiv jordbävning och vi märkte att de andra var skärrade. Vi som är ovana vid jordbävningar hade svårt att avgöra om den var liten eller stor, men av allt att döma av personalen på restaurangen var det inte en av de mindre. Huset höll dock och ingen skadade sig.

Morgonen efter lämnade vi Shoppers Hole för denna gång och avseglade mot Kuba. Det blev en av de längre etapperna på länge.

 

Underhåll på Saint Marten

Underhåll på Saint Marten

Vi fick fina segelvindar över sundet mot Saint Marten, men eftersom sista broöppningen för dagen till ”lagunen” sker kl 17:00, var vi tvungna att starta maskin sista sträckan för att hinna. Vi var vid bron några minuter i fem på eftermiddagen och nöjda att vi hann. När vi slog om till kanal 12 på VHF-radion för att ropa upp brovaktaren hör vi ett samtal där en annan båt inifrån får klartecken att passera ut ur lagunen. Vi inser vårt misstag, klockan var inte 17:00 utan 16:00, vilket innebär utgående trafik från lagunen. Det var bara att ankra utanför i en timme och vänta på vår tur.

Vi var tvungna att gå in i marinan eftersom vi väntade leverans från Sverige, vilket gör att man måste ligga i hamn för att kunna ta emot försändelsen. Vi hade även en del annat underhåll att göra då vår kyl krånglade, en pump till watermakern var trasig och skulle bytas, två solpaneler var trasiga och behövdes bytas ut, en elkabel till styrbords lanterna behövdes bytas samt en rad andra saker. När vi passerade bron och kom in i lagunen möttes vi av ett inferno av sönderblåsta byggnader, sjunkna båtar i hela hamnen samt en helt raserad marina. Det var en chock att se och var återigen ett verk av senaste säsongens orkaner. Det är helt oförståeligt vilka enorma skador som har åsamkats och vilka värden som har gått förlorade. Vi ropade upp marinan på VHF-en för att få en plats tilldelad, men fick inget svar. Det visade sig att de knappt lyssnade på radion längre eftersom 95% av marinan var ödelagd och det var så få båtar som var intresserade av hamnplatser.

Vi gick in i marinan och hittade en plats på en av pirarna som såg skapligt hel ut. Det fanns varken el eller vatten att tillgå och endast 4 båtar låg i den marinan som tidigare har kunnat husera åtminstone 100 båtar i vår storlek och större.

Eftersom påsk stod inför dörren blev den första dagen hektisk. Vi skulle behöva göra alla våra inköp under första dagen, sen skulle butikerna vara stängda i två dagar. Det Första vi gjorde var att ta oss till marinakontoret. Vår försändelse från Sverige hade anlänt 20 minuter tidigare. Vår vän Gunnar hade hjälpt oss att skicka ner ett Pactor-modem till vår radio. Med modemets hjälp kommer vi att kunna ladda ner väderdata och skicka och ta emot mail via vår HF-radio. Tidigare har vi använt satellit för samma sak, men det är ganska ineffektivt och väldigt dyrt.

Under dagarna på Saint Marten använde vi vår dinge för att åka runt till alla olika butiker och det färdmedlet är faktiskt snabbare än bil. Vi åkte fram och tillbaka mellan de olika butikerna på både holländska och franska sidan av ön. Överallt på vår väg såg vi alla de 100-tals sjunkna båtarna i lagunen, vissa hade bärgats och flöt, medan andra fortfarande stod på botten 6 månader efter orkanen. Vi fick inhandlat det mesta vi behövde och de kommande två dagarna ägnade vi åt reparationer.

Vi träffade även Lasse och Sussane på den svenska båten Sea Wind som vi lärde känna i Sverige något år innan vi avseglade. Vi fick två trevliga kvällar tillsammans innan våra vägar skildes åt. Under vår vistelse på Saint Marten passade vi även på att storhandla och se den spektakulära flygplatsen på ön. Landningsbanan är väldigt kort och ligger bara några meter från stranden. Det var verkligen häftigt att se de stora planen landa när de flög bara några meter över stranden där människor badade. Tyvärr missade vi de allra största planen, men var väl värt att se ändå. På måndagskvällen den 2:e april lämnade vi lagunen och seglade väster ut mot Brittiska Jungfruöarna. Vi lämnade sent på eftermiddagen för att segla över natten. Vi vick svaga men jämna vindar och ankom BVI på förmiddagen dagen därpå.

Saint Barthelemy

Saint Barthelemy

Vi vaknade upp till utsikten av Gustavia morgonen den 25:e mars.

Vi hade inte sett något av ön innan eftersom vi ankom i mörkret. Ankringen var ganska besvärlig eftersom det ligger mycket båtar på ankar utanför Gustavia samtidigt som det finns flera små öar och grund runtom. Vi tog dingen in till Gustavia på förmiddagen och strosade runt i byn. Det var söndag och inte mycket var öppet. Saint Barthelemy har en gång i tiden tillhört Sverige och var en koloni som vi fick i gåva av Frankrike. Det svenska gör sig påmint överallt. Alla gator har svenska namn och många informationsskyltar i byn är skrivna på både franska och Svenska. Vi hittade till och med ett Systembolag. Man ser många svenska flaggor svaja och rent generellt får man känslan att ön vill visa sitt svenska arv.

Även Saint Barthelemy blev skadat under senaste orkansäsongen och många byggnader är raserade och kajer har rämnat, dock är det försumbart jämfört med exempelvis Barbuda eller Dominika. Vattnet är kristallklart om vi såg tydligt botten där vi låg för ankar trotts att det var närmare 15 meter djupt. Vid ett tillfälle när vi skulle snorkla i närheten av vår ankarplats blev vi förföljda av två barracudor som inte såg allt för vänliga ut. Vi simmade snabbt därifrån och höll oss ombord en bra stund efteråt.

På ön ligger ett ökänt flygfält som anses vara svårt att landa på. Trotts det landar ett plan nästan varje halvtimma. Flygplatsen ligger precis nedanför en bergskam och flygplanen ser ut att nästan krascha med berget när de skall landa. Vi gick upp på bergskammen en dag och det är nästan obehagligt när planen skall landa då det flyger bara 10 meter över kammen i full fart innan de når landningsbanan och bromsar tvärt. Det var dock värt promenaden för att få uppleva det.

Gustavia som by är väldigt gemytlig och trevlig. Man känner sig väldigt välkommen och ön är vacker. Hit kan vi verkligen tänka oss att åka någon mer gång. Vi stannade på ön i fyra dagar innan vi seglade väster ut den korta sträckan till Saint Marten med ett stopp i den fina viken Anse Colombier norr om Gustavia.