Kuba är en enormt intressant plats på så många sätt. Det har nog
knappast undgått någon att Kuba genomgick en revolution 1958 och har sedan dess styrts av Fidel Kastro till hans död 2014, då han ersattes av sin bror Raul med samma efternamn. Många andra stater runt om i världen har både före och efter genomgått liknande revolutioner, men Kuba är nog unik på många sätt. Kuba var under lång tid isolerat trotts att avståndet till USA är mindre än 15 mil. Oavsett om man har ett politisk eller historiskt intresse finns det så mycket att se och uppleva på denna ö.
Vi hann inte mer än att göra klart vår klarering innan jag hörde en man
utanför staketet till marinan ropa och vinka åt mig. Jag gick fram till staketet och mötte Leandro, eller Leo som han kallade sig. Han sa att han kan fixa allt åt oss under vår vistelse, vad nu det innebär. Jag var skeptisk, men när han sa att hans mamma tvättade kläder fångade han mitt intresse eftersom vi hade nästan slut på rena kläder. Leo pekade på sitt hus och berättade vart vi kunde ses. Jag sa bad honom komma in i marinan, så kunde vi gå gemensamt om 30 minuter efter vi hade hunnit samla ihop vår tvätt. Leo svarade snabbt att han inte var tillåten att komma in i marinan utan det var endast myndighetspersonalen och hamnkaptenen fick komma in. Det var en regel för att inte Kubanska medborgare skulle ”rymma” från landet med någon av de gästande båtarna.
Vi packade ihop vår tvätt och tog oss till Leos hus. På vägen ut från
marinan blev vi stannade av Aduana (Tullen). Tjänstemannen ville gå igenom vår väskor för att försäkra sig om att vi inte ”smuglade” ut någon elektronik eller något annat till lokalinvånarna. Det var dock en vänlig man och han förstod snart att det bara var tvätt i säckarna.
Väl hos Leos mamma tog hon emot oss och lovade att ta hand om vår tvätt. Hon visade sin tvättstuga som bestod av ett enkelt skjul med en tvättmaskin. Maskinen var gammal och fungerade inte, men den användes för att lägga kläder i blöt. All tvätt tvättade hon för hand.
Marinan låg i en byn Punta Gorda som ligger ca 10 km söder om
Santiago de Cuba. Leo ordnade så att hans vän körde oss in till Santiago dagen efter med sin Chevrolet från 1954. Bilen var väldigt sliten såklart, men väl fungerande. Santiago är Kubas näst största stad och även fast vi stannade i Santiago hela dagen såg vi bara en bråkdel. På väg tillbaka till Punta Gorda frågade vi om det fanns möjlighet att ta en tur dagen efter också. Det skulle gå att ordna även fast det var chaufförens födelsedag. Morgonen därpå kom det två chaufförer och hämtade oss, chauffören och densammes broder. Den yngre brodern körde och den äldre åkte med. Det var ju hans födelsedag och då ville han inte ”jobba”, men han ville ändå vara med. Vi åkte till revolutionstorget, Fidel Kastros grav, Bacardi fabriken, fina utsiktsplatser och mycket mer.
Vi behövde även handla så vi stannade på en av de alla lokala marknaderna. De båda bröderna sa att ”vi handlar åt er, så blir det billigare eftersom vi får använda den lokala valutan” Efter 30 minuter i alla stånden hade vi flera stora påsar med frukt, grönsaker och kyckling till en kostnad av ca 50 kr.
Bröderna berättade att innan revolutionen var deras morfar bilförsäljare. Men under revolutionen hade alla bilar utom tre beslagtagits och deras morfar blev mördad. Av de tre bilarna fungerade två stycken och de två bröderna tillsammans med ytterligare en broder, tjänade sitt levebröd på att köra taxi med de gamla bilarna. De
berättade att de ändå hade det ganska bra eftersom de kunde tjäna lite extra på turister som oss. På väg tillbaka bjöd de in oss i sitt hem eftersom det var födelsedagsfirande. Vi tog en öl tillsammans innan vi tog oss tillbaka till båten i Punta Gorda.
På kvällen blev vi medbjudna av Leo, Pushito, Elisabeth och de andra på en lokal festlighet. Det var egentligen bara en bar i en container på en grusplan, men det blev en väldigt trevlig kväll. I takt med onykterheten berättade de alla olika historier om hur de planerade att lämna Kuba på ett eller annat vis. Någon hade en syster i ett annat land som de skulle ta sig till, någon annan planerade att ta sig till Ryssland
och därefter till Europa. Vid tre på natten var det läge att ge upp och vi lämnade festen och tog oss tillbaka på en mopedbil.
Dagen efter var vi båda rätt slitna. Temperaturen i båten var ca 35 grader när vi vaknade och helt vindstilla. Det var en tuff dag för oss båda. Vi hade beställt dieselleverans av Leo och hans vänner och den skulle levereras på söndagen. När vi mötte Leo och de andra på utsidan av marinan skålades det friskt. Leo hade fått sitt andra barn på förmiddagen och det firades ordentligt (dock inte på BB där hans fru var, utan tillsammans med sina vänner utanför marinan). Han var dock stolt och visade bilder på den nyfödde.
Dieseln kunde inte levereras innan skymning visade det sig utan det
skulle vänta tills kvällen då den omutbare Aduana-tjänstemannen hade lämnat sitt pass. Hamnkaptenen och de andra tjänstemännen tog mutor från Leo och då kunde de få sälja diesel till oss. Alla skulle ha sin bit av kakan. På kvällen fick vi ett antal dunkar levererade och efter två timmar var tankarna fulla.
Vi stannade bara fyra dagar på Kuba, men våra intryck är väldigt starka. Det är ett fantastiskt folk som välkomnar alla utan att förvänta sig något av någon. Vi fick många vänner och blev inbjudna till mångas hus utan att ha känt någon mer än en kort stund. Barnen på gatan var väldigt intresserade av oss och stannade oss va
rt vi en gick. De kom med presenter i form av blommor och ställde frågor om vart vi kom ifrån, hur det var i vårt land osv. Samtidigt är det ett land där varenda ungdom gör allt de kan för att finna ett sätt att lämna landet. Inte för gott, utan endast några år så att de kan tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett hem, en dator och kanske en moped eller bil. Det är ett land där häst och vagn fortfarande är ett färdsätt och där internet knappt existerar, trotts att USA ligger mindre än 15 mil från Kuba. Kontrasterna är stora. Människor över lag är fattiga och det är ett land där befolkningen fortfarande inte har rätt att uttrycka sina åsikter. Vi har nog inte någon annan stans blivit så väl bemötta och känt oss tryggare. Ingen stjäl eller försöker lura någon. Allas hem står öppna
för alla, och alla är vänliga och hjälpsamma mot varandra. Kuba är definitivt en plats vi kommer att åka tillbaka till i framtiden och vi rekommenderar varmt ett besök för den som inte har varit där.
Vid lunch på måndagen lämnade vi Santiago de Cuba efter att ha sagt hejdå till våra vänner. Seglingen mot Jamaica tog ca 1 dygn och vid lunch på tisdagen var vi framme i Port Antonio på Jamaica.
