Vi lämnade Mindelo sent på söndagen den 3:e december kl 16:00 med fyra man stark besättning, Oskar och lisa samt vännerna Björn och Molly. Vi hade en del att ordna med och tiden gick fort. Det kändes dock skönt att knyta loss och vara på väg. Våra vänner på den norska båten Windy Lady lämnade 10 minuter före oss och efter en timme seglade vi ikapp dem i den starka vinden. Det blåste rejält och vi hade god fart trots att vi inte hade mycket segel uppe. Vågorna var ganska höga och snabba och det blev väl gungigt de första två dygnen.

När vi lämnade hamn hade vi inget vatten kvar ombord eftersom vi inte kan blanda vatten som är klorerat med vårt eget avsaltade havsvatten i samma tank. Vi startade därför med att köra avsaltningsanläggningen för att fylla upp tanken. Efter några timmar gick en av högtrycksslangarna av och det sprutade en fontän av saltvatten nere i båten. Vi var nära att ta beslutet att vända om för att gå tillbaka till Mindelo, men efter en stunds mekande fick vi tätat läckan och vi kunde köra maskinen igen.

Efter bara 10 timmar tappade vi bort Windy Lady och vi såg dem inte igen under överfarten. Innan avfärd kom vi överens om att försöka hålla samma kurs, men havet är så stort och man tappar snabbt bort varandra. Den första dagen hade vi kontakt via VHF, men sedan blev avståndet för stort och vi kunde bara hålla kontakt via sms på satellittelefonen.

Efter två dygn avtog vinden och vi fick starta maskin. Vi mötte ett fartyg som vi tog kontakt med via VHF. Vi fick en varning om ett lågtryck som skulle komma in från nord varpå vi lade om kursen rejält mot sydväst. Senare mötte vi även ett annat fartyg och fick en mer detaljerad väderprognos vilket var till stor nytta för oss. Efter ett och ett halvt dygn ökade vinden igen och vi kunde slå av maskin. Det var en skön känsla. Det är frustrerande att behöva gå för maskin på ett stort hav, dels för att tillgången till diesel är begränsad, men även för att det skapar massa värme och oväsen ombord och det blir som regel rätt gungigt eftersom vågorna finns kvar länge efter vinden har avtagit.

Efter några dagar ute på havet havererade vår kyl. Det var fläkten till konvektorn som hade lagt av. Efter ett par timmars demontering och försök till reparation av fläkten insåg jag att den inte gick att laga utan reservdelar. Vi fick lösa problemet temporärt genom att ta en datorfläkt och montera bakom konvektorn. Fläkten gick konstant men löste problemet och kylen fungerade hela vägen fram till Västindien.

Kommande dagar bestod i mycket väderändringar och många olika segelsättningar. Ena stunden seglade vi wing on wing (två försegel) andra stunder med revat storsegel och genua, eller bara genua. Vinden ökade och minskade mycket, vindriktningen ändrades ofta och det var sällan ett segelsätt fungerade mer än 12 timmar innan vi behövde skifta igen. Vi hade lite otur och de stabila passadvindarna ville inte ge sig till känna. Dessutom började vi få mer och mer turbulenta vindar på nätterna vilket gjorde att det var svårt att få rutin på sömnen. På atlanten förekommer ofta squalls vilket är en form av tropiskt lokalt regnoväder. Efter någon vecka fick vi vår första squall och den kom med besked med starka vindar till en början, enormt mycket regn, för att efter 15 minuter senare vara helt vindstilla. Regnet brukar dock bestå någon timme. Eftersom det är väldigt varmt om dagarna brukar luckor och ventiler stå öppna. Det är lätt att man missar att stänga luckor när regnen kommer, vilket resulterar i mycket vatten ombord i salongen. Nästan varje natt mott slutet var det en eller flera squells som drog förbi och det blir snart rätt tröttsamt. Framförallt när de kommer om nätterna för det är inte alltid man hinner se dem i tid även fast vi har radar ombord.

Under överfarten försökte vi ladda ner GRIB-filer (väderdata) via vår satellittelefon. Iridium kan om möjligt vara det sämsta vi har stött på. Det tog oss mer än 30 minuter att ladda ner en fil som var 0,5 megabyte. Eftersom det tog så lång tid fick vi nöja oss utan väderdata resten av etappen och i framtiden kommer vi se över andra alternativ att få väderdata eftersom Iridium är både opålitligt och väldigt dyrt.

Under dagarna badade vi, läste böcker, spelade spel och fiskade. Dagarna går rätt snabbt även fast man inte gör så mycket annat än att sitta och glo på en horisont. Vi fick vår första och enda dorado på kroken efter en vecka. Det var en stor fisk på 5-6 kilo som räckte till två middagar för fyra personer. Mitt på atlanten fick vi även ett nytt problem med avsaltningsanläggningen. En av de två pumparna gick sönder vilket gjorde att produktionen minskade till en fjärdedel. Det var egentligen inget problem eftersom vi fick avsaltat vatten ändå även fast det tog väldigt lång tid, men det skapar lätt en oro när något så livsviktigt går sönder. Vi har dessutom 150 liter nödvatten ombord så det fanns egentligen ingen större anledning till oro.

Två dygn innan vi nådde vårt mål fick vi ett riktigt otursdygn. Vi hade konstant squalls under hela dagen och natten. Det regnade om vart annat och allt var blött. Vinden ökande och minskade och det blev många revningar den dagen. Eftersom kylen drog så mycket ström var vi tvungna att köra maskin till och från för att få ström. Under otursdygnet stannade maskin och ville inte starta. Jag misstänkte vatten i tanken men det kom att visa sig att det var bakterier som hade gjort hela tanken till en enda sörja. Vi bytte över till andra tanken och fick igång maskin igen. På senare delen av natten fick vi en mindre brand i en elcentral. Lisa såg en ljusbåge från styrbords akterhytt där Oskar sov. På några sekunder fylldes hytten med rök och Lisa sprang ner och väckte Oskar. Vi kunde snabbt konstatera att det var ett elfel på grund av ljusbågen. Oskar slog all huvudström och Lisa gick upp och handstyrde med en helt nedsläckt båt. Det var en märklig känsla att vara ute på ett stort hav helt nedsläckt utan någon form av elektronik påslagen. Efter en stunds felsökande kunde felet identifieras och snart kunde vi slå igång strömmen ombord efter att elen hade kopplats ifrån panelen. Röken hängde dock kvar länge och vi fick byta hytt den natten för att kunna sova. Dagen därpå vädrade vi ut båten och vi kunde få tillbaka vår hytt igen. Det var en rätt otäck händelse och vi är glada över att det inte blev mer allvarligt.

Efter 14 dygn siktade vi Barbados, och ytterligare något dygn senare var vi framme vid St:Vincent efter 14 dygn och 23 timmars segling. Det var snabbare än beräknat och skönt att vara framme. Kommande dagar kommer vi ägna åt reparationer och åt att städa båten innan vi beger oss söder ut mot grenadinerna för att fira jul. Idag kom vår vän Mikael Köhler också, så julen firas tillsammans med Björn, Molly och Mikael. Det skall bli riktigt roligt!