Fakarava, Tuamotu

Fakarava, Tuamotu

Fakarava är en relativt stor atoll. Det är ca 30 mil från syd till norr. Den största byn låg i norra delen och eftersom vi behövde handla stannade vi där. Det fanns flera matbutiker, eller kiosker kanske man skall säga. Alla var små och hade ett begränsat utbud. Vi hittade trotts allt en hel del färskt så vi var nöjda. En av de stora suply-båtarna hade precis anlänt med färsk mat och annat gods till ön. Fartyget är även kombinerad passagerarfärja så det anländer även en del turister över dagen då fartyget angör atollerna. Det fanns en ”yacht-service” på ön som drevs av en väldigt trevlig familj. De kunde göra en del reparationer, fylla på gas, tvätta och andra saker som seglare behöver. De hade dessutom wi-fi. Vi hade inte laddat upp något på Youtube på väldigt länge, så vi lämnade datorn hos familjen i två dygn. När vi hämtade datorn hade uppladdningen kommit halvvägs. Internet är inte så snabbt i Polynesien. Dessutom är det väldigt svårt att få tag på.

Efter några dagar gick vi söder ut i atollen. Vi ankrade i en fin vik och kommande dagar spenderade vi åt att promenera på revet, bada, och göra diverse mindre reparationer ombord. Bland annat hade rodkicken gått sönder samt en hel del andra saker som behövde underhållas.

Efter några dagar gick vi norr ut igen till Rotova, eftersom vi ville fylla upp matförrådet med färsk mat innan vi gick vidare mot Toau-atollen. Jag (Oskar) brukar oftast hoppa i vattnet efter ankring för att dyka ner och se så att ankaret har satt sig som det skall. I Polynesien överlag finns det korall överallt, och ankrar man i det så förstör man korallen, dessutom ger det även ett dåligt fäste, vilket inte är önskvärt.

Just denna dag hade vi lagt ankaret på ca 12 meter. När jag simmade ner för att kolla ankaret hade jag svårt att tryckutjämna. På väg upp kom inte trycket ut ur vänster öra och smärtan var påtaglig. Efter ett par timmar sprack trumhinnan och blod rann ut ur örat. Som tur var fanns det en läkare på ön och vi fick komma dit trotts att det var helgdag. Efter en kort undersökning bekräftades att trumhinnan var trasig samt att penicillin var nödvändigt för att läka. Jag fick en dos penicillin och instruktioner om att inte bada på tre veckor. När jag skulle betala för vård och medicin fick jag svaret att vården är gratis i Polynesien, inte ens medicinen kostar något. Glad och överraskad lämnade vi mottagningen och återvände till båten. Strax efter kom båten Aloha in i viken och ankrade en bit bort. Eftersom jag hade ont i örat och kände mig allt annat än kry bestämde vi oss för att stanna på Fakarava ett tag till, tills örat hade läkt bättre. Vårt nästa planerade stopp var Toau, och där bodde endast två personer och således fanns ingen läkarhjälp att få om behov skulle uppstå. Vi stannade på Fakarava till den 26:e juli. Dagarna spenderade vi tillsammans med Max, Jonte, David och Jonna på Aloha, även fast det blev lugna dagar med mycket vila. Det blev ändå lite utflykter på ön och lite kortspel tillsammans på kvällarna.

Smärtan lade sig något efter några dagar och vi bestämde oss till sist för att lämna Fakarava för att fortsätta till Tuao-atollen som låg endast några timmar väster ut. När vi närmade oss rev-passet på Tuao cirkulerade vi utanför en stund för att låta det sista tidvattnet passera ut så att vi kunde få en säker infart i atollen. Vågorna reste sig rejält och strömmen var stark. Efter en stund blev vi uppropade på VHF:en av National Geographic Orion som låg ankrade inne i atollen. Vi pratade en stund med fartygets svenska styrman Johan som hade mönstrat på då Richard lämnade. Det var ett roligt återseende och kul att prata Svenska.

Efter 30 minuters väntande lade sig tidvattnet något och vi kunde gå in i atollen i en svag motström. Vi ankrade österut i atollen helt ensamma på eftermiddagen den 26:e juli.

     

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.