När vi närmade oss Filippinerna slogs vi av hur stilla det var. Vädret var konstant soligt och varmt och havet låg som en spegel. Vi visste att vi hade ankommit i slutet av den nordostliga monsunen och att vinden skulle vara svag, men inte så svag. Vår vindmätare stod nästan alltid på närmare noll meter per sekund och vindpilen snurrade 360 grader i takt med båtens gungade. Tiden mellan den nordostliga och den sydvästliga monsunen brukar erbjuda fint väder, men för oss kom det också att innebära många timmar motorgång.

I Santiago kunde vi inte klarera in. Den närmsta inklareringshamnen var Cebu city på ön Cebu. Redan dagen efter vi ankom Filippinerna fortsatte vi därför vår färd väster ut. Vart vi än tittade såg vi fullt av små fiskebåtar av utriggarkaraktär, men framdrivna av små inombordsmotorer utan ljuddämpare. Båtarna var väldigt vackra och väl underhållna. De såg ut att alltid vara nymålade. Vi fick höra av en lokalbo att fiskarna alltid såg till att hålla båtarna i toppskick, båtarnas underhåll gick före allt annat.

Eftersom fiskebåtarna är små och öppna och det är svårt att få till ett bra solskydd för fiskarna. Många använder därför en sorts balaklava för att skydda sig för solsting. Det ser lite lustigt ut och en aning hotfullt. Man kan förstå varför många tror att de ser sjörövare i de här vattnen. Den tanken stannar nog inte så länge eftersom de alltid vinkar glatt.

Havet var fullt av fiskeredskap och vi var tvungna att konstant vara på vår vakt och styra undan för att inte köra över redskapen. Det hade varit en omöjlig uppgift att nattsegla genom Filippinerna, men som tur var så behövdes inte det eftersom det finns bra ankringar nästan överallt, i alla fall under den här tiden på året. Ett par månader senare när tyfonsäsongen startar är det en helt annan sak.

På väg mot Cebu stannade vi vid Jao Island norr om ön Bohol. Vi visste egentligen inget om platsen men vi blev glatt överraskade när vi tog dingen i land. Vi hann inte mer än dra upp dingen på land innan Robert kom och mötte oss på stranden. Robert var holländare och ägde det lilla resortet på stranden. Vanligtvis var det mest lokala turister på ön och han tyckte att det var väldigt roligt att träffa turister från Europa. Vi bjöds på öl på restaurangen och han lovade att visa oss runt på ön och erbjöd även att låna ut en scooter om vi ville ta en tur på ön Bohol.