Wallis, mycket vind, mycket regn och fantastiska människor

Wallis, mycket vind, mycket regn och fantastiska människor

Vi seglade in genom Wallis rev tidigt på morgonen den 3:e november. Det hade varit ett tufft dygn med starka vindar, åska och regn och vi var glada för att komma fram. Vi hade länge haft bitvis tufft väder vilket beror på ITCZ (Inter tropical convengent zoon). Söder om ITCZ bildas ofta lågtryck som innebär dåligt väder för seglare. Området väster om Sällskapsöarna och söder om konvengent zonnen kallas av vissa för ” The dangerous middle”, vilket syftar till de lite mer oroliga vattnen i området. I ITCZ är det ofta helt stilla och kan vara en utmaning för den delen också eftersom det är svårt att segla ”för utan vind”, som texten i den gamla visan säger.

Vi följde revet till huvudbyn Mata-Utu, men vinden var för stark för att ankra tryggt och vi beslöt oss därför att gå tillbaka söderut och ankra vid den lilla byn Gahi. Viken omges av rev från två håll och där fann vi en trygg ankring.

Dagen efter promenerade vi in till byn. Det regnade och var varmt och fuktigt. Snart stannade en bil och vi blev erbjudna skjuts in till byn av Jean Claude. Han talade bra engelska och berättade att han var född och uppvuxen på Wallis. Språket på Wallis är franska i övrigt och det är få som talar engelska, så det var en lycka att få skjuts av just honom. Jean Claude arbetar som skådespelare men vid sidan av driver han en lunchkiosk med hemlagad mat som han odlar i sin egen trädgård. Innan han släppte av oss vid Gendarmerie (Polis/kustbevakningen) skickade han med oss gratis lunch. Vi erbjöd såklart betalning, men han vägrade med anledning av att han tyckte att det var så roligt med ”gäster” på ön. Väl på Gendarmerie klarerade vi in i landet och vi har nog aldrig varit så väl bemötta på någon myndighet någonsin, någonstans. I övrigt har vi nog aldrig mött vänligare människor någonstans. Vart vi än gick hejade alla även fast språket hade sina begränsningar.

När vi gick till glasmästaren och skulle köpa en spegel som hade gått sönder, ville han inte ha betalt. Dessutom körde han oss hela vägen hem till Gahi på eftermiddagen vilket var över en mil. Wallis (och Futuna) är helt enkelt ett fantastiskt land. I övrigt är kulturen ganska fransk på många sätt, och infrastrukturen är väl fungerande. Det finns bra mataffärer och skolor. Människor verkar ha det ganska hyggligt på Wallis, även fast de är ganska avskärmade från världen i övrigt. Det är dyrt att flyga till och från Wallis vilket gör att befolkningen reser lite utanför ön. Det är kanske därför de är så gästvänliga. Vi träffade Jean Claude många gånger och varje gång ville han ge oss gratis lunch. En gång fick vi i alla fall betala. Dagen innan vi lämnade Wallis bjöd vi ombord Jean Claude på fika och svenska kanelbullar. Han hade med sig diverse frukter från sin trädgård i stora korgar och det var mer än vi kunde äta.

Vi stannade på Wallis i nio dagar. Nästan varje dag regnade det ordentligt och vinden var stark. Det var ju regnsäsong så vi var kanske inte så förvånade även fast det var tröttsamt emellanåt. Två dagar innan vi skulle lämna Wallis blev vädret bättre och vi flyttade oss och ankrade om utanför Mata-Utu. Vinden hade försvagats och vi låg tryggt ankrade. Vi försökte ladda upp en film på youtube, men efter många försök gav vi upp. Vi träffade en av männen på Gendarmerie och de erbjöd oss att lämna datorn på stationen under natten med fritt internet. Dagen efter var det nästan klart och vi promenerade vidare mot en av restaurangerna för att göra det sista på filmen. Vi blev snart upplockade (utan att ha liftat) av en yngre man som körde oss hela vägen fram. Filmen var uppladdad på eftermiddagen och den 12 november vid lunchtid lättade vi ankar för att segla 430 mil norr ut mot Funafuti-atollen i Tuvalu.

Vi fick återigen känna av ITCZ med starka vindar som följd. Vi fick ofta squalls-regn med extra starka vindar och under nätterna seglade vi med enbart genua för att hinna reva i tid. Vindökningen kommer ofta på mindre än en halv minut och med mycket segel uppe hinner man inte reva. Squalls-regnen kommer nästan otäckt snabbt. Under dagarna kunde vi se dem i tid, men på nätterna var det svårt även fast radarn var påslagen. Under de sista två dygnen avtog vinden nästan helt tidvis och vi hade nu nått över konvengentzonen, dvs vi hade kommit in i doldrum där det oftast är helt vindstilla. Maskin gick mycket under de sista två dygnen. På nätterna var himmelen helt stjärnklar och det var otroligt vackert att se hela vintergatan i den klara natthimmelen.

Vi ankom Funafuti-atollen den 14:e november sent på kvällen. Som vanligt fick vi ankomst under nattmörkret, vilket vi egentligen inte ville. Vi brukar försöka anpassa ankomster till nya platser under dagtid, men det är svårt att planera för vindar och förvånansvärt ofta kommer vi alltid fram efter skymning tyvärr. Vi litade på sjökortet denna gång och tog det lugnt in i atollen. Klockan 23:00 slog ankaret i botten och vi var nöjda med att komma fram. Nu väntar nya äventyr på Tuvalu.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.