På eftermiddagen den 2:a december närmade vi oss det södra passet in till Abaiang-atollen i Kiribati. Passet var brett men samtidigt ganska grunt och vi fick vända vid ett tillfälle då sjökortet stämde dåligt. Vi såg botten under lång tid och ofta var det grundare än 5 meter. Vi tog det försiktigt in i passet och väl på djupare vatten inne i atollen vågade vi öka farten igen. Vi ankrade söder om byn Tanimiaki. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss om.

Vi hann nog inte gå mer än ett par minuter innan vi såg ett helt gäng ungar springa emot oss. De var fullkomligt överlyckliga och exalterade över dessa två vita främlingar som kom gående på stranden. Om Kiribati generellt får få besökare, så gäller det i synnerhet andra öar vid sidan av Tarawa. Människor på Abaiang lever enkelt. De har ingen el förutom en och enstaka solcell som hänger på taken. De bor i enkla hus byggda av palmblad. Abaiang får nog aldrig några besökare annat en och enstaka segelbåt per år. Barnen som kom springande emot oss hade kanske aldrig träffat västerlänningar och det var såklart väldigt intressant för dessa nyfikna ungar. Det mest intressanta var kanske Lisa med sitt blonda hår. Vi försökte ta några bilder, men de ville titta mer på Lisa än i kameran så vi fick ta om några gånger. Det hade vi varit med om flera gånger tidigare på Tarawa också. Så himla roligt.

Barnen kunde några ord på engelska och det gick alldeles utmärkt att hålla en dialog med enkla ord och gester. Vart vi än gick kom barn springande mot oss och vi fick inte en lugn stund någonstans (bara till det positiva). De vuxna var även de väldigt inbjudande och stannade oss för att ge oss kokosnötter och annan frukt, eller bara ett samtal en stund. Ingen förväntade sig något i gengäld utan de var bara godhjärtade och verkade glada för att få besök till ön. Generellt verkade alla leva ett väldigt lyckligt och harmoniskt liv på Abaiang. Det smittade av sig och vi blev glada av att bara promenera runt och möta alla glada människor.

Vi var väldigt förvånade över att det finns så mycket barn i Kiribati i åldrarna 1-10. Vi spekulerade mycket i den frågan utan att egentligen ha något svar. Kanske kan det vara så att bidragssystemet förändrades för 10 år sedan och att familjerna får större stöd från staten ju fler barn de har. Kiribati, likt Tuvalu, säljer fiskerättigheter till China, Taiwan och Japan. Kanske kan det vara så att staten fick bättre ekonomi i och med inkomsterna från fiskerättigheterna för tio år sedan och det har resulterat i många barn under senare år. Men som sagt, det är spekulationer.

Vi stannade ytterligare en dag i Abaiang innan vi lämnade denna fantastiska atoll för att segla 110 mil norr ut mot Kiribatis nordligaste atoll, Butaritari. Vi lämnade på eftermiddagen och var framme vid revöppningen på morgonen dagen efter. Vi fick en fin nattsegling trotts att några regnskurar drog över oss. Vi gick för maskin genom atollen och ankrade vid en ensam motu-ö i nordvästra hörnet av Butaritari. Inseglingen var något problematisk eftersom sjökorten stämde dålig, men vi tog det lugnt och eftersom det var dagsljus kunde vi se korallhuvudena på håll. Vi ankrade strax efter lunch den 4:e december.

Abaiang var en fantastisk plats. Så olik allt som Betio på Tarawa var. Människorna var helt underbara och naturen så orörd och vacker. Nu ser vi fram emot Butaritari.