Dagarna på Toau vara allt annat än stressiga. Vi låg ankrade helt ensamma i vår vik. Om dagarna snorklade vi, åkte dinge-turer, plockade kokosnötter eller promenerade på Motu-ön (ö som bildats på korallrev). Det fanns mycket haj i vattnet och om nätterna var de som galna när man lyste med en lampa ner i vattnet. Vi kunder räkna till minst 10 st hajar när vi höll ner lampan en kväll. Revhajar är tämligen ofarliga för människor så det hindrade oss inte från att snorkla om dagarna.

Efter ett par dagar i atollen flyttade vi oss till atollens västsida, på utsidan. Där fanns en ”vik” in i revet där man kunde ankra. Där fanns även en civilisation i form av två hushåll som var fast boende på Tuao. När vi väl kom fram visade det sig att det för tillfället endast var ett

hushåll som var bebott, så totalt fanns det alltså två personer som var fast boende på Tuao. Närmsta civilisation var Fakarava-atollen 40 sjömil bort, ungefär som avståndet från Lysekil till Skagen i Danmark. Det är alltså inte alldeles enkelt att åka och handla för de bofasta.

När vi ankom möttes vi på den lilla bryggan och tillfrågade om vi hade något att byta bort. Kaffe, matlagningsolja, verktyg och annat var hårdvaluta. I utbyte kunde man få lunch eller middag, kokosnötter eller fria nätter på familjens mooring-bojar. Vi bytte in en del kaffe och olja och fick ligga fritt på mooringen. Det mest fascinerande var att på ön fanns en telefonkiosk. Det är omöjligt att ta sig till ön som turist om man inte har egen båt, och på ön finns endast två personer fast boende. Trotts den begränsade marknaden för telefoni har alltså telefonbolaget byggt en telefonkiosk en bit upp från stranden, mellan kokospalmerna.

Efter ett par dagar i viken lämnade vi på eftermiddagen den 29:e juli. Vi ville vara framme på Tahiti innan den 2:e augusti då Lisa fyllde år. Vi lämnade på kvällen innan solnedgången och fick två lugna dagars segling ner till Tahiti i svag vind och låg fart.