Vi ankrade vid Taroa, Maloelap på förmiddagen den 20:e februari. Det var en varm och solig dag. Som vanligt när vi kom in på stranden med dingen möttes vi av ett gäng nyfikna ungar. Flera av dem talade engelska, i alla fall enstaka ord och fraser. De är alltid väldigt intresserade av Lisa, kanske är det för att de aldrig har sett någon med blont hår förut.

Marshallöarna tillhörde Tyskland från 1885 till 1918. Vid Tysklands förlust i första världskriget tilldelade League of nations Tysklands territorier norr om ekvatorn till Japan. Under 1930-talet började Japan bygga den största militära flygbasen i östra Marshall på just Maloelap. På ön byggdes flera flygfält, kanoner, många stora byggnader (ca 380 st), kraftverk, pirar, bränsleförråd, bostäder osv. På huvudön i Maloelap-atollen, Taroa, bodde det omkring 4000 människor på den tiden, merparten Japaner. Ön blev en stad med el, moderna byggnader och hög militär närvaro. Under andra världskriget stred amerikanska trupper mot japanska trupper på många platser i framförallt västra stillahavet. Maloelap var en viktig strategisk plats för båda parter och efter att USA hade belägrat Majuro-atollen och Kwajalein-atollen tog de sikte på Maloelap. Under 1942 började USA att bomba atollen och under två och ett halvt år bombades Maloelap både från luften och från fartyg utanför atollen.

Idag återstår en del av den forna staden i form av raserade byggnader, flygfält och rostiga kanoner. Överallt ser man lämningar efter kriget, men människorna på ön bor och lever i stor utsträckning som de gjorde innan både Japaner och Amerikanare krigade om ögruppen. Det är fascinerande att ön var en modern stad för 75 år sedan, medan den numera är en ö utan varken el, vägar eller moderna byggnader.

Första dagen på ön promenerade vi runt och hittade flygplan, bunkrar, kanoner och skeppsvrak. På väg tillbaka till öns västsida mötte vi Benedikt (tyskt namn som troligen har gått i generationer sedan landet var tyskt), som erbjöd oss en rundtur på ön kommande dag mot en ringa kostnad. Det tackade vi självklart ja till. Dagen efter promenerade

vi runt på ön många timmar tillsammans med Benedikt och hans fem hundar. Vi såg fler kanoner, värn och bunkrar, vrak, fordon, flygplan och allt annat. Vi hittade även en hel del ammunition på promenaden och till och med stora artillerigranater som inte hade skjutits iväg. Det kan ju vara farligt om man inte är försiktig.

Det fanns flera stora byggnader som alla var sönderbombade och som inte används numera. Däremot användes många av de mindre betongbunkrarna och ammunitionsförråden för att förvara kopra (kokosnötter) och till och med som bostäder. I flera av bunkrarna vi passerade bodde det familjer. Det kan nog vara lite tråkigt eftersom det inte finns annat än skottgluggar som fönster, men här och var såg man någon solcell så det kan tänkas att de kan ha någon lampa på kvällarna.

I viken låg även det japanska fartyget ”Toroshima Maru” på botten bara en bit bort från vår ankarplats Fartyget bombades av amerikanskt flyg och sjönk där det låg. Vi snorklade vid vraket flera gånger. Akterskeppet var väl bevarat medan de förliga delarna var väldigt skadade. Vid vraket levde mycket fisk och stora delar av vraket var övervuxet med korall.

Efter tre dagar på Taroa flyttade vi nordväst till den lilla ön Tjan där vi stannade en dag ytterligare innan vi avseglade mot Wotje-atollen. Vi fick se några män utöva ett väldigt annorlunda sätt att fiska. De simmade runt med stora palmblad och när fiskarna försökte gömma sig i bladen så fångade de dem. Vi fick inte riktigt klart för oss hur de gick till väga, men det var intressant att se.

På morgonen den 24:e kl 06:15 lättade vi ankar för att segla mot Wotje-atollen. Det var innan gryning och solen hade ännu inte gått upp. Återigen fick vi förlita oss på dåliga sjökort och Google maps för att navigera genom grunden i atollen. Vi fick halvvind hela vägen upp till Wotje och god fart. Vår snittfart var ca 8 knop och ofta seglade vi i 10 knop. Vid ankomst till Wotjes södra pass startade vi maskin och tog oss upp till huvudön Wotje. Vi var i god tid innan skymning och det var skönt att komma fram efter en snabb men väldigt gungig överfart.