720 sjömil i stiltje

720 sjömil i stiltje

Vi lämnade vi ankringen i Funafuti den 26:e november vid lunchtid. Vinden var svag från öst och vi gick för maskin genom atollen. Väl ute på öppet hav motorseglade vi ett par timmar innan den välförtjänta vinden visade sig. Under kommande dagar låg havet nästan platt och vi fick en fin slör med fulla segel även fast vinden var svag (ca 5 m/s) och vi hade låg fart. Dagarna var varma och soliga bortsett från en och annan regnby som bara höll i sig någon halvtimma. Nätterna var otroligt klara och vackra, med en fullmåne starkare än vi någonsin har sett tidigare. Det kändes nästan som dagsljus.

Efter 5 dygn passerade vi ekvatorn. Havet låg som en spegel och vi gick för maskin. Vi stannade någon timme och badade. Vi simmade flera gånger fram och tillbaka och därmed har vi definitivt simmat över ekvatorn. Vi passade även på att filma lite med vår drönare precis vid ekvatorn. Under de sista två dygnen gick vi för maskin under större delen av tiden. Vi kunde dock segla bitvis i den svaga vinden. Vi var ändå tacksamma att vi hade kunnat segla så stor del av sträckan. Under den senaste tiden har vi irriterat oss en del på vår läckande propelleraxel-tätning. Nu när vi använde maskin så mycket under långa tider hann det samlas en hel del vatten i kölsvinet, även fast det bara droppar lite. Men många timmar i följd ger många liter och det blir en sak att reparera inom kort.

Den 26:e november ankom vi Tarawa i Kiribati efter nästan 6 dygn. Tyvärr kunde vi inte stanna vid någon av Kiribatis södra öar eftersom den enda ”Port of call” i ögruppen Gillbert är Tarawa. Det kändes tråkigt att passera fina öar och inte ha möjlighet att stanna. Seglingen från Tuvalu till Kiribati blev vår finaste segling någonsin i lugnt vatten.

Tuvalu, landet ingen fick besöka

Tuvalu, landet ingen fick besöka

På morgonen den 15:e november tog vi dingen in till land på morgonen. Det låg bara en annan båt i viken utanför huvudbyn, trotts att det var Tuvalus enda ”Port of call”. Tuvalu sägs vara ett av världens minst besökta länder och det kan säkert stämma. Funafuti är huvudstad i Tuvalu och i byn bor det några tusental personer. Hela landets population uppgår till ca 11 000 medborgare fördelat på fyra atoller och några mindre öar. Första målet för dagen var att klarera in i landet och ansöka på tillstånd att besöka de andra öarna. Det visade sig vara en komplicerad process och vi fick snart klart för oss att vi inte skulle få något tillstånd. Den enda platsen vi fick besöka var Funafuti, och den enda viken vi fick ankra vid var just den viken där vi låg. Vi förstod inte varför vi inte fick tillstånd att besöka de andra öarna, men efter att ha träffat familjen ombord på den andra båten i viken fick vi en bättre förklaring. De hade varit i Funafuti sex veckor och de hade till slut fått tillstånd att segla vidare inom ögruppen, men tull-chefen hade sagt nej i sista stund av oförklarlig anledning. Han hänvisade till att det kunde bli aktuellt om två år. Någon mer förklaring fick de inte.

Eftersom Tuvalu ligger inom doldrum (stiltjebältet) var det helt vindstilla under hela vår vistelse och därmed otroligt varmt. Vattentemperaturen i viken uppgick till närmare 34 grader. Det kan låta trevligt för badandets skull, men eftersom vi bor i en ”plastkopp” kom temperaturen ombord aldrig att understiga vattentemperaturen. Dessutom gör solskenet om dagarna att temperaturen ombord blir outhärdlig. Vi hade över 45 grader ombord flera gånger och vi fick sova på däck om nätterna för att kunna få någon vettig sömn.

Tuvalu lever till viss del på bidrag från Australien och Nya Zeland, men de största inkomsterna kommer från sålda fiskerättigheter. I huvudsak fiskas vattnen av båtar från Japan, Taiwan och China. Det är enorma fiskeflottor. Många av fartygen har till och med helikoptrar ombord för att hitta de stora stimmen. Det är en enorm industri och inne i Funafuti-atollen anlöper större lastfartyg nästan dagligen för att omlasta fångsterna. I utbyte får staten såklart betalt, men det pågår även en del projekt från de asiatiska länderna. Bland annat byggs det myndighetsbyggnader, utbyggnad av infrastruktur samt bidrag till landet i form av motorcyklar. Överallt ser man motorcyklarna och det sägs finnas fler motorcyklar än människor på Funafuti.

Eftersom vi inte fick besöka några av de andra öarna stannade vi kvar på Funafuti under hela vår vistelse i landet. Om dagarna snorklade vi och promenerade runt i den lilla byn. Den var inte så stor och man såg det mesta på några timmar. Efter hand kom fler båtar in till ön söderifrån eftersom cyklonsäsongen var intågande och Tuvalu och öarna längre norr ut anses vara säkra platser för säsongen. Alla seglare upplevde samma frustration över att inte få besöka fler platser och så snart vädret såg bättre ut, dvs. mer vind, lämnade alla båtar samtidigt för att segla norr ut mot Kiribati. Den 26:e november vid lunchtid lämnade vi ankringen i Funafuti. Nu väntar 720 mil segling norr ut i stiltjebältet.

Wallis, mycket vind, mycket regn och fantastiska människor

Wallis, mycket vind, mycket regn och fantastiska människor

Vi seglade in genom Wallis rev tidigt på morgonen den 3:e november. Det hade varit ett tufft dygn med starka vindar, åska och regn och vi var glada för att komma fram. Vi hade länge haft bitvis tufft väder vilket beror på ITCZ (Inter tropical convengent zoon). Söder om ITCZ bildas ofta lågtryck som innebär dåligt väder för seglare. Området väster om Sällskapsöarna och söder om konvengent zonnen kallas av vissa för ” The dangerous middle”, vilket syftar till de lite mer oroliga vattnen i området. I ITCZ är det ofta helt stilla och kan vara en utmaning för den delen också eftersom det är svårt att segla ”för utan vind”, som texten i den gamla visan säger.

Vi följde revet till huvudbyn Mata-Utu, men vinden var för stark för att ankra tryggt och vi beslöt oss därför att gå tillbaka söderut och ankra vid den lilla byn Gahi. Viken omges av rev från två håll och där fann vi en trygg ankring.

Dagen efter promenerade vi in till byn. Det regnade och var varmt och fuktigt. Snart stannade en bil och vi blev erbjudna skjuts in till byn av Jean Claude. Han talade bra engelska och berättade att han var född och uppvuxen på Wallis. Språket på Wallis är franska i övrigt och det är få som talar engelska, så det var en lycka att få skjuts av just honom. Jean Claude arbetar som skådespelare men vid sidan av driver han en lunchkiosk med hemlagad mat som han odlar i sin egen trädgård. Innan han släppte av oss vid Gendarmerie (Polis/kustbevakningen) skickade han med oss gratis lunch. Vi erbjöd såklart betalning, men han vägrade med anledning av att han tyckte att det var så roligt med ”gäster” på ön. Väl på Gendarmerie klarerade vi in i landet och vi har nog aldrig varit så väl bemötta på någon myndighet någonsin, någonstans. I övrigt har vi nog aldrig mött vänligare människor någonstans. Vart vi än gick hejade alla även fast språket hade sina begränsningar.

När vi gick till glasmästaren och skulle köpa en spegel som hade gått sönder, ville han inte ha betalt. Dessutom körde han oss hela vägen hem till Gahi på eftermiddagen vilket var över en mil. Wallis (och Futuna) är helt enkelt ett fantastiskt land. I övrigt är kulturen ganska fransk på många sätt, och infrastrukturen är väl fungerande. Det finns bra mataffärer och skolor. Människor verkar ha det ganska hyggligt på Wallis, även fast de är ganska avskärmade från världen i övrigt. Det är dyrt att flyga till och från Wallis vilket gör att befolkningen reser lite utanför ön. Det är kanske därför de är så gästvänliga. Vi träffade Jean Claude många gånger och varje gång ville han ge oss gratis lunch. En gång fick vi i alla fall betala. Dagen innan vi lämnade Wallis bjöd vi ombord Jean Claude på fika och svenska kanelbullar. Han hade med sig diverse frukter från sin trädgård i stora korgar och det var mer än vi kunde äta.

Vi stannade på Wallis i nio dagar. Nästan varje dag regnade det ordentligt och vinden var stark. Det var ju regnsäsong så vi var kanske inte så förvånade även fast det var tröttsamt emellanåt. Två dagar innan vi skulle lämna Wallis blev vädret bättre och vi flyttade oss och ankrade om utanför Mata-Utu. Vinden hade försvagats och vi låg tryggt ankrade. Vi försökte ladda upp en film på youtube, men efter många försök gav vi upp. Vi träffade en av männen på Gendarmerie och de erbjöd oss att lämna datorn på stationen under natten med fritt internet. Dagen efter var det nästan klart och vi promenerade vidare mot en av restaurangerna för att göra det sista på filmen. Vi blev snart upplockade (utan att ha liftat) av en yngre man som körde oss hela vägen fram. Filmen var uppladdad på eftermiddagen och den 12 november vid lunchtid lättade vi ankar för att segla 430 mil norr ut mot Funafuti-atollen i Tuvalu.

Vi fick återigen känna av ITCZ med starka vindar som följd. Vi fick ofta squalls-regn med extra starka vindar och under nätterna seglade vi med enbart genua för att hinna reva i tid. Vindökningen kommer ofta på mindre än en halv minut och med mycket segel uppe hinner man inte reva. Squalls-regnen kommer nästan otäckt snabbt. Under dagarna kunde vi se dem i tid, men på nätterna var det svårt även fast radarn var påslagen. Under de sista två dygnen avtog vinden nästan helt tidvis och vi hade nu nått över konvengentzonen, dvs vi hade kommit in i doldrum där det oftast är helt vindstilla. Maskin gick mycket under de sista två dygnen. På nätterna var himmelen helt stjärnklar och det var otroligt vackert att se hela vintergatan i den klara natthimmelen.

Vi ankom Funafuti-atollen den 14:e november sent på kvällen. Som vanligt fick vi ankomst under nattmörkret, vilket vi egentligen inte ville. Vi brukar försöka anpassa ankomster till nya platser under dagtid, men det är svårt att planera för vindar och förvånansvärt ofta kommer vi alltid fram efter skymning tyvärr. Vi litade på sjökortet denna gång och tog det lugnt in i atollen. Klockan 23:00 slog ankaret i botten och vi var nöjda med att komma fram. Nu väntar nya äventyr på Tuvalu.

 

Ryggskott på Samoa

Ryggskott på Samoa

Seglingen mot Samoa var ganska kort, men än så gungig. Vi hade stark vind och några squalls-regn under dagen. Vi lämnade Amerikanska Samoa den 21:a oktober, men ankom Samoa sent på kvällen den 22:a. Vi hade således passerat datumlinjen, men det märkte vi inte så mycket av. När vi ankom Apia sent på kvällen i mörker blev vi instruerade av VTS:en att ankra i viken och vänta ombord till dagen därpå då tullen skulle komma ombord och göra besiktning. Dagen efter ropade vi på VHF:en till VTS:en och tullen otaliga gånger, men fick inget svar. Vi blev tvungna att vänta ombord ytterligare över ett dygn innan vi tröttnade och körde in till den lilla marinan längre in. Vi behövde göra service på maskin och lite annat och behövde förtöja i land. Väl i hamn tog vi en promenad till tullkontoret och frågade varför de inte hade dykt upp på ett och ett halvt dygn. Vi fick en ursäkt, men samtidig blev vi tvingade att återvända till båten för besiktning. Vi väntade ytterligare några timmar innan tulltjänstemannen dök upp.

Samoa var allt som Amerikanska Samoa inte var. Människorna var förvisso trevliga i båda länderna, men utbudet av både mat och reservdelar var som natt och dag. Vi fick gjort en hel del saker på Samoa. Bland annat serva maskin, dingen, och till och med laga storseglet som redan har fått en del skador genom duken. Segelmakaren var en hygglig kille, men ganska ovan att laga segel. Hans huvudsakliga arbetsuppgift var att reparera bilsäten. När vi fick tillbaka vårt storsegel var det en hel del oljefläckar på duken. Vi fick hjälpas åt att tvätta det tillsammans för att få det rent igen.

Mitt under reparationerna i Apia kom svensken Lars förbi och hejade. Han var på semester och hade sett vår svenska flagga. Vi fick en trevlig kväll tillsammans och dagen efter tog vi en biltur runt på ön för att se oss om. Vi träffade även på tyskan Silvia som följde med. Vi stannade på diverse vattenfall och grottor och det blev en minnesvärd dag.

Under seglingen från Amerikanska Samoa hade jag (Oskar) fått problem med ryggen igen. Det blev värre och värre under våra dagar i Apia och till sist så illa att bena inte bar mig längre när vi stod i en butik. Det blev taxi tillbaka till båten och stark smärtlindring till kojs i över ett dygn innan jag kunde resa mig igen.

Vi ville besöka både västra och östra öarna innan vi avseglade mot Wallis. För det behövde vi tillstånd från både customs och imigration samt ett separat tillstånd från något ämbete i stadshuset. Processen var synnerligen komplicerad och vi ägnade över två dagar åt att söka tillstånd. När allt var klart menade tullen (customs) att vi var tvungna att återvända till Apia innan vi kunde avsegla mot Wallis, dvs hela vägen tillbaka i motvind. Vi blev riktigt irriterade eftersom vi trodde att allt var klart. Vi menade då att vi då ville avsegla direkt till Wallis, men customs vägrade att ge med sig och släppa iväg oss innan de hade sett ett återkallande av det gamla tillståndet. Det var redan sent på fredagseftermiddagen och stadshuset hade stängt. Således var vi tvungna att vänta på utklarering till måndagen. Dagen efter tog vi en chansning och kontaktade customs på nytt med förhoppningen att en annan person skulle dyka upp och som inte kände till vårt tidigare tillstånd att besöka övriga öar. Efter två timmar dök tullchefen upp. Vi kunde inte med att ljuga så vi berättade om problemen dagen innan. Han tittade lite bekymmersamt på oss och sen sa han att han skulle ordna alltsammans åt oss, vilket han gjorde. När vi skulle betala avgiften om 50 USD ville han inte ta emot pengarna utan menade att han bjöd på det hela. Kanske för att vi hade fått utstå en hel del krångel med myndigheterna, eller helt enkelt för att han var en godhjärtad man. Hur som helst gjorde det vår dag och nu kunde vi besöka de andra öarna innan vi begav oss vidare mot Wallis.

Under kommande dagar ankrade vi på flera olika platser runt om den västra ön. Snorklingen var fin och människorna väldigt välkomnande. Sjökorten stämde dock dåligt och vi var nära en grundstötning vid ett tillfälle men klarade oss som tur var. Samoa var ett väldigt trevligt resmål. Dels för att människorna var fantastiskt trevliga och välkomnande, men även för att naturen var vacker och det fanns mycket att se. Reven var kanske inte de finaste, men det fanns mycket att upptäcka på land istället.

Den 1: november kl 18:00 avseglade vi mot Wallis. Seglingen blev ofta tuff med åska, blixtar, regn och hård vind, mellan 30-40 knop (15-20 m/s). Vi ankom Wallis ett och ett halvt dygn senare på morgonen den 3:e november.

Amerikanska Samoa, dyrt och byråkratiskt

Amerikanska Samoa, dyrt och byråkratiskt

Vi ankom Amerikanska Samoa på morgonen den 16:e oktober. Lisa väckte mig på morgonen när vi närmade oss insegling. Vi var båda trötta efter seglingen från Niue. Vädret hade varit ganska dåligt med stark vind, mycket rullande i hög sjö och ofta starka squalls-regn. Vid inseglingen rullade vi ordentligt och himlen var grå och regnet öste ner.

Efter någon timme var vi inne i byn Pago Pago. Vi ropade upp hamnen via VHF och fick instruktioner om att gå till en betongkaj inne i den kommersiella hamnen. Det rullade ordentligt vid kajen och från kanterna hängde diverse gummidäck och andra avfändringar för större fartyg. Vi ville absolut inte förtöja vid kajen eftersom hela skrovsidan skulle bli helt svart från gummit. Dessutom skulle det vara otäckt eftersom dyningen rullade mot kajen. I sista stund hörde vi några fiskare ropa och vinka åt oss. De pekade mot kajen och vi förstod snart att det låg ett vrak på botten vid kajen dit vi var instruerade att förtöja. Märkligt nog kände tulltjänstemännen till detta trotts att de stod på kajen. Vi fick förtöja utanpå fiskebåten. Efter en stund hade vi 7 personer ombord som besiktade båten, oss och vår last. Efter några timmar var vi klara och vi fik instruktioner om att besöka de olika kontoren för att betala alla avgifter. Det visade sig ta lång tid eftersom de olika kontoren var väl gömda och stämde dåligt med de vägbeskrivningar vi hade fått. Vi fick snart klart för oss att det inte skulle bli ett billigt besök. Kostnaderna till de olika myndigheterna uppgick till närmare 4 000 kr! Det var det dyraste vi någonsin hade hört talas om.

Ankringen var riktigt dålig i viken och vi gjorde tre försök innan vi fick ankaret att fastna. Vinden var stark och det var lite väl oroligt att lämna båten under våra dagar i Pago Pago. Tvärs över viken låg öns stora fiskkokeri och kolkraftverk så vi väcktes varje morgon av en stark fisklukt blandad med förbränd kol och diesel. Pago Pago var således ingen drömdestination för oss, eller för någon annan heller kanske. Vi visste på förhand att Pago Pago inte skulle vara så trevligt, men alla kostnader kom som en chock. Syftet med att gå till Pago Pago var att handla mat och köpa reservdelar till båten, vilket skulle vara bra i Pago Pago. Det visade sig tyvärr vara fel. Vi hade en lång lista över grejer vi behövde, men vi hittade nästan ingenting. Mat hittade vi dock i grannbyn. Utbudet var inte vad vi hade trott och dessutom var det ganska dyrt tyvärr.

Under våra dagar på Amerikanska Samoa åkte vi runt en del med kollektivtrafiken för att se lite av ön. Bussarna var byggda i trä och plåt, ovanpå en gammal pickup eller lastbil. Alla människor var fantastiskt trevliga och välkomnande vart vi än kom. Det märks tydligt att Amerikanska Samoa har er nära relation till USA. Vart man än vänder sig ser man stora amerikanska pickuper och all mat som säljs är amerikansk. Det tråkiga är att befolkningen försöker hålla samma konsumtionsbeteende som i USA, men Amerikanska Samoa saknar vettig sophantering, eller en kultur bland medborgarna att ta hand om sopor för den delen. Vart man än vänder sig i Pago Pago flyter det plast i havet. Det var riktigt tråkigt att se.

Vi fyllde våra matförråd med det vi hittade och tvättade våra kläder. Efter det kände vi båda att vi inte hade så mycket mer att hämta på Amerikanska Samoa. Tyvärr är vår bild inte så positiv, mest på grund av att det var skitigt och att avgifterna för att komma med båt var skyhöga. Men minnena från alla vänliga människor kommer troligen att leva kvar längre hos oss. Den 21:a oktober seglade vi västerut mot Samoa.

Niue, Vildarnas ö

Niue, Vildarnas ö

Vi ankom Niue sent på kvällen den 7:e oktober. Vi hade haft en fin överfart avseende fint väder, men tyvärr hade vinden uteblivit och vi hade behövt att gå för maskin i över ett dygn. Einar skulle flyga hem från Niue och vi hade därför inte så mycket tid att spela med, varför maskin hade fått gå mer än önskvärt under denna etapp.

Niue upptäcktes av James Cook år 1774. Vi sin ankomst till ön stötte besättning på urbefolkningen på ön, som enligt James var fullkomligt förvildade. Han döpte således ön till ”Savage Island”. Namnet kom att bevaras en tid, men byttes sedermera ut mot Niue. Det finns mycket som är intressant med Niue. Nationen Niue är världens minsta land räknat till befolkning, ca 1600 st. Ön är även världens största förhöjda rev-ö, vilket innebär att ön är helt skapad av korall som har rest sig ur havet. Öns högsta punkt är 60 meter och är således inte berg utan även den är av korall. En del av intäkterna till statskassan kommer från det välkända toppdomänen ”.nu” vilket har använts flitigt i Sverige. Niue är även känt för sina många valar som stannar runt ön under höstmånaderna. Varje dag simmade flera stora knölvalar runt oss i ankarviken.

Första dagen på en ny plast brukar innebära en hel del byråkrati och besök på olika myndigheter. Niue var inte allt för komplicerat avseende den frågan som tur var, eftersom Einar skulle lämna oss redan dagen därpå och han ville hinna uppleva något av Niue innan hemfärd. Efter att Einar hade lämnat oss var det bara jag och Lisa igen. Vi hade haft besök i närmare sex veckor och det blev lite annorlunda att bli ensamma igen.

För att hinna se så mycket som möjligt av ön hyrde vi en liten MC. Uthyraren upplyste oss om att vi var tvungna att ta oss till polisen för att få tillstånd att köra på ön. När vi väl kom dit var det inte frågan om att skaffa ett tillstånd, utan jag behövde ett fullvärdigt körkort som gällde på Niue. Det var dock enkelt ordnat och jag behövde inte ens köra upp. De kommande två dagarna körde vi runt ön och stannade vid den ena viken efter den andra för att snorkla. Niue har en vacker natur, och kanske framförallt under vattenytan. Ön har enormt många grottor, och ännu fler under ytan. Tillsammans med djurlivet ger det riktigt rolig snorkling. Korallerna är kanske inte de vackraste vi har sett, men det är riktigt häftigt att kunna simma ner i en spricka eller grotta och komma upp på andra sidan. Vi såg många vattenormar när vi snorklade vilket skrämde oss ordentligt. Det skall dock inte vara så benägna att attackera människor (även fast de gör det ibland), om de skulle göra det skulle man dock dö så vi höll oss på behörigt avstånd när de kom simmande. Djurlivet visade sig även i ankarviken. Ofta såg vi stora knölvalar komma in på eftermiddagarna. Numera är vi ganska vana vid deras besök, men vi blir ändå lika fascinerade varje gång de dyker upp.

Niue har avbefolkats löpande under modern tid. Många har avflyttat till Nya Zeeland eller Australien för arbete och många hus runt på ön står tomma och övergivna. Framförallt på öns östra sida. Under vår tur med motorcykeln såg vi övergivna hus överallt, även fast byn Alofi var ganska levande.

Efter 5 dagar på Niue beslöt vi oss för att avsegla norr ut mot Amerikanska Samoa. När vi åkte in mot land på förmiddagen för att klarera ut stötte vi på problem. Eftersom det går stora vågor överallt runt Niue måste man ta upp dingen på land med en kran. Det går i regel smidigt, en hoppar i land och manövrerar kranen, medan den andre krokar fast dingen och styr den rätt. Just denna dag fungerade inte kranen eftersom det var strömavbrott på hela ön. En bit bort på kajen stod en mobilkran och efter en vänlig fråga lyftes dingen upp med en 100-tons mobilkran. Det såg rätt lustigt ut. Dessvärre gick det inte att klarera ut då ström saknades och således kunde inte papper skrivas ut för signering, stämplande och arkivering enligt rådande byråkrati. Vi fick vänta tills sena eftermiddagen innan allt var klart.

Dagen efter lättade vi ankar, men insåg snart att vinden var allt för nordlig vilket skulle innebära kryss i 300 mil. Vi återvände därför tillbaka till Alofi och skylde på motorfel för att få bli kvar i ytterligare två dagar, torts att vi hade klarerat ut. Ingen verkade bry sig något vidare, vi hade ju betalt alla skatter och avgifter redan. Den 14:e oktober lättade vi ankar på nytt och avseglade norr ut mot Amerikanska Samoa. Vi fick en ganska obekväm segling norr ut med starka vindar, höga vågor och mycket squalls.

Tappat roder på väg mot Marshall

Tappat roder på väg mot Marshall

Natten till den 9:e december tappade Hilma rodret ca 20 mil sydväst om Milli-atollen i Marshall. Under fyra dygn kämpade vi hårt tillsammans för att ta oss i trygg hamn. Kl 06:00 på luciadagen var vi säkert ankrade i Majuro.

Allt började med att vi tappade styrningen strax för midnatt den 8:e december. Efter en snabb kontroll av styrning och roder insåg vi att rodret hade slagits av i jämn kant med skrovet. Vi hade således ingen styrning. Arbete påbörjades med att bygga ett temporärt roder under natten men detta misslyckades. Vi drev sydväst med en hastighet om ca 1 knop. Som tur var från land. Under kommande dag fortgick arbetet med att konstruera roder, men pågrund av allt för hög sjö bröts det nya rodret av. Nya försök fortgick och på kvällen hade vi ytterligare ett nytt roder klart. Vi avvaktade dock ytterligare 12 timmar på att vädret skulle förbättras innan vi vågade sjösätta rodret på nytt.

Den 11:e december kunde vi ta oss 41 mil norr ut mot Mili-atollen med hjälp av nödrodret. Dessvärre var vågorna runt revet allt för höga varför vi avbröt försök att angöra atollen. Under vårt försök att närma oss revöppningen till Mili-atollen skadades infästningen till nödroderet på nytt och vi insåg att vi behövde stärka rodret ytterligare. Beslutet blev att driva under natten nord väst om mili för att fortsätta mot Majuro dagen därpå, vilket skulle innebära en säkrare insegling med ett svagt roder.

Vi hade under hela tiden haft en nära dialog med JRCC på Honolulu, som i sin tur hade dirigerat ut kustbevakningsfartyget Lomor till oss. Under morgonen den 12:e december siktades fartyget som under natten hade sökt oss söder ut från vad de viste var vår senast kända position. JRCC i Göteborg hade även varit inblandade i arbetet.

Under morgonen den 12:e december gjordes nya förstärkningar på rodret och strax efter det kunde vi sikta norr ut mot Majuro-atollen med 4 knops fart. Fartyget Lomor fanns hela tiden vid vår sida för att assistera oss om läget skulle förändras. Strax efter 17:00 ökade vinden till över 35 knop och sjön byggde återigen upp sig snabbt. Vi förlorade på nytt styrförmågan i den kraftigare sjön och började driva väster ut mot revet utanför Majuro. I aktuellt läge återstod endast nödbogsering.

Besättningen på Lomor handlade väldigt snabbt och professionellt och inom en timme hade vi kopplat en bogserlina mellan oss. Bogseringen inledes med stora problem då vi saknade styrförmåga helt och hållet. För att minska de kraftiga vridningarna hängde vi ut allt vi kunde tänka på bakom båten, såsom hinkar, drivankare och dunkar med mera. Vi gjorde även justeringar på nödrodret och sjösatte det på nytt för att stabilisera vår kurs.

Vid midnatt siktade vi Majuros inseglingspass men strax utanför knäcktes vårt nödroder av den kraftiga belastningen i den grova sjön. Vi arbetade frenetiskt med att konstruera ytterligare ett nytt roder med de bitarna som fanns kvar medans Lomor höll oss ut från kusten. Vid 01:00 var ett nytt nödroder på plats och vi kunde på nytt påbörja insegling genom passet. Det nya rodret blev tyvärr allt för kort och roderverkan var allt för dålig för att vi skulle kunna manövrera, vilket gjorde att vi krängde hårt fram och tillbaka under bogseringen. Följden blev att vi slog sönder en hel del saker fram i stäven såsom ankare, pulpet och infästningar.

Väl inne i atollen slets bogsertrossen av och vi blev på nytt drivande inne i atollen. Efter ytterligare 45 minuter hade vi en ny bogserlina på plats och kunde fortsätta de sista 10 milen in i atollen i låg fart. 06:00 var vi väl ankrade och båt och besättning var i trygghet.

JRCC Honolulu, Marshall Coast Guard och JRCC Göteborg har gemensamt gjort en fantastisk insats i sitt arbete för att hjälpa oss nödställda i en svår situation. Vi står i stor tacksamhetsskuld till alla professionella människor i aktuella organisationer och är lättade över att allt har gått väl trotts utmaningar med haveri i dåligt väder. Nu återstår en lång tid av arbete med reparationer för oss här på Marshall.

Allt väl// Lisa och Oskar