Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Ett kort besök på Aitutaki-atollen

Vi ankom Aitutaki på förmiddagen den 29:e september efter ett dygns segling från Rarotonga. Vi hade en fin passage med jämn vind. Vid ankomst mötte vi två knölvalar strax söder om ankringen och i vanlig ordning stannade vi och cirkulerade en stund innan vi fortsatte mot ankringsviken. Aitutaki har en smal grund passage in i atollen, men dessvärre allt för grund för att vi skulle kunna ta oss in. Vi ankrade därför på utsidan revet i stenhård korall. Det är alltid lite besvärligt att ankra på det sättet, men efter att ha snorklat på ankaret kunde vi konstatera att vi låg tryggt.

Björn skulle lämna oss redan dagen efter och vi ville fånga ett bra väderfönster för att segla väster ut så vårt stop på Aitutaki blev kort, bara två dagar. Första dagen tog vi oss i land och promenerade runt i byn och försökte ta reda på hur Björn skulle kunna ta sig till flygplatsen dagen därpå. När björn frågade första bästa person så lovade densamme att hämta honom dagen därpå i hamnen och köra honom till flygplatsen. Det var en väldigt vänlig gest och när björn frågade om vad det kostade tittade kvinnan förundrat på honom och svarade att hon inte ville ha betalt såklart.

Morgonen efter gick vi upp tidigt för att vandra upp på öns högsta bergstopp. Det är en låglänt ö så någon bestigning blev det inte precis. Efter turen gick vi tillbaka ner till hamnen och Björn blev upplockad och körd till flygplatsen medan vi tog dingen tillbaka till Hilma. Vi ville lämna i skaplig tid eftersom vädret skulle försämras och vi ville hinna fram till Palmerston i dagsljus. Avståndet till Palmerston är ca 220 mil och vi ville komma iväg efter lunch för att hinna på drygt ett dygn.

Dessvärre blev det mer komplicerat att lämna Aitutaki än vad vi hade trott. När vi skulle lätta ankar satt ankaret stenhårt och vi kom inte loss. Jag (Oskar) hoppade i vattnet för att se hur ankaret hade fastnat och det visade sig att kättingen hade satt sig riktigt ordentligt i korallsprickor och att ankaret hade kilat fast sig ordentligt. Lisa stod till rors, Einar skötte ankarspelet medan jag simmade ner och försökte trassla loss kättingen från korallen. Det blev ett slitsamt jobb men efter en timme var vi loss igen och kunde avsegla mot Palmerston.

Vi kom iväg senare än vi hade hoppats och klockan var över två på eftermiddagen innan ankaret var uppe. Vi hissade fulla segel trots att vinden var stark. Vi behövde segla in förlorad tid för att hinna fram i till Palmerston dagsljus. Under natten tilltog vinden och vi revade segel. Dagen efter hade vi byvindar över 20 m/s och seglingen blev allt annat än bekväm. Vi ville verkligen hinna fram innan skymningen med tanke på hur stark vinden var. Det skulle göra det besvärligt att försöka ankra med så mycket vind, på ett korallrev som inte syns i nattmörkret. Dessvärre hade vi inte tur just denna gång och vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Nu återstod en ankring i mörker som skulle komma att bli den värsta vi har upplevt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *