En ö med ett berg, Pohnpei

En ö med ett berg, Pohnpei

 

Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia FSM) är byråkratins högborg. Landet är uppdelat i ett antal stater som alla har självstyre. På huvudön Pohnpei finns FSMs styre som är en avbild av USAs politiska system. På varje ögrupp och stat finns en egen regering för varje stat. Dessutom lever de gamla hövding-samhällena kvar på alla de mindre atollerna som ofta har en eller flera hövdingar i samma atoll. Nationen besår av endast drygt 100 000 medborgare och med enkel matematik inser man snart att en stor del av befolkningen har ett politiskt uppdrag. Dessutom är landet väldigt byråkratiskt (åtminstone för oss seglare) vilket gör att en stor del av befolkningen arbetar på en eller annan myndighet. Det är förstås svårt att förstå hur nationen har råd att anställa alla dessa myndighetspersoner och människor med politiska uppdrag. Sannolikt lever nationen på stora bidrag från USA och från intäkterna på sålda fiskerättigheter från de stora nationerna i Asien.

Vår första dag på Pohnpei var vigd åt den gamla högkulturstaden Nan Madol som ligger på öns östra sida och som är minst två tusen år gammal. Det är lite oklart vad platsen har haft för betydelse i historien, men anmärkningsvärt är att byn är byggd av en sorts sten som sannolikt kommer från andra öar än just Pohnpei. Således har stenen fraktas dit, huggits ut i jämna stenblock som sedan har använts för att bygga alla byggnader och muren som omgärdar densamme.

Vi avtalade en tid med en av byns taxichaufförer som lovade att ta oss till Nan Madol mot en rimlig kostnad. Vår chaufför hade även med sig sin väninna på turen så vi var totalt fyra personer i bilen. På vägen stannade vi vid olika sevärdheter såsom vattenfall och byar. Väl framme vid Nan Madol fick vi en guidat tur av vår taxichaufför. Dessvärre visste hon lika lite som vi om historien och platsen även fast hon svarade på våra frågor så gott hon kunde. Vår kunskap om platsen kom från Wikipedia, medan chaufförens kunskap kom från folksägen och möjligen en del fantasi. Sammantaget skapade vi oss ändå en ganska bra bild över historien tillsammans. Det kom en och annan regnskur under vårt besök, ändå var det väldigt roligt att ha sett Nan Modul trotts att vi inte fick reda på särskilt mycket mer efter besöket.

Under vår bilresa runt ön insåg vi att det var den första ön med ett berg vi hade besökt sedan Bora-Bora. Alla andra platser vi hade besökt därefter var atoll-öar. Pohnpei var riktigt grönskande med växter, djungler, vattenfall och som sagt höga berg. Höga för oss i alla fall eftersom vi knappt har sett en landmassa mer än fem meter över havet på ett halvår.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med några av de andra seglarna i viken. Det blev en och annan promenad och bad i vattenfall med mera. En eftermiddag planerade vi en bergsbestigning till en av de höga bergstopparna nära ankarviken. När vi var halvvägs upp på toppen öppnade sig himmelen och regnet öste ner. Vi tog skydd i en stor grotta full av fladdermöss. De var nog förvånade över besöket när de passerade oss på sina flygturer ut i djungeln för att hitta mat. Regnet fortsatte att ösa ner och det var bara att ge upp efter en stund. Vi var genomblöta in i benmärgen när vi kom hem den eftermiddagen.

Allt sedan vårt roderhaveri saknade vi en spirbom eftersom vi använde vår gamla för att bygga nödrodret. Den gick i flera bitar och var bortom reparation. Tyvärr är det ganska svårt att få tag på en ny i de här områdena av världen, men efter en djungeltur insåg vi att en grov bambu skulle kunna göra jobbet lika väl tills vi fick tag i en i aluminium. Vi träffade en taxichaufför som lovade att hjälpa oss. Jag förklarade för chauffören att jag ville åka utanför byn för att hugga ner en utanför någons mark. Det tyckte chauffören var onödigt och han stannade vid ett hus i byn och förklarade för ägaren vårt ärende. Han såg mycket frågande ut när vi staplade in i hans trädgård och valde ut den högsta och grövsta bambun och därefter högg ner den med macheten vi hade med oss. Det var nog en märklig syn att se två vitingar hugga bambu mitt inne i byn, för snart samlades många nyfikna för att se företaget. Bambun föll rätt över ett plåtskjul och tillsammans med taxichauffören lyckades vi få bambun ut till gatan. Vi högg den i lagom längd och lastade den på taket på bilen. Jag och lisa höll fast den på taket, genom rutorna medan chauffören körde oss tillbaka till ankarviken. Efter det återstod endast lite finjusteringar och montering av karbinhakar och annat, sen hade vi en ny spirbom.

Vi hade planerat flera stopp i FSM och nästa stopp skulle bli Chuuk-atollen ca 400 mil västerut. Atollen är känd för att ha huserat en armada av japanska fartyg som bombades av USA under andra världskriget. Atollen är full av fartygsvrak, fordon, flygplan och mycket annat och är därmed väldigt intressant för dykare som gillar vrakdykning. Dessvärre har ön under senare år blivit väldigt kriminellt belastad och vi varnades av alla för att åka dit. Även myndighetspersoner har krävt seglare på stora summor för att stanna och man kan inte lämna båten under kvällstid med stor risk för rån. Kostnaderna för att stanna, inklusive myndigheternas arvode skulle bli stora för oss och med risk för stölder och rån avstod vi besöket på Chuuk. Vi bestämde oss i stället för att ta sikte mot ön Yap, men med möjligt stopp på någon av de mindre atollerna i västra delen av FSM.

Vi lämnade vår ankrarvik i Pohnpei på eftermiddagen den 15 mars. Vi stannade vid utklareringskajen för att få tillstånd att segla vidare. Det är ett krav oavsett om man seglar inom landet eller skall vidare till ett nytt land. Den ena myndighetspersonen efter den andra kom förbi och ville ha kopior på alla möjliga papper. Vi väntade länge och väl men efter flera timmar behagade tulltjänstemannen dyka upp och ge oss tillstånd att segla vidare. Det var redan sena eftermiddagen och vi var både trötta och irriterade att det hade tagit så lång tid. Dessutom kom en man och avkrävde att jag skulle följa med till hamnens kontor. Jag var oklar över varför, men väl där uppdagades det att de avkrävde oss ytterligare 100 USD. När vi kom in i landet betalade vi en avgift och vi förhörde oss om ytterligare avgifter. Vi fick information om att allt var betalt vid det tillfället, nu avkrävdes vi återigen på en rejäl summa pengar. Jag upplevde att de försökte lura oss och ifrågasatte vad jag skulle betala för, men det fanns inget annat att göra än att betala ”mutan” annars skulle vi inte få lämna Pohnpei. Nu var det redan sena kvällen och det slutade med att vi gick tillbaka och ankrade i viken för att invänta avsegling kommande morgon.

Dagen efter lättade vi ankar igen och gick för maskin mot revöppningen. Väl där kom en man i snabbgående motorbåt och körde ikapp oss. Han gapade om att se papper. Båten var inte märkt med någon myndighetsbetäckning och mannen var inte uniformerad. Strömmen var stark och revöppningen var relativt smal. Vi var ganska omotiverade att riskera vår och båtens säkerhet för att visa upp ett papper till en man som redan viste att vi hade alla papper i ordning. Han satt nämligen på kontoret vi besökte kvällen innan. Jag blev irriterad över händelsen och när jag ifrågasatte säkerheten av att stanna i passet, rammade mannen oss med sin motorbåt. Enligt Lisa uppfattade hon det som en olyckshändelse, och det kan säkert stämma. Oavsett så var det väldigt dåligt sjömanskap och ett dåligt beteende att utsätta människor för sådant, allt för att säkerställa att vissa myndighetspersoner får in sina ”mutor”. Det med en lättnad vi såg Pohnpei försvinna i horisonten den dagen. Nu såg vi fram mot nya platser och trevligare bemötanden.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.