Efter vår allt för komplicerade utklarering från Pohnpei kom vi äntligen iväg en dag försenade. Vi hade ingen tid att passa så det saknade betydelse. Vi hann inte komma mer än några mil från Pohnpei innan första squall-regnet byggde upp sig bakom oss. Vinden tilltog från 10 m/s till över 20 m/s på bara någon minut. Vi revade snabbt och regnet öste snart ner över oss. Under kommande tre dygn drog oräkneliga squalls över oss och vinden var konstant hård. Vi gick hårt revat och allt var genomblött ombord. Vågorna var höga och vår värld rullade hårt. De tre dygnen tog hårt på både humör och krafter och vi ifrågasatte nog vårt liv till sjöss många gånger under de dagarna. Det värsta var nätterna. Vanligtvis kan vi slumra lite till och från under nattvakterna i sittbrunn för att fylla på sömnkontot, men det är helt omöjligt att sova ute i spöregn. Det är även svårt att slumra nere i båten eftersom man riskerar att inte hålla tillräckligt bra uppsikt ute. Vi har teknik ombord för att hålla uppsikt ombord när sikten är dålig, såsom radar och AIS. Men radarn har svårt att upptäcka båtar i regnoväder och allt för få båtar har AIS i de här vattnen. Det fick bli till att hålla sig vaken under vakterna.

Efter tre dygn lugnade sig vädret något och vinden mojnade. Vi hade ofta haft över 20 m/s under de föregående dygnen, men nu stabiliserade sig vinden och avtog ner mot 5 m/s. När vinden inte tryckte i seglen längre började vi istället rulla ordentligt i de höga vågorna. En natt kom Lisa och väckte mig mitt i frivakten. Hon hade länge observerat ett mindre fartyg som ”förföljde” oss och var ganska närgånget. Hon hade vid flera tillfället anropat båten vi VHF men hade inte fått något svar. Båten saknade lanternor och AIS men syntes tydligt på både radar och för ögat när de kom nära. De lös med lampor mot oss och det var en rätt obehaglig situation med anledning av alla historier om kriminella organisationer på Chuuk-atollen, som vi nu var ganska nära. Jag ropade dem ånyo per VHF utan att få svar. Därefter tog vi fram strålkastare och lös tillbaka mot dem. Vi viste inte om det skulle provocera eller inte, men vi var trötta på att vara förföljde på öppet hav. Efter en stund gav de upp och försvann ut i natten. Vi funderade mycket på vad det var för slags båt och vad de hade i gärningen. Vi kom fram till att det troligen var någon smuggelbåt som försökte möta upp en mindre båt i natten och som de förväxlade med oss. Fiskare i området har sällan AIS, men de större båtarna har alltid lanternor och svarar på VHF-anrop.

Under kommande dagar fick vi sol och squalls-regn växelvis. Framförallt var det drygt med regn under nätterna, men det var skönt när vi fick uppehåll emellanåt. Efter sju dygn siktade vi den lilla atollen Woleai ca 900 mil väster om Pohnpei. Vi hade bestämt oss för att stanna någonstans i västra delen av FSM, eftersom de öarna sägs vara trevliga och välkomnande. Valet föll på den lilla atollön Woleai och det var nog ett bra val. Inseglingen gick fint och sjökorten stämde för en gångs skull ganska bra. Sjökorten brukar annars stämma ganska dåligt i stillahavet, framförallt i de västra delarna. Vi kom in i viken utanför huvudön Furarappu och släppte ankare på 10 meters djup. Vi var helt slutkörda efter den senaste turen och beslöt oss för att vila upp oss till dagen efter innan vi tog oss i land.