hilma sailing

Den 3:e januari fick vi de första positiva beskeden angående rodret. Många hade hört av sig till oss och erbjudit sin hjälp vilket vi var otroligt tacksamma för. Malcolm, en brittisk man som ansvarar för ett forum på internet om just Jeanneau båtar, hade mailat flera gånger. Han hade kontakt med flera personer på Jeanneau i Frankrike, USA oh Australien. Vi fick genom Malcolm kontakt med Jeannau och snart fick vi bekräftat att ett nytt roder hade börjat tillverkas. Det ar en stor sten som släppte från våra bröst och nu viste vi att det fanns en lösning efter tre veckors väntande. Anledningen att vi inte hade fått svar om möjligheten att beställa ett roder tidigare var att det var julledigt överallt och vi fick inte tag på någon som kunde hjälpa oss. Nu var dock frågan löst och nu skulle det ordna sig, även fast tidsramen för frakten var oklar och likaså kostnaderna för rodret och kostnaden för frakten att få det hit.

När vi ankom Majuro efter roderhaveriet var vi båda övertygade att vi skulle behöva avbryta vår jordenrunt-segling på grund av ekonomiska skäl och tids skäl att få tillverkat ett nytt roder. Nu hade hoppet vänt. Dels med anledning av alla fantastiska människor som har hjälpt oss via Patreon och på andra sätt stöttat oss ekonomiskt. Dessutom hade vi fått bekräftat att ett nytt roder skulle kunna vara här så tidigt som i början av februari. Vi ville inte ha för stora förhoppningar om tiden, men vi började planera för vår segling väster ut så snart vi hade fått bekräftelse på att rodret hade börjat tillverkas.

Den 4:e januari fick vi varning om att en cyklon närmade sig Majuro. Det var riktigt tråkiga nyheter eftersom vi var rädda att båten och oss skulle kunna skadas. Vi började plocka av allt löst ombord och stuva nere i båten. Vi låg på en boj på 28 meters djup så jag (Oskar) tog på mig dykutrustning för att inspektera moringen samt att förtöja med extra tampar från botten. Vi följde värdeförändringarna noga. De flesta av de andra seglarna i viken förberedde för att korsa atollen och ankra på den västra siden, men det var inte en möjlighet vi hade eftersom vi saknade styrförmåga. Som tur var försvagades cyklonen och drog söder om Majuro. Det var en riktig lättnad. Vi fick en släng av vädret ändå med starkare vind och en hel del regn, men inget vi oroade oss för något vidare.

Under andra veckan av januari började delar komma med posten som vi hade beställt för att återställa Hilma. Bland annat elkabel, kabeltätningar, anoder, axeltätning, ankare osv. Pushpit och annat vi hade lämnat för att svetsa kom tillbaka. Reparationer av plastskador osv var klara och vi började montera tillbaka grejer. I sista veckan i januari var vi klara med nästan alla jobb och nu väntade vi bara på att rodret skulle komma. Vi passade på att se oss om lite på ön genom att göra diverse utflykter med skoter och dinge. En dag hittade vi en liten valp som vi på allvar tänkte adoptera och ta med oss på vår färd väster ut mot Sverige. Vi kollade upp diverse saker med veterinär hemma i Sverige, men när vi väl tänkte ta hand om hunden var den tyvärr borta. Kanske var den överkörd eller så hade någon annan tagit hand om honom. Han var dock den sötaste lilla hund man kan tänka sig.

Majuro är huvudön i Marshall och här lever merparten av landets befolkning. Huvudbyn Ulliga liknar andra huvudbyar vi har besökt tidigare i ö-nationer på det viset att det är riktigt skräpigt. Allt som inte används längre puttas eller slängs helt enkelt över revkanten. Båtar som inte skall användas med läggs på ankare och efter några årtionden sjunker de där de är. Det är en hemsk syn och otroligt tragiskt att de förstör sin vackra natur på det sättet. Överallt ser man ganska fina fordon, men övergivna. Det är antagligen lättare att få nya grejer i form av bidrag från USA än att laga dem de har. Det är riktigt synd att det är på det viset. Det börjar dock bli bättre och sedan några månader tillbaka har de börjat sortera pantburkar. Ett litet steg på vägen, men det kommer att ta enorm tid att sanera ön från allt skräp om de beslutar sig för det någon gång. Öns högsta berg utgörs förövrigt av sopor. Det är nästan förvånande att de har lyckats bygga ett så högt sopberg på den lilla ytan med tanke på att atollen sällan är med än 100 meter bred. Men det är bra att soporna hamnar på ett ställe, istället för att flyta ut på havet. Vi hoppas att det blir en bättring framöver.

Vi ankrade väster om den lilla motu-ön Natata i Buraritaris nordöstra hörn den 4:e december. På ön fanns det en liten hydda och någon gång om dagen kom en liten utriggarkanot seglande och förtöjde vid ön. Hyddan tillhörde några fiskare som dök upp med sina kanoter då och då, men ingen bodde på ön. Det var en otroligt vacker plats där vi låg ankrade helt ensamma. Vattnet var kristallklart och revet fint att snorkla vid. Det var en plats som påminde om bilder i resemagasin, fast verkligt. Ön var allt som man kan föreställa sig att segling i stilla havet är. Vi stannade vid ön tre dagar. Vi snorklade, promenerade på revet, badade, plockade kokosnötter och bara njöt av denna vackra plats. På eftermiddagen den 7:e december korsade vi atollen och ankrade utanför byn Kuma.

Dagen efter tog vi dingen in till land. Vi gick några hundra meter innan vi hörde röster från öns samlingsbyggnad. Det var egentligen bara ett palmbladstak med öppna väggar. Men det är i sådana byggnader de har sina ”öråd”. En man kom utrusande emot oss så snart han såg oss och bjöd in oss till örådet. Hela byn var närvarande samt ytterligare några personer från Tarawa som var på ön för att bygga en kyrka. Vi bjöds på mat tillsammans med hövdingen på ön. Vi förstod inte riktigt vad som hände, men efter en stund efter att vi hade ätit klart kom alla som satt runt oss och tog för sig av måltiden som var uppdukad. Det visade sig att de förnämsta åt först, och därefter övriga bybor. Vi hade alltså fått plats i detta öråds högborg utan att veta om det. Det kändes väldigt märkligt, men samtidigt väldigt välkomnande. Det är svårt att sätta orden på det. Vi stannade under hela tillställningen som innehöll olika tal, sånger, samtal och överläggningar osv. Vid ett tillfälle ombads vi att tala inför församlingen om oss och vad vi hade för ärende på ön. Det var en rolig upplevelse. En man som talade bra engelska tolkade till det lokala språket.

Resten av dagen promenerade vi runt i byn. Som vanligt träffade vi många nyfikna barn som kom fram och ville prata med oss. Vid ett tillfälle började ett av barnen gråta när han såg oss. Han blev antagligen rädd för vad han kanske trodde var utomjordingar. Dagen efter fick vi en guidad tur på ön. Vi besökte skolan och fick se en del odlingar och annat. Butaritari odlar mer än många andra öar och innan vi åkte fick vi gåvor i form av diverse frukter. Vi träffade hövdingen ytterligare en gång och vi såg nästan besvikelsen i hans ögon när vi sa att vi skulle lämna ön dagen efter. Han menade att vi gärna fick stanna i sex månader eller så. Vi berättade att vi följde

säsongen och behövde fortsätta norr ut för att hinna se Marshall också. Han förstod nog inte varför vi inte bara tog dagarna som de kommer likt de gör. Men vi sa att vi gärna besöker ön igen i framtiden. Han menade att vi var mer än välkomna.

Under vårt ett och ett halvt år har vi besökt många vackra platser. Kiribati är dock något väldigt unikt. Öarna är otroligt vackra och människorna är helt fantastiska. De lever i harmoni med naturen och alla verkar otroligt lyckliga. Tarawa var kanske inte så trevligt, men övriga Kiribati är otroligt vackert. Vi vill verkligen komma tillbaka hit en vacker dag. Den 8 december lättade vi ankar och seglade norr ut mot Marshall öarna. Det var med en sorgsen blick vi såg Butaritari försvinna i horisonten.

Vi fick en fin segling norrut under dagen, men efterhand kom sämre väder med regn, åska och starkare vind upp mot 15 m/s. Under natten och dagen efter höll det sämre vädret i sig och det blev en dryg segling norrut. Under min (Oskars) vakt klockan 00:09 tappade vi styrförmågan. Vi förstod inte vad som hade hänt. Vi revade seglen snabbt och började felsöka. Ratt och kvadranten rörde sig men inget hände med styrningen. Jag tog cyklop och en lampa och gick ner i vattnet vid badstegen och lös framåt i den mörka natten. Rodret var helt borta.