hilma sailing

Fakarava är en relativt stor atoll. Det är ca 30 mil från syd till norr. Den största byn låg i norra delen och eftersom vi behövde handla stannade vi där. Det fanns flera matbutiker, eller kiosker kanske man skall säga. Alla var små och hade ett begränsat utbud. Vi hittade trotts allt en hel del färskt så vi var nöjda. En av de stora suply-båtarna hade precis anlänt med färsk mat och annat gods till ön. Fartyget är även kombinerad passagerarfärja så det anländer även en del turister över dagen då fartyget angör atollerna. Det fanns en ”yacht-service” på ön som drevs av en väldigt trevlig familj. De kunde göra en del reparationer, fylla på gas, tvätta och andra saker som seglare behöver. De hade dessutom wi-fi. Vi hade inte laddat upp något på Youtube på väldigt länge, så vi lämnade datorn hos familjen i två dygn. När vi hämtade datorn hade uppladdningen kommit halvvägs. Internet är inte så snabbt i Polynesien. Dessutom är det väldigt svårt att få tag på.

Efter några dagar gick vi söder ut i atollen. Vi ankrade i en fin vik och kommande dagar spenderade vi åt att promenera på revet, bada, och göra diverse mindre reparationer ombord. Bland annat hade rodkicken gått sönder samt en hel del andra saker som behövde underhållas.

Efter några dagar gick vi norr ut igen till Rotova, eftersom vi ville fylla upp matförrådet med färsk mat innan vi gick vidare mot Toau-atollen. Jag (Oskar) brukar oftast hoppa i vattnet efter ankring för att dyka ner och se så att ankaret har satt sig som det skall. I Polynesien överlag finns det korall överallt, och ankrar man i det så förstör man korallen, dessutom ger det även ett dåligt fäste, vilket inte är önskvärt.

Just denna dag hade vi lagt ankaret på ca 12 meter. När jag simmade ner för att kolla ankaret hade jag svårt att tryckutjämna. På väg upp kom inte trycket ut ur vänster öra och smärtan var påtaglig. Efter ett par timmar sprack trumhinnan och blod rann ut ur örat. Som tur var fanns det en läkare på ön och vi fick komma dit trotts att det var helgdag. Efter en kort undersökning bekräftades att trumhinnan var trasig samt att penicillin var nödvändigt för att läka. Jag fick en dos penicillin och instruktioner om att inte bada på tre veckor. När jag skulle betala för vård och medicin fick jag svaret att vården är gratis i Polynesien, inte ens medicinen kostar något. Glad och överraskad lämnade vi mottagningen och återvände till båten. Strax efter kom båten Aloha in i viken och ankrade en bit bort. Eftersom jag hade ont i örat och kände mig allt annat än kry bestämde vi oss för att stanna på Fakarava ett tag till, tills örat hade läkt bättre. Vårt nästa planerade stopp var Toau, och där bodde endast två personer och således fanns ingen läkarhjälp att få om behov skulle uppstå. Vi stannade på Fakarava till den 26:e juli. Dagarna spenderade vi tillsammans med Max, Jonte, David och Jonna på Aloha, även fast det blev lugna dagar med mycket vila. Det blev ändå lite utflykter på ön och lite kortspel tillsammans på kvällarna.

Smärtan lade sig något efter några dagar och vi bestämde oss till sist för att lämna Fakarava för att fortsätta till Tuao-atollen som låg endast några timmar väster ut. När vi närmade oss rev-passet på Tuao cirkulerade vi utanför en stund för att låta det sista tidvattnet passera ut så att vi kunde få en säker infart i atollen. Vågorna reste sig rejält och strömmen var stark. Efter en stund blev vi uppropade på VHF:en av National Geographic Orion som låg ankrade inne i atollen. Vi pratade en stund med fartygets svenska styrman Johan som hade mönstrat på då Richard lämnade. Det var ett roligt återseende och kul att prata Svenska.

Efter 30 minuters väntande lade sig tidvattnet något och vi kunde gå in i atollen i en svag motström. Vi ankrade österut i atollen helt ensamma på eftermiddagen den 26:e juli.

     

Vi lämnade Fatu Hiva på eftermiddagen den 3:e juli. Seglingen till Raroia var ganska problemfri och behaglig, även fast det gick lite väl långsamt. Vi ankom den lilla byn kl 07:00 efter 3,5 dygn segling. Vi saknade tidvattendata över atollen vilket ställde till det något. Även fast tidvattenskillnaderna inte är så stora, så skapar de starka strömmar i den eller de få öppningarna i atollerna som finns. Strömmen kan ofta bli över 8 knop och ibland ännu starkare. Man vill därför träffa tidvattnet rätt så att man varken får ström med eller mot eftersom det kan skapa stora stående vågor i öppningen samt skapa starkt turbulens så att det blir svårt att manövrera båten. Det händer till och med att broachar i vågorna och tar in vatten genom nedgångsluckan, eller tappar styrförmågan och går på grund på revet. Vi cirkulerade

utanför en liten stund innan vi ansåg att det kändes tryggt. När vi gick in genom passet fick vi 3 knops ström mot oss vilket var helt ok.

 

Raroia är en del av ögruppen Tuamotu, vilken består av ca 80 atoller. En atoll är bildad av korall och har uppkommit genom att en vulkan har rest sig upp ur havets botten. Korallrev har växt sig runt om ön. Efter flera millioner år har berget eroderat ner i havet och kvar blir endast korallreven. En ö i Tuamotus ser alltså mer ut som en ring av korall och i mitten finns en lagun med massor av korall, fisk och annat djurliv. En atolls storlek kan variera men vanligtvis ser man från ena sidan till andra. En del atoller kan vara stötte än avståndet mellan Lysekil och Skagen, det finns alla storlekar.

Vi stannade i byn i tre nätter innan vi gick igenom atollen till östra sidan. Egentligen hade vi inte tänkt att stanna så länge i byn, men när vi kom dit pågick det någon form av årlig turnering i olika idrottsgrenar mellan öns bybor som var ca 50 st. Den främsta grenen var Pitong (Boulle), men andra grenar såsom ”springa långt med en stock full av cocosnötter”, ”simma runt en korallsten och tillbaka för att slänga sig under ett nät” osv. Fotboll var även en viktig gren. Människorna på ön var fantastiskt trevliga och välkomnande. Alla stannade oss för ett samtal och vi blev inbjudna till turneringen. Det märks att det inte finns några turister på ön eftersom alla blev så förvånade när de såg oss i byn.

Efter tre dagar bestämde vi oss för att lämna byn och flytta oss till den östra sidan av atollen. Det var ca 10 nautiska mil. Strax innan vi skulle ta upp ankaret fick jag (Oskar) syn på en båt som kom in. Jag sa till Lisa att det kommer en båt och gick ner för att hämta kikaren. När de kom närmare fick jag se en svensk flagga. Vi ligger alltså ensamma i en atoll i stilla havet, och av alla båtar som kan komma in i viken är det en svensk båt. Båten heter ”Aloha” och vi hade stött på dem innan i Europa nästan ett år tidigare. Besättningen: Max, Jonte, David och Jonna är supertrevliga och vi beslutade att stanna ett par timmar i byn tillsammans innan vi lämnade viken för att ta oss till andra sidan av atollen.

Efter ett par timmar sa vi att vi skulle gå öster ut, och Aloha bestämde sig för att följa med. I de flesta atoller saknas ordentlig djupdata och således finns det inga vettiga sjökort att få tag på. Lisa fick därför hålla sig på fördäck genom hela atollen för att se att vi inte gick på grund. Vi fick väja ett par gånger för att undvika de grunda korallbankerna, men i övrigt höll vi god fart genom atollen och kunde ankra tryggt på eftermiddagen.

För er som känner till historien om Thor Heyerdahl och KonTiki minns ni kanske att de strandade flotten just på Raroia-atollen. Vi ankrade precis väster om den lilla sandön och redan nästa dag besökte vi ön och det lilla monumentet. Det måste ha varit en fantastisk upplevelse att kliva iland just här efter så lång tid till havs på en liten flotte. Det är imponerande när man tänker på det.

Kommande dagar ägnade vi åt att snorkla runt om på olika platser på revet. Det finns otroligt mycket fisk och lika mycket revhajar. Revhaj är inte farlig, men det finns även tigerhaj och tjurhaj vilka kan utgöra ett hot för människor, så det gäller att vara på sin vakt. Öarna är fulla av cocosnötter och havet är fullt av fisk. Här skulle man kunna vara strandsatt länge utan att svälta. Om kvällarna umgicks vi med våra vänner på båten Aloha, drack någon öl och spelade spel. Det var en väldigt fridfull vistelse på ön. Under ett dygn blåste det in ett oväder med stark vind och regn, men vi låg helt stilla innanför revet med knappt en krusning på vattnet trotts att det blåste upp mot 20 m/s.

Raroia kommer alltid att vara en speciell plats för oss, inte bara för att det är en väldigt vacker plats, men även för att vi förlovade oss på en av de små revöarna. Det blev en stor överraskning för Lisa som inte viste någonting i förväg. Så hit måste vi komman någon gång igen i framtiden.

Vi lämnade Raroia den 13:e juli och seglade mot Fakarava, som är en betydligt större atoll ca 200 mil västerut. Seglingen var fridfull, men väldigt långsam eftersom det blåste svaga vindar. Det tog oss två dygn att ta oss de 200 milen och vi var väl ankrade på Fakarava vid lunch den 15:e juli efter en enkel genomgång i rev-passet med ca 3 knops motström.

                     

Vi ankom Fatu Hiva sent på eftermiddagen den 27:e juni. Den lilla viken utanför byn Hanavave rymmer endast några få båtar samtidigt eftersom viken är väldigt djup och fallvindarna från de höga bergen är starka. Vi fick en plats långt ut i viken och ankrade med hela vår kätting på 80 meter, och det var ändå för kort. Nästa morgon möttes vi av vackert väder och de höga bergen runt viken sträckte sig rakt upp i himmelen. Fatu Hiva har länge varit en platts dit vi båda ville ta oss och ön överträffade verkligen våra förväntningar. Eftersom en annan båt lämnade på morgonen kunde vi flytta oss längre in i viken och ankra på 20 meters djup.

Vi tog vår dinge in till byn för att ta en promenad. På vår väg mötte vi många bybor, och alla hälsade de oss glatt välkomna. Efter en stund hörde vi en man ropa åt oss. Vi gick närmare och han bad oss komma in i hans hus. Mannen presenterade sig och hälsade oss välkomna till ön. Han berättade att han var den lokala polismannen och berättade kort om vad för regler som gällde på ön, allt på ett mycket vänligt sätt. Efter en stund kom hans fru och barn hem och den lille två-åringen var en riktig charmör. Innan vi gick fick vi en påse nyplockad pomelos från trädgården, och det var nog den godaste frukt vi har ätit.

Vi fortsatte vår promenad upp i berget och efter en timme var vi uppe vid ett av öns alla vattenfall. Det var en storslagen utsikt och vattnet var väldigt inbjudande till bad. Men vi såg snart stora ål-liknande fiskar i vattnet och blev genast tveksamma till att bada. Det visade sig senare att de var helt ofarliga, men då var vi redan nere i byn. På väg tillbaka träffade vi polismannen igen som bjöd in oss till middag dagen därpå. Polisen hade ju såklart en bil, en av få på ön som hade det. Han erbjöd oss en rundtur på ön mot en rings summa vilket vi bestämde oss för att åka på redan nästa dag. I viken låg även den andra svenska båten ”Ruth” och tillsammans tog vi bilturen dagen efter. Turen tog oss över bergen och ner till Omoa, den andra lilla byn på ön. Vägarna gick branta uppåt och vi stannade här och var för att beundra den storslagna naturen och utsikten. Vi fick guidning om ön och det Polynesiska folkets kultur. Det blev verkligen en minnesvärd dag som avslutades med middag hemma hos polismannen och hans familj.

När vi vaknade dagen därpå låg det ett mindre kryssningsfartyg ute i viken och tender-båt efter tender-båt körde in folk till den lilla byn. Fartyget tillhörde National Geographic som anordnar exklusiva kryssningar till unika platser. Ombord fanns ca 70 passagerare samt besättning. Inne i byn anordnades lite dans och försäljning av lokaltillverkat handarbete till de gästande turisterna. Såklart åkte även vi in till byn för att se på uppståndelsen. När vi gick runt i byn stötte vi på fartygets 2:a styrman, Richard från Sverige. Vi samtalade lite kort på stranden. På kvällen ropade Richard upp oss på VHF:en och bjöd in oss på middag. Det var en väldigt oväntad gest, men vi tackade självklart ja till en sådan fin inbjudan. På kvällen tog vi vår lilla dinge över och vi möttes med champagne och rundvisning ombord innan det vad dags för middag. Maten var otroligt fin och det fanns allt mellan himmel och jord, inklusive helgrillad spädgris. Det blev en kväll att minnas. Senare tog vi dingen tillbaka till oss och Richard och hans tjej följde med tillbaka för ett par öl på Hilma innan det var sena kvällen.

På söndagen anordnades en gemensam middag för alla seglare i viken till en ringa kostnad. Då lagade lokalbefolkningen Polynesisk mat och nästan alla kom. Det blev en rolig social sammankomst och det finns alltid mycket att prata om. Under vår vistelse blåste det mycket och ofta i viken. De höga bergen gör att det blir väldigt starka fallvindar och ofta hade vi 20-25 m/s vind i viken. En natt draggade fyra båtar och de var tvungna att lämna viken mitt i natten. Vi hade lyckats få en bra platts där vi kunde lägga ut mycket kätting så vi låg tryckt trotts den starka vinden.

I Polynesien används valutan polynesiska franc som betalmedel, men oftast när man ber någon lokalinvånare om att köpa exempelvis frukt så frågar de ”vad har du som du inte behöver?” Det betyder att de inte vill ha pengar för det de säljer, utan snarare något annat så som ett verktyg, nagellack, ett rep osv. I den lilla butiken använde de såklart pengar, men i övrigt gällde byteshandel. I butiken skall man förövrigt ta av sig skorna på utsidan innan man går in. Vidare kan man byta varor mot tjänster. Vi fick ofta frågan om vi kunde hjälpa till att reparera saker. Vi gav oss på att försöka reparera både en tvättmaskin och en vinkelslip med blandat resultat. Det är svårt att laga saker när det inte finns reservdelar att får tag på.

Under våra dagar på Fatu Hiva blev det många promenader i den vackra naturen. Fatu Hiva överträffade våra förväntningar på alla sätt, framförallt med anledning av människorna på ön. Vi kände oss väldigt välkomna vart vi än kom och alla ville stanna oss och prata med oss trotts att språket har vissa begränsningar. Men det var på något sätt inte så viktigt. Fatu Hiva kommer leva kvar i vårt minne för alltid och vi hoppas att vi kommer hit en dag igen. Den 3:e juli lämnade vi ön för att avsegla mot Raroia-atollen i Tuamotu.

     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter närmare en månad på havet kändes det skönt att få ta en promenad på land. Vi var båda trötta efter bara några hundra meters promenad. Det är märkligt hur snabbt konditionen försämras på bara en månad. Som tur är återhämtar sig konditionen snabbt. Från viken där vi ankrade var det mer än 12 kilometer tur och retur till byn och den lilla butiken. Vi gick samma tur varje dag för att handla eftersom vårt matförråd var ganska tomt. Efter några dagar var konditionen tillbaka igen.

Vi fick en ny lärdom om hur havets organismer växer på skrovet, för när vi väl hade ankrat och tog dingen in till land såg vi hur halva skrovsidan var påvuxen. Vi trodde nog bara att det växer när båten ligger still, men det visade sig att det växer minst lika bra trotts att vi hade närmare 6 knop i snittfart över stilla havet. Under vår vistelse på Hiva Oa skrubbade vi friborden så gott vi kunde från dingen. Det var ingen ide att hoppa i vattnet och skrubba eftersom det fanns en hel del haj i viken. I ankarviken var vattnet brunfärgat på rund av forsen som löpte ut i viken från de höga bergen bakom oss. I sådant vatten trivs Tjurhajarna och de kan vara rätt aggressiva mot människor.

Under dagarna promenerade vi in till byn och gjorde ärenden. Vi hann även med att fixa med en del småsaker som hade gått sönder under den senaste månaden. Många av de båtar som låg i viken hade vi stött på tidigare på olika platser och senast i Panama. Det blev många sociala möten där man pratade om varandras upplevelser under den senaste månadens överfart. Efter 4 dagar på Hiva Oa kände vi att vi hade fått uträttat våra ärenden, handlat och klarerat in i landet och den 27:e juni seglade vi söder ut mot Fatu Hiva, vilket vi hade sett fram emot länge eftersom ön är känd för sin storslagna natur. Seglingen till Fatu Hiva tog bara åtta timmar, men blev en riktigt tröttsam tur seglandes i motvind och regn.