hilma sailing

Under de första dagarna av februari var allt reparerat ombord, inklusive det nya rodret och vi var klara för avfärd mot nya mål efter två månaders uppehåll i Majuro, Marshall öarna. Tyvärr hade vädret försämrats och en allmän vädervarning gick ut från den statliga meteorologstationen dagen innan vi planerade avsegling från Majuro. Allmänheten avråddes att färdas på sjön, även inom atollerna. Människor boende på östra sidan av öarna råddes att ta tillflykt till andra delar av ön på grund av att höga vågor beräknades att skölja in över öarna.

För oss innebar det såklart att vi var tvungna att stanna på Majuro ytterligare en tid tills vädret hade lugnat sig. En sen kväll satt vi nere i salongen och spelade kort eftersom vädret var oländigt med stark vind och skyfall. Vi kände plötsligt att vi började rulla och båten rörde sig annorlunda. Vi gick upp i sittbrunn i den svarta natten i ösregnet och såg att vi hade vridit 180 grader. I Marshallöarna blåser vinden alltid från öster förutom någon enstaka gång vart femte år då en cyklon kommer in. Nu hade vinden vridit mot väst på bara några minuter. Det var lite oroande. Vinden var stark ca 15 m/s och tilltagande. Efter 30 minuter var vinden ihållande 20 m/s (40 knop) och sjön byggde snabbt upp i atollen. Vågor på 1,5-2 meter slog in över bogen och vi rullade ordentligt i sjöarna. Vi var riktigt nervösa för om mooringen skulle hålla. Vi satt ankarvakt i ösregnet under två timmar för att vara beredda att starta maskin om vi skulle släppa. Inne vid land såg vi människor arbeta febrilt med att rädda båtar och annat som riskerades att skadas i ovädret. Båt efter båt lämnade för att ta skydd norr ut i hörnet av atollen där västvinden inte kunde komma åt. Vi låg ankrade nära land där vågorna normalt knappt får fart att krusa sig i den vanligtvis östliga vinden, nu när vinden kom från väst fick vågorna 20 mil på sig att bygga sig höga. Efter två timmar lugnade sig vädret och vi kunde gå och lägga oss. Dagen efter hade vi vridit tillbaka och vinden var stadig från öst igen. Det visade sig att det var ett lågtryck eller en minicyklon som hade byggt upp sig sydväst om Majuro och som hade orsakat ovädret.

Den 9:e februari ville vi ändå förflytta oss trotts att vädret fortfarande inte var bra. Vi seglade västerut mot motu-ön Anemwanot och ankrade över helgen. Vi ville tillbringa tid i naturen och testa båten efter roderbytet och allt annat. Vi seglade på undanvind västerut i 15-20 m/s vind. Väl framme fick vi lä och vi fick fina dagar trotts vind och regn. Vi spelade mest kort och satt inne, men det var skönt att se annat än Majuro ändå. Efter två dagar seglade vi vidare mot Enigu. Vi ankrade i viken, men vi fick inte lä för vinden och efter en stund blåste vårt biminitak sönder. Vi tog ner det i salongen, tog fram symaskinen och efter en timme var det lagat igen. Efter det gick vi för maskin tillbaka till Anemwanot för att få lä. Dagen efter gick vi tillbaka till Majuro igen för att handla och hämta våra tillstånd för att besöka de övriga atollerna i Marshall.

Alla vårta tillstånd var klara förutom ett till atollen Wotje. Vi hade kämpat med att få det länge, men borgmästaren på Wotje insisterade på att träffa oss innan han gav sitt godkännande. Till slut fick han tid för ett möte och vi såg till att vara ute i god tid. När vi kom till stadshuset bjöds vi in till pågående överläggning mellan några av landets politiker. Vi förstod ju såklart ingenting av vad de talade om, men det kändes ändå kul att få vara där. När överläggningarna var klara presenterade Wotjes borgmästare sig och höll en monolog i 50 minuter om det politiska livet i Marshall, om atollen Wotje, kultur, historia och pågående renovering av landningsbanan på Wotje som Japanerna byggde på 1930 talet i militärt syfte och som numera används för landets lilla propellerplan som kommer till ön då och då. Därefter signerade han pappret och önskade oss välkomna. Det var en kul eftermiddag även fast vi började bli lite rastlösa i slutet av den 50 minuter långa monologen.

Efter handling av mat lämnade vi återigen Majuro för att gå till motu-ön Anemwanot i väntan på bättre väder. Vi stannade i två dagar innan vi lättade ankar kl 06:00 den 17:e februari för att segla drygt 80 mil norrut mot Aur-atollen. Det var becksvart på morgonen och det är alltid lite kusligt att lämna eller ankomma en atoll i mörker eftersom sjökorten stämmer dåligt och det kan sticka upp korallhuvuden här och var. Vi hade laddat ner Google maps i vanlig ordning och det fungerar bra för navigation. Vi fick en hård segling norr ut i halvvind. Vi revade både storsegel och genua till hälften men hade ändå snittfart över 7 knop. Sjön var hög och slog in och över båten hela dagen. Det var en tröttsam och blöt segling. Väl på eftermiddagen siktade vi det södra passet och efter ytterligare en timme in i atollen gjorde vi tre försök att ankra innan vi äntligen fast ankaret i den korallhårda botten före skymning kl 17:15. Äntligen var vi på en ny plats efter så lång tid i Majuro.

Den andra februari kom äntligen rodret. Vi hade inledningsvis planerat för att försöka bygga ett roder här på Majuro, men det visade sig vara svårt eftersom det saknades både material, maskiner för att svarva en axel och kunnandet för att göra det. Vi hade fått bra dialog med Jeanneau som hade påbörjat byggandet av ett nytt roder åt oss i Frankrike, och nu en månad senare var det här på plats i Majuro.

Vi hade besökt UPS många gånger för att se om leveransen hade kommit, men den dök aldrig upp. På morgonen den 2:a februari fick vi ett samtal från ett annat företag som sa att de hade rodret hos sig. Väl där visade det sig att de krävde oss på flera tusen kronor i agentavgifter, trotts att det var UPS sak att lösa det. De vägrade släppa ifrån sig leveransen innan vi hade betalt och de menade att de skulle ha betalt för sina tjänster eftersom de hade tagit emot leveransen. Jag visade alla papper från UPS, men de skylde på någon annan aktör på Guam som hade ställt till det. Efter en del ordväxlande mellan oss gav vi upp och tog oss till UPS. Där förklarade vi saken för UPS som lovade att ta tag i frågan. Dagen efter löste sig saken genom en förlikning på SEK 500 för att få ut rodret från transportfirman som hade ”stulit” försändelsen från UPS och oss på flygplatsen. Det fick vara värt SEK 500 för att kunna fortsätta reparationerna ombord. Vi behövde dock besöka både tullen och port agency innan alla papper var klara. Det tog större delen av den dagen.

Under kvällen slipade vi och målade rodret med tre lager bottenfärg. Morgonen efter gjorde vi oss klara för att flytta Hilma till grundare vatten eftersom vi inte ville ligga för djupt om vi skulle tappa något under rodermonteringen. Vid vår nuvarande ankarplats var djupet ca 30-35 meter. Precis innan vi skulle flytta försökte vi montera vår filmkamera vid masten, men den gled inte in i sitt fäste och istället tappade jag (Oskar) kameran. Den studsade i däck innan den gick överbord och sjönk till 30 meters djup. Vi fick avbryta förflyttningen och istället dyka efter kameran. Dessvärre hittade vi den inte efter två dyk och vi beslöt att dyka vidare dagen efter då vi ville fokusera på att få rodret monterat.

Vi bad båtgrannarna om hjälp för förflyttningen. Vi knöt en dinge med lång lina från fören. Chuck som körde dingen kontrollerade vår styrning genom att bogsera fören åt en det ena, en det andra hållet, medan Hilma rörde sig bakåt för back. Lisa stod på fördäck och instruerade Chuck att backa utombordaren åt det ena eller andra hållet för att hålla oss på kurs de ca 500 metrarna till grundare vatten. Det var en stilla dag och förflyttningen gick fint.

Väl på plats åkte vi in och hämtade rodret på land. Vi sänkte ner rodret i vattnet och bogserade det ut till Hilma ca 500 meter. När vi kom fram lät vi rodret hänga under båten i en tamp medan vi gjorde oss klara. Vi monterade en talja i en hanfot som vi fäste mellan vår båge bak och storfallet. Från taljan sänkte vi ner en tamp genom roderhylsan som vi fäste i rodret som hängde under båten. Jag (Oskar) tog på mig dykutrustning och hoppade i vattnet. Lisa hanterade taljan i sittbrunn för att lyfta upp rodret genom roderhylsan. Vår båtgranne, Chuck, hade även kommit förbi och han erbjöd oss ett par extra händer. Jag hängde på mig mycket bly-vikter ca 15 kilo för att få tyngd i rodrets botten. Rodret ville vrida sig med hjärtstocken neråt eftersom det var den tyngsta delen på rodret. Med extra bly gick det fint att få kontroll på rodret under vattnet. Lisa drog uppifrån medan jag styrde in axeln genom roderlagret. Bara 15 minuter senare var rodret på plats, och ytterligare en timme senare var kvadranten monterad. Vi tog en kort sjötur mellan ankringsplatserna och det var en fantastisk känsla att kunna styra båten igen efter nästan två månader utan roder. En sån lättnad.

Kommande dagar gjorde vi en del andra jobb ombord. Bland annat bytte vi propelleraxel-tätningen vilket blev en större utmaning än vi hade trott. Vi surrade en innerslang från en cykel på utsidan av skrovet och axeln för att få båten tät medan vi bytte tätningen. Det var en bra lösning, men värre var det med axelkopplingen mellan axeln och backslaget. Den ville verkligen inte komma av trotts att vi värmde den med gas, använde avdragare och slägga. Vi försökte en hel eftermiddag innan vi gav upp när avdragaren sprack. Jag ringde en mekaniker på ön som hade hjälpt oss tidigare att svetsa en del grejer som hade gått sönder i samband med bogseringen. På morgonen efter lånade han ut en riktigt ordentlig avdragare och efter det kunde vi färdigställa jobbet med axeltätningen. Den nya axeltätningen skall nog vara tät, men tyvärr passade inte avluftningsslangen så bra och vi var tvungna att såga upp skottet en del. Det stör kanske lite estetiskt, men vad gör det när vi får en torr båt igen. Det har varit tröttsamt att alltid ha massa vatten i kölsvinet som far runt.

När tätningen väl var bytt havererade vattenpumpen och vi var utan vatten i en dag innan vi fick tag på en ny. En annan seglare i viken hade en i reserv som vi fick köpa. Sen var den saken löst också. Vi planerade att lämna Majuro redan dagen efter, men tyvärr var vädret inte till vår fördel. Det gick ut varning om att lämna land i hela landet och till och med sjötransport inom atollerna avråddes på grund av stark vind och riktigt grov sjö. Vi fick därför stanna ett tag till, men snart skulle vi komma vidare.

Den 3:e januari fick vi de första positiva beskeden angående rodret. Många hade hört av sig till oss och erbjudit sin hjälp vilket vi var otroligt tacksamma för. Malcolm, en brittisk man som ansvarar för ett forum på internet om just Jeanneau båtar, hade mailat flera gånger. Han hade kontakt med flera personer på Jeanneau i Frankrike, USA oh Australien. Vi fick genom Malcolm kontakt med Jeannau och snart fick vi bekräftat att ett nytt roder hade börjat tillverkas. Det ar en stor sten som släppte från våra bröst och nu viste vi att det fanns en lösning efter tre veckors väntande. Anledningen att vi inte hade fått svar om möjligheten att beställa ett roder tidigare var att det var julledigt överallt och vi fick inte tag på någon som kunde hjälpa oss. Nu var dock frågan löst och nu skulle det ordna sig, även fast tidsramen för frakten var oklar och likaså kostnaderna för rodret och kostnaden för frakten att få det hit.

När vi ankom Majuro efter roderhaveriet var vi båda övertygade att vi skulle behöva avbryta vår jordenrunt-segling på grund av ekonomiska skäl och tids skäl att få tillverkat ett nytt roder. Nu hade hoppet vänt. Dels med anledning av alla fantastiska människor som har hjälpt oss via Patreon och på andra sätt stöttat oss ekonomiskt. Dessutom hade vi fått bekräftat att ett nytt roder skulle kunna vara här så tidigt som i början av februari. Vi ville inte ha för stora förhoppningar om tiden, men vi började planera för vår segling väster ut så snart vi hade fått bekräftelse på att rodret hade börjat tillverkas.

Den 4:e januari fick vi varning om att en cyklon närmade sig Majuro. Det var riktigt tråkiga nyheter eftersom vi var rädda att båten och oss skulle kunna skadas. Vi började plocka av allt löst ombord och stuva nere i båten. Vi låg på en boj på 28 meters djup så jag (Oskar) tog på mig dykutrustning för att inspektera moringen samt att förtöja med extra tampar från botten. Vi följde värdeförändringarna noga. De flesta av de andra seglarna i viken förberedde för att korsa atollen och ankra på den västra siden, men det var inte en möjlighet vi hade eftersom vi saknade styrförmåga. Som tur var försvagades cyklonen och drog söder om Majuro. Det var en riktig lättnad. Vi fick en släng av vädret ändå med starkare vind och en hel del regn, men inget vi oroade oss för något vidare.

Under andra veckan av januari började delar komma med posten som vi hade beställt för att återställa Hilma. Bland annat elkabel, kabeltätningar, anoder, axeltätning, ankare osv. Pushpit och annat vi hade lämnat för att svetsa kom tillbaka. Reparationer av plastskador osv var klara och vi började montera tillbaka grejer. I sista veckan i januari var vi klara med nästan alla jobb och nu väntade vi bara på att rodret skulle komma. Vi passade på att se oss om lite på ön genom att göra diverse utflykter med skoter och dinge. En dag hittade vi en liten valp som vi på allvar tänkte adoptera och ta med oss på vår färd väster ut mot Sverige. Vi kollade upp diverse saker med veterinär hemma i Sverige, men när vi väl tänkte ta hand om hunden var den tyvärr borta. Kanske var den överkörd eller så hade någon annan tagit hand om honom. Han var dock den sötaste lilla hund man kan tänka sig.

Majuro är huvudön i Marshall och här lever merparten av landets befolkning. Huvudbyn Ulliga liknar andra huvudbyar vi har besökt tidigare i ö-nationer på det viset att det är riktigt skräpigt. Allt som inte används längre puttas eller slängs helt enkelt över revkanten. Båtar som inte skall användas med läggs på ankare och efter några årtionden sjunker de där de är. Det är en hemsk syn och otroligt tragiskt att de förstör sin vackra natur på det sättet. Överallt ser man ganska fina fordon, men övergivna. Det är antagligen lättare att få nya grejer i form av bidrag från USA än att laga dem de har. Det är riktigt synd att det är på det viset. Det börjar dock bli bättre och sedan några månader tillbaka har de börjat sortera pantburkar. Ett litet steg på vägen, men det kommer att ta enorm tid att sanera ön från allt skräp om de beslutar sig för det någon gång. Öns högsta berg utgörs förövrigt av sopor. Det är nästan förvånande att de har lyckats bygga ett så högt sopberg på den lilla ytan med tanke på att atollen sällan är med än 100 meter bred. Men det är bra att soporna hamnar på ett ställe, istället för att flyta ut på havet. Vi hoppas att det blir en bättring framöver.

Vi ankrade väster om den lilla motu-ön Natata i Buraritaris nordöstra hörn den 4:e december. På ön fanns det en liten hydda och någon gång om dagen kom en liten utriggarkanot seglande och förtöjde vid ön. Hyddan tillhörde några fiskare som dök upp med sina kanoter då och då, men ingen bodde på ön. Det var en otroligt vacker plats där vi låg ankrade helt ensamma. Vattnet var kristallklart och revet fint att snorkla vid. Det var en plats som påminde om bilder i resemagasin, fast verkligt. Ön var allt som man kan föreställa sig att segling i stilla havet är. Vi stannade vid ön tre dagar. Vi snorklade, promenerade på revet, badade, plockade kokosnötter och bara njöt av denna vackra plats. På eftermiddagen den 7:e december korsade vi atollen och ankrade utanför byn Kuma.

Dagen efter tog vi dingen in till land. Vi gick några hundra meter innan vi hörde röster från öns samlingsbyggnad. Det var egentligen bara ett palmbladstak med öppna väggar. Men det är i sådana byggnader de har sina ”öråd”. En man kom utrusande emot oss så snart han såg oss och bjöd in oss till örådet. Hela byn var närvarande samt ytterligare några personer från Tarawa som var på ön för att bygga en kyrka. Vi bjöds på mat tillsammans med hövdingen på ön. Vi förstod inte riktigt vad som hände, men efter en stund efter att vi hade ätit klart kom alla som satt runt oss och tog för sig av måltiden som var uppdukad. Det visade sig att de förnämsta åt först, och därefter övriga bybor. Vi hade alltså fått plats i detta öråds högborg utan att veta om det. Det kändes väldigt märkligt, men samtidigt väldigt välkomnande. Det är svårt att sätta orden på det. Vi stannade under hela tillställningen som innehöll olika tal, sånger, samtal och överläggningar osv. Vid ett tillfälle ombads vi att tala inför församlingen om oss och vad vi hade för ärende på ön. Det var en rolig upplevelse. En man som talade bra engelska tolkade till det lokala språket.

Resten av dagen promenerade vi runt i byn. Som vanligt träffade vi många nyfikna barn som kom fram och ville prata med oss. Vid ett tillfälle började ett av barnen gråta när han såg oss. Han blev antagligen rädd för vad han kanske trodde var utomjordingar. Dagen efter fick vi en guidad tur på ön. Vi besökte skolan och fick se en del odlingar och annat. Butaritari odlar mer än många andra öar och innan vi åkte fick vi gåvor i form av diverse frukter. Vi träffade hövdingen ytterligare en gång och vi såg nästan besvikelsen i hans ögon när vi sa att vi skulle lämna ön dagen efter. Han menade att vi gärna fick stanna i sex månader eller så. Vi berättade att vi följde

säsongen och behövde fortsätta norr ut för att hinna se Marshall också. Han förstod nog inte varför vi inte bara tog dagarna som de kommer likt de gör. Men vi sa att vi gärna besöker ön igen i framtiden. Han menade att vi var mer än välkomna.

Under vårt ett och ett halvt år har vi besökt många vackra platser. Kiribati är dock något väldigt unikt. Öarna är otroligt vackra och människorna är helt fantastiska. De lever i harmoni med naturen och alla verkar otroligt lyckliga. Tarawa var kanske inte så trevligt, men övriga Kiribati är otroligt vackert. Vi vill verkligen komma tillbaka hit en vacker dag. Den 8 december lättade vi ankar och seglade norr ut mot Marshall öarna. Det var med en sorgsen blick vi såg Butaritari försvinna i horisonten.

Vi fick en fin segling norrut under dagen, men efterhand kom sämre väder med regn, åska och starkare vind upp mot 15 m/s. Under natten och dagen efter höll det sämre vädret i sig och det blev en dryg segling norrut. Under min (Oskars) vakt klockan 00:09 tappade vi styrförmågan. Vi förstod inte vad som hade hänt. Vi revade seglen snabbt och började felsöka. Ratt och kvadranten rörde sig men inget hände med styrningen. Jag tog cyklop och en lampa och gick ner i vattnet vid badstegen och lös framåt i den mörka natten. Rodret var helt borta.

På eftermiddagen den 2:a december närmade vi oss det södra passet in till Abaiang-atollen i Kiribati. Passet var brett men samtidigt ganska grunt och vi fick vända vid ett tillfälle då sjökortet stämde dåligt. Vi såg botten under lång tid och ofta var det grundare än 5 meter. Vi tog det försiktigt in i passet och väl på djupare vatten inne i atollen vågade vi öka farten igen. Vi ankrade söder om byn Tanimiaki. Dagen efter tog vi dingen in till land för att se oss om.

Vi hann nog inte gå mer än ett par minuter innan vi såg ett helt gäng ungar springa emot oss. De var fullkomligt överlyckliga och exalterade över dessa två vita främlingar som kom gående på stranden. Om Kiribati generellt får få besökare, så gäller det i synnerhet andra öar vid sidan av Tarawa. Människor på Abaiang lever enkelt. De har ingen el förutom en och enstaka solcell som hänger på taken. De bor i enkla hus byggda av palmblad. Abaiang får nog aldrig några besökare annat en och enstaka segelbåt per år. Barnen som kom springande emot oss hade kanske aldrig träffat västerlänningar och det var såklart väldigt intressant för dessa nyfikna ungar. Det mest intressanta var kanske Lisa med sitt blonda hår. Vi försökte ta några bilder, men de ville titta mer på Lisa än i kameran så vi fick ta om några gånger. Det hade vi varit med om flera gånger tidigare på Tarawa också. Så himla roligt.

Barnen kunde några ord på engelska och det gick alldeles utmärkt att hålla en dialog med enkla ord och gester. Vart vi än gick kom barn springande mot oss och vi fick inte en lugn stund någonstans (bara till det positiva). De vuxna var även de väldigt inbjudande och stannade oss för att ge oss kokosnötter och annan frukt, eller bara ett samtal en stund. Ingen förväntade sig något i gengäld utan de var bara godhjärtade och verkade glada för att få besök till ön. Generellt verkade alla leva ett väldigt lyckligt och harmoniskt liv på Abaiang. Det smittade av sig och vi blev glada av att bara promenera runt och möta alla glada människor.

Vi var väldigt förvånade över att det finns så mycket barn i Kiribati i åldrarna 1-10. Vi spekulerade mycket i den frågan utan att egentligen ha något svar. Kanske kan det vara så att bidragssystemet förändrades för 10 år sedan och att familjerna får större stöd från staten ju fler barn de har. Kiribati, likt Tuvalu, säljer fiskerättigheter till China, Taiwan och Japan. Kanske kan det vara så att staten fick bättre ekonomi i och med inkomsterna från fiskerättigheterna för tio år sedan och det har resulterat i många barn under senare år. Men som sagt, det är spekulationer.

Vi stannade ytterligare en dag i Abaiang innan vi lämnade denna fantastiska atoll för att segla 110 mil norr ut mot Kiribatis nordligaste atoll, Butaritari. Vi lämnade på eftermiddagen och var framme vid revöppningen på morgonen dagen efter. Vi fick en fin nattsegling trotts att några regnskurar drog över oss. Vi gick för maskin genom atollen och ankrade vid en ensam motu-ö i nordvästra hörnet av Butaritari. Inseglingen var något problematisk eftersom sjökorten stämde dålig, men vi tog det lugnt och eftersom det var dagsljus kunde vi se korallhuvudena på håll. Vi ankrade strax efter lunch den 4:e december.

Abaiang var en fantastisk plats. Så olik allt som Betio på Tarawa var. Människorna var helt underbara och naturen så orörd och vacker. Nu ser vi fram emot Butaritari.

På väg in mot Betio i Tarawa-atollen såg vi många stora vrak på öns östra sida. Det låg fullt av fraktfartyg, mindre båtar, fiskebåtar och några segelbåtar i viken. Vi tog dingen in mot land och vi blev både förvånade och sorgsna över hur skräpigt det var överallt i Betio. Det låg sopor, skräp, maskiner och gamla uttjänta fordon överallt. Inne i butiken dit vi gick för att handla sprang råttor på ljusa dagen. Det var en riktigt sorgsen syn och för all del förvånande eftersom vi trodde hela Kiribati bestod av ”paradisöar”.

Vi klarerade in i landet och redan dagen efter flyttade vi oss till Bairiki som är nästa by väster ut. Bairiki var en helt annan syn. Det var städat och skaplig ordning. Människorna var trevliga och vi trivdes bra i Bairiki. Vi fick snart förstått att Betio skiljer sig mycket från övriga Kiribati, kanske för att det är huvudstaden och människor bryr sig kanske mindre om ordning där. Flera gånger tog vi oss tillbaka till Betio med buss för att handla och se monument från andra världskriget. Bland annat besökte vi utsidan på atollen där gamla Japanska kanoner fortfarande finns kvar. Många lever fattigt i området kring Betio. I vissa områden lever människor nästan på en soptipp i väldigt enkla förhållanden. Avföring och sopor kastas rakt ut i samma vik där barnen badar och leker vid gamla sönderrostade vrak. Det var väldigt tråkigt att se. Framförallt när vi inser att bara några kilometer bort lever människor betydligt bättre och har god standard i sina hem med både elektricitet och avlopp.

Vi tog många turer på Tarawa, bland annat besökte vi öns norra delar tillsammans med några andra seglare i viken. Vart vi än kom möttes vi av vänliga människor, framförallt möttes vi av många glada barn. Alla ville vinka och komma fram och prata. Det finns knappt några turister i Kiribati annat än seglare och det är nog spännande att träffa annorlunda människor för alla nyfikna barn.

Vi hade ansökt om att besöka ytterligare två öar i Kiribati och efter sex dagar beslöt vi oss för att lämna Tarawa för att segla norr ut mot Abaiang. Det var bara 37 mil till Abaiang och skulle ta ett par timmar. Vi var dock tvungna att gå tillbaka till Betio för att klarera ut innan vi lämnade Tarawa. Vi hade försökt att klarera ut redan dagen innan, men tulltjänstemannen menade att vi var tvungna att göra klareringen det sista vi gjorde innan vi lämnade. Av den anledningen hade vi avtalat tid till 09:00 eftersom det var lördag och kontoret vanligtvis var stängt. Väl tillbaka i Betio tog jag (Oskar) dingen in t ill land och gick till tullkontoret. Det var stängt och låst. Jag knackade många gånger och tillslut dök en kvinna upp. Jag förklarade mitt ärende och att jag hade en bokad tid, men kvinnan menade att hon arbetade för en annan avdelning och hon kunde därmed inte hjälpa mig. Jag väntade en timme innan jag gav upp och åkte tillbaka. Jag var riktigt irriterad och när jag kom tillbaka till båten och Lisa, berättade jag hela historien om att jag hade åkt i oförrättat ärende. Om det skall vara så komplicerat att göra rätt får vi helt enkelt göra fel.

Vi ville inte stanna ytterligare en dag för att tjänstemannen inte dök upp som lovat. Därmed lämnade vi Tarawa utan att ha klarerat ut och vi hade således inget papper att lämna över när vi kommer fram till Marshall. Men det fick bli ett senare problem. Detta var första gången vi ignorerade en regel. Vi är inte stolta över det, men vi menar att det inte var vårt fel. Generellt är vi noga med att göra rätt, men denna gång fick det bli att göra fel.

Vi hade blandade känslor för Tarawa. Dels upplevde vi Betio som en stor soptipp där många levde i misär, men samtidigt var det otroligt fint på andra platser på ön. Människorna i Tarawa var väldigt vänliga, framförallt alla goa ungar. Vi lämnade Betio kl 11:00 den 2:a december för att segla norr ut mot Abaiang.

Vi lämnade vi ankringen i Funafuti den 26:e november vid lunchtid. Vinden var svag från öst och vi gick för maskin genom atollen. Väl ute på öppet hav motorseglade vi ett par timmar innan den välförtjänta vinden visade sig. Under kommande dagar låg havet nästan platt och vi fick en fin slör med fulla segel även fast vinden var svag (ca 5 m/s) och vi hade låg fart. Dagarna var varma och soliga bortsett från en och annan regnby som bara höll i sig någon halvtimma. Nätterna var otroligt klara och vackra, med en fullmåne starkare än vi någonsin har sett tidigare. Det kändes nästan som dagsljus.

Efter 5 dygn passerade vi ekvatorn. Havet låg som en spegel och vi gick för maskin. Vi stannade någon timme och badade. Vi simmade flera gånger fram och tillbaka och därmed har vi definitivt simmat över ekvatorn. Vi passade även på att filma lite med vår drönare precis vid ekvatorn. Under de sista två dygnen gick vi för maskin under större delen av tiden. Vi kunde dock segla bitvis i den svaga vinden. Vi var ändå tacksamma att vi hade kunnat segla så stor del av sträckan. Under den senaste tiden har vi irriterat oss en del på vår läckande propelleraxel-tätning. Nu när vi använde maskin så mycket under långa tider hann det samlas en hel del vatten i kölsvinet, även fast det bara droppar lite. Men många timmar i följd ger många liter och det blir en sak att reparera inom kort.

Den 26:e november ankom vi Tarawa i Kiribati efter nästan 6 dygn. Tyvärr kunde vi inte stanna vid någon av Kiribatis södra öar eftersom den enda ”Port of call” i ögruppen Gillbert är Tarawa. Det kändes tråkigt att passera fina öar och inte ha möjlighet att stanna. Seglingen från Tuvalu till Kiribati blev vår finaste segling någonsin i lugnt vatten.