Krånglig byråkrati på Rarotonga

Krånglig byråkrati på Rarotonga

När vi ankom Rarotonga stod Einar på kajen och väntade på oss. Jag (Oskar) och Einar är vänner sedan långt tillbaka och Einar skulle komma att segla med oss under närmare tre veckor på vår väg västerut.

Huvudorten Avatiu är egentligen den enda platsen man kan angöra på Rarotonga eftersom ön inte har ett omgärdande korallrev som skydd. Det är inte möjligt att ankra i viken eftersom det även är huvudhamnen för lastfartygen som ankommer ön. Som seglare får man nyttja en del av kajen, men eftersom det rullar in stor dyning i hamnen kan man inte förtöja på vanligt sätt. Av den anledningen ankrade vi i fören och tog långa linor in mot land från aktern. Dingen fick fungera som linfärja för att ta oss i land.

Einar kom ombord på kvällen, men eftersom vi inte hade klarerat in ännu fick vi inte ta oss i land. På morgonen hörde vi någon tuta på kajen och när jag kikade upp stod en tulltjänsteman på kajen och hon informerade oss om att vi skulle ta oss till hennes kontor omedelbart. Efter 20 minuter var vi på hennes kontor. Hon undrade varför vi inte hade varskott vår ankomst. Jag berättade att vi hade ropat per VHF:en otaliga gånger (som det står att man skall göra i alla böcker), men jag hade inte fått något svar. Hon tittade förundrat på mig och sa, men har du inte mailat oss 48 timmar i förväg? Nej svarade jag, det kände jag inte till att man borde. Hon svarade att det var en ny regel och att alla båtar skall informera per mail och att den informationen finns på statens hemsida. Hon nämnde något om en varning i förbifarten innan hon berättade om alla avgifter och skatter hon skulle ha betalt för, dessutom skulle en man komma från någon myndighet och bespruta båten med insektsgift mot betalning såklart. Avgifterna uppgick mot närmare 3000 kr för vårt besök under tre dagar.

Efter en halvtimme kom mannen som skulle bespruta vår båt med insektsgift. Mannen hade en liten sprayflaska med sig. Han sprutade två gånger på durken innan han menade att han var klar och skulle ha betalt. Om vi hade haft insekter ombord hade 100 procent överlevt den ringa saneringen.

Under våra dagar på Rarotonga besökte vi olika myndigheter varje dag för att göra upp om alla våra skatter och kostnader samt att söka tillstånd att segla till atollerna Aitutaki och Palmerston. Det var en oändlig byråkrati och allt tog sådan tid att vi faktiskt inte hann med att göra någonting på ön annat än att vänta hos olika myndigheter och leta efter rätt tjänstemän. Samma dag vi skulle åka fick vi gjort klart det sista och vi fick även se vår ”varning” som tulltjänstemannen hade nämnt. Innebörden var att om gör vi fel igen i Cook öarna riskerar vi böter om 500 000 kr eller två års fängelse samt att riskerar att få vår båt konfiskerad, för en nyligen påhittad regel som ingen känner till. Infon finns inte i någon guidebok och det är inte precis självklart att hitta den på deras hemsida.

Att besöka Rarotonga är oerhört byråkratiskt och dyrt. Vi fick förklarat för oss varför det är på det viset. Cook får mycket stora bidrag från Nya Zeeland och Australien vilka hamnar i statskassan. Statsapparaten är enormt stor på Rarotonga eftersom politikerna skapar arbete åt befolkningen. En stor del av befolkningen på Rarotonga arbetar således i någon form av statlig myndighet. Överallt ser man skyltar över olika myndigheter där det sitter många människor som antingen inget gör, eller gör en uppgift som troligen är helt meningslös. Av samma anledning blir det komplicerat för seglare att komma till ön eftersom myndighetspersonalen helt enkelt behöver arbetsuppgifter att göra. En massa papper skall stämplas, signeras och arkiveras.

Tyvärr skapar denna paradox stora problem för seglare eftersom vi gärna vill hinna uppleva något av de platser vi besöker, istället för att besöka olika myndighetskontor. Av andra seglare på ön fick vi höra att det hade varit enklare för dem att klarera in på någon av de andra öarna i Cook än just huvudön Rarotonga. Det hade inte varit alls så byråkratiskt och hela processen hade varit avklarad på två timmar.

Som tur var hann vi med att ta några promenader i byn på väg till någon myndighetsbyggnad. Vi träffade även David, en svensk man som hade flyttat till Rarotonga för 30 år sedan och som kom och besökte oss i båten en kväll.

På förmiddagen den 28:e september hade vi klarerat ut och dessutom hunnit handla. Vi lämnade Rarotonga och seglade norrut mot atollen Aitutaki. Tyvärr fick vi inte se något av ön, men vi kände oss alla rätt trötta på Rarotonga på grund av all byråkrati och det kändes skönt att komma vidare trotts allt. Seglingen till Autitaki-atollen tog ca 1 dygn och vi fick en behaglig segling i svag vind. Tyvärr är passet in i atollen för grund för oss så vi ankrade utanför revet på öns västsida på förmiddagen den 29:e september.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *