Efter fyra dygn hade vi tagit oss ca 550 mil söder ut. På eftermiddagen hade vi god fart utanför Ecuadors kust. Vi hade äntligen fått något mer stabilt väder. Vinden var fortsatt mot oss, men vågorna var mindre och vi hade allt mindre regn varje dygn.

Vid 22-tiden på kvällen var det becksvart, himmelen var molnfylld och månskenet orkade inte igenom. Vi hade skaplig fart och vi låg på en hård kryssbog, fortfarande på en sydlig kurs. Rätt vad det var tändes en strålkastare framför oss i tomma intet. Jag (Oskar) hade vakten och blev livrädd för att vi höll på att kollidera med något. Jag lade 90 grader styrbord för att undvika det som lös framför oss. Jag tände vår strålkastare och fick se en liten öppen båt med utombordsmotor. Det visade sig vara fiskare och de ropade något åt mig som jag inte förstod. Lisa som låg och sov hade nu vaknat och kommit upp på däck för att se vad som stod på. Efter några sekunder såg jag något skymta till i vattnet när jag slog på pannlampan. Det var ett flytgarn (fiskenät) som låg i vattnet om vår styrbordssida. Vi hade bara någon meter till garnet och vi kunde inte gira mer åt babord eftersom vi låg på en kryssbog. Garnet var flera hundra meter långt, men vi klarade oss precis från att köra in i det.

Tio minuter senare tog det tvärstopp, vi hade seglat rakt in i ytterligare ett garn. Lisa rusade upp igen och vi fick snabbt ner seglen tillsammans för att undvika att trassla in oss ytterligare. Vi satt ordentligt fast i garnet och strax kom en fiskebåt upp mot oss. Det var en annan liten öppen båt med tre personer ombord, trotts att vi var mer än 30 mil från land. Vi försökte prata med fiskarna, men varken jag eller Lisa förstod ett enda ord av vad de sa trotts att Lisa talar bra spanska. De försökte hjälpa oss genom att bogsera oss loss, men det gav inget resultat. Efter två timmar tog jag på mig cyklop och snorkel och gick ner i vattnet vid aktern. Vi rullade rejält eftersom vi hade vågorna i sidan. Jag hade en vattentät ficklampa som jag lös fram under skrovet med för att se hur illa det var ställt. Tur i oturen satt garnet endast runt kölen, så roder och propelleraxeln hade klarat sig. Det kan vara förenat med livsfara att gå ner i vatten med flytgarn, eftersom det är så lätt att fastna. Efter en stunds övervägande kom vi ändå fram till att det var enda sättet att ta oss loss. Frågan var bara om vi skulle vänta till dagsljus, eller ta det under natten. Eftersom vi drev snabbt och garnet hängde på ena sidan om kölen, beslutade vi oss för att det var hyfsat tryggt att simma ner och kapa bort garnet. Jag tog en tamp runt midjan och en kniv i handen och simmade ner. Efter en stund var vi fria från garnet. Fiskarna var dock inte helt nöjda med att vi hade kapat i deras garn och vi fick ersätta dem med 20 USD per person. Det kändes lite konstigt egentligen eftersom vi tyckte att de bar sig jädrigt dumt åt med deras omärkta redskap, men vi var glada att komma loss så vi gav dem 60 USD och seglade vidare. Vi försökte fråga om det fanns fler garn i området, och det svar vi fick tolkade vi som ”ja, överallt”. Det kändes ju inte bra, men fiskarna pekade åt vilket håll de tyckte att vi kunde segla.

Det visade sig att de pekade ut en kurs från ”deras” redskap, men inte från grannens och snart hade vi seglat in i ett nytt flytgarn bara en halvtimma efter att vi hade kommit loss. Historien återupprepade sig. En ny fiskebåt kom upp vid vår sida. Som tur var hade vi bara hunnit få upp lite segel och hade inte haft någon vidare fart när vi fastnade. Tack vare det lyckades vi driva i sidled ur garnet efter bara tjugo minuter, och således var vi fria igen. Vi insåg att vår räddning hade varit att vi segla långsamt. Det tog vi som en lärdom fortsatt, men den strategin höll bara i en halvtimma ytterligare innan vi fastnade i ett tredje flytgarn. Vi var båda helt slut eftersom vi hade varit vakna i nästan ett dygn vid det här laget, och knappt ätit ordentligt under dagen på grund av dåligt väder. När vi fastnade i det tredje garnet gav vi upp. Vi sa till fiskarna ”vi får lösa detta i morgon när det är dagsljus”. Det såg väldigt frågande ut när Lisa gick ner, och jag la mig på durken i sittbrunn och stängde ögonen. Båten krängde mycket eftersom sjön kom in i sidan, men det brydde vi oss inte om. Vi var allt för trötta. Efter en timme krängde båten till och vi hade ytterligare en gång lossnat från garnet. Det blev ännu en gång en otrolig lättnad. Det var fortfarande mörkt och vi ville inte fortsätta segla eftersom vi var rädda att fastna igen. Vi lät dreja bi (driva med vinden) och gungade resten av natten i vågorna. Vid sex på morgonen bröt solens första strålar igenom och vi kunde fortsätta segla. I var helt slut efter senaste dygnets slit och det tog oss två dagar att komma tillbaka i form igen. Det blev den värsta natten hittills på vår segling.