Palmerston ligger mellan Rarotonga och Niue, lite utkastad i havet för sig självt. Ön var länge obebodd, men år 1863 flyttade William Masters till ön tillsammans med sina 3 fruar och 24 barn. Idag bor 38 människor på atollen, och nästan alla härstammar i rakt nedstigande led till William Masters. Alla på ön heter således Masters i efternamn.

Vi ankom ön sent på kvällen den 1:e oktober och hade mycket problem med ankringen i den starka vinden. När vi vaknade nästa dag far vinden fortsatt stark och vi besköt oss för att stanna ombord. Runt lunch kom Eddie och några andra bybor ut med båt till oss. Eddie lever bland annat på att hjälpa seglare som kommer till ön. Bland annat erbjuder han ett par mooring-bojar samt transport mellan ankarviken och land. Det är inte möjligt att ta sig iland med egen dinge eftersom strömmen i passet är för stark. De andra som var med ombord på Eddies båt denna dag ingår i ”örådet” och har således mandat att utföra myndighetsbeslut enligt Cook öarnas lagar. De tittade på våra papper och välkomnade oss till ön. Eddie skulle bli vår ”värd” under vår vistelse och det var han vi skulle vända oss till när vi ville komma i land osv. De har ett system på Palmerston där seglare som ankommer ön kopplas till en värdfamilj. Det finns två eller möjligen tre familjer som fungerar som värdfamiljer och det är ett sätt för familjerna att tjäna lite extra pengar vid sidan av fisket som är deras huvudsakliga inkomstkälla. Modellen bygger inte på några fasta priser, utan var och en betalar det de tycker det är värt. Man kan betala med pengar för deras hjälp, men ännu mer tacksamt är saker såsom rep, verktyg, mat, tobak osv. Vi betalade med några extra verktyg, lite kontanter och ett par skor.

Dagen efter ropade vi på Eddie via vår VHF och efter 30 minuter såg vi båten studsa ut från revet i den starka strömmen. Lisa var inte kry denna dag och hon valde att stanna kvar ombord. Jag och Einar åkte med Eddie till land, tillsammans med besättningen från två andra båtar som låg ankrade strax söder om oss. Vinden var fortfarande stark denna dag även fast den var något avtagande. Vi gick iland på stranden och Eddie visade oss hem till sig. Han bjöd in oss på lunch och sa att vi skulle vara tillbaka två timmar senare. Det tackade vi självklart ja till, men först ville vi se oss om på ön. Vi gick några hundra meter när vi gick förbi en byggnad där de höll öråd. Vi ville inte störa så vi smög lite förbi. När vi precis hade passerat hoppade en man ut och stannade oss. Vi bad om ursäkt om vi hade stört. Han skrattade till och sa att vi inte störde och att nu skulle vi gå hem till honom och fika. Jaha sa vi och följde med. Mannen presenterade sig, ”I’m Bill, Bill Clinton”. Bill var en äldre man klädd i militärbyxor, gul t-shirt, militärkeps, allehanda halsband inklusive ett med malteserkors. Vi promenerade bara hundra meter innan vi var framme. Kaffet hälldes upp medan han berättade den mest märkliga historien efter den andra. Bland annat arbetade han enligt egen utsago med att bekämpa IS i stilla havet. Han hade fullt av intressanta porträtt hängandes på väggarna och han berättade den ena skrönan efter den andra vart allt kom ifrån. Även fast alla Bills historier kanske inte stämde var han en otroligt underhållande karaktär som vi sent kommer att glömma. Vi hade tänkt att se oss om på ön innan lunch, men vi hann inte med så mycket annat än att umgås med Bill den där dagen. När vi skulle gå tillbaka för att äta lunch blev han besviken för han hade ju tänkt att vi skulle stanna och äta glass hos honom. Han hade nämligen frysbox och det var han väldigt stolt över.

När vi kom tillbaka till Eddie blev det lunch för oss, några andra seglare samt hans familj. Eddie arbetade även som öns polis och hade således en ytterligare inkomstkälla som myndighetsperson vid sidan av fisket och inkomst på seglare. Köket där de lagade maten låg vid sidan av huset och var täkt i hönsnät. Jag trodde först att de lagade maten i hönshuset, men det visade sig att det tyckte att det var enklare att sätta hönsnät runt köket och låta hönorna gå fria, än tvärt om. Det kan ju finnas en vinst i det kanske.

Dagen efter tog vi oss i land igen och denna gång var även Lisa med. Vi gick runt hela ön på 20 minuter så ön var ganska liten. Atollen i sin helhet är såklart betydligt större, men motu ön där människorna bodde var tämligen begränsad. Vi gick förbi skolan, men endast en elev var flitig nog att var där just den dagen. I övrigt har de bra skolgång med en lärare som hade flugits in från Australien och som hade bott på ön närmare ett år. Vi gick även förbi den nya solkraftsparken som är byggd på ön. Anläggningen innehåller många stora solpaneler och försörjer numera ön med elektricitet sedan några år tillbaka. Det är även hemligheten till att Bill och alla andra öbor numera kan ha frysboxar hemma. 2-4 gånger om året kommer ett lastfartyg och då fyller öborna upp sina frysar till maxgräns med förnödenheter så att de skall kunna klara sig ytterligare ett halvår. Samtidigt tömmer de frysarna på fisk som de skeppar iväg till Rarotonga.

Även denna dag blev det lunch, men denna gång hos en granne till Eddie. Det blev födelsedagskalas för en av seglarna i viken och chokladkaka till efterrätt. Vi hann även med ett besök hos Bill innan det var dags att ta oss tillbaka Vi skulle lämna ön samma kväll och innan vi gav oss av fick vi färsk fisk med oss från Eddie som färdkost på vår segling västerut mot Niue.

Palmerston är en fantastisk plats! Det är en helt unik ö, bortkopplad från den civiliserade världen, men ändå civiliserad. De har skola, el, frysboxar och TV. Samtidigt lever de enkelt på andra sätt genom att fiska i atollen och plocka kokosnötter för sitt behov av mat. Människorna på ön är fantastiskt välkomnande och vänliga. De har allt de behöver, men lever på en väldigt begränsad yta. Denna plats kommer att finnas kvar i våra minnen för alltid och vi önskar att vi kan komma tillbaka hit en vacker dag.

Vi avseglade Palmerston innan skymning klockan 17:30 den 4:e oktober. Vi fick ett fint avsked av Eddie per VHF där han önskade oss en fin segling väster ut.