Efter sex dygn började äntligen vinden vrida något till vår fördel och vi kunde hålla kurs mot mål. Vid 19:30 på kvällen den 31 maj passerade vi ekvatorn väster om Ecuador. Det firades med både champagne och godis. Vi öppnade även presenten från familjen Kjellsson som vi fick då vi avseglade från Sverige i augusti. Presenten innehöll diverse godsaker, ett fint brev och en flaska champagne. Det blev en glad överraskning. Allt sedan vi lämnade Panama hade kvällarna och nätterna varit kalla. Under nattvakterna var vi klädda i flera lager kläder och till och med mössa, så även denna natt.

Efter nästan åtta dygn passerade vi söder om Galapagos tidigt på morgonen den 2:a juni. Vi hade tidigare planerat att stanna vid Galapagos, men eftersom avgifterna för att stanna på öarna är enormt höga beslutade vi oss för att inte stanna. Det var med blandade känslor vi såg öarna först dyka upp, för att sedan försvinna igen längs vår styrbordssida.

Vinden stabiliserade sig allt mer och efterhand fick vi goda slörvindar. Strömmen vred även den till vår fördel och de närmsta dagarna efter Galapagos blev ganska trivsamma. Efter två dygn började vågorna bygga sig allt högre och stora delar av resterande segling mot Polynesien blev väldigt gungig och ganska besvärlig i den grova sjön. Varje morgon låg det många döda flygfiskar och bläckfiskar på däck som hade landat där under natten.  Under vår segling över Atlanten hade vi också mycket flygfisk på däck om morgnarna, men här hade vi även många små bläckfiskar. Varje dag laddade vi ner väderdata och mail via vår HF-radio och ett nytt mail från nära och kära förgyller lätt en dag på den stora oceanen när det i övrigt inte händer så mycket.

Förvånansvärt nog såg vi ofta stora Kinesiska fiskebåtar om nätterna. Eller egentligen såg vi dem aldrig, utan endast ljusskenet de alstrade. Det stora fiskebåtarna eller flytande konservburksfabrikerna som man kan kalla dem, använde enormt starka strålkastare som lyste upp horisonten. Det var ofta ett pärlband med många fartyg som fiskade tillsammans. Det kunde nästan vara lite spöklikt om nätterna, som om det vore ufon som lyste upp natthimmelen.

Den 8:e juni var vi halvvägs. Vi hade då seglat över 2000 nautiska mil, och varit på väg i 14 dygn. Att komma halvvägs är alltid något vi ser fram emot, det är en skön känsla att veta att man har mindre än hälften kvar på en lång etapp. Vädret var allt mer stabilt och vi hade god fart, men den höga dyningen höll i sig och det var allt annat än bekvämt ombord. Temperaturen ökade och man kunde klä sig lättare om nätterna. Dagarna var ofta fina, och nätterna var otroligt stjärnklara. Det är en viss känsla att sitta ute på en oändlig ocean och titta upp i en än mer oändlig världsrymd. Stjärnorna var så klara och starka och med allt annat ljus avstängt ombord vänjer sig ögat snart och man kan urskilja minsta detalj på stjärnhimmelen.

En dag när jag stod nere vid kartbordet ropade Lisa på mig ”Oskar, skynda dig upp”. Jag rusade upp och fick se en val precis bredvid oss. Valen var i storlek med båten och den var mindre än en meter ifrån vår babordssida. Både jag och Lisa blev nog skärrade eftersom valen var så nära oss och dök upp från ingenstans, men mest skärrad blev nog valen när den fick syn på oss. Den försvann i alla fall lika snabbt som den hade dykt upp. Antagligen var den nyfiken på vad det var som flöt på ytan och kom för att se efter, men försvann snabbt när den insåg att det var en båt med människor ombord. Det blev dock dagens händelse för oss.

Under den senaste tiden har vår autopilot börjat krångla en del, och mitt ute på Stillahavet slutade kontrollenheten att fungera. En autopilot är ett måste för en liten besättning på långa etapper eftersom det helt enkelt inte är möjligt att styra båten för hand under så många dygn om man skall få sova ordentligt och hinna med andra bestyr under dagarna. Vi har en extra autopilot ombord, men det är en del arbete med att reparera en sådan sak när båten kränger ordentligt. Som tur var hade vi en ”fjärrkontroll” vi kunde använda för att kontrollera autopiloten och därmed kunde vi ta oss hela vägen utan att ha ett fungerande instrument. Det får bli en sak att se över inom kort. Vi hade även problem med travare i storseglet som gick sönder under överfarten och vi fick byta ut flera stycken under gång, vilket är rätt besvärligt eftersom vi rullade mycket.

Vi hade hoppats att ankomma Hiva Oa i Polynesien på midsommarafton, men dessvärre hann vi inte fram i tid. Eftersom vi inte ville ankomma Hiva Oa under nattmörker saktade vi ner under sista dygnet. Vi siktade land tidigt på morgonen den 23:e juni, och klockan 09:20 var vi väl ankrade efter nästan 29 dygn till havs. Vi blev välkomnade av en grupp delfiner som simmade vid vår bog nästan hela vägen in i hamn. Under vår överfart såg vi ofta både delfiner och pilotvalar, men det är alltid speciellt att bli mött av en ”välkomstkommitté” efter en lång seglats. Vi var båda trötta och den första dagen vilade vi länge innan vi tog vår dinge in till land och kunde ta några steg på fast mark för första gången på nästan en månad.