Browsed by
Kategori: Mikronesien

I andra världskrigets fotspår på Maloelap

I andra världskrigets fotspår på Maloelap

Vi ankrade vid Taroa, Maloelap på förmiddagen den 20:e februari. Det var en varm och solig dag. Som vanligt när vi kom in på stranden med dingen möttes vi av ett gäng nyfikna ungar. Flera av dem talade engelska, i alla fall enstaka ord och fraser. De är alltid väldigt intresserade av Lisa, kanske är det för att de aldrig har sett någon med blont hår förut.

Marshallöarna tillhörde Tyskland från 1885 till 1918. Vid Tysklands förlust i första världskriget tilldelade League of nations Tysklands territorier norr om ekvatorn till Japan. Under 1930-talet började Japan bygga den största militära flygbasen i östra Marshall på just Maloelap. På ön byggdes flera flygfält, kanoner, många stora byggnader (ca 380 st), kraftverk, pirar, bränsleförråd, bostäder osv. På huvudön i Maloelap-atollen, Taroa, bodde det omkring 4000 människor på den tiden, merparten Japaner. Ön blev en stad med el, moderna byggnader och hög militär närvaro. Under andra världskriget stred amerikanska trupper mot japanska trupper på många platser i framförallt västra stillahavet. Maloelap var en viktig strategisk plats för båda parter och efter att USA hade belägrat Majuro-atollen och Kwajalein-atollen tog de sikte på Maloelap. Under 1942 började USA att bomba atollen och under två och ett halvt år bombades Maloelap både från luften och från fartyg utanför atollen.

Idag återstår en del av den forna staden i form av raserade byggnader, flygfält och rostiga kanoner. Överallt ser man lämningar efter kriget, men människorna på ön bor och lever i stor utsträckning som de gjorde innan både Japaner och Amerikanare krigade om ögruppen. Det är fascinerande att ön var en modern stad för 75 år sedan, medan den numera är en ö utan varken el, vägar eller moderna byggnader.

Första dagen på ön promenerade vi runt och hittade flygplan, bunkrar, kanoner och skeppsvrak. På väg tillbaka till öns västsida mötte vi Benedikt (tyskt namn som troligen har gått i generationer sedan landet var tyskt), som erbjöd oss en rundtur på ön kommande dag mot en ringa kostnad. Det tackade vi självklart ja till. Dagen efter promenerade

 

vi runt på ön många timmar tillsammans med Benedikt och hans fem hundar. Vi såg fler kanoner, värn och bunkrar, vrak, fordon, flygplan och allt annat. Vi hittade även en hel del ammunition på promenaden och till och med stora artillerigranater som inte hade skjutits iväg. Det kan ju vara farligt om man inte är försiktig.

 

Det fanns flera stora byggnader som alla var sönderbombade och som inte används numera. Däremot användes många av de mindre betongbunkrarna och ammunitionsförråden för att förvara kopra (kokosnötter) och till och med som bostäder. I flera av bunkrarna vi passerade bodde det familjer. Det kan nog vara lite tråkigt eftersom det inte finns annat än skottgluggar som fönster, men här och var såg man någon solcell så det kan tänkas att de kan ha någon lampa på kvällarna.

I viken låg även det japanska fartyget ”Toroshima Maru” på botten bara en bit bort från vår ankarplats Fartyget bombades av amerikanskt flyg och sjönk där det låg. Vi snorklade vid vraket flera gånger. Akterskeppet var väl bevarat medan de förliga delarna var väldigt skadade. Vid vraket levde mycket fisk och stora delar av vraket var övervuxet med korall.

Efter tre dagar på Taroa flyttade vi nordväst till den lilla ön Tjan där vi stannade en dag ytterligare innan vi avseglade mot Wotje-atollen. Vi fick se några män utöva ett väldigt annorlunda sätt att fiska. De simmade runt med stora palmblad och när fiskarna försökte gömma sig i bladen så fångade de dem. Vi fick inte riktigt klart för oss hur de gick till väga, men det var intressant att se.

På morgonen den 24:e kl 06:15 lättade vi ankar för att segla mot Wotje-atollen. Det var innan gryning och solen hade ännu inte gått upp. Återigen fick vi förlita oss på dåliga sjökort och Google maps för att navigera genom grunden i atollen. Vi fick halvvind hela vägen upp till Wotje och god fart. Vår snittfart var ca 8 knop och ofta seglade vi i 10 knop. Vid ankomst till Wotjes södra pass startade vi maskin och tog oss upp till huvudön Wotje. Vi var i god tid innan skymning och det var skönt att komma fram efter en snabb men väldigt gungig överfart.

IMG_9980
IMG_9997
IMG_9995
IMG_9956
IMG_9964
IMG_9993
IMG_9977
IMG_9945
IMG_9954
IMG_9917
IMG_9923
IMG_9920
IMG_9915
IMG_9949
IMG_9952
IMG_9912
IMG_9909
IMG_9908
IMG_9904
IMG_9882
IMG_9875
IMG_7915
IMG_9900
IMG_9862
IMG_9895
IMG_9832
IMG_9816
IMG_9852
IMG_7908
IMG_9818
IMG_9822
IMG_7900
IMG_0208
IMG_0197
IMG_0190
IMG_0198
IMG_0180
IMG_0174
IMG_0170
IMG_0111
IMG_0109
IMG_0137
IMG_0120
IMG_0106
IMG_0096
IMG_0069
IMG_0079
IMG_0060
IMG_0053
IMG_0068
IMG_0055
IMG_0036
IMG_0027
IMG_0005
IMG_0007
IMG_0048
IMG_0022
IMG_0015
IMG_0002
NOVATEK CAMERA
NOVATEK CAMERA
En snabbvisit på Aur-atollen

En snabbvisit på Aur-atollen

Vi ankom Aur-atollen på kvällen den 17:e februari. Vi hittade en motu-ö som vi försökte ankra vid, men det var svårt att få ankaret att fastna. Vi försökte tre gånger innan vi satt fast. Det var djupt ca 30 meter precis invid ön, sen grundade det upp snabbt till bara ett par meter och nästan bara hård korall. När vi försökte ankra gled ankaret på korallen och över kanten och sjönk djupt där vi inte kunde få faste. Tillslut satt det dock.

Vi hade planerat att segla vidare mot Maloelap redan nästa morgon eftersom vi inte hade tillstånd att stanna på Aur. Vi ville mest stanna för att slippa dygnssegla hela vägen, men på morgonen hade vinden tilltagit och vågorna slog högt mot revet utanför. Vi bestämde oss därför för att stanna ytterligare en dag. Vi tog oss några mil norr ut för att ankra vid en annan motu-ö. Mest för att vi ville byta miljö. Proceduren med ankringen upprepades och vi fick försöka ett par gånger igen för att få ankaret att sitta. Vi tog en tur på ön under dagen och mötte några hyggliga killar som arbetade med att plocka kokosnötter för att producera kopra. På öns östra sida låg drivor med plast och skräp och det var som vanligt en sorglig syn att se ön fyllas med sopor från havet. På Majuro slängdes det en hel del skräp i havet, men här på de yttre öarna kommer inte skräpet från Marshalleserna själva utan från Amerika och kanske framförallt Sydamerika. Vind och strömmar tar med sig plasten över havet och tillslut strandar den på någon ö, eller driver runt på haven i evighet. Det är väldigt tråkigt att se.

Dagen efter den 19:e februari lättade vi ankar för att ta oss till Malioelap-atollen. Vi hade väntat oss en tuff segling med hård vind och hög sjö. Som tur var fick vi bättre väder än väntat och seglingen blev fin mellan atollerna. När vi gick in genom Maloelaps sydvästra pass möttes vi av en vägg av vatten. Det var högvatten och havet utanför atollen tryckte igenom vågorna över revet med resultatet att vi fick riktigt oländig sjö emot oss. Vi gick hårt för maskin men hade en snittfart på endast ca 1,5 knop. Bogen reste sig i de höga sjöarna för att i nästa stund dyka ner i nästa dal. Vid varje smäll stannade vi helt upp och masten stod och skakade. Det var den värsta passagen in i en atoll vi någonsin hade gjort. Vi hade dessutom vind och ström emot oss vid sidan av den oroliga sjön. Vi korsade atollen mot sydost för att få lä vid någon av de södra motu-öarna, istället för att gå rakt nordost mot vårt mål. Efter någon drygt en timme fick vi bättre sjölä och vi kunde ankra vid ön Kemar på östra sidan. Vi orkade inte fortsätta längre i det dåliga vädret och nöjde oss med att ha kommit fram i dagsljus.

Dagen efter lättade vi ankar vid lågvatten. Nu hade vi skydd längs hela revet och inga vågor slog över. Det blev en av våra finaste seglingar vi har haft. Vi seglade för bidevind bara 50 meter från revkanten hela vägen. Vattnet låg helt platt och solen lyste starkt. Tack vare det fina vädret såg vi klart och tydligt grundbanker längs revet och vi kunde hålla säkert avstånd. Vi ankrade utanför Taroa på förmiddagen den 20:e februari.

 

Sista tiden på Majuro

Sista tiden på Majuro

Under de första dagarna av februari var allt reparerat ombord, inklusive det nya rodret och vi var klara för avfärd mot nya mål efter två månaders uppehåll i Majuro, Marshall öarna. Tyvärr hade vädret försämrats och en allmän vädervarning gick ut från den statliga meteorologstationen dagen innan vi planerade avsegling från Majuro. Allmänheten avråddes att färdas på sjön, även inom atollerna. Människor boende på östra sidan av öarna råddes att ta tillflykt till andra delar av ön på grund av att höga vågor beräknades att skölja in över öarna.

För oss innebar det såklart att vi var tvungna att stanna på Majuro ytterligare en tid tills vädret hade lugnat sig. En sen kväll satt vi nere i salongen och spelade kort eftersom vädret var oländigt med stark vind och skyfall. Vi kände plötsligt att vi började rulla och båten rörde sig annorlunda. Vi gick upp i sittbrunn i den svarta natten i ösregnet och såg att vi hade vridit 180 grader. I Marshallöarna blåser vinden alltid från öster förutom någon enstaka gång vart femte år då en cyklon kommer in. Nu hade vinden vridit mot väst på bara några minuter. Det var lite oroande. Vinden var stark ca 15 m/s och tilltagande. Efter 30 minuter var vinden ihållande 20 m/s (40 knop) och sjön byggde snabbt upp i atollen. Vågor på 1,5-2 meter slog in över bogen och vi rullade ordentligt i sjöarna. Vi var riktigt nervösa för om mooringen skulle hålla. Vi satt ankarvakt i ösregnet under två timmar för att vara beredda att starta maskin om vi skulle släppa. Inne vid land såg vi människor arbeta febrilt med att rädda båtar och annat som riskerades att skadas i ovädret. Båt efter båt lämnade för att ta skydd norr ut i hörnet av atollen där västvinden inte kunde komma åt. Vi låg ankrade nära land där vågorna normalt knappt får fart att krusa sig i den vanligtvis östliga vinden, nu när vinden kom från väst fick vågorna 20 mil på sig att bygga sig höga. Efter två timmar lugnade sig vädret och vi kunde gå och lägga oss. Dagen efter hade vi vridit tillbaka och vinden var stadig från öst igen. Det visade sig att det var ett lågtryck eller en minicyklon som hade byggt upp sig sydväst om Majuro och som hade orsakat ovädret.

Den 9:e februari ville vi ändå förflytta oss trotts att vädret fortfarande inte var bra. Vi seglade västerut mot motu-ön Anemwanot och ankrade över helgen. Vi ville tillbringa tid i naturen och testa båten efter roderbytet och allt annat. Vi seglade på undanvind västerut i 15-20 m/s vind. Väl framme fick vi lä och vi fick fina dagar trotts vind och regn. Vi spelade mest kort och satt inne, men det var skönt att se annat än Majuro ändå. Efter två dagar seglade vi vidare mot Enigu. Vi ankrade i viken, men vi fick inte lä för vinden och efter en stund blåste vårt biminitak sönder. Vi tog ner det i salongen, tog fram symaskinen och efter en timme var det lagat igen. Efter det gick vi för maskin tillbaka till Anemwanot för att få lä. Dagen efter gick vi tillbaka till Majuro igen för att handla och hämta våra tillstånd för att besöka de övriga atollerna i Marshall.

Alla vårta tillstånd var klara förutom ett till atollen Wotje. Vi hade kämpat med att få det länge, men borgmästaren på Wotje insisterade på att träffa oss innan han gav sitt godkännande. Till slut fick han tid för ett möte och vi såg till att vara ute i god tid. När vi kom till stadshuset bjöds vi in till pågående överläggning mellan några av landets politiker. Vi förstod ju såklart ingenting av vad de talade om, men det kändes ändå kul att få vara där. När överläggningarna var klara presenterade Wotjes borgmästare sig och höll en monolog i 50 minuter om det politiska livet i Marshall, om atollen Wotje, kultur, historia och pågående renovering av landningsbanan på Wotje som Japanerna byggde på 1930 talet i militärt syfte och som numera används för landets lilla propellerplan som kommer till ön då och då. Därefter signerade han pappret och önskade oss välkomna. Det var en kul eftermiddag även fast vi började bli lite rastlösa i slutet av den 50 minuter långa monologen.

Efter handling av mat lämnade vi återigen Majuro för att gå till motu-ön Anemwanot i väntan på bättre väder. Vi stannade i två dagar innan vi lättade ankar kl 06:00 den 17:e februari för att segla drygt 80 mil norrut mot Aur-atollen. Det var becksvart på morgonen och det är alltid lite kusligt att lämna eller ankomma en atoll i mörker eftersom sjökorten stämmer dåligt och det kan sticka upp korallhuvuden här och var. Vi hade laddat ner Google maps i vanlig ordning och det fungerar bra för navigation. Vi fick en hård segling norr ut i halvvind. Vi revade både storsegel och genua till hälften men hade ändå snittfart över 7 knop. Sjön var hög och slog in och över båten hela dagen. Det var en tröttsam och blöt segling. Väl på eftermiddagen siktade vi det södra passet och efter ytterligare en timme in i atollen gjorde vi tre försök att ankra innan vi äntligen fast ankaret i den korallhårda botten före skymning kl 17:15. Äntligen var vi på en ny plats efter så lång tid i Majuro.

 

Äntligen ett nytt roder

Äntligen ett nytt roder

Den andra februari kom äntligen rodret. Vi hade inledningsvis planerat för att försöka bygga ett roder här på Majuro, men det visade sig vara svårt eftersom det saknades både material, maskiner för att svarva en axel och kunnandet för att göra det. Vi hade fått bra dialog med Jeanneau som hade påbörjat byggandet av ett nytt roder åt oss i Frankrike, och nu en månad senare var det här på plats i Majuro.

Vi hade besökt UPS många gånger för att se om leveransen hade kommit, men den dök aldrig upp. På morgonen den 2:a februari fick vi ett samtal från ett annat företag som sa att de hade rodret hos sig. Väl där visade det sig att de krävde oss på flera tusen kronor i agentavgifter, trotts att det var UPS sak att lösa det. De vägrade släppa ifrån sig leveransen innan vi hade betalt och de menade att de skulle ha betalt för sina tjänster eftersom de hade tagit emot leveransen. Jag visade alla papper från UPS, men de skylde på någon annan aktör på Guam som hade ställt till det. Efter en del ordväxlande mellan oss gav vi upp och tog oss till UPS. Där förklarade vi saken för UPS som lovade att ta tag i frågan. Dagen efter löste sig saken genom en förlikning på SEK 500 för att få ut rodret från transportfirman som hade ”stulit” försändelsen från UPS och oss på flygplatsen. Det fick vara värt SEK 500 för att kunna fortsätta reparationerna ombord. Vi behövde dock besöka både tullen och port agency innan alla papper var klara. Det tog större delen av den dagen.

Under kvällen slipade vi och målade rodret med tre lager bottenfärg. Morgonen efter gjorde vi oss klara för att flytta Hilma till grundare vatten eftersom vi inte ville ligga för djupt om vi skulle tappa något under rodermonteringen. Vid vår nuvarande ankarplats var djupet ca 30-35 meter. Precis innan vi skulle flytta försökte vi montera vår filmkamera vid masten, men den gled inte in i sitt fäste och istället tappade jag (Oskar) kameran. Den studsade i däck innan den gick överbord och sjönk till 30 meters djup. Vi fick avbryta förflyttningen och istället dyka efter kameran. Dessvärre hittade vi den inte efter två dyk och vi beslöt att dyka vidare dagen efter då vi ville fokusera på att få rodret monterat.

Vi bad båtgrannarna om hjälp för förflyttningen. Vi knöt en dinge med lång lina från fören. Chuck som körde dingen kontrollerade vår styrning genom att bogsera fören åt en det ena, en det andra hållet, medan Hilma rörde sig bakåt för back. Lisa stod på fördäck och instruerade Chuck att backa utombordaren åt det ena eller andra hållet för att hålla oss på kurs de ca 500 metrarna till grundare vatten. Det var en stilla dag och förflyttningen gick fint.

Väl på plats åkte vi in och hämtade rodret på land. Vi sänkte ner rodret i vattnet och bogserade det ut till Hilma ca 500 meter. När vi kom fram lät vi rodret hänga under båten i en tamp medan vi gjorde oss klara. Vi monterade en talja i en hanfot som vi fäste mellan vår båge bak och storfallet. Från taljan sänkte vi ner en tamp genom roderhylsan som vi fäste i rodret som hängde under båten. Jag (Oskar) tog på mig dykutrustning och hoppade i vattnet. Lisa hanterade taljan i sittbrunn för att lyfta upp rodret genom roderhylsan. Vår båtgranne, Chuck, hade även kommit förbi och han erbjöd oss ett par extra händer. Jag hängde på mig mycket bly-vikter ca 15 kilo för att få tyngd i rodrets botten. Rodret ville vrida sig med hjärtstocken neråt eftersom det var den tyngsta delen på rodret. Med extra bly gick det fint att få kontroll på rodret under vattnet. Lisa drog uppifrån medan jag styrde in axeln genom roderlagret. Bara 15 minuter senare var rodret på plats, och ytterligare en timme senare var kvadranten monterad. Vi tog en kort sjötur mellan ankringsplatserna och det var en fantastisk känsla att kunna styra båten igen efter nästan två månader utan roder. En sån lättnad.

Kommande dagar gjorde vi en del andra jobb ombord. Bland annat bytte vi propelleraxel-tätningen vilket blev en större utmaning än vi hade trott. Vi surrade en innerslang från en cykel på utsidan av skrovet och axeln för att få båten tät medan vi bytte tätningen. Det var en bra lösning, men värre var det med axelkopplingen mellan axeln och backslaget. Den ville verkligen inte komma av trotts att vi värmde den med gas, använde avdragare och slägga. Vi försökte en hel eftermiddag innan vi gav upp när avdragaren sprack. Jag ringde en mekaniker på ön som hade hjälpt oss tidigare att svetsa en del grejer som hade gått sönder i samband med bogseringen. På morgonen efter lånade han ut en riktigt ordentlig avdragare och efter det kunde vi färdigställa jobbet med axeltätningen. Den nya axeltätningen skall nog vara tät, men tyvärr passade inte avluftningsslangen så bra och vi var tvungna att såga upp skottet en del. Det stör kanske lite estetiskt, men vad gör det när vi får en torr båt igen. Det har varit tröttsamt att alltid ha massa vatten i kölsvinet som far runt.

När tätningen väl var bytt havererade vattenpumpen och vi var utan vatten i en dag innan vi fick tag på en ny. En annan seglare i viken hade en i reserv som vi fick köpa. Sen var den saken löst också. Vi planerade att lämna Majuro redan dagen efter, men tyvärr var vädret inte till vår fördel. Det gick ut varning om att lämna land i hela landet och till och med sjötransport inom atollerna avråddes på grund av stark vind och riktigt grov sjö. Vi fick därför stanna ett tag till, men snart skulle vi komma vidare.

IMG_7369
IMG_7384
IMG_7389
IMG_7391
IMG_7398
IMG_7406
IMG_7535
IMG_7556
IMG_7603
IMG_7623
IMG_7479
Fortsatta reparationer på Majuro, Marshall öarna

Fortsatta reparationer på Majuro, Marshall öarna

Den 3:e januari fick vi de första positiva beskeden angående rodret. Många hade hört av sig till oss och erbjudit sin hjälp vilket vi var otroligt tacksamma för. Malcolm, en brittisk man som ansvarar för ett forum på internet om just Jeanneau båtar, hade mailat flera gånger. Han hade kontakt med flera personer på Jeanneau i Frankrike, USA oh Australien. Vi fick genom Malcolm kontakt med Jeannau och snart fick vi bekräftat att ett nytt roder hade börjat tillverkas. Det ar en stor sten som släppte från våra bröst och nu viste vi att det fanns en lösning efter tre veckors väntande. Anledningen att vi inte hade fått svar om möjligheten att beställa ett roder tidigare var att det var julledigt överallt och vi fick inte tag på någon som kunde hjälpa oss. Nu var dock frågan löst och nu skulle det ordna sig, även fast tidsramen för frakten var oklar och likaså kostnaderna för rodret och kostnaden för frakten att få det hit.

När vi ankom Majuro efter roderhaveriet var vi båda övertygade att vi skulle behöva avbryta vår jordenrunt-segling på grund av ekonomiska skäl och tids skäl att få tillverkat ett nytt roder. Nu hade hoppet vänt. Dels med anledning av alla fantastiska människor som har hjälpt oss via Patreon och på andra sätt stöttat oss ekonomiskt. Dessutom hade vi fått bekräftat att ett nytt roder skulle kunna vara här så tidigt som i början av februari. Vi ville inte ha för stora förhoppningar om tiden, men vi började planera för vår segling väster ut så snart vi hade fått bekräftelse på att rodret hade börjat tillverkas.

Den 4:e januari fick vi varning om att en cyklon närmade sig Majuro. Det var riktigt tråkiga nyheter eftersom vi var rädda att båten och oss skulle kunna skadas. Vi började plocka av allt löst ombord och stuva nere i båten. Vi låg på en boj på 28 meters djup så jag (Oskar) tog på mig dykutrustning för att inspektera moringen samt att förtöja med extra tampar från botten. Vi följde värdeförändringarna noga. De flesta av de andra seglarna i viken förberedde för att korsa atollen och ankra på den västra siden, men det var inte en möjlighet vi hade eftersom vi saknade styrförmåga. Som tur var försvagades cyklonen och drog söder om Majuro. Det var en riktig lättnad. Vi fick en släng av vädret ändå med starkare vind och en hel del regn, men inget vi oroade oss för något vidare.

Under andra veckan av januari började delar komma med posten som vi hade beställt för att återställa Hilma. Bland annat elkabel, kabeltätningar, anoder, axeltätning, ankare osv. Pushpit och annat vi hade lämnat för att svetsa kom tillbaka. Reparationer av plastskador osv var klara och vi började montera tillbaka grejer. I sista veckan i januari var vi klara med nästan alla jobb och nu väntade vi bara på att rodret skulle komma. Vi passade på att se oss om lite på ön genom att göra diverse utflykter med skoter och dinge. En dag hittade vi en liten valp som vi på allvar tänkte adoptera och ta med oss på vår färd väster ut mot Sverige. Vi kollade upp diverse saker med veterinär hemma i Sverige, men när vi väl tänkte ta hand om hunden var den tyvärr borta. Kanske var den överkörd eller så hade någon annan tagit hand om honom. Han var dock den sötaste lilla hund man kan tänka sig.

Majuro är huvudön i Marshall och här lever merparten av landets befolkning. Huvudbyn Ulliga liknar andra huvudbyar vi har besökt tidigare i ö-nationer på det viset att det är riktigt skräpigt. Allt som inte används längre puttas eller slängs helt enkelt över revkanten. Båtar som inte skall användas med läggs på ankare och efter några årtionden sjunker de där de är. Det är en hemsk syn och otroligt tragiskt att de förstör sin vackra natur på det sättet. Överallt ser man ganska fina fordon, men övergivna. Det är antagligen lättare att få nya grejer i form av bidrag från USA än att laga dem de har. Det är riktigt synd att det är på det viset. Det börjar dock bli bättre och sedan några månader tillbaka har de börjat sortera pantburkar. Ett litet steg på vägen, men det kommer att ta enorm tid att sanera ön från allt skräp om de beslutar sig för det någon gång. Öns högsta berg utgörs förövrigt av sopor. Det är nästan förvånande att de har lyckats bygga ett så högt sopberg på den lilla ytan med tanke på att atollen sällan är med än 100 meter bred. Men det är bra att soporna hamnar på ett ställe, istället för att flyta ut på havet. Vi hoppas att det blir en bättring framöver.

 

IMG_6989
IMG_7272
IMG_7266
IMG_7341
IMG_7212
IMG_7207
IMG_7363
IMG_7248
IMG_7227
IMG_7203
IMG_7192
IMG_7185
IMG_7171
IMG_7175
IMG_7050
IMG_7061
IMG_7042
IMG_7121
IMG_7106
IMG_7149
IMG_7051
IMG_7011
IMG_7014
IMG_6998
IMG_6995
Inbjudna till öråd på Butaritari, Kiribati

Inbjudna till öråd på Butaritari, Kiribati

Vi ankrade väster om den lilla motu-ön Natata i Buraritaris nordöstra hörn den 4:e december. På ön fanns det en liten hydda och någon gång om dagen kom en liten utriggarkanot seglande och förtöjde vid ön. Hyddan tillhörde några fiskare som dök upp med sina kanoter då och då, men ingen bodde på ön. Det var en otroligt vacker plats där vi låg ankrade helt ensamma. Vattnet var kristallklart och revet fint att snorkla vid. Det var en plats som påminde om bilder i resemagasin, fast verkligt. Ön var allt som man kan föreställa sig att segling i stilla havet är. Vi stannade vid ön tre dagar. Vi snorklade, promenerade på revet, badade, plockade kokosnötter och bara njöt av denna vackra plats. På eftermiddagen den 7:e december korsade vi atollen och ankrade utanför byn Kuma.

Dagen efter tog vi dingen in till land. Vi gick några hundra meter innan vi hörde röster från öns samlingsbyggnad. Det var egentligen bara ett palmbladstak med öppna väggar. Men det är i sådana byggnader de har sina ”öråd”. En man kom utrusande emot oss så snart han såg oss och bjöd in oss till örådet. Hela byn var närvarande samt ytterligare några personer från Tarawa som var på ön för att bygga en kyrka. Vi bjöds på mat tillsammans med hövdingen på ön. Vi förstod inte riktigt vad som hände, men efter en stund efter att vi hade ätit klart kom alla som satt runt oss och tog för sig av måltiden som var uppdukad. Det visade sig att de förnämsta åt först, och därefter övriga bybor. Vi hade alltså fått plats i detta öråds högborg utan att veta om det. Det kändes väldigt märkligt, men samtidigt väldigt välkomnande. Det är svårt att sätta orden på det. Vi stannade under hela tillställningen som innehöll olika tal, sånger, samtal och överläggningar osv. Vid ett tillfälle ombads vi att tala inför församlingen om oss och vad vi hade för ärende på ön. Det var en rolig upplevelse. En man som talade bra engelska tolkade till det lokala språket.

Resten av dagen promenerade vi runt i byn. Som vanligt träffade vi många nyfikna barn som kom fram och ville prata med oss. Vid ett tillfälle började ett av barnen gråta när han såg oss. Han blev antagligen rädd för vad han kanske trodde var utomjordingar. Dagen efter fick vi en guidad tur på ön. Vi besökte skolan och fick se en del odlingar och annat. Butaritari odlar mer än många andra öar och innan vi åkte fick vi gåvor i form av diverse frukter. Vi träffade hövdingen ytterligare en gång och vi såg nästan besvikelsen i hans ögon när vi sa att vi skulle lämna ön dagen efter. Han menade att vi gärna fick stanna i sex månader eller så. Vi berättade att vi följde

säsongen och behövde fortsätta norr ut för att hinna se Marshall också. Han förstod nog inte varför vi inte bara tog dagarna som de kommer likt de gör. Men vi sa att vi gärna besöker ön igen i framtiden. Han menade att vi var mer än välkomna.

Under vårt ett och ett halvt år har vi besökt många vackra platser. Kiribati är dock något väldigt unikt. Öarna är otroligt vackra och människorna är helt fantastiska. De lever i harmoni med naturen och alla verkar otroligt lyckliga. Tarawa var kanske inte så trevligt, men övriga Kiribati är otroligt vackert. Vi vill verkligen komma tillbaka hit en vacker dag. Den 8 december lättade vi ankar och seglade norr ut mot Marshall öarna. Det var med en sorgsen blick vi såg Butaritari försvinna i horisonten.

Vi fick en fin segling norrut under dagen, men efterhand kom sämre väder med regn, åska och starkare vind upp mot 15 m/s. Under natten och dagen efter höll det sämre vädret i sig och det blev en dryg segling norrut. Under min (Oskars) vakt klockan 00:09 tappade vi styrförmågan. Vi förstod inte vad som hade hänt. Vi revade seglen snabbt och började felsöka. Ratt och kvadranten rörde sig men inget hände med styrningen. Jag tog cyklop och en lampa och gick ner i vattnet vid badstegen och lös framåt i den mörka natten. Rodret var helt borta.

IMG_9631
DCIM100MEDIADJI_0105.JPG
DCIM100MEDIADJI_0095.JPG
IMG_6330
IMG_6429
IMG_6411
IMG_6458
IMG_6461
IMG_6418
IMG_6452
IMG_6435
IMG_9636
IMG_9638
DCIM102GOPROGOPR7450.JPG
DCIM102GOPROGOPR7447.JPG
DCIM102GOPROGOPR7444.JPG
IMG_6540
IMG_6541
IMG_6533
IMG_6513
IMG_6518
IMG_9645
IMG_6493
IMG_6494
IMG_6511
IMG_6507
IMG_6500
IMG_9719
IMG_9717
IMG_9708
IMG_9705
IMG_9702
IMG_9696
IMG_9699
IMG_9678
IMG_9643
IMG_9676
IMG_9660
IMG_9659
IMG_9655
IMG_9645
IMG_9642
IMG_9693

 

 

 

 

Världens gladaste barn på Abaiang, Kiribati

Världens gladaste barn på Abaiang, Kiribati

På eftermiddagen den 2:a december närmade vi oss det södra passet in till Abaiang-atollen i Kiribati. Passet var brett men samtidigt ganska grunt och vi fick vända vid ett tillfälle då sjökortet stämde dåligt. Vi såg botten under lång tid och ofta var det grundare än 5 meter. Vi tog det försiktigt in i passet och väl på djupare vatten inne i atollen vågade vi öka farten igen. Vi ankrade söder om byn Tanimiaki. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss om.

Vi hann nog inte gå mer än ett par minuter innan vi såg ett helt gäng ungar springa emot oss. De var fullkomligt överlyckliga och exalterade över dessa två vita främlingar som kom gående på stranden. Om Kiribati generellt får få besökare, så gäller det i synnerhet andra öar vid sidan av Tarawa. Människor på Abaiang lever enkelt. De har ingen el förutom en och enstaka solcell som hänger på taken. De bor i enkla hus byggda av palmblad. Abaiang får nog aldrig några besökare annat en och enstaka segelbåt per år. Barnen som kom springande emot oss hade kanske aldrig träffat västerlänningar och det var såklart väldigt intressant för dessa nyfikna ungar. Det mest intressanta var kanske Lisa med sitt blonda hår. Vi försökte ta några bilder, men de ville titta mer på Lisa än i kameran så vi fick ta om några gånger. Det hade vi varit med om flera gånger tidigare på Tarawa också. Så himla roligt.

Barnen kunde några ord på engelska och det gick alldeles utmärkt att hålla en dialog med enkla ord och gester. Vart vi än gick kom barn springande mot oss och vi fick inte en lugn stund någonstans (bara till det positiva). De vuxna var även de väldigt inbjudande och stannade oss för att ge oss kokosnötter och annan frukt, eller bara ett samtal en stund. Ingen förväntade sig något i gengäld utan de var bara godhjärtade och verkade glada för att få besök till ön. Generellt verkade alla leva ett väldigt lyckligt och harmoniskt liv på Abaiang. Det smittade av sig och vi blev glada av att bara promenera runt och möta alla glada människor.

Vi var väldigt förvånade över att det finns så mycket barn i Kiribati i åldrarna 1-10. Vi spekulerade mycket i den frågan utan att egentligen ha något svar. Kanske kan det vara så att bidragssystemet förändrades för 10 år sedan och att familjerna får större stöd från staten ju fler barn de har. Kiribati, likt Tuvalu, säljer fiskerättigheter till China, Taiwan och Japan. Kanske kan det vara så att staten fick bättre ekonomi i och med inkomsterna från fiskerättigheterna för tio år sedan och det har resulterat i många barn under senare år. Men som sagt, det är spekulationer.

Vi stannade ytterligare en dag i Abaiang innan vi lämnade denna fantastiska atoll för att segla 110 mil norr ut mot Kiribatis nordligaste atoll, Butaritari. Vi lämnade på eftermiddagen och var framme vid revöppningen på morgonen dagen efter. Vi fick en fin nattsegling trotts att några regnskurar drog över oss. Vi gick för maskin genom atollen och ankrade vid en ensam motu-ö i nordvästra hörnet av Butaritari. Inseglingen var något problematisk eftersom sjökorten stämde dålig, men vi tog det lugnt och eftersom det var dagsljus kunde vi se korallhuvudena på håll. Vi ankrade strax efter lunch den 4:e december.

Abaiang var en fantastisk plats. Så olik allt som Betio på Tarawa var. Människorna var helt underbara och naturen så orörd och vacker. Nu ser vi fram emot Butaritari.

Krigsminnen från andra världskriget på Tarawa, Kiribati

Krigsminnen från andra världskriget på Tarawa, Kiribati

På väg in mot Betio i Tarawa-atollen såg vi många stora vrak på öns östra sida. Det låg fullt av fraktfartyg, mindre båtar, fiskebåtar och några segelbåtar i viken. Vi tog dingen in mot land och vi blev både förvånade och sorgsna över hur skräpigt det var överallt i Betio. Det låg sopor, skräp, maskiner och gamla uttjänta fordon överallt. Inne i butiken dit vi gick för att handla sprang råttor på ljusa dagen. Det var en riktigt sorgsen syn och för all del förvånande eftersom vi trodde hela Kiribati bestod av ”paradisöar”.

Vi klarerade in i landet och redan dagen efter flyttade vi oss till Bairiki som är nästa by väster ut. Bairiki var en helt annan syn. Det var städat och skaplig ordning. Människorna var trevliga och vi trivdes bra i Bairiki. Vi fick snart förstått att Betio skiljer sig mycket från övriga Kiribati, kanske för att det är huvudstaden och människor bryr sig kanske mindre om ordning där. Flera gånger tog vi oss tillbaka till Betio med buss för att handla och se monument från andra världskriget. Bland annat besökte vi utsidan på atollen där gamla Japanska kanoner fortfarande finns kvar. Många lever fattigt i området kring Betio. I vissa områden lever människor nästan på en soptipp i väldigt enkla förhållanden. Avföring och sopor kastas rakt ut i samma vik där barnen badar och leker vid gamla sönderrostade vrak. Det var väldigt tråkigt att se. Framförallt när vi inser att bara några kilometer bort lever människor betydligt bättre och har god standard i sina hem med både elektricitet och avlopp.

Vi tog många turer på Tarawa, bland annat besökte vi öns norra delar tillsammans med några andra seglare i viken. Vart vi än kom möttes vi av vänliga människor, framförallt möttes vi av många glada barn. Alla ville vinka och komma fram och prata. Det finns knappt några turister i Kiribati annat än seglare och det är nog spännande att träffa annorlunda människor för alla nyfikna barn.

Vi hade ansökt om att besöka ytterligare två öar i Kiribati och efter sex dagar beslöt vi oss för att lämna Tarawa för att segla norr ut mot Abaiang. Det var bara 37 mil till Abaiang och skulle ta ett par timmar. Vi var dock tvungna att gå tillbaka till Betio för att klarera ut innan vi lämnade Tarawa. Vi hade försökt att klarera ut redan dagen innan, men tulltjänstemannen menade att vi var tvungna att göra klareringen det sista vi gjorde innan vi lämnade. Av den anledningen hade vi avtalat tid till 09:00 eftersom det var lördag och kontoret vanligtvis var stängt. Väl tillbaka i Betio tog jag (Oskar) dingen in t ill land och gick till tullkontoret. Det var stängt och låst. Jag knackade många gånger och tillslut dök en kvinna upp. Jag förklarade mitt ärende och att jag hade en bokad tid, men kvinnan menade att hon arbetade för en annan avdelning och hon kunde därmed inte hjälpa mig. Jag väntade en timme innan jag gav upp och åkte tillbaka. Jag var riktigt irriterad och när jag kom tillbaka till båten och Lisa, berättade jag hela historien om att jag hade åkt i oförrättat ärende. Om det skall vara så komplicerat att göra rätt får vi helt enkelt göra fel.

Vi ville inte stanna ytterligare en dag för att tjänstemannen inte dök upp som lovat. Därmed lämnade vi Tarawa utan att ha klarerat ut och vi hade således inget papper att lämna över när vi kommer fram till Marshall. Men det fick bli ett senare problem. Detta var första gången vi ignorerade en regel. Vi är inte stolta över det, men vi menar att det inte var vårt fel. Generellt är vi noga med att göra rätt, men denna gång fick det bli att göra fel.

Vi hade blandade känslor för Tarawa. Dels upplevde vi Betio som en stor soptipp där många levde i misär, men samtidigt var det otroligt fint på andra platser på ön. Människorna i Tarawa var väldigt vänliga, framförallt alla goa ungar. Vi lämnade Betio kl 11:00 den 2:a december för att segla norr ut mot Abaiang.

720 sjömil i stiltje

720 sjömil i stiltje

Vi lämnade vi ankringen i Funafuti den 26:e november vid lunchtid. Vinden var svag från öst och vi gick för maskin genom atollen. Väl ute på öppet hav motorseglade vi ett par timmar innan den välförtjänta vinden visade sig. Under kommande dagar låg havet nästan platt och vi fick en fin slör med fulla segel även fast vinden var svag (ca 5 m/s) och vi hade låg fart. Dagarna var varma och soliga bortsett från en och annan regnby som bara höll i sig någon halvtimma. Nätterna var otroligt klara och vackra, med en fullmåne starkare än vi någonsin har sett tidigare. Det kändes nästan som dagsljus.

Efter 5 dygn passerade vi ekvatorn. Havet låg som en spegel och vi gick för maskin. Vi stannade någon timme och badade. Vi simmade flera gånger fram och tillbaka och därmed har vi definitivt simmat över ekvatorn. Vi passade även på att filma lite med vår drönare precis vid ekvatorn. Under de sista två dygnen gick vi för maskin under större delen av tiden. Vi kunde dock segla bitvis i den svaga vinden. Vi var ändå tacksamma att vi hade kunnat segla så stor del av sträckan. Under den senaste tiden har vi irriterat oss en del på vår läckande propelleraxel-tätning. Nu när vi använde maskin så mycket under långa tider hann det samlas en hel del vatten i kölsvinet, även fast det bara droppar lite. Men många timmar i följd ger många liter och det blir en sak att reparera inom kort.

Den 26:e november ankom vi Tarawa i Kiribati efter nästan 6 dygn. Tyvärr kunde vi inte stanna vid någon av Kiribatis södra öar eftersom den enda ”Port of call” i ögruppen Gillbert är Tarawa. Det kändes tråkigt att passera fina öar och inte ha möjlighet att stanna. Seglingen från Tuvalu till Kiribati blev vår finaste segling någonsin i lugnt vatten.

Tappat roder på väg mot Marshall

Tappat roder på väg mot Marshall

Natten till den 9:e december tappade Hilma rodret ca 20 mil sydväst om Milli-atollen i Marshall. Under fyra dygn kämpade vi hårt tillsammans för att ta oss i trygg hamn. Kl 06:00 på luciadagen var vi säkert ankrade i Majuro.

Allt började med att vi tappade styrningen strax för midnatt den 8:e december. Efter en snabb kontroll av styrning och roder insåg vi att rodret hade slagits av i jämn kant med skrovet. Vi hade således ingen styrning. Arbete påbörjades med att bygga ett temporärt roder under natten men detta misslyckades. Vi drev sydväst med en hastighet om ca 1 knop. Som tur var från land. Under kommande dag fortgick arbetet med att konstruera roder, men pågrund av allt för hög sjö bröts det nya rodret av. Nya försök fortgick och på kvällen hade vi ytterligare ett nytt roder klart. Vi avvaktade dock ytterligare 12 timmar på att vädret skulle förbättras innan vi vågade sjösätta rodret på nytt.

Den 11:e december kunde vi ta oss 41 mil norr ut mot Mili-atollen med hjälp av nödrodret. Dessvärre var vågorna runt revet allt för höga varför vi avbröt försök att angöra atollen. Under vårt försök att närma oss revöppningen till Mili-atollen skadades infästningen till nödroderet på nytt och vi insåg att vi behövde stärka rodret ytterligare. Beslutet blev att driva under natten nord väst om mili för att fortsätta mot Majuro dagen därpå, vilket skulle innebära en säkrare insegling med ett svagt roder.

Vi hade under hela tiden haft en nära dialog med JRCC på Honolulu, som i sin tur hade dirigerat ut kustbevakningsfartyget Lomor till oss. Under morgonen den 12:e december siktades fartyget som under natten hade sökt oss söder ut från vad de viste var vår senast kända position. JRCC i Göteborg hade även varit inblandade i arbetet.

Under morgonen den 12:e december gjordes nya förstärkningar på rodret och strax efter det kunde vi sikta norr ut mot Majuro-atollen med 4 knops fart. Fartyget Lomor fanns hela tiden vid vår sida för att assistera oss om läget skulle förändras. Strax efter 17:00 ökade vinden till över 35 knop och sjön byggde återigen upp sig snabbt. Vi förlorade på nytt styrförmågan i den kraftigare sjön och började driva väster ut mot revet utanför Majuro. I aktuellt läge återstod endast nödbogsering.

Besättningen på Lomor handlade väldigt snabbt och professionellt och inom en timme hade vi kopplat en bogserlina mellan oss. Bogseringen inledes med stora problem då vi saknade styrförmåga helt och hållet. För att minska de kraftiga vridningarna hängde vi ut allt vi kunde tänka på bakom båten, såsom hinkar, drivankare och dunkar med mera. Vi gjorde även justeringar på nödrodret och sjösatte det på nytt för att stabilisera vår kurs.

Vid midnatt siktade vi Majuros inseglingspass men strax utanför knäcktes vårt nödroder av den kraftiga belastningen i den grova sjön. Vi arbetade frenetiskt med att konstruera ytterligare ett nytt roder med de bitarna som fanns kvar medans Lomor höll oss ut från kusten. Vid 01:00 var ett nytt nödroder på plats och vi kunde på nytt påbörja insegling genom passet. Det nya rodret blev tyvärr allt för kort och roderverkan var allt för dålig för att vi skulle kunna manövrera, vilket gjorde att vi krängde hårt fram och tillbaka under bogseringen. Följden blev att vi slog sönder en hel del saker fram i stäven såsom ankare, pulpet och infästningar.

Väl inne i atollen slets bogsertrossen av och vi blev på nytt drivande inne i atollen. Efter ytterligare 45 minuter hade vi en ny bogserlina på plats och kunde fortsätta de sista 10 milen in i atollen i låg fart. 06:00 var vi väl ankrade och båt och besättning var i trygghet.

JRCC Honolulu, Marshall Coast Guard och JRCC Göteborg har gemensamt gjort en fantastisk insats i sitt arbete för att hjälpa oss nödställda i en svår situation. Vi står i stor tacksamhetsskuld till alla professionella människor i aktuella organisationer och är lättade över att allt har gått väl trotts utmaningar med haveri i dåligt väder. Nu återstår en lång tid av arbete med reparationer för oss här på Marshall.

Allt väl// Lisa och Oskar