Vi ankom Woleai på eftermiddagen den 23 mars 2019. Vi var helt slutkörda och stannade därför ombord under eftermiddagen. Det är alltid en

hel del att ta hand om när man kommer fram i form av uppstädning och annat. Dagen efter tog vi dingen in till land och blev mötta av Thomas på stranden. Thomas var en av de äldre på ön och han berättade om öns regler och vad vi behövde förhålla oss till. Det var egentligen inte så mycket annat än att vi skulle ge hövdingen en present samt att motu-öns västra del var ”helig” så dit fick vi inte gå. I övrigt var vi mer än välkomna till ön och Thomas berättade att han gärna ville ha oss på besök i sin ”cirkle” vid skymningen. Vi förstod inte riktigt vad det var, men vi tackade gladeligen ja till erbjudandet. Vi träffade två av de tre hövdingarna och lämnade några gåvor i form av block och pennor till skolan samt 10 dollar till hövdingen personligen, vilket han menade var kutym.

Från den första stunden på ön insåg vi att vi hade kommit till en väldigt speciell plats. Alla levde väldigt traditionellt på ön och den huvudsakliga klädseln bestod i ett skynke över höften, vilket gällde både kvinnor och män. Alla kvinnor gick barbröstade och det var ovanligt att man såg andra klädesplagg än just de karakteristiska tygskynkena i olika färger. Vidare var alla vi träffade väldigt vänliga och vem vi än träffade ville de ge oss gåvor i form av frukt och kokosnötter. Det var omöjligt att lämna stranden med dingen utan att någon kom förbi och ville ge oss något.

På kvällen mötte vi upp Thomas på stranden vid utsatt tid för att delta i vad han kallade ”circle”. Vi möttes av några flickor som kom med handgjorda blomsterkransar åt oss. Thomas berättade att om man får en krans så betyder det att man är välkommen. Ju fler man får ju mer vördad är man som person av den som ger en krans. Det visade sig att circle innebär att männen träffas på kvällen för att prata om dagens arbeten, samt att planera för morgondagens sysslor. Männen ägnar sig i huvudsak åt fiske och att reparera och underhålla hyddor och båtar. Kvinnorna har egna circles och de planerar även sina sysslor i form av att laga mat, tvätta, hålla ordning på barn och familjen och mycket annat. Vi som var besökare på ön deltog i männens circle. Även Lisa fick vara med även fast hon var kvinna. I övrigt är inga kvinnor välkomna i närheten av männens samlingsplatser.

Vid sammankomsten dricks det en hel del ”faluba”, vilket är en alkoholhaltig dryck som framställs från palmträden. Det är en enkel process där man skär ett snitt i barken högt uppe i trädet. Palmens sav droppar ner i en behållare som jäser under tiden. På ett dygn har man några liter som håller ca 4 % alkohol. Väntar man ytterligare någon dag blir det starkare och på tredje dagen håller drycken upp mot 15 % alkohol. Vi nybörjare bjöds på den färskare versionen, medan de mer härdade drack tredagars versionen. Traditionen säger att man delar en kopp som vandrar runt i cirkeln, men vi fick egna koppar. Numera har de antagligen gott om koppar eftersom det driver iland mycket plast på öarna och förvånande nog går det att använda toppen av en deo-flaska som kopp, eller något annat plastskräp som driver iland. Allt eftersom kvällen gick blev männen allt mer onyktra och när ett regn kom in blev vi inbjudna i manshuset strax intill. Det är en ganska stor sak eftersom vi aldrig tidigare hört om en kvinna som har blivit inbjuden tidigare. Lisa kan kanske vara den första kvinnan någonsin att besöka det manshuset. Ju senare kvällen blev ju fler blomsterkransar fick vi. De andra männen i gruppen gav oss sina kransar och det kändes fint med tanke på att Thomas hade sagt att ”ju fler kransar man få, ju mer välkommen är man”.

Dagen efter fick vi en guidad tur på ön av en av männen från manshuset. Han visade oss runt i byn och vi hejade på alla nyfikna bybor i vanlig ordning. De är ovana vid besök eftersom de enda som kan ta sig dit är seglare, och det kommer bara en eller möjligen två segelbåtar om året till atollen. På vår rundtur fick vi även se en del kraschade flygplan, stridsvagnar och kanoner från andra världskriget. I vanlig ordning får man nog säga vid det här laget, efter att vi har besökt många atoller i västra stilla havet. Det är inget nytt för oss längre, men man slutar aldrig att förvånas att japanerna hade lyckats att sprida ut sig så mycket under världskriget ändå.

På kvällen möttes vi vid manshuset för att delta i circle igen. Thomas hade frågat oss kvällen innan om vi hade böcker ombord som han kunde få. Vi hade med oss några böcker som vi gav honom. Han blev väldigt glad för de fina böckerna sa han när han tog emot dem. Sen satte han sig ner, öppnade en av böckerna och rev ut första sidan. Därefter tog han fram en påse tobak. Omsorgsfullt spred han ut tobak över boksidan han hade rivit ut, innan han rullade ihop den och tände på. Han tittade på oss med ett leende och sa, ”de här europeiska böckerna är mycket bättre än de amerikanska, fibrerna i pappret ligger åt andra hållet och dessutom smakar de bättre när man röker dem”. Vi blev båda fulla i skratt över händelsen. Vi var av förståelsen att Thomas ville ha böcker för att läsa, inte för att röka upp dem.

Under kvällen diskuterade vi en hel del frågor såsom politik, historia och kultur. Woleai-borna är skolade och har god förståelse om sin omvärld (de har en fin skola på ön). Thomas berättade om Woleais roll under kriget och USA:s inflytande på landet från krigsslutet fram tills nu. FSM blev självständigt under slutet av 70-talet, men har hela tiden fått ekonomiskt stöd från USA. Om några år kommer USA inte att förlänga avtalet med FSM vilket innebär att den militära närvaron kommer att minskas och även att biståndet till landet kommer att upphöra. Jag frågade Thomas om hur han såg på den frågan och fick svaret, ”det spelar ingen roll för oss, det kommer väl något annat land och tar över i stället, exempelvis Japan, Korea eller Kina. Många av de Asiatiska nationerna är ute efter våra fiskevatten så det oroar oss inte”. Jag frågade om han inte hellre tyckte att de borde bli helt självständiga, men han svarade ”varför då, vi kan inte styra ett land ändå och dessutom är det ju bra med bidragen till staten. De asiatiska länderna fiskar redan i våra vatten och skickar bistånd åt oss, då kan de ju ta över administrationen också. Det är lite ironiskt ändå, de fiskar upp vår fisk och skickar hit konservburkar med tonfisk åt oss”. Det var ett förvånande svar för oss svenskar, men ändå försåtligt på något vis. Människorna på Woleai är ganska frånkopplade från omvärlden. Staten subventionerar skolan och ombesörjer att dieselgeneratorn på ön fungerar och att det finns drivmedel. Om någon blir sjuk kommer de att bli hämtade med ett litet flygplan som landar på det gamla flygfältet som japanarna byggde på 30-talet. Utan bidragen från USA skulle de inte ha varken skola, sjukvård eller el. I övrigt sköter de sig själva. De har allt de behöver på sin ö och bryr sig litet om politik eller ekonomi, varken i sitt eget land eller i omvärlden. De har tre egna hövdingar på ön och de verkar sköta samhället väl. Människor lever i harmoni med varandra vad det verkar som.

Efter tre dagar på ön började jag (Oskar) att må illa på kvällen. Efter någon timme började jag kräkas och jag låg bak vid akterspegeln i flera timmar och kräktes tills inget fanns kvar. Under natten fick jag feber och mådde riktigt dåligt. Jag hade åkt på magsjuka. 12 timmar senare fick Lisa samma sak och vi var riktigt nedslagna i tre dagar. Vi orkade inte ta oss för någonting de första dygnet och därefter blev vi gradvis bättre. Vi ville inte gå iland och smitta ner någon annan. Även fast vi sannolikt hade blivit smittad av någon i land. Det är riktigt jobbigt att vara sjuk när det är 30-35 grader varmt ombord.

Varje dag hade vi pratat med Tomas på HVF-radion och han tyckte

att vi skulle åka i land trotts att vi var sjuka. Vi menade att det var bäst för alla om vi stannade ombord. Efter tre dagar var vi friska igen och orkade ta oss i land. Vi deltog i fler circle och resterande dagar ägnade vi åt snorkling och promenader i byn. Vi fick även en guidad tur till öns skola. Vi stannade på Woleai i över en vecka men den 30:e mars lättade vi ankar igen för att segla vidare mot Yap, sista anhalten i Mikronesiens Federala Stater. Besöket på Woleai hade verkligen varit något utöver det vanliga. Det var en speciell ö, med fantastiska människor. När vi sa hejdå till byborna fyllde de vår dinge med frukt och kokosnötter. Trots att vi bara var två personer ombord tyckte de nog att vi behövde ha ordentligt med mat på vår kommande korta etapp till Yap.