Browsed by
Månad: oktober 2018

Tahaa, ön med fantastisk snorkling och nära att gå på grund

Tahaa, ön med fantastisk snorkling och nära att gå på grund

Tahaa överträffade verkligen våra förväntningar. Det är en fantastiskt vacker ö omgärdad av ett välbevarat korallrev. Vi ankrade öster om ön och hade en liten Motu-ö framför oss. Vattnet var kristallklart och under ytan fans det mycket djurliv, fisk och välbevarade koraller. Vi snorklade mycket i det östra passet där strömmen är stark och där det finns extra mycket liv och rörelse under ytan.

Dagen efter gick vi norr ut innanför revet. Meningen vara att vi skulle ankra för natten, men det visade sig vara svårare än vad vi hade trott. Det var 40 meter innanför revet vilket är för djupt för att ankra för vår del. Det fanns en ”ficka” in i revet, men det grundade upp snabbt. Det slutade med att vi körde in bogen på 0.8 meters djup och släppte ankaret i korallsanden i vindens riktning. När vi drev tillbaka hade vi 20-30 meter under kölen. Det var alltså ingen vidare ankring om vinden skulle vrida, men god nog för att stanna över dagen.

Vi tog dinge turer runt bland motu-öarna och plockade kokosnötter och badade med stingrockor innan vi åkte tillbaka till Hilma på eftermiddagen. Vi ville byta ankarplats innan mörkret och strax efter 17.00 lättade vi ankar igen för att förflytta oss 20 minuter söder ut.

Vi har flera olika navigationshjälpmedel ombord. Bland annat använder vi Navionics app för sjökort i telefonen som ett extra hjälpmedel vid ankring då sjökorten är detaljerade, så även i detta fall. På vår andra skärm var djupet ganska oexakt. På appen stod det att vi skulle ha 17 meters djup när både Lisa och Björn började skrika ”grund” på väg in i viken. Jag slog full back och lyckades få stopp på båten. Det visade sig att djupet gick från 17 meter till 0,1 meter på mindre än en meter. Det var ett korallrev som växte sig rakt upp från djupet och som inte var markerat på Navionics. Det var på en hårsmån att vi hade gått in i revet med 3-4 knops fart. Numera är tilliten till Navionics inte så stor som tidigare och vi litar hellre på det andra sjökortet som inte är lika väl detaljerat när det handlar om djupkurvor. För även fast det inte har lika detaljerade djupkurvor, så är det ändå bättre än Navionics som inte går att lita på. Vi ankrade på 25 meters djup i stället och kunde sova gott den natten. Viken låg vackert belägen och i horisonten tornade Bora-Bora upp sig.

På förmiddagen den 13:e september lättade vi ankar på nytt och seglade vidare mot Bora-Bora. Vi fick en fin överfart och var framme redan 17:00 på Bora-Bora, strax innan skymning.

 

 

Raiatea

Raiatea

Raiatea imponerade inte så mycket på oss trotts att viken vi låg vid var vacker. Vi stannade bara en dag på Raiatea innan vi beslöt oss för att gå norr ut mot Tahaa. Innan dess skulle dock björn få surfa. På morgonen efter vår ankomst tig vi dingen genom revet för att ta oss några mil norr ut där vågorna skulle vara höga och bra för surfing. Det blev en del slalomkörande på revet för att inte köra på något av alla korallhuvuden. Efter 15 minuter var vi framme. Björn hoppade i vattnet och paddlade ut mot revet, medan jag körde tillbaka till vår ankarvik. Efter två timmar lättade vi ankar och gick norr ut. Vi plockade upp Björn vid revet innan vi fortsatte mot Tahaas ostsida där vi ankrade i kristallklart vatten på eftermiddagen. Vi kunde klart se ankaret från bogen när det låg på botten 10 meter under oss.

Moorea

Moorea

Moorea skiljer sig mycket från andra öar som vi har besökt under den senaste tiden. Ön omgärdas av ett korallrev likt de andra öarna, men bergen är höga och på nordsidan finns två långa och djupa fjordar. Vi ankrade längst in i den nordvästra fjorden och redan nästa dag tog vi oss i land för att bestiga en av bergstopparna. Alla vi mötte hejade och vinkade.

Vi tog bussen runt ön till östsidan och började vår vandring som skulle komma att ta hela dagen. Berget vi vandrade upp på var inte så högt, men terrängen var besvärlig, hal och brant. Efter några timmar var vi uppe på toppen. Utsikten var vacker med havet och revet i norr, och grönskande berg i de andra väderstrecken. Det var varmt och fuktigt och vi var genomsvettiga när vi väl kom upp. Efter en stunds vila på toppen började vi vår nedstigning. Väl nere i dalen tog vi fram vår lunch-macka och därefter fortsatte vandringen hem mot båten. Vi gick genom små byar och många ananas-fält. Ananas är en väldigt vanlig gröda på Moorea.

Under vår vistelse på Moorea hann vi även med att ta dingen över det grunda revet på nordsidan för att besöka en plats som är känd för alla stingrockor. Revet är grunt, ofta under 0,5 meter. Det går bra att köra dinge eller andra små båtar, men det går inte att komma in med segelbåt. Väl framme förstod vi varför stället var så populärt. Vattnet var kristallklart och runt om oss fanns säkert 20-30 rockor samt en massa revhaj. Det var häftigt att snorkla bland så mycket vilda djur. Under eftermiddagen började en och annan turistbåt dyka upp så då begav vi oss hemåt.

Den 8:e september beslöt vi oss för att lämna Moorea och segla mot Raiatea. Vi lättade ankar och seglade norrut, men väderprognosen stämde illa och vi fick allt för lite vind. Vi beslöt oss då för att skjuta på avgången ytterligare ett dygn, så vi vände om. På väg tillbaka till viken möttes vi av två stora knölvalar och vi stannade en stund för att beundra de enormt stora djuren. De simmade fridfullt utan att bry sig om oss något vidare.

På eftermiddagen den 9:e september lättade vi ankar på nytt och vi fick en fin, men långsam nattsegling i svaga vindar över till Raiatea. Vi ankrade på eftermiddagen ensamma i vår vik på öns västsida.

Tillbaka till Tahiti

Tillbaka till Tahiti

Varken jag eller Lisa har varit sjuka på länge, men på flyget mot Tahiti lyckades vi båda bli förkylda. Första morgonen när vi vaknade var vi riktigt slitna, både från förkylning och jetlag. Vi hade mycket att fixa ombord på Hilma innan vi skulle segla vidare och det var frustrerande att vi inte orkade med så mycket.

Det stora jobbet var att reparera autopiloten, men vi hade även en del andra projekt att ordna såsom att laga gummibåten, laga paktormodemet, byta gaskopplingar, byta ut preventern mot en ny med utväxling, underhåll av watermaker och mycket annat. Vi jobbade med båten ett par dagar och den 2:e augusti landade vår vän Björn. Björn skall segla med oss en tid framöver. Efter ytterligare ett par dagars arbete och storhandling var vi klara för avfärd väster ut mot Moorea. Vi lättade ankar på morgonen den 4:e september och stannade till vid tankstationen för att fylla upp dieseltankarna. Mannen vid stationen frågade om våra papper från ”customs” och det visade sig att vi saknade ett specifikt papper för att få tanka. Vi fick således släppa förtöjningarna och segla upp till Papete för att få det paper vi saknade. Det tog ca en och en hal timma dit och sen tog det ytterligare en stund att hitta myndighetsbyggnaden. Väl där gick det dock ganska enkelt att få det pappret vi saknade och vi kunde vända tillbaka till Marina Taina för att tanka diesel. Innan vi var klara med allt samman var det sena eftermiddagen och vi insåg att det skulle bli sent att gå till Moorea den dagen. Vi ankrade på nytt och beslöt oss för att gå kommande dag i stället.

På förmiddagen den 5:e september seglade vi över till Moorea. Vi fick fin vind och en fin segling. Det var en kort sträcka om 34 mil och vi var ankrade i den djupa fjorden på nordsidan kl 18:10.

Hemma i Sverige

Hemma i Sverige

Vi landade i Göteborg den 9:e augusti kl 17:00, efter nästan 30 timmars flygning från Tahiti. Vi möttes av Lisas familj som gav oss ett varmt välkomnande. Vi var riktigt trötta men det var verkligen skönt att komma hem. Tidsskillnaden mellan Tahiti och Sverige är 12 timmar, så vi tampades med jetlagen. Vi hade hört på förhand att Sverige hade haft den varmaste sommaren på 200 år, men vi möttes av både kyla och regn. Tydligen hade vädret skiftat bara någon dag innan vår ankomst till Sverige, men vad gjorde det, det var ju så himla roligt att komma hem.

Vi skulle vara hemma i cirka två och en halv vecka. Lisas syster Ida skulle gifta sig med Jonas så bröllopet var naturligtvis huvudsyftet med hemresan. Men det var ju så mycket annat som skulle hinnas med. Vi båda ville ju träffa våra vänner och familjer så mycket som möjligt under vårt korta besök. Min (Oskar) syster Märta hade nyligen fått barn, Sigrid. Det var ju angeläget att hinna med att träffa henne så mycket som möjligt. Såklart ville vi ju även hinna med att träffa alla andra syskon, syskonbarn, familj och vänner. Det blev intensiva och väldigt roliga dagar!

Vi hann även med att göra ett besök i Göteborg för att inhandla reservdelar till Hilma och besöka vänner där. Dessutom blev det en ny intervju på Sveriges Radio P4. Om du vill lyssna på intervjun finns den här.

Den 25:e augusti hölls bröllopet i Skalhamn strax norr om Lysekil. Det regnade under förmiddagen, men precis innan ceremonin sprack himmelen upp och solen kom fram. Tur var ju det för bröllopet hölls utomhus. Det blev en riktigt fin dag och en kväll att minnas. Det var verkligen roligt att kunna dela denna dag med Ida och Jonas. Efter några dagar var det dags att packa väskorna igen och åka tillbaka till Tahhiti. Nu hade vi ytterligare en väska med oss full av reservdelar och svensk mat. På eftermiddagen den 27:e augusti åkte vi tillbaka till Landvetter flygplats, och efter stopp i Paris och Los Angeles landade vi åter på Tahiti den 29:e augusti efter 40 timmars resa denna gång. Vi tog oss ner till marinan och fick skjuts ut till Hilma i ankarviken kl 22:30 på kvällen. Vi var båda riktigt trötta och somnade med det samma.

 

 

 

 

Tahiti

Tahiti

Vi såg Tahiti på långt håll då de höga bergen sträcker sig högt ovan havsnivån. När vi väl närmade oss efter lunch den 31:e såg vi höga ”surfvågor” vid den öppningen i revet som vi skulle passera genom. Vi var tveksamma om sjökortet stämde, men till sist insåg vi att i själva passet var vågorna inte så stora. När vi passerade passet i revet såg vi flera surfare precis bredvid oss, och innanför revet mötets vi av små segeljollar, utriggar-kanoter, vattenskidåkare och andra vattensportare. På väg in mot ankarplatsen såg vi på vår AIS att den svenska båten Aloha låg ankrad i viken. Vi hade setts flera gånger under den senaste tiden och nu ytterligare en gång alltså.

Vi seglade in mot Marina-Tahina på västsidan, och ankrade väster om marinan och söder om ett resort. Nu väntade några dagar av förberedelser för vår hemresa samt att fira Lisas 30-års dag.

Lisa fyllde år den 2:e augusti och det skulle naturligtvis firas. Vi tog oss in till Papete, huvudstaden på Tahiti, tidigt på dagen. Vi spenderade hela dagen åt att strosa runt i centrum och kolla runt i butiker, fika äta lunch och tog det mest lugnt. På kvällen stannade vi på restaurangen vid marinan och firade med en middag. Senare samma kväll bjöd vi över besättningarna på båtarna Aloha och Astrid, de andra svenska båtarna i viken och tillsammans fick vi en trevlig kväll med Lisas hembakade tårta och alldeles för mycket vin. Det blev en lyckad kväll i goda vänners sällskap.

Vi hade en del saker som var trasigt ombord och som vi behövde köpa delar till hemma i Sverige, så en del av tiden på Tahiti gick åt att förbereda för sånt. Bland annat var instrumentet till autopiloten trasig, vi behövde kopplingar till vårt gassystem, ett nytt ankare till dingen (som blev stulet), nya travare till storseglet, impregnering till kapellen, delar till rodkicken osv. Det blev en lång inköpslista som vi skulle ta med hem.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med besättningarna på Aloha och Astrid. Bland annat tog vi en hike upp i bergen en dag och tog lite andra utflykter i närheten av ankarviken. Vi planerade egentligen att angöra Hilma vid en boj vid marinan när vi skulle åka hem till Sverige, men alla bojar var upptagna och det skulle bli alldeles för dyrt att förtöja i marinan i tre veckor. Beslutet blev därför att låta Hilma ligga på ankar i viken under tiden vi var hemma. För säkerhets skull lade vi ut ett extra ankare för att känna oss extra trygga. Jag (Oskar) kunde fortfarande inte dyka eller snorkla eftersom jag hade skadat örat på Fakarava två veckor tidigare, så Max på Aloha hjälpte oss att koppla på ett extra ankare genom att dyka ner med min dykutrustning.

Sista dagen på Tahiti städade vi hela båten och gjorde de sista förberedelserna innan vi åkte till flygplatsen på kvällen den 7:e augusti. Besättningen på Aloha lovade att se efter Hilma så länge de stannade kvar på Tahiti. Vi kände oss trygga med det och med dubbla ankare. Planet gick på kvällen den 7:e och flygningen hem till Sverige tog nästan 30 timmar. Vi mellanlandade i Los Angeles och Paris innan vi var åter på Svensk mark den 9:e augusti kl 17:00.

 

 

Toau-atollen

Toau-atollen

Dagarna på Toau vara allt annat än stressiga. Vi låg ankrade helt ensamma i vår vik. Om dagarna snorklade vi, åkte dinge-turer, plockade kokosnötter eller promenerade på Motu-ön (ö som bildats på korallrev). Det fanns mycket haj i vattnet och om nätterna var de som galna när man lyste med en lampa ner i vattnet. Vi kunder räkna till minst 10 st hajar när vi höll ner lampan en kväll. Revhajar är tämligen ofarliga för människor så det hindrade oss inte från att snorkla om dagarna.

Efter ett par dagar i atollen flyttade vi oss till atollens västsida, på utsidan. Där fanns en ”vik” in i revet där man kunde ankra. Där fanns även en civilisation i form av två hushåll som var fast boende på Tuao. När vi väl kom fram visade det sig att det för tillfället endast var ett

hushåll som var bebott, så totalt fanns det alltså två personer som var fast boende på Tuao. Närmsta civilisation var Fakarava-atollen 40 sjömil bort, ungefär som avståndet från Lysekil till Skagen i Danmark. Det är alltså inte alldeles enkelt att åka och handla för de bofasta.

När vi ankom möttes vi på den lilla bryggan och tillfrågade om vi hade något att byta bort. Kaffe, matlagningsolja, verktyg och annat var hårdvaluta. I utbyte kunde man få lunch eller middag, kokosnötter eller fria nätter på familjens mooring-bojar. Vi bytte in en del kaffe och olja och fick ligga fritt på mooringen. Det mest fascinerande var att på ön fanns en telefonkiosk. Det är omöjligt att ta sig till ön som turist om man inte har egen båt, och på ön finns endast två personer fast boende. Trotts den begränsade marknaden för telefoni har alltså telefonbolaget byggt en telefonkiosk en bit upp från stranden, mellan kokospalmerna.

Efter ett par dagar i viken lämnade vi på eftermiddagen den 29:e juli. Vi ville vara framme på Tahiti innan den 2:e augusti då Lisa fyllde år. Vi lämnade på kvällen innan solnedgången och fick två lugna dagars segling ner till Tahiti i svag vind och låg fart.