Vi lämnade Bora-Bora den 19:e september. Seglingen till Maupihaa tog närmare ett dygn. Det blev en ganska obekväm tur med stark vind och höga vågor. Vi fick många intensiva squalls (regnbyar) med extra starka vindar som följd. När vi väl kom öster om Maupihaa-atollen fick vi sjöla, men nu återstod det mytomspunna passet in i atollen. Passet in revet är känt för att vara långt och smalt och strömmen är stark. Har man väl påbörjat inseglingen kan man inte avbryta eftersom det inte är möjligt att vända i passet. När vi närmade oss passet möttes vi av två knölvalar, en vuxen och en kalv som simmade strax utanför passet. Under den här årstiden är det en vanlig syn och det sägs att valar återvänder till samma atoll år efter år på deras väg söder ut mot Antarktis.

Efter en stunds valskådning beslöt vi oss för att gå igenom passet in i atollen. Jag styrde medan Lisa och Björn stod på däck. Vi gick in i normal marschfart ca 7 knop, men efter en stund räckte det inte för att ta oss framåt mot den starka strömmen. Jag ökade motorstyrkan successivt och fick elda maskin rätt hårt för att kunna ta oss in genom passet i atollen. Strömmen var som starkast 6-7 knop och vi hade stark vind emot oss som även det gjorde sitt. Efter en stund hade vi tagit oss igenom den ca 500 meter långa smala öppningen och strömmen avtog något. Vi fortsatte norr ut inne i atollen och ankrade utanför ”byn” i ganska stark vind men i lä för vågorna. Att omnämna platsen som ”by” är kanske något överdrivet eftersom det endast finns ett par hushåll på hela atollen.

Vi tog dingen in till land och promenerade mot bebyggelsen. På ön bor det ca 15 personer som livnär sig på att tillverka kopra, vilket innebär att plocka kokosnötter, plocka ut innehållet och torka kokosen i solen. Kopra används för att tillverka framförallt kokosolja, som i sin tur används i många olika livsmedel och skönhetsprodukter.

Lustigt nog är det en viss osämja på ön mellan de två största hushållen. Det sägs att de inte har talat med varandra på många år trots att de bor nära varandra på var sin sida av motu-ön. Det är dock oklart hur det är med den saken.

Dagen efter flyttade vi oss mot det östra hörnet och ankrade där. Vi hade fortsatt stark vind, men i lä för sjön som bröt utanför revet. Eftersom vädret var dåligt ville vi inte lämna ön utan meddelade Einar som skulle besöka oss på Rarotonga, att vi beräknade att bli sena dit. Istället ägnade vi oss åt att plocka kokosnötter, snorkla och promenera på motu-ön innanför vår ankarvik. Den 22:a september lugnade sig vädret något och vi bestämde oss för att lämna Maupihaa och avsegla mot Rarotonga.

Strömmen var fortsatt stark i passet och vi fick ordentlig medström ut. Fart över grund loggades till 12 knop, så det gick undan. På utsidan möttes vi återigen av knölvalar och vi cirkulerade någon halvtimma för att beundra de fantastiska djuren innan vi satte segel och styrde kursen mot Rarotonga.

Vi hade vind omkring 15 m/s och således bra fart. Vi seglade på halvvind och hade hög dyning i sidan så det blev en rullande och tröttsam segling ner mot Rarotonga. Seglingen tog strax över tre dygn och efter 430 mil nådde vi Rarotonga på eftermiddagen den 25:e september.