Vi rundade Palmerstons södra udde i det sista dagsljuset för dagen. Vi hade hoppats på att ankomma ön i dagsljus, men så blev det tyvärr inte. Vinden var stark med byvindar över 20 m/s och dyningen var hög. Väl bakom den södra udden bröt sjön mot revet och vi fick sjölä. Lä för vinden var inte att tänka på då Palmerston är en väldigt låglänt atoll med bara några få motu-öar som sticker upp någon meter eller två ur vattnet.

Våra sjökort för området är ganska oexakta, och vår radar kunde inte ge oss någon vettig information eftersom revet vi skulle ankra vid låg under ytan. Således fick vi försöka förlita oss på ekolod och magkänsla. Vinden ven med stark kraft när vi närmade oss revet. Ekolodet visar ingenting under 100 meters djup, och när det kändes som att vi nästan hade kört upp på revet i den becksvarta natten visade ekolodet fortfarande ingenting. Det brukar vara så att korallreven växer rakt upp och det kan vara väldigt djupt trotts att man är nära. Men så plötsligt fick vi eko, 90 meter 50 meter, 23 meter och 14 meter. Jag (Oskar) vågade inte gå närmare så jag skrek till Lisa: Släpp ankaret, 60 meter kätting. Ankaret rullade ut medan vi snabbt drev av i den starka vinden. Från revet som tur var. Ankaret högg inte. Vi drev snabbt av och ankaret hann inte med att få fäste innan vi drev av grundområdet. Lisa hörde hur ankaret hasade över korallen innan det blev tyst i ankarkättingen igen.

Ankaret hängde rakt ner 60 meter under båten. Vikten på ankaret plus 60 meter kätting plus friktionen i vattnet när båten driver är säkert 200 kilo, eller mer. Allt för tungt för att ankarspelet skall orka dra upp det igen. Det blev ett stort problem. Om vi inte kunde få upp ankaret kunde vi inte ankra om, och vi hade ingen lust att driva ut på havet i hög dyning och stark vind med ett ankare hängande 60 meter under båten. Vi försökte att kroka i en lina och vinscha med en av vinscharna samtidigt som vi körde ankarspelet. Resultatet blev att säkringen till spelet gick och att linan gick av och slog till min hand så jag fick ett sår och började blöda. Vi försökte vinscha för hand samtidigt som vi körde spelet, men det rörde sig inte ur fläcken. Men efter en stunds kämpande lyckades vi ändå vinscha för hand samtidigt som vi körde ankarspelet och meter för meter kom kättingen sakta upp igen. Lisa stod till rors och försökte hålla oss så nära revet som möjligt för att få sjölä medan jag och Einar hjälptes åt med ankarspelet. Efter en och en halv timme var ankaret uppe. Vi var genomsvettiga efter allt kämpande och riktigt trötta på situationen.

Vi gjorde ett nytt försöka att gå in mot revet i den svarta natten. Vi såg inget i nattmörkret, men höll koll på ekolodet. Denna gång vågade vi oss in på 8 meters djup när vi släppte ankaret. Jag höll båten så stilla jag kunde över ankaret med hjälp av maskin och bogpropeller för att ge ankaret en chans att greppa. Lisa kände i kättingen hur ankaret släpades över korallen, men rätt vad det var högg vi fast. Vi högg ordentligt också och plötsligt släppte all förtvivlan. Einar gick ner i pentryt och lagade till spagetti med köttfärssås, och det smakade riktigt väl efter allt slit. Dagen efter när vi vaknade insåg vi hur nära revet vi hade varit när vi släppte ankaret och vi var nöjda med hur väl allt hade gått trotts alla bekymmer kvällen innan.