720 sjömil i stiltje

720 sjömil i stiltje

Vi lämnade vi ankringen i Funafuti den 26:e november vid lunchtid. Vinden var svag från öst och vi gick för maskin genom atollen. Väl ute på öppet hav motorseglade vi ett par timmar innan den välförtjänta vinden visade sig. Under kommande dagar låg havet nästan platt och vi fick en fin slör med fulla segel även fast vinden var svag (ca 5 m/s) och vi hade låg fart. Dagarna var varma och soliga bortsett från en och annan regnby som bara höll i sig någon halvtimma. Nätterna var otroligt klara och vackra, med en fullmåne starkare än vi någonsin har sett tidigare. Det kändes nästan som dagsljus.

Efter 5 dygn passerade vi ekvatorn. Havet låg som en spegel och vi gick för maskin. Vi stannade någon timme och badade. Vi simmade flera gånger fram och tillbaka och därmed har vi definitivt simmat över ekvatorn. Vi passade även på att filma lite med vår drönare precis vid ekvatorn. Under de sista två dygnen gick vi för maskin under större delen av tiden. Vi kunde dock segla bitvis i den svaga vinden. Vi var ändå tacksamma att vi hade kunnat segla så stor del av sträckan. Under den senaste tiden har vi irriterat oss en del på vår läckande propelleraxel-tätning. Nu när vi använde maskin så mycket under långa tider hann det samlas en hel del vatten i kölsvinet, även fast det bara droppar lite. Men många timmar i följd ger många liter och det blir en sak att reparera inom kort.

Den 26:e november ankom vi Tarawa i Kiribati efter nästan 6 dygn. Tyvärr kunde vi inte stanna vid någon av Kiribatis södra öar eftersom den enda ”Port of call” i ögruppen Gillbert är Tarawa. Det kändes tråkigt att passera fina öar och inte ha möjlighet att stanna. Seglingen från Tuvalu till Kiribati blev vår finaste segling någonsin i lugnt vatten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.