Boracay, ett turistmecka för kineser

Boracay, ett turistmecka för kineser

Efter Gigante Island nattankrade vi i en vik vid Apgapt. Vi vaknade väldigt tidigt på morgonen av att båten rullade kraftigt. För en gång skull blåste det och nu rakt in i den grunda viken där vi låg ankrade. Vi hissade ankaret snabbt för att komma ut på djupare vatten, väl en bit ut fick vi fin segling väster ut mot Boracay.

Vi visste inte allt för mycket om Boracay annat än att det var en populär ö för turister och att det skulle vara fint. När vi rundade södra udden fick vi en chock. Det var oändligt mycket båtar överallt. Bara snabba motorbåtar i full fart och bankasbåtar, inga segelbåtar förutom någon enstaka charterbåt. Vi gick in mot öns västra sida men det var problematiskt att ankra eftersom motorbåtar passerade oss i 30-40 knop bara några meter ifrån oss. Det var som att försöka ankra på en motorväg.

När vi tog dingen in fick vi absolut inte lägga den vid en av de många pirarna. Vi hann inte mer än närma oss innan vakterna kom och sa till oss. Vi var tvungna att lyfta dingen hela vägen upp bland träden, ingen dinge fick ligga på stranden. Eftersom vår dinge är tung och jag (Oskar) har problem med ryggen fick vi lyfta av motorn varje gång vi kom in på stranden, och bära upp dingen och motorn för sig. När vi skulle hem igen återupprepades proceduren igen fast omvänt.

När vi tog med våra dunkar för att tanka diesel på öns södra sida var vi tvungna att lösa biljett precis som om vi kom med en färja. Väl på stranden kom vakter och mötte oss. De stod och tittade på medan vi slet med att få upp dingen hela vägen upp på land. De släppte oss inte med blicken och följde oss med en meters avstånd hela vägen till biljettluckan för att erlägga avgiften. När vi kom tillbaka med vår diesel skulle de prompt titta på biljetterna igen för att försäkra sig om att vi fortfarande hade betalt, trotts att de såg oss betala 30 minuter tidigare.

På eftermiddagen kom en kustbevakningsbåt upp till en av de två privata båtarna i viken och avkrävde att ägaren omedelbart flyttade sin båt till södra udden. De kunde inte svara på varför, men det var en ny regel. Den södra udden är riktigt dålig för ankring eftersom den är utsatt för vind och ström och dessutom är det hård stenbotten. Efteråt hade kustbevakningen kommit till oss, men som tur var, var vi inte hemma och fick därför inte kravet att flytta.

Vi upplevde oss väldigt ovälkomna på ön av nästan alla vi mötte på ön inklusive lokala bybor, med undantag från en liten restaurang en bit söder om huvudområdet. Där var vi alltid vänligt bemötta och ägarinnan, en äldre dam var fantastisk. Vi träffade ett svenskt par på samma restaurang och det var kul att snacka svenska för en gångs skull. De hade besökt ön många gånger och berättade att Boracay brukade vara väldigt trevligt förr om åren. Numera är det nästan bara Kinesiska turister på ön och många av hotellen drivs av Kineser med stort inflytande över Boracay.

Vi kände tidigt att denna ö inte var något för oss och Boracay avviker stort från Filippinerna i övrigt. Våra minnen från Boracay inte är de bästa, trotts allt var ön bitvis vacker. Det är något unikt med alla bankasbåtar som seglas traditionellt. Vår sista kväll passerade ett femtiotal Bankas för segel runt oss, alla med fotograferande turister ombord. Vi beslöt oss för att lämna Boracay så snart som möjligt och den 2:a maj lättade vi ankar och tog sikte på Grace Island ca 60 mil väster ut.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.