hilma sailing

När vi ankom Rarotonga stod Einar på kajen och väntade på oss. Jag (Oskar) och Einar är vänner sedan långt tillbaka och Einar skulle komma att segla med oss under närmare tre veckor på vår väg västerut.

Huvudorten Avatiu är egentligen den enda platsen man kan angöra på Rarotonga eftersom ön inte har ett omgärdande korallrev som skydd. Det är inte möjligt att ankra i viken eftersom det även är huvudhamnen för lastfartygen som ankommer ön. Som seglare får man nyttja en del av kajen, men eftersom det rullar in stor dyning i hamnen kan man inte förtöja på vanligt sätt. Av den anledningen ankrade vi i fören och tog långa linor in mot land från aktern. Dingen fick fungera som linfärja för att ta oss i land.

Einar kom ombord på kvällen, men eftersom vi inte hade klarerat in ännu fick vi inte ta oss i land. På morgonen hörde vi någon tuta på kajen och när jag kikade upp stod en tulltjänsteman på kajen och hon informerade oss om att vi skulle ta oss till hennes kontor omedelbart. Efter 20 minuter var vi på hennes kontor. Hon undrade varför vi inte hade varskott vår ankomst. Jag berättade att vi hade ropat per VHF:en otaliga gånger (som det står att man skall göra i alla böcker), men jag hade inte fått något svar. Hon tittade förundrat på mig och sa, men har du inte mailat oss 48 timmar i förväg? Nej svarade jag, det kände jag inte till att man borde. Hon svarade att det var en ny regel och att alla båtar skall informera per mail och att den informationen finns på statens hemsida. Hon nämnde något om en varning i förbifarten innan hon berättade om alla avgifter och skatter hon skulle ha betalt för, dessutom skulle en man komma från någon myndighet och bespruta båten med insektsgift mot betalning såklart. Avgifterna uppgick mot närmare 3000 kr för vårt besök under tre dagar.

Efter en halvtimme kom mannen som skulle bespruta vår båt med insektsgift. Mannen hade en liten sprayflaska med sig. Han sprutade två gånger på durken innan han menade att han var klar och skulle ha betalt. Om vi hade haft insekter ombord hade 100 procent överlevt den ringa saneringen.

Under våra dagar på Rarotonga besökte vi olika myndigheter varje dag för att göra upp om alla våra skatter och kostnader samt att söka tillstånd att segla till atollerna Aitutaki och Palmerston. Det var en oändlig byråkrati och allt tog sådan tid att vi faktiskt inte hann med att göra någonting på ön annat än att vänta hos olika myndigheter och leta efter rätt tjänstemän. Samma dag vi skulle åka fick vi gjort klart det sista och vi fick även se vår ”varning” som tulltjänstemannen hade nämnt. Innebörden var att om gör vi fel igen i Cook öarna riskerar vi böter om 500 000 kr eller två års fängelse samt att riskerar att få vår båt konfiskerad, för en nyligen påhittad regel som ingen känner till. Infon finns inte i någon guidebok och det är inte precis självklart att hitta den på deras hemsida.

Att besöka Rarotonga är oerhört byråkratiskt och dyrt. Vi fick förklarat för oss varför det är på det viset. Cook får mycket stora bidrag från Nya Zeeland och Australien vilka hamnar i statskassan. Statsapparaten är enormt stor på Rarotonga eftersom politikerna skapar arbete åt befolkningen. En stor del av befolkningen på Rarotonga arbetar således i någon form av statlig myndighet. Överallt ser man skyltar över olika myndigheter där det sitter många människor som antingen inget gör, eller gör en uppgift som troligen är helt meningslös. Av samma anledning blir det komplicerat för seglare att komma till ön eftersom myndighetspersonalen helt enkelt behöver arbetsuppgifter att göra. En massa papper skall stämplas, signeras och arkiveras.

Tyvärr skapar denna paradox stora problem för seglare eftersom vi gärna vill hinna uppleva något av de platser vi besöker, istället för att besöka olika myndighetskontor. Av andra seglare på ön fick vi höra att det hade varit enklare för dem att klarera in på någon av de andra öarna i Cook än just huvudön Rarotonga. Det hade inte varit alls så byråkratiskt och hela processen hade varit avklarad på två timmar.

Som tur var hann vi med att ta några promenader i byn på väg till någon myndighetsbyggnad. Vi träffade även David, en svensk man som hade flyttat till Rarotonga för 30 år sedan och som kom och besökte oss i båten en kväll.

På förmiddagen den 28:e september hade vi klarerat ut och dessutom hunnit handla. Vi lämnade Rarotonga och seglade norrut mot atollen Aitutaki. Tyvärr fick vi inte se något av ön, men vi kände oss alla rätt trötta på Rarotonga på grund av all byråkrati och det kändes skönt att komma vidare trotts allt. Seglingen till Autitaki-atollen tog ca 1 dygn och vi fick en behaglig segling i svag vind. Tyvärr är passet in i atollen för grund för oss så vi ankrade utanför revet på öns västsida på förmiddagen den 29:e september.

Vi lämnade Bora-Bora den 19:e september. Seglingen till Maupihaa tog närmare ett dygn. Det blev en ganska obekväm tur med stark vind och höga vågor. Vi fick många intensiva squalls (regnbyar) med extra starka vindar som följd. När vi väl kom öster om Maupihaa-atollen fick vi sjöla, men nu återstod det mytomspunna passet in i atollen. Passet in revet är känt för att vara långt och smalt och strömmen är stark. Har man väl påbörjat inseglingen kan man inte avbryta eftersom det inte är möjligt att vända i passet. När vi närmade oss passet möttes vi av två knölvalar, en vuxen och en kalv som simmade strax utanför passet. Under den här årstiden är det en vanlig syn och det sägs att valar återvänder till samma atoll år efter år på deras väg söder ut mot Antarktis.

Efter en stunds valskådning beslöt vi oss för att gå igenom passet in i atollen. Jag styrde medan Lisa och Björn stod på däck. Vi gick in i normal marschfart ca 7 knop, men efter en stund räckte det inte för att ta oss framåt mot den starka strömmen. Jag ökade motorstyrkan successivt och fick elda maskin rätt hårt för att kunna ta oss in genom passet i atollen. Strömmen var som starkast 6-7 knop och vi hade stark vind emot oss som även det gjorde sitt. Efter en stund hade vi tagit oss igenom den ca 500 meter långa smala öppningen och strömmen avtog något. Vi fortsatte norr ut inne i atollen och ankrade utanför ”byn” i ganska stark vind men i lä för vågorna. Att omnämna platsen som ”by” är kanske något överdrivet eftersom det endast finns ett par hushåll på hela atollen.

Vi tog dingen in till land och promenerade mot bebyggelsen. På ön bor det ca 15 personer som livnär sig på att tillverka kopra, vilket innebär att plocka kokosnötter, plocka ut innehållet och torka kokosen i solen. Kopra används för att tillverka framförallt kokosolja, som i sin tur används i många olika livsmedel och skönhetsprodukter.

Lustigt nog är det en viss osämja på ön mellan de två största hushållen. Det sägs att de inte har talat med varandra på många år trots att de bor nära varandra på var sin sida av motu-ön. Det är dock oklart hur det är med den saken.

Dagen efter flyttade vi oss mot det östra hörnet och ankrade där. Vi hade fortsatt stark vind, men i lä för sjön som bröt utanför revet. Eftersom vädret var dåligt ville vi inte lämna ön utan meddelade Einar som skulle besöka oss på Rarotonga, att vi beräknade att bli sena dit. Istället ägnade vi oss åt att plocka kokosnötter, snorkla och promenera på motu-ön innanför vår ankarvik. Den 22:a september lugnade sig vädret något och vi bestämde oss för att lämna Maupihaa och avsegla mot Rarotonga.

Strömmen var fortsatt stark i passet och vi fick ordentlig medström ut. Fart över grund loggades till 12 knop, så det gick undan. På utsidan möttes vi återigen av knölvalar och vi cirkulerade någon halvtimma för att beundra de fantastiska djuren innan vi satte segel och styrde kursen mot Rarotonga.

Vi hade vind omkring 15 m/s och således bra fart. Vi seglade på halvvind och hade hög dyning i sidan så det blev en rullande och tröttsam segling ner mot Rarotonga. Seglingen tog strax över tre dygn och efter 430 mil nådde vi Rarotonga på eftermiddagen den 25:e september.

Vi angjorde vid en boj strax norr om huvudstaden Vaitape. Det första målet med Bora-Bora var att klättra upp på toppen av det ca 800 meter höga berget mitt på ön. Lisa som hade skadat sin stortå i ankarluckan någon dag tidigare avstod från bergsbestigningen, medan jag och Björn tog dingen in på morgonen för att påbörja vår hike.

Vi gick någon kilometer mot byn innan vi vände öster ut mot skogen som omgärdade berget. Stigen var brant och hal och bitvis blev det mer bergsklättring än vandring. Efter ett par timmar var vi uppe på den första toppen och utsikten gjorde bestigningen mer än värd. Vi slogs av den fantastiska naturen som Bora-Bora erbjuder, med de höga gröna bergstopparna omgivet av ett fantastiskt vackert korallrev. Efter en stunds vila ville jag fortsätta mot nästa topp, medan Björn stannade. Klättringen blev allt annat än lätt och så här i efterhand borde jag nog tagit med mig ett par bergskilar och ett rep för att säkra in mig på väg upp på nästa topp. Efter ytterligare 30 minuter var jag framme på toppen av nästa berg. Där möttes jag av två lokala killar som satt på toppen av berget och lyssnade på musik och rökte marijuana. De var dock väldigt hyggliga och berättade en del om ön och livet på Bora-Bora. Efter 30 minuters vila och återvände jag ner till den topp där Björn väntade. Efter ytterligare ett par timmar var vi tillbaka på Hilma och kunde njuta av en kall öl efter dagens slit.

Under vår vistelse på Bora-Bora ankrade vi på flera platser runt ön, den ena finare än den andra. En dag gick vi runt ön för att ankra på öns ostsida. Sjökortet angav ett djup om 2 meter som grundast, men vi hade hört att det skulle vara något djupare än så. Vårt djupgående är 2,1 meter så vi hoppades på att kunna ta oss igenom. Lisa och Björn stod på fördäck och dirigerade medan jag (Oskar) körde. Som minst hade vi 0,2 meter under kölen, men vi kunde trotts allt ta oss hela vägen igenom revet över till ostsidan och ankra två dagar.

Vi hann med en hel del snorkling innan vi vände tillbaka till Vaitape. Vår vän Einar skulle komma till Rarotonga den 24:e september och möta upp oss. Innan dess ville vi besöka Maupihaa-atollen. Dagen vi skulle lämna Bora-Bora öste regnet ner och vinden var stark. Vi beslöt oss därför för att skjuta på avgången ett dygn. Den 19:e september avseglade vi mot Maupihaa-atollen ca 130 mil väster ut.