hilma sailing

Brunei är ett litet kungadöme på Borneos västkust. Vi hade hört mycket om djunglerna och de unika aporna som vi gärna ville se. När vi kom till Brunei fick vi veta att dagen efter skulle sultanen och drottningen öppna sitt palats för allmänheten. Det gör de bara en gång om året, så det ville vi ju verkligen se. Dagen efter gick vi upp tidigt för att klä oss i våra bästa kläder, vilket innebar skjorta och långbyxor. Det hör inte till vanligheterna med långbyxor och skjorta när man lever båtliv i tropikerna.

Vi tog oss till palatset och där möttes vi av en oändligt lång kö och människor överallt. Som tur var kom vi tidigt. Människor trängdes överallt och alla ville in till palatset. Efter en lång väntan fick vi komma in och blev körda i en trång buss upp till entrén. Där väntade ytterligare köer. Kvinnor och män för sig och efter att ha tagit oss in kom vi in till en matservering. Vi var ju inte hungriga, men eftersom kön ledde dit tog vi mot en artigt en talrik när det var vår tur. Nu var vi förväntansfulla på att de det enorma palatset, men den enda vägen ut från salen gick tillbaka ut ur palatset. Vi frågade vänligt en av vakterna vart vi skulle gå för att se palatset. Vi fick svaret att det var matserveringen och en ”present” som stod till bjuds, ingen tur i palatset. Det blev lite av en besvikelse för oss. Vi var ju inte där för mat och present, utan för att se palatset. Vi lämnade snart evenemanget för att ta oss tillbaka till båtklubben. När vi skulle gå kom en vakt efter oss och sa att vi hade missat presenten. Vi blev lite ställda och sa att vi var lika glada utan present. Vakten tappade helt hakan och kunde inte förstå oss alls. Det var ju därför alla hade kommit just denna dag. Nu stod hon framför två västerlänningar som inte brydde sig om presenten. Vi tänkte ju att någon annan kanske hade mer glädje av den presenten än vi, inte att det skulle tolkas som en förolämpning.

Vi fick senare veta att detta är den största händelsen i Brunei varje år och medborgarna kommer långväga för att ta emot presenten av kungen och få äta den utsökta maten i palatset. Det blev lite av en kulturkrock från vår sida eftersom vi inte kunde förstå vad detta betydde för lokalinvånarna. Vi ville ju bara se på palatset. Vi tror dock att både vakten och kungen förstod missförståndet och vi var ju ändå glada för turen.

Dagen efter tog vi oss tillbaka till byn för att hitta en båt som kunde ta oss upp i floden och in i djungeln för att vi skulle få se de unika aporna. Vi träffade snart en man som visade oss vägen och hoppade ner i en båt. En livlig diskussion tog fart mellan båtägaren och mannen och därefter meddelades det att vi skulle åka. I ville gärna veta priset i förhand varpå vi fick två olika priser av männen. Det visade sig att båda ville ha betalt. Efter en stunds förvirring kom det fram att båtföraren skulle ha sin betalning och den andra mannen skulle följa med och även han skulle ha betalt. Det lät lite knepigt, men vi gav oss efter en stund och betalde de båda, trotts att vi bara ville köpa båtturen. Vi träffade senare andra personer som hade råkat ut för samma sak och går man inte direkt till båtbryggan och gör upp med båtföraren åker man på dubbel kostnad.

Vi fick en fin tur på floden och såg både de unika näsaporna och krokodiler. Det var väldigt häftigt och dessutom fick vi se de enorma palatset från håll. På slutet av turen togs vi med på en tur bland stadsdelarna som är byggda på stolpar i floden, både nya moderna och även de mer slitna områdena.

Floden är enormt skitig och det flyter sopor överallt. Det är en tragisk syn och det gör ont i hjärtat när man vet att alla sopor åker rakt ut i havet.

Under vår vistelse i Brunei spenderade vi kvällarna i klubbhuset/restaurangen i Royal Brunei Yacht Club, vilket förövrigt är en av de trevligaste båtklubbarna vi har varit på. Vi betalde en liten summa för att ankra i floden och då ingick det duschar, toaletter, fri tillgång till klubbhus och pol med, mera. Klubben ligger lite utanför stadens centrum, men miljön var trevlig. Varje kväll hade vi pratat med ägaren till restaurangen och sista kvällen ville hon bjuda oss på middag. Dessutom kom hon med en överraskning åt oss. Hon hade tagit sig till palatset och tagit emot två presenter av kungen, en åt sig själv och en åt oss. Det var en fantastisk gest av henne och därmed fick vi alltså en present trotts allt. Nu hade vi lärt oss värdet av presenten och vi uppskattade verkligen den fina gåvan av restaurangägaren. Vi kom att visa lite bilder från Sverige som vi hade på telefonen och hon blev häpen över hur rent det såg ut. Hon frågade hur vi kunde hålla havet så rent. Vi svarade såklart att vi inte slänger våra sopor i havet och då blir det ju rent. Kontrasten blev stor när vi jämförde bilderna från floden vi hade tagit samma dag. Hon såg lite frågande ut men höll med om att det var ganska smart tänkt att inte slänga sopor i havet. Reflektionen blev nog lika från båda håll, att det är dåligt att sprida sopor omkring sig, men på grund av okunskap fortsätter människor att göra så. Vi som är duktiga på miljöfrågor i Skandinavien kanske borde lägga resurser på att hjälpa andra människor runt om i världen, istället för att försöka genomföra ytterligare små och kostsamma förändringar i vårt samhälle. Det skulle nog ge enorm vinning för alla i hela världen. Vi har ju kommit så långt redan, medan andra människor sprider sopor omkring sig så som vi gjorde för 100 år sedan. Då var vi ju dessutom en liten befolkning i Sverige och plasten var inte uppfunnen.

Innan vi lämnade Brunei fick vi äntligen tillfälle att montera det nya ankarspelet. Företaget Navinordic på Orust hade varit otroligt hjälpsamma och skickat ett ankarspel till andra sidan jorden. De har verkligen fantastisk service och är hjälpsamma och kunniga. Det tog bara några timmar att montera det nya spelet, även fast det var ett slitsamt arbete då det var extremt varmt. Svetten rann om kroppen när jag (Oskar) låg fram i förpiken och bultade fast spelet. Det fugerade som en klocka direkt och dagen efter kunde vi lyfta ankaret som vanligt. Det var en riktig lättnad.

Så hur är då Brunei som land? Vi hade inte så mycket kunskap om Brunei innan vi kom, annat än att vår svenska kung hade besökte landet några år tidigare och fått mycket kritik för att han lovordade det lilla kungadömet (eller sultanatet som det egentligen är) medan andra menar att människor lever i förtryck. Brunei är som sagt ett sultanat och sultanen är en envåldshärskare med total makt. Människor lever utan att kunna uttrycka sina åsikter fritt och det råder således inte demokrati i landet. Som besökare är ju det ju intressant att veta hur det egentligen är, men det är nog inte lätt att förstå även fast man skulle stanna länge i landet. Vi upplevde dock att Brunei är ett välskött land. Människor lever generellt i en mycket högre standard än i grannländerna. Kriminaliteten är låg och infrastrukturen är bra. De flesta hus verkar vara av god standard och många vi träffar har rest både i USA och Europa. Vi kände oss trygga vart vi än gick och alla vi mötte var fantastiskt vänliga. Vi kan nog förstå vår svenska kungs uppfattning om att Brunei är ett trevligt land, men samtidigt kan vi förstå kritiken i det uttalandet med tanke på att människor lever utan en fungerande demokrati. Den som besöker landet kan säkert bilda sin egen uppfattning i frågan och som svensk uppskattar man nog ändå att leva i en demokrati även fast levnadsstandarden skulle vara högre än grannländerna.

Efter fyra dagar Brunei var vi redo att ta oss vidare söder ut. Nu väntar en längre etapp mot Singapore.

Labuan är en liten ö som ligger väster om Borneo och tillhör Malaysia. Ön har kanske inte så mycket att erbjuda, men eftersom vi hade beställt reservdelar till marinan var vi tvungna att stanna. Marinan är i dåligt skick, men väldigt billig så det var ett bra alternativ för oss att komma dit för att ta emot våra leveranser. Vårt ankarspel hade havererat i Filippinerna och ett av våra vant var trasigt vilket gjorde att vi inte kunde segla med annat än väldigt liten segelyta. Dessutom väntade vi på vår nya släpgenerator från Watt & Sea. Vår gamla släpgenerator sjönk till havets botten ca 6 månader tidigare när vi försökte bygga om den till nödroder i samband med roderhaveriet. Watt & Sea hade uppskattat att vi visade deras släpgenerator i våra filmer då och då, och de erbjöd oss att köpa en ny generator till ett förmånligt pris vilket vi var tacksamma över.

Dessvärre hade våra leveranser inte kommit fram när vi anlände trotts att fraktföretagen DHL och UPS hade lovat att leverans skulle komma inom 7-10 dagar. Det visade sig att det skulle ta en månad innan grejerna dök upp. Som tur var hade vi beställt i väldigt god tid så väntan i marinan för vår del begränsades till 10 dagar. Det var en tråkig väntan eftersom det inte fanns så mycket att göra på ön. Dessutom var det helgdagar nästan varje dag och det mesta var stängt. Det sägs att Malaysia har flest allmänna helgdagar i världen, och det kan vi verkligen tro på efter vår vistelse på Labuan och andra platser i Malaysia.

Det var olidligt varmt om både dagar och nätter. Dessutom kom åska, blixt och regn varje kväll som på beställning, så alla luckor fick hållas stängda. Vi hade aldrig tidigare upplevt så varmt klimat och det var omöjligt att sova om nätterna. Vi fick rådet av våra båtgrannar, Hannes och Sarah, att köpa en ordentlig fläkt. Eftersom vi låg i marina hade vi tillgång till ström och redan dagen efter gick vi till närmsta butik och köpte den största fläkten de hade. Det blev betydligt bekvämare att sova om natten när vi fick en bris på 10 m/s i hytten.

Efter nio dagars väntande kom äntligen leveranserna fram. Alla leveranser kom samtidigt så vi gissar att helgdagarna gjorde att det tog ovanligt lång tid. Redan samma dag monterade vi de nya vanten. Dessvärre var det inte helt enkelt eftersom leverantören hade bytt terminaler till en ny storlek som inte passade våra gamla fästen. Det blev mer jobb än planerat innan de var på plats. De andra grejerna fick vänta några dagar till med montering tills vi kom fram till Brunei. Nu var vi ivriga att lämna Labuan och komma vidare. Vi lämnade den varma marina på morgonen den 4:e juni för att ta oss till det lilla landet Brunei på Borneo. Avståndet var bara ca 20 mil, så resan var avklarad på några timmar. När vi kom in i älven möttes vi av en stark ström. Eftersom ankarspelet fortfarande inte var monterat ankrade vi för hand. Det höll på att gå riktigt illa eftersom när ankaret högg i leran rappade kättingen ut i full fart innan jag (Oskar) han få på avlastaren. Lisa fick skicka på ordentligt med gas på maskin för att jag skulle kunna få stopp på den rappande kättingen och få på en avlastare. På kvällen var vi ankrade utanför Royal Brunei Yacht Club. Nu väntar besök på slottet och en tur i djungeln för att titta på de unika näsaporna.

Runt om i världen finns det ett antal platser som är kända och fruktade för pirater. Filippinerna har några områden där pirater härjar, däribland Palawans södra delar, Sulusjön, och vattnen omkring Davao. Det har under senare år förbättrats, men det är fortfarande ett problem. Under de senaste månaderna hade vi läst på om problemet och hur vi skulle hantera det. Ett alternativ var att undvika Filippinerna helt och hållet, men det vore trist. Dessutom var ju problemet centrerat till några områden. Vi kunde dock inte undvika Palawans södra kust eftersom vi skulle söderut. Vi kunde ha gått en stor kurva ut i sydkinesiska havet, men där finns det liknande problem och dessutom väpnade konflikter mellan olika länder som hävdar rätt till de olika öarna och havet. Det såg vi inte som ett alternativ. Vår strategi blev i stället att gå långt ut från kusten, slå av vår AIS och lanternor förutom vår motorlanterna. Fiskebåtarna i området har en vit lanterna och eftersom motorlanternan inte sitter i toppen av masten, utan en bit ner kan vi lätt förväxlas med en fiskebåt på håll.

Vi lämnade Port Barton den 23:e maj och gick rakt ut i havet. Vi höll oss långt ifrån land och när natten kom slog vi av allt ljus förutom motorlanternan. Vädret var stilla och vi gick för maskin. Under senare delen av natten blev vädret sämre, regn åska och blixtar. Vi hade en del trafik i form av större fartyg och mindre bankasbåtar som var ute och fiskade. Eftersom allt ljus och AIS var avslaget fick vi hålla skarp utkik under hela natten. De kommande dagarna skulle vi få liknande väder, ibland stilla och vackert, för att senare under natten få åska och blixt. Det märktes att vi närmade oss världens centrum för åskoväder. Den sista natten navigerade vi mellan de stora oljeplattformarna utanför Malaysias kust och hela natten var jobbig då blixtarna haglade ner omkring oss ute på havet. Men när morgonen kom klarnade vädret upp och vi fick en fin insegling till ön Labuan utanför Borneos kust. Vi kom in i den lilla marinan på eftermiddagen den 26:e maj efter tre dygns segling. Marinan var fallfärdig, men vi hade ju beställt reservdelar dit, så vi hade inget alternativ än att stanna. Platsen vi blev anvisade till kunde vi inte komma in på eftersom det var för grunt. Vi fick senare en ny platts anvisad till oss, men där fanns inga pollare att knyta fast i. Vi fick improvisera och knyta runt hela bryggan. Efter mycket besvär satt vi fast och bara några timmar senare började åskan mullra på nytt som om den var tidsinställd.

Seglingen i piratvattnen gick problemfritt och den oron vi tidigare hade känt för problemet var bortblåst så snart vi närmade oss Borneo. Nu väntar en tid av reparationer innan vi fortsätter söderut mot Brunei, Borneo och Singapore.

Vi ankom Port Barton på eftermiddagen den 19:e maj. Vi ankrade grunt och släppte i ankaret för hand eftersom ankarspelet var trasigt. Det är ett tungt jobb, men som tur var hade vi lugnt och fint väder vilket gör det lättare. Anledningen att vi gick till Port Barton var att klarera ut ur landet. Det gick dessvärre inte att göra just i Port Barton, myndighetskontoren låg på andra sidan ön i staden Puerto Princesa. Det var den enda platsen att klarera ut, och eftersom vi skulle gå på Palawans västra sida hade vi inget annat alternativ än att ta oss dit landvägen. Det skulle ta oss omkring tre timmar att ta oss till Puerto Princesa, men chauffören som körde den dagliga bil/buss turen hade antagligen kört rally professionellt för det gick undan, lite väl otäckt snabbt. Han körde full gas konstant, även på de mindre grusvägarna. Han visade sig även att vara mästare i att köra om på insidan på vägrenen i full fart. Efter 2,5 timmar av konstant livrädsla kom vi fram till staden för att klarera ut. Dessvärre var tullmyndigheten tvungen att ha väldigt många kopior på alla papper, och de vägrade att kopiera med sin egen maskin. Vi hänvisades därför till en kopieringsfirma tvärs över gatan som vi misstänkte ägdes av tulltjänstemannen bror. Där kopierade vi alla papper myndigheten hade krävt oss på, till ett exceptionellt högt pris. Efter någon timme eller två var vi klara och fria att lämna landet. Vi passade på att se lite mer av staden till fots innan vi tog rallybilen tillbaka till Port Barton med kvällens sista tur.

Port Barton var för övrigt en väldigt trevlig liten by. Alla hälsade glatt på oss och på kvällarna åt vi middag på en av restaurangerna på stranden som ägdes av en social lokal tjej. Byn är populär för backpackers och atmosfären var trevlig. Efter ett par dagar i byn hade vi uträttat ytterligare en del praktiskt så som att tvätta med mera. Den 23:e maj lättade vi ankar för att segla vidare genom Filippinernas ökända piratvatten och vidare till Malaysia.