Raroia, Tuamotu

Raroia, Tuamotu

Vi lämnade Fatu Hiva på eftermiddagen den 3:e juli. Seglingen till Raroia var ganska problemfri och behaglig, även fast det gick lite väl långsamt. Vi ankom den lilla byn kl 07:00 efter 3,5 dygn segling. Vi saknade tidvattendata över atollen vilket ställde till det något. Även fast tidvattenskillnaderna inte är så stora, så skapar de starka strömmar i den eller de få öppningarna i atollerna som finns. Strömmen kan ofta bli över 8 knop och ibland ännu starkare. Man vill därför träffa tidvattnet rätt så att man varken får ström med eller mot eftersom det kan skapa stora stående vågor i öppningen samt skapa starkt turbulens så att det blir svårt att manövrera båten. Det händer till och med att broachar i vågorna och tar in vatten genom nedgångsluckan, eller tappar styrförmågan och går på grund på revet. Vi cirkulerade

utanför en liten stund innan vi ansåg att det kändes tryggt. När vi gick in genom passet fick vi 3 knops ström mot oss vilket var helt ok.

 

Raroia är en del av ögruppen Tuamotu, vilken består av ca 80 atoller. En atoll är bildad av korall och har uppkommit genom att en vulkan har rest sig upp ur havets botten. Korallrev har växt sig runt om ön. Efter flera millioner år har berget eroderat ner i havet och kvar blir endast korallreven. En ö i Tuamotus ser alltså mer ut som en ring av korall och i mitten finns en lagun med massor av korall, fisk och annat djurliv. En atolls storlek kan variera men vanligtvis ser man från ena sidan till andra. En del atoller kan vara stötte än avståndet mellan Lysekil och Skagen, det finns alla storlekar.

Vi stannade i byn i tre nätter innan vi gick igenom atollen till östra sidan. Egentligen hade vi inte tänkt att stanna så länge i byn, men när vi kom dit pågick det någon form av årlig turnering i olika idrottsgrenar mellan öns bybor som var ca 50 st. Den främsta grenen var Pitong (Boulle), men andra grenar såsom ”springa långt med en stock full av cocosnötter”, ”simma runt en korallsten och tillbaka för att slänga sig under ett nät” osv. Fotboll var även en viktig gren. Människorna på ön var fantastiskt trevliga och välkomnande. Alla stannade oss för ett samtal och vi blev inbjudna till turneringen. Det märks att det inte finns några turister på ön eftersom alla blev så förvånade när de såg oss i byn.

Efter tre dagar bestämde vi oss för att lämna byn och flytta oss till den östra sidan av atollen. Det var ca 10 nautiska mil. Strax innan vi skulle ta upp ankaret fick jag (Oskar) syn på en båt som kom in. Jag sa till Lisa att det kommer en båt och gick ner för att hämta kikaren. När de kom närmare fick jag se en svensk flagga. Vi ligger alltså ensamma i en atoll i stilla havet, och av alla båtar som kan komma in i viken är det en svensk båt. Båten heter ”Aloha” och vi hade stött på dem innan i Europa nästan ett år tidigare. Besättningen: Max, Jonte, David och Jonna är supertrevliga och vi beslutade att stanna ett par timmar i byn tillsammans innan vi lämnade viken för att ta oss till andra sidan av atollen.

Efter ett par timmar sa vi att vi skulle gå öster ut, och Aloha bestämde sig för att följa med. I de flesta atoller saknas ordentlig djupdata och således finns det inga vettiga sjökort att få tag på. Lisa fick därför hålla sig på fördäck genom hela atollen för att se att vi inte gick på grund. Vi fick väja ett par gånger för att undvika de grunda korallbankerna, men i övrigt höll vi god fart genom atollen och kunde ankra tryggt på eftermiddagen.

För er som känner till historien om Thor Heyerdahl och KonTiki minns ni kanske att de strandade flotten just på Raroia-atollen. Vi ankrade precis väster om den lilla sandön och redan nästa dag besökte vi ön och det lilla monumentet. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse att kliva iland just här efter så lång tid till havs på en liten flotte. Det är imponerande när man tänker på det.

Kommande dagar ägnade vi åt att snorkla runt om på olika platser på revet. Det finns otroligt mycket fisk och lika mycket revhajar. Revhaj är inte farlig, men det finns även tigerhaj och tjurhaj vilka kan utgöra ett hot för människor, så det gäller att vara på sin vakt. Öarna är fulla av cocosnötter och havet är fullt av fisk. Här skulle man kunna vara strandsatt länge utan att svälta. Om kvällarna umgicks vi med våra vänner på båten Aloha, drack någon öl och spelade spel. Det var en väldigt fridfull vistelse på ön. Under ett dygn blåste det in ett oväder med stark vind och regn, men vi låg helt stilla innanför revet med knappt en krusning på vattnet trotts att det blåste upp mot 20 m/s.

Raroia kommer alltid att vara en speciell plats för oss, inte bara för att det är en väldigt vacker plats, men även för att vi förlovade oss på en av de små revöarna. Det blev en stor överraskning för Lisa som inte viste någonting i förväg. Så hit måste vi komman någon gång igen i framtiden.

Vi lämnade Raroia den 13:e juli och seglade mot Fakarava, som är en betydligt större atoll ca 200 mil västerut. Seglingen var fridfull, men väldigt långsam eftersom det blåste svaga vindar. Det tog oss två dygn att ta oss de 200 milen och vi var väl ankrade på Fakarava vid lunch den 15:e juli efter en enkel genomgång i rev-passet med ca 3 knops motström.

                     

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.