hilma sailing

 

Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia FSM) är byråkratins högborg. Landet är uppdelat i ett antal stater som alla har självstyre. På huvudön Pohnpei finns FSMs styre som är en avbild av USAs politiska system. På varje ögrupp och stat finns en egen regering för varje stat. Dessutom lever de gamla hövding-samhällena kvar på alla de mindre atollerna som ofta har en eller flera hövdingar i samma atoll. Nationen besår av endast drygt 100 000 medborgare och med enkel matematik inser man snart att en stor del av befolkningen har ett politiskt uppdrag. Dessutom är landet väldigt byråkratiskt (åtminstone för oss seglare) vilket gör att en stor del av befolkningen arbetar på en eller annan myndighet. Det är förstås svårt att förstå hur nationen har råd att anställa alla dessa myndighetspersoner och människor med politiska uppdrag. Sannolikt lever nationen på stora bidrag från USA och från intäkterna på sålda fiskerättigheter från de stora nationerna i Asien.

Vår första dag på Pohnpei var vigd åt den gamla högkulturstaden Nan Madol som ligger på öns östra sida och som är minst två tusen år gammal. Det är lite oklart vad platsen har haft för betydelse i historien, men anmärkningsvärt är att byn är byggd av en sorts sten som sannolikt kommer från andra öar än just Pohnpei. Således har stenen fraktas dit, huggits ut i jämna stenblock som sedan har använts för att bygga alla byggnader och muren som omgärdar densamme.

Vi avtalade en tid med en av byns taxichaufförer som lovade att ta oss till Nan Madol mot en rimlig kostnad. Vår chaufför hade även med sig sin väninna på turen så vi var totalt fyra personer i bilen. På vägen stannade vi vid olika sevärdheter såsom vattenfall och byar. Väl framme vid Nan Madol fick vi en guidat tur av vår taxichaufför. Dessvärre visste hon lika lite som vi om historien och platsen även fast hon svarade på våra frågor så gott hon kunde. Vår kunskap om platsen kom från Wikipedia, medan chaufförens kunskap kom från folksägen och möjligen en del fantasi. Sammantaget skapade vi oss ändå en ganska bra bild över historien tillsammans. Det kom en och annan regnskur under vårt besök, ändå var det väldigt roligt att ha sett Nan Modul trotts att vi inte fick reda på särskilt mycket mer efter besöket.

Under vår bilresa runt ön insåg vi att det var den första ön med ett berg vi hade besökt sedan Bora-Bora. Alla andra platser vi hade besökt därefter var atoll-öar. Pohnpei var riktigt grönskande med växter, djungler, vattenfall och som sagt höga berg. Höga för oss i alla fall eftersom vi knappt har sett en landmassa mer än fem meter över havet på ett halvår.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med några av de andra seglarna i viken. Det blev en och annan promenad och bad i vattenfall med mera. En eftermiddag planerade vi en bergsbestigning till en av de höga bergstopparna nära ankarviken. När vi var halvvägs upp på toppen öppnade sig himmelen och regnet öste ner. Vi tog skydd i en stor grotta full av fladdermöss. De var nog förvånade över besöket när de passerade oss på sina flygturer ut i djungeln för att hitta mat. Regnet fortsatte att ösa ner och det var bara att ge upp efter en stund. Vi var genomblöta in i benmärgen när vi kom hem den eftermiddagen.

Allt sedan vårt roderhaveri saknade vi en spirbom eftersom vi använde vår gamla för att bygga nödrodret. Den gick i flera bitar och var bortom reparation. Tyvärr är det ganska svårt att få tag på en ny i de här områdena av världen, men efter en djungeltur insåg vi att en grov bambu skulle kunna göra jobbet lika väl tills vi fick tag i en i aluminium. Vi träffade en taxichaufför som lovade att hjälpa oss. Jag förklarade för chauffören att jag ville åka utanför byn för att hugga ner en utanför någons mark. Det tyckte chauffören var onödigt och han stannade vid ett hus i byn och förklarade för ägaren vårt ärende. Han såg mycket frågande ut när vi staplade in i hans trädgård och valde ut den högsta och grövsta bambun och därefter högg ner den med macheten vi hade med oss. Det var nog en märklig syn att se två vitingar hugga bambu mitt inne i byn, för snart samlades många nyfikna för att se företaget. Bambun föll rätt över ett plåtskjul och tillsammans med taxichauffören lyckades vi få bambun ut till gatan. Vi högg den i lagom längd och lastade den på taket på bilen. Jag och lisa höll fast den på taket, genom rutorna medan chauffören körde oss tillbaka till ankarviken. Efter det återstod endast lite finjusteringar och montering av karbinhakar och annat, sen hade vi en ny spirbom.

Vi hade planerat flera stopp i FSM och nästa stopp skulle bli Chuuk-atollen ca 400 mil västerut. Atollen är känd för att ha huserat en armada av japanska fartyg som bombades av USA under andra världskriget. Atollen är full av fartygsvrak, fordon, flygplan och mycket annat och är därmed väldigt intressant för dykare som gillar vrakdykning. Dessvärre har ön under senare år blivit väldigt kriminellt belastad och vi varnades av alla för att åka dit. Även myndighetspersoner har krävt seglare på stora summor för att stanna och man kan inte lämna båten under kvällstid med stor risk för rån. Kostnaderna för att stanna, inklusive myndigheternas arvode skulle bli stora för oss och med risk för stölder och rån avstod vi besöket på Chuuk. Vi bestämde oss i stället för att ta sikte mot ön Yap, men med möjligt stopp på någon av de mindre atollerna i västra delen av FSM.

Vi lämnade vår ankrarvik i Pohnpei på eftermiddagen den 15 mars. Vi stannade vid utklareringskajen för att få tillstånd att segla vidare. Det är ett krav oavsett om man seglar inom landet eller skall vidare till ett nytt land. Den ena myndighetspersonen efter den andra kom förbi och ville ha kopior på alla möjliga papper. Vi väntade länge och väl men efter flera timmar behagade tulltjänstemannen dyka upp och ge oss tillstånd att segla vidare. Det var redan sena eftermiddagen och vi var både trötta och irriterade att det hade tagit så lång tid. Dessutom kom en man och avkrävde att jag skulle följa med till hamnens kontor. Jag var oklar över varför, men väl där uppdagades det att de avkrävde oss ytterligare 100 USD. När vi kom in i landet betalade vi en avgift och vi förhörde oss om ytterligare avgifter. Vi fick information om att allt var betalt vid det tillfället, nu avkrävdes vi återigen på en rejäl summa pengar. Jag upplevde att de försökte lura oss och ifrågasatte vad jag skulle betala för, men det fanns inget annat att göra än att betala ”mutan” annars skulle vi inte få lämna Pohnpei. Nu var det redan sena kvällen och det slutade med att vi gick tillbaka och ankrade i viken för att invänta avsegling kommande morgon.

Dagen efter lättade vi ankar igen och gick för maskin mot revöppningen. Väl där kom en man i snabbgående motorbåt och körde ikapp oss. Han gapade om att se papper. Båten var inte märkt med någon myndighetsbetäckning och mannen var inte uniformerad. Strömmen var stark och revöppningen var relativt smal. Vi var ganska omotiverade att riskera vår och båtens säkerhet för att visa upp ett papper till en man som redan viste att vi hade alla papper i ordning. Han satt nämligen på kontoret vi besökte kvällen innan. Jag blev irriterad över händelsen och när jag ifrågasatte säkerheten av att stanna i passet, rammade mannen oss med sin motorbåt. Enligt Lisa uppfattade hon det som en olyckshändelse, och det kan säkert stämma. Oavsett så var det väldigt dåligt sjömanskap och ett dåligt beteende att utsätta människor för sådant, allt för att säkerställa att vissa myndighetspersoner får in sina ”mutor”. Det med en lättnad vi såg Pohnpei försvinna i horisonten den dagen. Nu såg vi fram mot nya platser och trevligare bemötanden.

Efter fem dagar på Kwajalein var vi klar med ön och redo för nya platser. Seglingen mot Phonpei i Mikronesiens federala stater var 590 mil och vi beräknade att resan skulle ta cirka 4 dygn i maklig takt. Vi ville inte segla för snabbt eftersom vi ville komma in på en veckodag för att slippa att betala övertidsavgifter. Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia, FSM) är kända för att ta ut avgifter och bötfälla seglare för allt möjligt. Vi hade därför varit noga med att söka tillstånd att besöka ögruppen. Andra som hade underlåtit sig att söka tillstånd eller lämnat felaktiga uppgifter hade bötfällts till en kostnad av 10 000 kr och avvisats från landet.

Första dygnet fick vi stadig vind från öst omkring 10 m/s. Vi hade god fart seglandes endast för genua. Det kom en del squalls vilka medförde starkare vindar. Dyningen var hög och vi rullade ordentligt. Dagen efter stabiliserade sig vädret något och vi fick en ganska fin dag. Under natten och morgonen förvärrades vädret igen. Squall-regn efter squall-regn passerade över oss och vi hade stadiga kuling vindar på 15-20 m/s större delen av dagen. Regnet öste ner och det var allmänt rätt jobbigt ombord. På morgonen fick vi upp ett nytt AIS-mål på skärmen, det var den Holländska båten Foxy Lady som passerade oss om babord. De hade lämnat Kwajalein några timmar efter oss och kommit i kapp oss. De förde mycket mer segel än vi i den tilltagande vinden och efter en stund blåste deras genua sönder. Vi hade kontakt via VHF och de kämpade hårt för att försöka få ner trasorna av seglet. Vi kunde inget göra för dem såklart och efter en hel del arbete hade de fått ner det mesta av seglet på fördäck och kunde segla vidare med endast revat storsegel.

Kommande dygn blev lika miserabelt från föregående med starka vindar och konstant regn och hög sjö. Vi spenderade merparten av tiden nere i båten med att titta på tv-serier och hålla vakande öga på radar och AIS-skärm. Var 20:e minut stack vi upp huvudet för att se att vi inte hade något framför bogen. Emellanåt kunde vi ta ut lite mer segel, för att en stund senare behöva reva igen. Vi hade en maklig fart med hårt revade segel och vi såg fram emot att komma fram dagen efter.

På morgonen den 11 mars siktade vi Phonapei och det stora fartygsvraket på revet på öns norra sida. Vinden hade avtagit under natten och de sista timmarna gick vi för maskin. Vi ankom myndighetskajen vid lunch och ombads att förtöja. Inklareringen tog flera timmar och flera olika myndighetspersoner kom ombord. Vi fyllde i papper efter papper och sent på eftermiddagen var vi äntligen klara.

På öarna i de västra delarna av stilla havet är det vanligt att tugga ”betel nut”, vilket är en nöt som man tuggar på tillsammans med blad. Vissa kombinerar med tobak och limepulver. Vi har stött på tuggandet ofta på många platser, men i FSM tuggade alla betel nuts, även alla myndighetspersoner. Munnarna var fulla av röd saliv och de kunde knappt prata med oss under inklareringsprocessen. En av tulltjänstemännen fräste ut en hel laddning av röd salivvätska på vår akterspegel och vi var tvungna att skura ordentligt för att bli av med fläckarna innan de torkade in. Det upplevdes ju en aning märkligt att även tulltjänstemännen tuggar rusningsmedel under arbetstid, men det skall nog snarare ses som ett alternativ till tobak snarare än en drog. Den har en stark kulturell anknytning i området och har funnits under väldigt lång tid.

Vi lämnade den smutsiga kajen med råttor och kackerlackor och fortsatte in i den lilla fjorden ca en mil. Vid 17:30 var vi väl ankrade i mangrove-viken. Vi såg två andra båtar i viken som vi hade träffat tidigare i Marshall öarna. Det blev ett kärt återseende och ett antal öl tillsammans den kvällen.

 

Vi siktade Kwajalein-atollen på förmiddagen den andra mars. Ön var full av moderna byggnader, stora paraboler och militärflygplan. Det vi såg var den amerikanska militärbasen på atollens södra sida. När vi gick in i atollen siktade vi vraket efter den tyska jagaren Prinz Eugen som låg upp och ner vid en av motuöarna. Fartyget låg ankrad i Bikini-atollen vid kärnvapensprängningen 1946. Fartyget sjönk inte av bomberna och efter kärnvapensprängningarna bogserades fartyget till Kwajalein där hon slutade som vrak på stranden.

I Bikini-atollen ligger flera vrak och vi planerade ett stopp där. Tyvärr var avgiften för ett besök över 5000 kr och ekonomin tillät inte det. Det hade dock varit väldigt intressant att dyka vid de många vraken. Strålningen fån kärnvapentesterna är låga så här långt efter och det är säkert att besöka atollen några dagar. Det är dock inte tillräckligt låg strålning för att bo där. Atollens före detta befolkning flyttades från sina hem innan bombningen och har därefter aldrig kunnat återvända. Först flyttades befolkningen till Rongrikatollen, en av de andra atollerna i Marshall. Där var fisket för dåligt och de kunde inte klara sig själva. Befolkningen har flyttats fram och tillbaka mellan olika atoller allt sedan 50-talet och det är en tragisk epok av Marshallöarnas historia. Idag lever många före detta Bikini-bor fortfarande på bidrag från USA. Kanske främst för USAs dåliga samvete i frågan. Problemet är likartat i andra delar av stilla havet där Frankrike har genomfört kärnvapensprängningar. i Franska Polynesien sprängdes över 175 bomber under 60–90-talet. Många människor lider fortfarande av att inte kunna bo på sina hem-öar eller äta fisk och grönsaker från aktuella öar. Människor på många platser i stilla havet fick, och får lida för att några få västmakter skulle kunna utveckla ett vapenslag som kan förstöra hela vår värld på ett ögonblick. Det är som sagt en tragisk epok av vår moderna tid.

Kwajalein är världen största atoll-ö och det tar en heldag att segla från ena änden till andra. Dock är det i huvudsak två av öarna som är bebodda. Den södra ön huserar en av USAs större militärbaser i stilla havet. Dit har ingen annan en militär personal tillträde. Ebeye ligger strax norr om och där bor merparten av atollens övriga medborgare. Atollen må vara världens största, men Ebeye kändes väldigt liten. Byn var väldigt hopträngd på den lilla landmassan och några fler hus är det svårt att få plats med. Det fanns inte mycket för oss att se och göra på Ebeye. Det fanns i alla fall en livsmedelsbutik vilket var bra eftersom matförrådet ombord var tomt. Vi ville inte lämna Kwajalein för tidigt eftersom vi inte ville ankomma Phonpei i Mikronesiens federala stater under en helg, det skulle medföra övertidsavgifter för inklarering. Vi valde därför att stanna några dagar extra för att fördriva tiden även fast både utklarering och handling var klar.

Vid vår ankringsplats passerade en lite färja flera gånger om dagen som gick mellan Ebeye och militärbasen. Vi frågade personalen på färjan om vi kunde få åka med över, vilket vi skulle få förutsatt att vi inte gick iland. Turen var ganska kort och 20 minuter senare lade den lilla färjan fast vid kajen vid anläggningen. Det var en helt annan värld jämfört med Ebeye. Anläggningen var modern med moderna byggnader, flygfält, fordon och allt annat. Det var som att komma till en västerländsk stad mitt i stilla havet. Kontrasten var stor jämfört med Ebeye som är slitet, smutsigt och fattigt.

På förmiddagen den 7:e mars lättade vi ankar för sista gången i Marshall öarna. Nästa mål var Phonpei i Mikronesiens federala stater, 590 mil väster ut.