hilma sailing

Vi delade upp seglingen ner till El Nido på två dagar. Vi hade kunnat ta det på en dag, men vädret var fint och vi fick tillfälle att ankra långt in i fjorden vid Halsey Harbour. Vi ankom El Nido sent på eftermiddagen den 14 maj. Inseglingen var fin men väl inne i viken var det svårt att hitta en plats att släppa ankaret eftersom viken var full av bankas-båtar.

El Nido är känt som en av de finaste platserna i Filipinerna för snorkling, dykning och fina stränder. Den lilla byn var full av turister, restauranger, barer och små hotell. På morgnarna fylls bankasbåtar med turister för att spendera dagarna på öarna i skärgården utanför El Nido. På kvällarna fylls restaurangerna med återvändande turister. Det påminde oss mycket om Corron city där turister bor, men spenderar merparten av sin tid på bankasbåtarna eller på öarna. Vi såg fram emot att lämna byn för att ankra någon vecka i skärgården.

Efter bara två dagar i byn vara vi klara för avfärd mot en av öarna. Vi hamnade på en fin sandö där vi ankrade. Vi tog dingen runt ”hörnet” för att bada och snorkla. Dessvärre hade jag (Oskar) återigen skadat trumhinnan då vi fridök veckan innan i Corron. Jag höll huvudet ovan vattenytan, medans Lisa snorklade. På eftermiddagen var vi ensamma igen då alla turister åkte tillbaka med bankasbåtarna. Oturligt nog drog tunga regnmoln in och kvällen blev inte så trevlig som vi hade hoppats. Dagen efter lättade vi ankar på nytt för att gå vidare mot en ö cirka tio mil söder ut. När vi lyfte ankaret lät det annorlunda, men ankaret kom upp som det skulle ändå. Efter två timmar var vi framme vid Minilock Island. Vi ankrade djupt, närmare 30 meter. Jag (Oskar) körde ankarspelet och efter en stund började kättingen löpa fritt. Jag försökte bromsa spelet men det var helt omöjligt. Motorn på spelet löd inte alls. Till sist fick jag tag på en tamp som jag drog runt den rappande kättingen och med friktion fick jag bromsat ankarspelet. När jag tryckte på ”upp-knappen” på ankarspelet ljöd motorn, men kättingen rörde sig inte. Jag gick ner för att montera loss luckorna i förpiken och till min förvåning låg växellådan på hyllan nedanför. Eller rättare sagt det som var kvar av växellådan. Spelet var helt sönderrostat och alla delar låg huller om buller tillsammans med högar av ärgad aluminium.

Vårt ankare väger 25 kilo och kättingen är solid 10 mm och väger mycket. Tillsammans fick vi arbeta hårt med vinsch och tampar för att få upp ankaret igen. Det var ett riktigt besvär eftersom vi hade nästan 70 meter kätting ute. Det tog sin tid och som tur var hade vi fint och stilla väder. Efter någon timmes hårt slit var ankaret uppe och det enda vi kunde göra var att ta oss tillbaka till El Nido igen eftersom det var omöjligt att ankra på djupt vatten utan ankarspel. Vi hade tur och fick låna en av bankas-båtarnas boj. Vi kontaktade företaget ”Navinordic” på Orust samma dag och tack vare deras fantastiska service kunde de skicka ett nytt ankarspel åt oss till Malaysia dit vi skulle om några veckor. I Filippinerna är det helt omöjligt att köpa reservdelar till båtar och det är riktigt besvärligt att beställa in något också för den delen. Vi fick leva utan ankarspel en tid framöver. Tyvärr är det djupt nästan överallt i skärgården omkring El Nido och det är svårt att ankra djupare än tio meter om vi skall kunna lyfta ankaret för hand. Av samma anledning fick vi helt enkelt fortsätta vidare längs kusten för att ta oss mot Malaysia. Vi lämnade El Nido redan den 19 maj och på kvällen var vi framme vid Port Barton där vi ankrade på 3 meters djup långt in i den grunda viken. Nu skulle vi förbereda oss för vår vidare färd mot Malaysia vilket innebar att klarera ut ur landet, handla mat och tvätta kläder.