Iles des Santines och Guadalupe

Iles des Santines och Guadalupe

Återigen fick vi en ganska blåsig och blöt överfart. Vi seglade på en kryssbog hela vägen till Iles des Santines. Vi stampade oss fram i vågorna med många blöta stänk som resultat. Väl framme fångade vi en boj vi i den lilla viken Petite Anse som ligger strax söder om byn Terre de haut. Det var väldigt blåsigt i viken och det verkligen ryckte i bojen. Jag (Oskar) simmade ner och undersökte moring, boj, och kätting för att försäkra oss om att det var en trygg förtöjning.

Dagen därpå satt vi uppe i sittbrunn när Arne plötsligt säger ”båten rör sig”. Då menade han inte vår båt, utan den norska Swan 55.an, ”Libertad” som låg vid moringen bredvid oss. Vi ställde oss upp och mycket riktigt båten hade släppt från sin förtöjning och drev snabbt mot den belgiska Benetau 50:an som låg för boj strax bakom. Vi skrek allt vad vi kunde för att varna samtidigt som jag och Lisa firade ner vår dinge. Inom några sekunder hade den norska båten kolliderat med Benetaun. Jag och Lisa hjälptes åt att få vår dinge i vattnet och inom kort var jag på väg ut till den drivande båten. Jag surrade dingen vid midskeppet på den drivande båten och rusade upp på däck. Jag försökte febrilt få ut ankaret. I den starka vinden hade nu båten fått upp allt högre fart och jag såg framför mig ett scenario där Swan-båten skulle kollidera med ytterligare fyra båtar som låg ankrade akterut och i dess förlängning driva upp mot klipporna i lovart innan den skulle sluta som vrak sönderslagen på botten.

Allt fler i viken hade uppfattat våra tillrop och de två närmsta båtarna i Swanens väg släppte sina förtöjningar och körde bort från en säker kollision. Ankaret vägrade att släppa, men belgaren hade hunnit i kapp med sin dinge och jag skrek till honom att vi får försöka fånga en boj tillsammans, den sista bojen innan klipporna. Det fick bära eller brista. Jag hittade en riktigt lång tamp och kastade änden till belgaren medan jag sprang tillbaka till rodret för att försöka styra mot bojen. Båten hade fått upp 3-4 knop i den starka vinden och det var tillräckligt för att få styrfart. Rodret svarade och jag fick sikte på bojen. Jag låste rodret och sprang fram på fördäck. Belgaren hade fått igenom en tamp genom bojen och kastade den andra änden till mig. Jag lade fast änden på knapen och efter någon sekund ryckt tampen fast. Båten tvärbromsade och vred upp 180 grader mot bojen. Båten var räddad och alla andra båtar förutom Belgarens båt hade klarat sig från skador förutom Swan-båten själv. I takt med att vi var klara med den första tampen hade andra ankrliggare i viken hunnit fram med sina dingar. Vi hjälptes åt med att hänga på ytterligare ett par ändor och båten var säkrad.

I efterhand kan nog den norska ägaren skratta sig lycklig över hur väl allt gick tack vare att seglarna i viken reagerade snabbt och samarbetade så väl. Det var så ofantlig tur att Arne såg att båten flyttade sig och att vi tillsammans lyckades fånga bojen och säkra båten från en säker förlisning. Misstaget den norska båten hade gjort var att förtöja genom att endast dra en tamp igenom bojen, från ena knapen till den andra. När båten ryckte i bojen på grund av vind och vågor hade tampen snart trasats sönder.

Vi brukar vanligtvis dra igenom en tamp, och därefter sätta två individuella tampar i bojöglan med två pålstekar som vi fäster i respektive knape. Det är i och för sig ett säkert sätt, men efter denna händelse har vi börjat att använda en bojkrok i rostfritt stål, samt en genomgående tamp som säkring. Man lär sig både av egna misstag och andras.

Under eftermiddagen tog vi dingen in till stranden och promenerade in till byn Terre de haut. Byn var liten och pittoresk med massa små restauranger och butiker. Ön hade vägar som mest trafikerades av elbilar och mopeder. Vi tyckte det var en bra ide att hyra två scootrar och åka runt på ön och se oss om. Det var kanske lite i överkant dyrt att hyra, men bensinen ingick i hyran vilket var bra. Vi förstod i efterhand varför bensinen ingick, det berodde på att det var omöjligt att förbruka några större mängder eftersom man kunde hinna köra på öns samtliga vägar under 2 timmar. Ön var inte så stor och vägarna var få. Vi fick dock fina turer och såg öns alla stränder, den fina byn och den gamla fästningen på öns västra udde.

Den 21:e februari lämnade vi Iles des Santines och seglade över sundet till viken Anse a’la Barque på Guadalupes västsida. Vi stannade i viken bara en natt innan vi gick norrut till Plage de Melandure där vi tänkte stanna resterande dagar av Arne och Elisabeths vistelse. Vi hade planerat att hyra en bil i byn och åka runt på ön. Byn var även känd för sin fina dykning och snorkling. Dessvärre fick vi inte ordnat någon hyrbil och vi lämnade viken redan nästa dag för att segla norr ut mot Deshaies, utan att ha hunnit snorkla eller dyka. Det får vi ta nästa gång vi kommer tillbaka.

I Deshaies lyckades vi får tag på en bil. Första dagen körde vi runt öns norra sida och över till den östra ön och besökte flera fina byar. På väg tillbaka hann vi med att stopp i bergen på den västra ön och fick se några riktigt fina vattenfall. Även Gudalupe drabbades hårt av orkanerna under hösten 2017, och det ser man spår av överallt, även fast det inte är så illa som på Dominica (se föregående inlägg om Dominica). Till och med promenadvägen till vattenfallet hade skadats på sina ställen trotts att den låg långt inne i djungeln.

Dagen efter packade Arne och Elisabeth sina väskor och vi körde dem till flygplatsen i huvudstaden. Det var ett sorgligt farväl. Vi hade spenderat tre veckor tillsammans och vi hade haft fantastiskt roligt. Det blev många utflykter och Uno-spel på kvällarna ombord på Hilma. Tiden går tyvärr alldeles för fort och plötsligt var det bara vi två igen. Om en vecka får vi besök igen av vänner och det har vi att se fram emot nu.

   

   

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.