Världens största atoll, Kwajalein

Världens största atoll, Kwajalein

Vi siktade Kwajalein-atollen på förmiddagen den andra mars. Ön var full av moderna byggnader, stora paraboler och militärflygplan. Det vi såg var den amerikanska militärbasen på atollens södra sida. När vi gick in i atollen siktade vi vraket efter den tyska jagaren Prinz Eugen som låg upp och ner vid en av motuöarna. Fartyget låg ankrad i Bikini-atollen vid kärnvapensprängningen 1946. Fartyget sjönk inte av bomberna och efter kärnvapensprängningarna bogserades fartyget till Kwajalein där hon slutade som vrak på stranden.

I Bikini-atollen ligger flera vrak och vi planerade ett stopp där. Tyvärr var avgiften för ett besök över 5000 kr och ekonomin tillät inte det. Det hade dock varit väldigt intressant att dyka vid de många vraken. Strålningen fån kärnvapentesterna är låga så här långt efter och det är säkert att besöka atollen några dagar. Det är dock inte tillräckligt låg strålning för att bo där. Atollens före detta befolkning flyttades från sina hem innan bombningen och har därefter aldrig kunnat återvända. Först flyttades befolkningen till Rongrikatollen, en av de andra atollerna i Marshall. Där var fisket för dåligt och de kunde inte klara sig själva. Befolkningen har flyttats fram och tillbaka mellan olika atoller allt sedan 50-talet och det är en tragisk epok av Marshallöarnas historia. Idag lever många före detta Bikini-bor fortfarande på bidrag från USA. Kanske främst för USAs dåliga samvete i frågan. Problemet är likartat i andra delar av stilla havet där Frankrike har genomfört kärnvapensprängningar. i Franska Polynesien sprängdes över 175 bomber under 60–90-talet. Många människor lider fortfarande av att inte kunna bo på sina hem-öar eller äta fisk och grönsaker från aktuella öar. Människor på många platser i stilla havet fick, och får lida för att några få västmakter skulle kunna utveckla ett vapenslag som kan förstöra hela vår värld på ett ögonblick. Det är som sagt en tragisk epok av vår moderna tid.

Kwajalein är världen största atoll-ö och det tar en heldag att segla från ena änden till andra. Dock är det i huvudsak två av öarna som är bebodda. Den södra ön huserar en av USAs större militärbaser i stilla havet. Dit har ingen annan en militär personal tillträde. Ebeye ligger strax norr om och där bor merparten av atollens övriga medborgare. Atollen må vara världens största, men Ebeye kändes väldigt liten. Byn var väldigt hopträngd på den lilla landmassan och några fler hus är det svårt att få plats med. Det fanns inte mycket för oss att se och göra på Ebeye. Det fanns i alla fall en livsmedelsbutik vilket var bra eftersom matförrådet ombord var tomt. Vi ville inte lämna Kwajalein för tidigt eftersom vi inte ville ankomma Phonpei i Mikronesiens federala stater under en helg, det skulle medföra övertidsavgifter för inklarering. Vi valde därför att stanna några dagar extra för att fördriva tiden även fast både utklarering och handling var klar.

Vid vår ankringsplats passerade en lite färja flera gånger om dagen som gick mellan Ebeye och militärbasen. Vi frågade personalen på färjan om vi kunde få åka med över, vilket vi skulle få förutsatt att vi inte gick iland. Turen var ganska kort och 20 minuter senare lade den lilla färjan fast vid kajen vid anläggningen. Det var en helt annan värld jämfört med Ebeye. Anläggningen var modern med moderna byggnader, flygfält, fordon och allt annat. Det var som att komma till en västerländsk stad mitt i stilla havet. Kontrasten var stor jämfört med Ebeye som är slitet, smutsigt och fattigt.

På förmiddagen den 7:e mars lättade vi ankar för sista gången i Marshall öarna. Nästa mål var Phonpei i Mikronesiens federala stater, 590 mil väster ut.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.