Fortsatta reparationer på Majuro, Marshall öarna

Fortsatta reparationer på Majuro, Marshall öarna

Den 3:e januari fick vi de första positiva beskeden angående rodret. Många hade hört av sig till oss och erbjudit sin hjälp vilket vi var otroligt tacksamma för. Malcolm, en brittisk man som ansvarar för ett forum på internet om just Jeanneau båtar, hade mailat flera gånger. Han hade kontakt med flera personer på Jeanneau i Frankrike, USA oh Australien. Vi fick genom Malcolm kontakt med Jeannau och snart fick vi bekräftat att ett nytt roder hade börjat tillverkas. Det ar en stor sten som släppte från våra bröst och nu viste vi att det fanns en lösning efter tre veckors väntande. Anledningen att vi inte hade fått svar om möjligheten att beställa ett roder tidigare var att det var julledigt överallt och vi fick inte tag på någon som kunde hjälpa oss. Nu var dock frågan löst och nu skulle det ordna sig, även fast tidsramen för frakten var oklar och likaså kostnaderna för rodret och kostnaden för frakten att få det hit.

När vi ankom Majuro efter roderhaveriet var vi båda övertygade att vi skulle behöva avbryta vår jordenrunt-segling på grund av ekonomiska skäl och tids skäl att få tillverkat ett nytt roder. Nu hade hoppet vänt. Dels med anledning av alla fantastiska människor som har hjälpt oss via Patreon och på andra sätt stöttat oss ekonomiskt. Dessutom hade vi fått bekräftat att ett nytt roder skulle kunna vara här så tidigt som i början av februari. Vi ville inte ha för stora förhoppningar om tiden, men vi började planera för vår segling väster ut så snart vi hade fått bekräftelse på att rodret hade börjat tillverkas.

Den 4:e januari fick vi varning om att en cyklon närmade sig Majuro. Det var riktigt tråkiga nyheter eftersom vi var rädda att båten och oss skulle kunna skadas. Vi började plocka av allt löst ombord och stuva nere i båten. Vi låg på en boj på 28 meters djup så jag (Oskar) tog på mig dykutrustning för att inspektera moringen samt att förtöja med extra tampar från botten. Vi följde värdeförändringarna noga. De flesta av de andra seglarna i viken förberedde för att korsa atollen och ankra på den västra siden, men det var inte en möjlighet vi hade eftersom vi saknade styrförmåga. Som tur var försvagades cyklonen och drog söder om Majuro. Det var en riktig lättnad. Vi fick en släng av vädret ändå med starkare vind och en hel del regn, men inget vi oroade oss för något vidare.

Under andra veckan av januari började delar komma med posten som vi hade beställt för att återställa Hilma. Bland annat elkabel, kabeltätningar, anoder, axeltätning, ankare osv. Pushpit och annat vi hade lämnat för att svetsa kom tillbaka. Reparationer av plastskador osv var klara och vi började montera tillbaka grejer. I sista veckan i januari var vi klara med nästan alla jobb och nu väntade vi bara på att rodret skulle komma. Vi passade på att se oss om lite på ön genom att göra diverse utflykter med skoter och dinge. En dag hittade vi en liten valp som vi på allvar tänkte adoptera och ta med oss på vår färd väster ut mot Sverige. Vi kollade upp diverse saker med veterinär hemma i Sverige, men när vi väl tänkte ta hand om hunden var den tyvärr borta. Kanske var den överkörd eller så hade någon annan tagit hand om honom. Han var dock den sötaste lilla hund man kan tänka sig.

Majuro är huvudön i Marshall och här lever merparten av landets befolkning. Huvudbyn Ulliga liknar andra huvudbyar vi har besökt tidigare i ö-nationer på det viset att det är riktigt skräpigt. Allt som inte används längre puttas eller slängs helt enkelt över revkanten. Båtar som inte skall användas med läggs på ankare och efter några årtionden sjunker de där de är. Det är en hemsk syn och otroligt tragiskt att de förstör sin vackra natur på det sättet. Överallt ser man ganska fina fordon, men övergivna. Det är antagligen lättare att få nya grejer i form av bidrag från USA än att laga dem de har. Det är riktigt synd att det är på det viset. Det börjar dock bli bättre och sedan några månader tillbaka har de börjat sortera pantburkar. Ett litet steg på vägen, men det kommer att ta enorm tid att sanera ön från allt skräp om de beslutar sig för det någon gång. Öns högsta berg utgörs förövrigt av sopor. Det är nästan förvånande att de har lyckats bygga ett så högt sopberg på den lilla ytan med tanke på att atollen sällan är med än 100 meter bred. Men det är bra att soporna hamnar på ett ställe, istället för att flyta ut på havet. Vi hoppas att det blir en bättring framöver.

 

IMG_6989
IMG_7272
IMG_7266
IMG_7341
IMG_7212
IMG_7207
IMG_7363
IMG_7248
IMG_7227
IMG_7203
IMG_7192
IMG_7185
IMG_7171
IMG_7175
IMG_7050
IMG_7061
IMG_7042
IMG_7121
IMG_7106
IMG_7149
IMG_7051
IMG_7011
IMG_7014
IMG_6998
IMG_6995

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.