Tuvalu, landet ingen fick besöka

Tuvalu, landet ingen fick besöka

På morgonen den 15:e november tog vi dingen in till land på morgonen. Det låg bara en annan båt i viken utanför huvudbyn, trotts att det var Tuvalus enda ”Port of call”. Tuvalu sägs vara ett av världens minst besökta länder och det kan säkert stämma. Funafuti är huvudstad i Tuvalu och i byn bor det några tusental personer. Hela landets population uppgår till ca 11 000 medborgare fördelat på fyra atoller och några mindre öar. Första målet för dagen var att klarera in i landet och ansöka på tillstånd att besöka de andra öarna. Det visade sig vara en komplicerad process och vi fick snart klart för oss att vi inte skulle få något tillstånd. Den enda platsen vi fick besöka var Funafuti, och den enda viken vi fick ankra vid var just den viken där vi låg. Vi förstod inte varför vi inte fick tillstånd att besöka de andra öarna, men efter att ha träffat familjen ombord på den andra båten i viken fick vi en bättre förklaring. De hade varit i Funafuti sex veckor och de hade till slut fått tillstånd att segla vidare inom ögruppen, men tull-chefen hade sagt nej i sista stund av oförklarlig anledning. Han hänvisade till att det kunde bli aktuellt om två år. Någon mer förklaring fick de inte.

Eftersom Tuvalu ligger inom doldrum (stiltjebältet) var det helt vindstilla under hela vår vistelse och därmed otroligt varmt. Vattentemperaturen i viken uppgick till närmare 34 grader. Det kan låta trevligt för badandets skull, men eftersom vi bor i en ”plastkopp” kom temperaturen ombord aldrig att understiga vattentemperaturen. Dessutom gör solskenet om dagarna att temperaturen ombord blir outhärdlig. Vi hade över 45 grader ombord flera gånger och vi fick sova på däck om nätterna för att kunna få någon vettig sömn.

Tuvalu lever till viss del på bidrag från Australien och Nya Zeland, men de största inkomsterna kommer från sålda fiskerättigheter. I huvudsak fiskas vattnen av båtar från Japan, Taiwan och China. Det är enorma fiskeflottor. Många av fartygen har till och med helikoptrar ombord för att hitta de stora stimmen. Det är en enorm industri och inne i Funafuti-atollen anlöper större lastfartyg nästan dagligen för att omlasta fångsterna. I utbyte får staten såklart betalt, men det pågår även en del projekt från de asiatiska länderna. Bland annat byggs det myndighetsbyggnader, utbyggnad av infrastruktur samt bidrag till landet i form av motorcyklar. Överallt ser man motorcyklarna och det sägs finnas fler motorcyklar än människor på Funafuti.

Eftersom vi inte fick besöka några av de andra öarna stannade vi kvar på Funafuti under hela vår vistelse i landet. Om dagarna snorklade vi och promenerade runt i den lilla byn. Den var inte så stor och man såg det mesta på några timmar. Efter hand kom fler båtar in till ön söderifrån eftersom cyklonsäsongen var intågande och Tuvalu och öarna längre norr ut anses vara säkra platser för säsongen. Alla seglare upplevde samma frustration över att inte få besöka fler platser och så snart vädret såg bättre ut, dvs. mer vind, lämnade alla båtar samtidigt för att segla norr ut mot Kiribati. Den 26:e november vid lunchtid lämnade vi ankringen i Funafuti. Nu väntar 720 mil segling norr ut i stiltjebältet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.