Browsed by
Författare: oskar

Cebu city, första staden på ett år

Cebu city, första staden på ett år

 

Vi lämnade Jao Island på morgonen den 21:a april för att segla nordväst mot Cebu. Det blev i och för sig motorgång hela vägen eftersom det var helt vindstilla i vanlig ordning. Vi hade hört talas om ett litet och billigt varv i en by som heter Port Carmen som ligger en bit upp på Cebus ostkust. Vi behövde måla botten och byta roderlagren och vi tänkte att det stället borde passa oss bra. Vid insegling på eftermiddagen insåg vi att sjökorten stämde dåligt, men som tur var hade vi laddat ner satellitbilder från Google som vi använde i stället och vi lyckades komma in till ankringen efter slalomkörning mellan grundbankerna.

På eftermiddagen tog vi dingen in till varvet för att förhöra oss om vi kunde torrsätta Hilma. Vi träffade en amerikansk man på kajen som vi frågade om han visste vart kontoret låg. Han svarade inte på frågan utan snäste otrevligt vad vi ville och vad vi gjorde där. Vi förklarade vårt ärende och han blev ännu mer otrevlig och i princip dumförklarade oss när vi berättade vad vi planerade att göra för arbeten ombord. Efter en stund framkom det att det var ägaren till varvet vi pratade med. Vi tackade för oss och lämnade området. Ägaren var den mest otrevliga person vi har träffat på flera år och vi var båda överens om att leta upp ett annat varv för att torrsätta Hilma. Vi träffade senare andra seglare som hade fått samma bemötande av varvsägaren. Man kan ju undra hur ett sådant företag kan överleva.

Morgonen efter gick in till landsvägen för att hitta en buss till Cebu City. Vi hade nu varit i Filippinerna i en bit över en vecka och det var hög tid att klarera in i landet. Vi hittade en mopedtaxi som körde oss till busstationen och därifrån åkte vi buss till Cebu City. Det var egentligen ingen buss utan snarare en pickup med tak där vi trängdes tio personer.

Myndigheterna i Cebu är ökända för att kräva mutor och ställa till problem för seglare vid inklarering. Vid grinden till Customs stannades vi vid grinden av en vakt som berättade att vi inte fick besöka myndighetsbyggnaden om vi inte var klädda ordentligt. En man skall ha byxor, skor, och skjorta, kvinnor skall ha skor, lång klänning eller byxor samt långärmat på överkroppen. Vi båda hade missat denna regel och var klädda i shorts, t-shirt och flipp flopp. Vi bad om ursäkt och började fundera på om vi kunde hinna fram och tillbaka för att byta om under en dag. Resan hit hade tagit över två timmar så det var inte troligt. Efter någon minut kom vakten kom tillbaka och sa att vi kunde få dispens för vår kläder. Vi blev väldigt glada och tackade så mycket.

Väl inne på myndigheten fick vi det trevligaste bemötandet man kan tänka sig. Alla var trevliga, bjöd på kakor och kaffe och ingen avkrävde någon muta. När allt var klart och vi skulle lämna kom en kvinna och bad oss följa med till direktörens kontor. Vi gissade att det var nu frågan om pengar skulle avklaras. Vi träffade direktören för myndigheten och han frågade lite om vår resa och vad vi hade för planer i för vårt besök i landet. Därefter utfärdade han ett tillstånd för fri passage över hela Filippinerna utan att behöva återkomma till Customs och Imigration för återrapportering, vilket annars är ett krav när man seglar genom landet. Han ville inte ha några pengar utan önskade oss bara lycka till. Vi var minst sagt förvånade. Ryktena om mutor och annat var antagligen gammal info vilket numera är strikt förbjudet, och som sagt det var det trevligaste myndighetsbesöket vi har gjort. Efter ytterligare några besök hos olika myndigheter var vi klara med de byråkratiska besöken. Vi stannade på en stor mataffär och handlade innan vi åkte tillbaka till Carmen.

Redan dagen efter lämnade vi Carmen och ön Cebu. Carmen var riktigt skitigt och det fanns inget att se eller göra där. Vi ville vidare till de vackra öarna vi hade hört så mycket om. Efter åtta timmars motorgång var vi framme vid ön Malapascua strax norr om Cebu.

 

Jao island och spökdjuren på Bohol

Jao island och spökdjuren på Bohol

När vi klev i land på ön Jao visste vi egentligen inget om platsen. Det var mest tänkt att bli en nattankring på väg mot Cebu för att klarera in. Vi blev dock glatt överraskade när vi träffade Robert, ägaren till det lilla resortet på ön. Robert kom från Holland och hade bott på ön några år. På resortet bodde mest inhemska turister och han var glad för att få träffa turister från Europa. Robert berättade om ön och lånade ut en av sina scootrar till oss så vi kunde se oss om på ön.

Jao är ganska litet och nästan alla arbetar med fisket eller de små risodlingarna på ön. Vi stannade på Jao i tre dagar och varje kväll träffade vi Robert och hans fru på restaurangen. Vi hade inga Filippinska pengar när vi kom till Jao, men det spelade ingen roll för Robert. Vi kunde betala när vi hade varit på Bohol och tagit ut pengar.

Dagen efter körde Roberts kollega över oss med en liten båt till Bohol. Väl där fick vi låna en annan av Roberts scootrar för att se oss om på huvudön. Vi körde hela dagen och stannade på många fina platser. Bland annat fick vi se de karakteristiska spökdjuren, eller Tarsier-apor som de också heter. Bohol är den enda platsen i hela världen där de lever fritt. Vi stannade även vid Chocolate Hills, vilket är små sandkullar över stora delar av Bohol. I syd låg även de stora skogarna och ön har många vattenfall och forsar. Det var en kul tur och vi körde runt hela dagen till sena kvällen innan vi var tillbaka och blev upphämtade av Robert igen vid piren för att ta oss tillbaka till Jao.

Jao Island var ett perfekt stopp för oss. Det var nära till Bohol och alla sevärdheter där, samtidigt som viken vi ankrade vid hade bra fäste för ankaret. Det hade varit svårare att ankra vid Bohol. Dessutom var det kul att träffa Robert och maten och ölen i restaurangen var väldigt bra och billig. Vi hade inte handlat på länge så matförrådet ombord var i det tunnaste laget. Den 21:e april fortsatte vi mot Cebu för att klarera in.

 

IMG_8320
IMG_8300
IMG_8272
IMG_8312
IMG_8288
TRCH9038
IMG_8313
IMG_8311
IMG_8333
IMG_8326
IMG_8323
IMG_8304
IMG_0953
IMG_0925
IMG_0930
IMG_0935
IMG_0961
IMG_8329
IMG_0976
IMG_0969
IMG_0967
IMG_0975
IMG_0978
IMG_0981
IMG_0980
IMG_0983
IMG_0987
IMG_8285
IMG_0994
IMG_0990
Första dagarna på en ny kontinent

Första dagarna på en ny kontinent

När vi närmade oss Filippinerna slogs vi av hur stilla det var. Vädret var konstant soligt och varmt och havet låg som en spegel. Vi visste att vi hade ankommit i slutet av den nordostliga monsunen och att vinden skulle vara svag, men inte så svag. Vår vindmätare stod nästan alltid på närmare noll meter per sekund och vindpilen snurrade 360 grader i takt med båtens gungade. Tiden mellan den nordostliga och den sydvästliga monsunen brukar erbjuda fint väder, men för oss kom det också att innebära många timmar motorgång.

I Santiago kunde vi inte klarera in. Den närmsta inklareringshamnen var Cebu city på ön Cebu. Redan dagen efter vi ankom Filippinerna fortsatte vi därför vår färd väster ut. Vart vi än tittade såg vi fullt av små fiskebåtar av utriggarkaraktär, men framdrivna av små inombordsmotorer utan ljuddämpare. Båtarna var väldigt vackra och väl underhållna. De såg ut att alltid vara nymålade. Vi fick höra av en lokalbo att fiskarna alltid såg till att hålla båtarna i toppskick, båtarnas underhåll gick före allt annat.

Eftersom fiskebåtarna är små och öppna och det är svårt att få till ett bra solskydd för fiskarna. Många använder därför en sorts balaklava för att skydda sig för solsting. Det ser lite lustigt ut och en aning hotfullt. Man kan förstå varför många tror att de ser sjörövare i de här vattnen. Den tanken stannar nog inte så länge eftersom de alltid vinkar glatt.

Havet var fullt av fiskeredskap och vi var tvungna att konstant vara på vår vakt och styra undan för att inte köra över redskapen. Det hade varit en omöjlig uppgift att nattsegla genom Filippinerna, men som tur var så behövdes inte det eftersom det finns bra ankringar nästan överallt, i alla fall under den här tiden på året. Ett par månader senare när tyfonsäsongen startar är det en helt annan sak.

På väg mot Cebu stannade vi vid Jao Island norr om ön Bohol. Vi visste egentligen inget om platsen men vi blev glatt överraskade när vi tog dingen i land. Vi hann inte mer än dra upp dingen på land innan Robert kom och mötte oss på stranden. Robert var holländare och ägde det lilla resortet på stranden. Vanligtvis var det mest lokala turister på ön och han tyckte att det var väldigt roligt att träffa turister från Europa. Vi bjöds på öl på restaurangen och han lovade att visa oss runt på ön och erbjöd även att låna ut en scooter om vi ville ta en tur på ön Bohol.

Sista seglingen i Stilla havet

Sista seglingen i Stilla havet

Vi lämnade Yap på förmiddagen den 10:e april efter utklarering. Vi gick för maskin genom revet och strax utanför ön tilltog vinden. Vi fick fin slör i nästan platt vatten och kommande dygn kom att bli det finaste seglingsdygnet på mycket länge. Under dagen hade vi fint väder och natten var stjärnklar som en vinternatt i Norrland. Kommande dygn mot Filippinerna kom att bli nästan lika fina och allteftersom vi närmade oss Filippinerna avtog vinden.

När vi närmade oss Filippinernas kust började vi se stora Fish Aggregating Device (FAD) flyta på havet. FAD är stora stålcylindrar, omkring fyra-fem meter långa och en meter i diameter. De flyter eller är förankrade i botten ofta upp emot 200 mil utanför kusten. Syftet med FAD är att locka till sig fisk som tar skydd i skuggan. De mindre stimmen lockar i sin tur till sig större stim av exempelvis tonfisk vilket är det intressanta ur kommersiell synpunkt. I många länder är FAD otillåtet med anledning att det anses vara ett dåligt sätt att fiska eftersom man utrotar många arter. För vår del är det väldigt bekymmersamt med FAD eftersom att en eventuell kollision med en FAD kommer åsamka så stora skador på vår båt att vi sannolikt sjunker. FAD är gjorda av stål och vår båt är tillverkad av glasfiber, vilket inte är så hållbart vid en kollision i sju knop, me d något gjort av stål. På dagtid är det kanske inget problem om dyningen inte är för hög och sikten är klar, men under nätterna är det helt omöjligt att upptäcka dem. De syns inte på radarn eftersom de är för låga, de saknar ljus eller något annat som gör att de går att se på håll. Av den anledningen revade vi helt vid skymningen det sista dygnet och drev på havet under natten. Vi hade sett så många FAD under dagen att vi helt enkelt ansåg att risken för en kollision var för hög för att våga fortsätta segla. Vid gryningen hissade vi segel på nytt och under dagen tog vi oss hela vägen fram till Santiago på ön Dingat i Filippinerna. Etappen var ca 750 mil och seglingen tog sex dygn i långsam fart.

 

Stenpengar på Yap

Stenpengar på Yap

Seglingen till Yap i västra Mikronesiens Federala Stater (FSM) tog nästan exakt 3 dygn och vi var väl ankrade kl 11:30 den 2 april, i viken utanför huvudbyn Colonia. Seglingen var besvärlig första dygnet med mycket squalls-regn och starka vindar, men kommande dygn hade vi bara enstaka skurar och svagare vindar. Egentligen hade vi kunnat segla snabbare, men vi anpassade farten för att komma in i hamn på förmiddagen.

Vid ankomst till Yap ropade vi upp hamnmyndigheten via VHF-radio enligt gällande regler. Vi hann inte mer än få fast ankaret innan de krävde att vi omedelbart tog oss i land för att sköta klareringen. Vi frågade om det kunde vänta en stund så att vi hann få lite ordning ombord, men de propsade på att det skulle ske på en gång. Väl på myndighetskontoret fick vi förklarat för oss att de nu arbetade ”övertid” eftersom det var deras lunch. Vi förstod då varför de hade krävt att vi kom iland på en gång, eftersom de då kunde kräva oss på mer pengar i form av övertidsersättning. Hade vi avvaktat en timme hade vi sluppit det. Men myndighetspersonalen hade antagligen satt det i system, att kräva inklarering på övertid från gästande båtar. Det kostade oss några hundra kronor extra. Personalen var ändå trevliga och vi orkade inte argumentera om övertidsersättningen var rimlig eller inte.

I samband med vårt roderhaveri några månader tidigare hade vi haft mycket kontakt med Paul Fenn på Jeanneau. Han hade varit väldigt hjälpsam med kommunikationen mellan oss och varvet och det var även han som hade arrangerat med transporten av rodret till Marshall öarna, vilket vi var väldigt tacksamma för. Paul hade varit intresserad av vår segling jorden runt och han ville göra ett filmat inslag om seglingen för Jeanneaus räkning. Tillsammans med sin son Graham hade han nu rest till Yap och vi träffade dem båda redan första dagen.

Redan dagen efter kom vi överens om att spela in filmen för ”Jeanneau underway”. Vi gjorde inspelningen ombord och vi berättade om vår segling fram till nu och olyckan med roderhaveriet. För att se filmen, klicka på länken, Jeanneau underway, epsode 5.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med Paul och Graham. Vi åkte på flera snorkelturer tillsammans i vår dinge och han med en och annan utflykt på ön i Pauls hyrbil. Yap har mycket att erbjuda i form av natur, kultur och historia. Bland annat åkte vi till en av öns många ”banker” för de gamla sten-pengarna. Yap har en uråldrig valuta som består av sten-mynt i olika storlekar. Mynten kan vara allt i från små och väga några kilo till väldigt stora och väga flera ton. Mynten har olika värde beroende på storlek och kvalitet i stenen. Mynten går fortfarande att använda som betalningsmedel, men i huvudsak används de symboliskt i form av gåvor mellan familjer och släkter. Antingen förvaras mynten i någon av bankerna eller så står de uppställda i trädgården. Bankerna är egentligen bara en plats ute i skogen där mynten står uppställda i rader. När ett mynt byter ägare flyttas det i regel inte eftersom de är tunga och besvärliga att transportera, alla vet ändå vilka mynt som tillhör sig och det finns ingen som själ dem ändå. Det var väldigt roligt att få se de gamla mynten och det de kallar för ”banken”. Vart man än går på ön kan man se mynt utställda här och var bredvid hus och i trädgårdar.

Efter några dagar tillsammans, reste Paul och Graham hem till USA. Vi stannade ytterligare några dagar på ön. Det finns ett rykte som säger att i de västra delarna av FSM är människorna väldigt trevliga och välkomnande, medan i de östra öarna kan människorna vara lite svårare att ha med att göra. Det stämmer nog för vart vi än kom på Yap var alla vi träffade väldigt vänliga och välkomnande. Vi gjorde en del praktiska saker de sista dagarna såsom underhåll, tvätta, städa, fylla diesel, lisa gjorde film för YouTube osv. Vi passade även på att fira min (Oskars) födelsedag. Det blev en lugn tillställning med ett besök på en av restaurangerna i byn.

Den 10:e april var vi klar för att avsegla mot ett nytt land och en ny kontinent. Nästa stopp skulle bli Filippinerna ca 750 mil västerut.

 

Woleai-atollen, ett paradis

Woleai-atollen, ett paradis

Vi ankom Woleai på eftermiddagen den 23 mars 2019. Vi var helt slutkörda och stannade därför ombord under eftermiddagen. Det är alltid en

hel del att ta hand om när man kommer fram i form av uppstädning och annat. Dagen efter tog vi dingen in till land och blev mötta av Thomas på stranden. Thomas var en av de äldre på ön och han berättade om öns regler och vad vi behövde förhålla oss till. Det var egentligen inte så mycket annat än att vi skulle ge hövdingen en present samt att motu-öns västra del var ”helig” så dit fick vi inte gå. I övrigt var vi mer än välkomna till ön och Thomas berättade att han gärna ville ha oss på besök i sin ”cirkle” vid skymningen. Vi förstod inte riktigt vad det var, men vi tackade gladeligen ja till erbjudandet. Vi träffade två av de tre hövdingarna och lämnade några gåvor i form av block och pennor till skolan samt 10 dollar till hövdingen personligen, vilket han menade var kutym.

Från den första stunden på ön insåg vi att vi hade kommit till en väldigt speciell plats. Alla levde väldigt traditionellt på ön och den huvudsakliga klädseln bestod i ett skynke över höften, vilket gällde både kvinnor och män. Alla kvinnor gick barbröstade och det var ovanligt att man såg andra klädesplagg än just de karakteristiska tygskynkena i olika färger. Vidare var alla vi träffade väldigt vänliga och vem vi än träffade ville de ge oss gåvor i form av frukt och kokosnötter. Det var omöjligt att lämna stranden med dingen utan att någon kom förbi och ville ge oss något.

På kvällen mötte vi upp Thomas på stranden vid utsatt tid för att delta i vad han kallade ”circle”. Vi möttes av några flickor som kom med handgjorda blomsterkransar åt oss. Thomas berättade att om man får en krans så betyder det att man är välkommen. Ju fler man får ju mer vördad är man som person av den som ger en krans. Det visade sig att circle innebär att männen träffas på kvällen för att prata om dagens arbeten, samt att planera för morgondagens sysslor. Männen ägnar sig i huvudsak åt fiske och att reparera och underhålla hyddor och båtar. Kvinnorna har egna circles och de planerar även sina sysslor i form av att laga mat, tvätta, hålla ordning på barn och familjen och mycket annat. Vi som var besökare på ön deltog i männens circle. Även Lisa fick vara med även fast hon var kvinna. I övrigt är inga kvinnor välkomna i närheten av männens samlingsplatser.

Vid sammankomsten dricks det en hel del ”faluba”, vilket är en alkoholhaltig dryck som framställs från palmträden. Det är en enkel process där man skär ett snitt i barken högt uppe i trädet. Palmens sav droppar ner i en behållare som jäser under tiden. På ett dygn har man några liter som håller ca 4 % alkohol. Väntar man ytterligare någon dag blir det starkare och på tredje dagen håller drycken upp mot 15 % alkohol. Vi nybörjare bjöds på den färskare versionen, medan de mer härdade drack tredagars versionen. Traditionen säger att man delar en kopp som vandrar runt i cirkeln, men vi fick egna koppar. Numera har de antagligen gott om koppar eftersom det driver iland mycket plast på öarna och förvånande nog går det att använda toppen av en deo-flaska som kopp, eller något annat plastskräp som driver iland. Allt eftersom kvällen gick blev männen allt mer onyktra och när ett regn kom in blev vi inbjudna i manshuset strax intill. Det är en ganska stor sak eftersom vi aldrig tidigare hört om en kvinna som har blivit inbjuden tidigare. Lisa kan kanske vara den första kvinnan någonsin att besöka det manshuset. Ju senare kvällen blev ju fler blomsterkransar fick vi. De andra männen i gruppen gav oss sina kransar och det kändes fint med tanke på att Thomas hade sagt att ”ju fler kransar man få, ju mer välkommen är man”.

Dagen efter fick vi en guidad tur på ön av en av männen från manshuset. Han visade oss runt i byn och vi hejade på alla nyfikna bybor i vanlig ordning. De är ovana vid besök eftersom de enda som kan ta sig dit är seglare, och det kommer bara en eller möjligen två segelbåtar om året till atollen. På vår rundtur fick vi även se en del kraschade flygplan, stridsvagnar och kanoner från andra världskriget. I vanlig ordning får man nog säga vid det här laget, efter att vi har besökt många atoller i västra stilla havet. Det är inget nytt för oss längre, men man slutar aldrig att förvånas att japanerna hade lyckats att sprida ut sig så mycket under världskriget ändå.

På kvällen möttes vi vid manshuset för att delta i circle igen. Thomas hade frågat oss kvällen innan om vi hade böcker ombord som han kunde få. Vi hade med oss några böcker som vi gav honom. Han blev väldigt glad för de fina böckerna sa han när han tog emot dem. Sen satte han sig ner, öppnade en av böckerna och rev ut första sidan. Därefter tog han fram en påse tobak. Omsorgsfullt spred han ut tobak över boksidan han hade rivit ut, innan han rullade ihop den och tände på. Han tittade på oss med ett leende och sa, ”de här europeiska böckerna är mycket bättre än de amerikanska, fibrerna i pappret ligger åt andra hållet och dessutom smakar de bättre när man röker dem”. Vi blev båda fulla i skratt över händelsen. Vi var av förståelsen att Thomas ville ha böcker för att läsa, inte för att röka upp dem.

Under kvällen diskuterade vi en hel del frågor såsom politik, historia och kultur. Woleai-borna är skolade och har god förståelse om sin omvärld (de har en fin skola på ön). Thomas berättade om Woleais roll under kriget och USA:s inflytande på landet från krigsslutet fram tills nu. FSM blev självständigt under slutet av 70-talet, men har hela tiden fått ekonomiskt stöd från USA. Om några år kommer USA inte att förlänga avtalet med FSM vilket innebär att den militära närvaron kommer att minskas och även att biståndet till landet kommer att upphöra. Jag frågade Thomas om hur han såg på den frågan och fick svaret, ”det spelar ingen roll för oss, det kommer väl något annat land och tar över i stället, exempelvis Japan, Korea eller Kina. Många av de Asiatiska nationerna är ute efter våra fiskevatten så det oroar oss inte”. Jag frågade om han inte hellre tyckte att de borde bli helt självständiga, men han svarade ”varför då, vi kan inte styra ett land ändå och dessutom är det ju bra med bidragen till staten. De asiatiska länderna fiskar redan i våra vatten och skickar bistånd åt oss, då kan de ju ta över administrationen också. Det är lite ironiskt ändå, de fiskar upp vår fisk och skickar hit konservburkar med tonfisk åt oss”. Det var ett förvånande svar för oss svenskar, men ändå försåtligt på något vis. Människorna på Woleai är ganska frånkopplade från omvärlden. Staten subventionerar skolan och ombesörjer att dieselgeneratorn på ön fungerar och att det finns drivmedel. Om någon blir sjuk kommer de att bli hämtade med ett litet flygplan som landar på det gamla flygfältet som japanarna byggde på 30-talet. Utan bidragen från USA skulle de inte ha varken skola, sjukvård eller el. I övrigt sköter de sig själva. De har allt de behöver på sin ö och bryr sig litet om politik eller ekonomi, varken i sitt eget land eller i omvärlden. De har tre egna hövdingar på ön och de verkar sköta samhället väl. Människor lever i harmoni med varandra vad det verkar som.

Efter tre dagar på ön började jag (Oskar) att må illa på kvällen. Efter någon timme började jag kräkas och jag låg bak vid akterspegeln i flera timmar och kräktes tills inget fanns kvar. Under natten fick jag feber och mådde riktigt dåligt. Jag hade åkt på magsjuka. 12 timmar senare fick Lisa samma sak och vi var riktigt nedslagna i tre dagar. Vi orkade inte ta oss för någonting de första dygnet och därefter blev vi gradvis bättre. Vi ville inte gå iland och smitta ner någon annan. Även fast vi sannolikt hade blivit smittad av någon i land. Det är riktigt jobbigt att vara sjuk när det är 30-35 grader varmt ombord.

Varje dag hade vi pratat med Tomas på HVF-radion och han tyckte

att vi skulle åka i land trotts att vi var sjuka. Vi menade att det var bäst för alla om vi stannade ombord. Efter tre dagar var vi friska igen och orkade ta oss i land. Vi deltog i fler circle och resterande dagar ägnade vi åt snorkling och promenader i byn. Vi fick även en guidad tur till öns skola. Vi stannade på Woleai i över en vecka men den 30:e mars lättade vi ankar igen för att segla vidare mot Yap, sista anhalten i Mikronesiens Federala Stater. Besöket på Woleai hade verkligen varit något utöver det vanliga. Det var en speciell ö, med fantastiska människor. När vi sa hejdå till byborna fyllde de vår dinge med frukt och kokosnötter. Trots att vi bara var två personer ombord tyckte de nog att vi behövde ha ordentligt med mat på vår kommande korta etapp till Yap.

 

 

DCIM100MEDIADJI_0025.JPG
DCIM100MEDIADJI_0021.JPG
DCIM100MEDIADJI_0007.JPG
IMG_0591
IMG_0619
IMG_0620
IMG_0613
IMG_0626
IMG_0621
IMG_0640
IMG_0633
IMG_0641
IMG_0663
IMG_0658
IMG_0684
IMG_0681
IMG_0691
IMG_0707
IMG_0695
IMG_0699
IMG_0711
IMG_0722
IMG_0724
IMG_0754
IMG_0755
IMG_0740
IMG_0773
IMG_0770
IMG_0759
IMG_0775
IMG_0793
IMG_0791
IMG_8126
IMG_8141
Sju dygns segling i ösregn

Sju dygns segling i ösregn

Efter vår allt för komplicerade utklarering från Pohnpei kom vi äntligen iväg en dag försenade. Vi hade ingen tid att passa så det saknade betydelse. Vi hann inte komma mer än några mil från Pohnpei innan första squall-regnet byggde upp sig bakom oss. Vinden tilltog från 10 m/s till över 20 m/s på bara någon minut. Vi revade snabbt och regnet öste snart ner över oss. Under kommande tre dygn drog oräkneliga squalls över oss och vinden var konstant hård. Vi gick hårt revat och allt var genomblött ombord. Vågorna var höga och vår värld rullade hårt. De tre dygnen tog hårt på både humör och krafter och vi ifrågasatte nog vårt liv till sjöss många gånger under de dagarna. Det värsta var nätterna. Vanligtvis kan vi slumra lite till och från under nattvakterna i sittbrunn för att fylla på sömnkontot, men det är helt omöjligt att sova ute i spöregn. Det är även svårt att slumra nere i båten eftersom man riskerar att inte hålla tillräckligt bra uppsikt ute. Vi har teknik ombord för att hålla uppsikt ombord när sikten är dålig, såsom radar och AIS. Men radarn har svårt att upptäcka båtar i regnoväder och allt för få båtar har AIS i de här vattnen. Det fick bli till att hålla sig vaken under vakterna.

Efter tre dygn lugnade sig vädret något och vinden mojnade. Vi hade ofta haft över 20 m/s under de föregående dygnen, men nu stabiliserade sig vinden och avtog ner mot 5 m/s. När vinden inte tryckte i seglen längre började vi istället rulla ordentligt i de höga vågorna. En natt kom Lisa och väckte mig mitt i frivakten. Hon hade länge observerat ett mindre fartyg som ”förföljde” oss och var ganska närgånget. Hon hade vid flera tillfället anropat båten vi VHF men hade inte fått något svar. Båten saknade lanternor och AIS men syntes tydligt på både radar och för ögat när de kom nära. De lös med lampor mot oss och det var en rätt obehaglig situation med anledning av alla historier om kriminella organisationer på Chuuk-atollen, som vi nu var ganska nära. Jag ropade dem ånyo per VHF utan att få svar. Därefter tog vi fram strålkastare och lös tillbaka mot dem. Vi viste inte om det skulle provocera eller inte, men vi var trötta på att vara förföljde på öppet hav. Efter en stund gav de upp och försvann ut i natten. Vi funderade mycket på vad det var för slags båt och vad de hade i gärningen. Vi kom fram till att det troligen var någon smuggelbåt som försökte möta upp en mindre båt i natten och som de förväxlade med oss. Fiskare i området har sällan AIS, men de större båtarna har alltid lanternor och svarar på VHF-anrop.

Under kommande dagar fick vi sol och squalls-regn växelvis. Framförallt var det drygt med regn under nätterna, men det var skönt när vi fick uppehåll emellanåt. Efter sju dygn siktade vi den lilla atollen Woleai ca 900 mil väster om Pohnpei. Vi hade bestämt oss för att stanna någonstans i västra delen av FSM, eftersom de öarna sägs vara trevliga och välkomnande. Valet föll på den lilla atollön Woleai och det var nog ett bra val. Inseglingen gick fint och sjökorten stämde för en gångs skull ganska bra. Sjökorten brukar annars stämma ganska dåligt i stillahavet, framförallt i de västra delarna. Vi kom in i viken utanför huvudön Furarappu och släppte ankare på 10 meters djup. Vi var helt slutkörda efter den senaste turen och beslöt oss för att vila upp oss till dagen efter innan vi tog oss i land.

 

En ö med ett berg, Pohnpei

En ö med ett berg, Pohnpei

 

Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia FSM) är byråkratins högborg. Landet är uppdelat i ett antal stater som alla har självstyre. På huvudön Pohnpei finns FSMs styre som är en avbild av USAs politiska system. På varje ögrupp och stat finns en egen regering för varje stat. Dessutom lever de gamla hövding-samhällena kvar på alla de mindre atollerna som ofta har en eller flera hövdingar i samma atoll. Nationen besår av endast drygt 100 000 medborgare och med enkel matematik inser man snart att en stor del av befolkningen har ett politiskt uppdrag. Dessutom är landet väldigt byråkratiskt (åtminstone för oss seglare) vilket gör att en stor del av befolkningen arbetar på en eller annan myndighet. Det är förstås svårt att förstå hur nationen har råd att anställa alla dessa myndighetspersoner och människor med politiska uppdrag. Sannolikt lever nationen på stora bidrag från USA och från intäkterna på sålda fiskerättigheter från de stora nationerna i Asien.

Vår första dag på Pohnpei var vigd åt den gamla högkulturstaden Nan Madol som ligger på öns östra sida och som är minst två tusen år gammal. Det är lite oklart vad platsen har haft för betydelse i historien, men anmärkningsvärt är att byn är byggd av en sorts sten som sannolikt kommer från andra öar än just Pohnpei. Således har stenen fraktas dit, huggits ut i jämna stenblock som sedan har använts för att bygga alla byggnader och muren som omgärdar densamme.

Vi avtalade en tid med en av byns taxichaufförer som lovade att ta oss till Nan Madol mot en rimlig kostnad. Vår chaufför hade även med sig sin väninna på turen så vi var totalt fyra personer i bilen. På vägen stannade vi vid olika sevärdheter såsom vattenfall och byar. Väl framme vid Nan Madol fick vi en guidat tur av vår taxichaufför. Dessvärre visste hon lika lite som vi om historien och platsen även fast hon svarade på våra frågor så gott hon kunde. Vår kunskap om platsen kom från Wikipedia, medan chaufförens kunskap kom från folksägen och möjligen en del fantasi. Sammantaget skapade vi oss ändå en ganska bra bild över historien tillsammans. Det kom en och annan regnskur under vårt besök, ändå var det väldigt roligt att ha sett Nan Modul trotts att vi inte fick reda på särskilt mycket mer efter besöket.

Under vår bilresa runt ön insåg vi att det var den första ön med ett berg vi hade besökt sedan Bora-Bora. Alla andra platser vi hade besökt därefter var atoll-öar. Pohnpei var riktigt grönskande med växter, djungler, vattenfall och som sagt höga berg. Höga för oss i alla fall eftersom vi knappt har sett en landmassa mer än fem meter över havet på ett halvår.

Kommande dagar spenderade vi tillsammans med några av de andra seglarna i viken. Det blev en och annan promenad och bad i vattenfall med mera. En eftermiddag planerade vi en bergsbestigning till en av de höga bergstopparna nära ankarviken. När vi var halvvägs upp på toppen öppnade sig himmelen och regnet öste ner. Vi tog skydd i en stor grotta full av fladdermöss. De var nog förvånade över besöket när de passerade oss på sina flygturer ut i djungeln för att hitta mat. Regnet fortsatte att ösa ner och det var bara att ge upp efter en stund. Vi var genomblöta in i benmärgen när vi kom hem den eftermiddagen.

Allt sedan vårt roderhaveri saknade vi en spirbom eftersom vi använde vår gamla för att bygga nödrodret. Den gick i flera bitar och var bortom reparation. Tyvärr är det ganska svårt att få tag på en ny i de här områdena av världen, men efter en djungeltur insåg vi att en grov bambu skulle kunna göra jobbet lika väl tills vi fick tag i en i aluminium. Vi träffade en taxichaufför som lovade att hjälpa oss. Jag förklarade för chauffören att jag ville åka utanför byn för att hugga ner en utanför någons mark. Det tyckte chauffören var onödigt och han stannade vid ett hus i byn och förklarade för ägaren vårt ärende. Han såg mycket frågande ut när vi staplade in i hans trädgård och valde ut den högsta och grövsta bambun och därefter högg ner den med macheten vi hade med oss. Det var nog en märklig syn att se två vitingar hugga bambu mitt inne i byn, för snart samlades många nyfikna för att se företaget. Bambun föll rätt över ett plåtskjul och tillsammans med taxichauffören lyckades vi få bambun ut till gatan. Vi högg den i lagom längd och lastade den på taket på bilen. Jag och lisa höll fast den på taket, genom rutorna medan chauffören körde oss tillbaka till ankarviken. Efter det återstod endast lite finjusteringar och montering av karbinhakar och annat, sen hade vi en ny spirbom.

Vi hade planerat flera stopp i FSM och nästa stopp skulle bli Chuuk-atollen ca 400 mil västerut. Atollen är känd för att ha huserat en armada av japanska fartyg som bombades av USA under andra världskriget. Atollen är full av fartygsvrak, fordon, flygplan och mycket annat och är därmed väldigt intressant för dykare som gillar vrakdykning. Dessvärre har ön under senare år blivit väldigt kriminellt belastad och vi varnades av alla för att åka dit. Även myndighetspersoner har krävt seglare på stora summor för att stanna och man kan inte lämna båten under kvällstid med stor risk för rån. Kostnaderna för att stanna, inklusive myndigheternas arvode skulle bli stora för oss och med risk för stölder och rån avstod vi besöket på Chuuk. Vi bestämde oss i stället för att ta sikte mot ön Yap, men med möjligt stopp på någon av de mindre atollerna i västra delen av FSM.

Vi lämnade vår ankrarvik i Pohnpei på eftermiddagen den 15 mars. Vi stannade vid utklareringskajen för att få tillstånd att segla vidare. Det är ett krav oavsett om man seglar inom landet eller skall vidare till ett nytt land. Den ena myndighetspersonen efter den andra kom förbi och ville ha kopior på alla möjliga papper. Vi väntade länge och väl men efter flera timmar behagade tulltjänstemannen dyka upp och ge oss tillstånd att segla vidare. Det var redan sena eftermiddagen och vi var både trötta och irriterade att det hade tagit så lång tid. Dessutom kom en man och avkrävde att jag skulle följa med till hamnens kontor. Jag var oklar över varför, men väl där uppdagades det att de avkrävde oss ytterligare 100 USD. När vi kom in i landet betalade vi en avgift och vi förhörde oss om ytterligare avgifter. Vi fick information om att allt var betalt vid det tillfället, nu avkrävdes vi återigen på en rejäl summa pengar. Jag upplevde att de försökte lura oss och ifrågasatte vad jag skulle betala för, men det fanns inget annat att göra än att betala ”mutan” annars skulle vi inte få lämna Pohnpei. Nu var det redan sena kvällen och det slutade med att vi gick tillbaka och ankrade i viken för att invänta avsegling kommande morgon.

Dagen efter lättade vi ankar igen och gick för maskin mot revöppningen. Väl där kom en man i snabbgående motorbåt och körde ikapp oss. Han gapade om att se papper. Båten var inte märkt med någon myndighetsbetäckning och mannen var inte uniformerad. Strömmen var stark och revöppningen var relativt smal. Vi var ganska omotiverade att riskera vår och båtens säkerhet för att visa upp ett papper till en man som redan viste att vi hade alla papper i ordning. Han satt nämligen på kontoret vi besökte kvällen innan. Jag blev irriterad över händelsen och när jag ifrågasatte säkerheten av att stanna i passet, rammade mannen oss med sin motorbåt. Enligt Lisa uppfattade hon det som en olyckshändelse, och det kan säkert stämma. Oavsett så var det väldigt dåligt sjömanskap och ett dåligt beteende att utsätta människor för sådant, allt för att säkerställa att vissa myndighetspersoner får in sina ”mutor”. Det med en lättnad vi såg Pohnpei försvinna i horisonten den dagen. Nu såg vi fram mot nya platser och trevligare bemötanden.

Fyra dygn till Phonapei

Fyra dygn till Phonapei

Efter fem dagar på Kwajalein var vi klar med ön och redo för nya platser. Seglingen mot Phonpei i Mikronesiens federala stater var 590 mil och vi beräknade att resan skulle ta cirka 4 dygn i maklig takt. Vi ville inte segla för snabbt eftersom vi ville komma in på en veckodag för att slippa att betala övertidsavgifter. Mikronesiens federala stater (Federated states of micronesia, FSM) är kända för att ta ut avgifter och bötfälla seglare för allt möjligt. Vi hade därför varit noga med att söka tillstånd att besöka ögruppen. Andra som hade underlåtit sig att söka tillstånd eller lämnat felaktiga uppgifter hade bötfällts till en kostnad av 10 000 kr och avvisats från landet.

Första dygnet fick vi stadig vind från öst omkring 10 m/s. Vi hade god fart seglandes endast för genua. Det kom en del squalls vilka medförde starkare vindar. Dyningen var hög och vi rullade ordentligt. Dagen efter stabiliserade sig vädret något och vi fick en ganska fin dag. Under natten och morgonen förvärrades vädret igen. Squall-regn efter squall-regn passerade över oss och vi hade stadiga kuling vindar på 15-20 m/s större delen av dagen. Regnet öste ner och det var allmänt rätt jobbigt ombord. På morgonen fick vi upp ett nytt AIS-mål på skärmen, det var den Holländska båten Foxy Lady som passerade oss om babord. De hade lämnat Kwajalein några timmar efter oss och kommit i kapp oss. De förde mycket mer segel än vi i den tilltagande vinden och efter en stund blåste deras genua sönder. Vi hade kontakt via VHF och de kämpade hårt för att försöka få ner trasorna av seglet. Vi kunde inget göra för dem såklart och efter en hel del arbete hade de fått ner det mesta av seglet på fördäck och kunde segla vidare med endast revat storsegel.

Kommande dygn blev lika miserabelt från föregående med starka vindar och konstant regn och hög sjö. Vi spenderade merparten av tiden nere i båten med att titta på tv-serier och hålla vakande öga på radar och AIS-skärm. Var 20:e minut stack vi upp huvudet för att se att vi inte hade något framför bogen. Emellanåt kunde vi ta ut lite mer segel, för att en stund senare behöva reva igen. Vi hade en maklig fart med hårt revade segel och vi såg fram emot att komma fram dagen efter.

På morgonen den 11 mars siktade vi Phonapei och det stora fartygsvraket på revet på öns norra sida. Vinden hade avtagit under natten och de sista timmarna gick vi för maskin. Vi ankom myndighetskajen vid lunch och ombads att förtöja. Inklareringen tog flera timmar och flera olika myndighetspersoner kom ombord. Vi fyllde i papper efter papper och sent på eftermiddagen var vi äntligen klara.

På öarna i de västra delarna av stilla havet är det vanligt att tugga ”betel nut”, vilket är en nöt som man tuggar på tillsammans med blad. Vissa kombinerar med tobak och limepulver. Vi har stött på tuggandet ofta på många platser, men i FSM tuggade alla betel nuts, även alla myndighetspersoner. Munnarna var fulla av röd saliv och de kunde knappt prata med oss under inklareringsprocessen. En av tulltjänstemännen fräste ut en hel laddning av röd salivvätska på vår akterspegel och vi var tvungna att skura ordentligt för att bli av med fläckarna innan de torkade in. Det upplevdes ju en aning märkligt att även tulltjänstemännen tuggar rusningsmedel under arbetstid, men det skall nog snarare ses som ett alternativ till tobak snarare än en drog. Den har en stark kulturell anknytning i området och har funnits under väldigt lång tid.

Vi lämnade den smutsiga kajen med råttor och kackerlackor och fortsatte in i den lilla fjorden ca en mil. Vid 17:30 var vi väl ankrade i mangrove-viken. Vi såg två andra båtar i viken som vi hade träffat tidigare i Marshall öarna. Det blev ett kärt återseende och ett antal öl tillsammans den kvällen.

 

Världens största atoll, Kwajalein

Världens största atoll, Kwajalein

Vi siktade Kwajalein-atollen på förmiddagen den andra mars. Ön var full av moderna byggnader, stora paraboler och militärflygplan. Det vi såg var den amerikanska militärbasen på atollens södra sida. När vi gick in i atollen siktade vi vraket efter den tyska jagaren Prinz Eugen som låg upp och ner vid en av motuöarna. Fartyget låg ankrad i Bikini-atollen vid kärnvapensprängningen 1946. Fartyget sjönk inte av bomberna och efter kärnvapensprängningarna bogserades fartyget till Kwajalein där hon slutade som vrak på stranden.

I Bikini-atollen ligger flera vrak och vi planerade ett stopp där. Tyvärr var avgiften för ett besök över 5000 kr och ekonomin tillät inte det. Det hade dock varit väldigt intressant att dyka vid de många vraken. Strålningen fån kärnvapentesterna är låga så här långt efter och det är säkert att besöka atollen några dagar. Det är dock inte tillräckligt låg strålning för att bo där. Atollens före detta befolkning flyttades från sina hem innan bombningen och har därefter aldrig kunnat återvända. Först flyttades befolkningen till Rongrikatollen, en av de andra atollerna i Marshall. Där var fisket för dåligt och de kunde inte klara sig själva. Befolkningen har flyttats fram och tillbaka mellan olika atoller allt sedan 50-talet och det är en tragisk epok av Marshallöarnas historia. Idag lever många före detta Bikini-bor fortfarande på bidrag från USA. Kanske främst för USAs dåliga samvete i frågan. Problemet är likartat i andra delar av stilla havet där Frankrike har genomfört kärnvapensprängningar. i Franska Polynesien sprängdes över 175 bomber under 60–90-talet. Många människor lider fortfarande av att inte kunna bo på sina hem-öar eller äta fisk och grönsaker från aktuella öar. Människor på många platser i stilla havet fick, och får lida för att några få västmakter skulle kunna utveckla ett vapenslag som kan förstöra hela vår värld på ett ögonblick. Det är som sagt en tragisk epok av vår moderna tid.

Kwajalein är världen största atoll-ö och det tar en heldag att segla från ena änden till andra. Dock är det i huvudsak två av öarna som är bebodda. Den södra ön huserar en av USAs större militärbaser i stilla havet. Dit har ingen annan en militär personal tillträde. Ebeye ligger strax norr om och där bor merparten av atollens övriga medborgare. Atollen må vara världens största, men Ebeye kändes väldigt liten. Byn var väldigt hopträngd på den lilla landmassan och några fler hus är det svårt att få plats med. Det fanns inte mycket för oss att se och göra på Ebeye. Det fanns i alla fall en livsmedelsbutik vilket var bra eftersom matförrådet ombord var tomt. Vi ville inte lämna Kwajalein för tidigt eftersom vi inte ville ankomma Phonpei i Mikronesiens federala stater under en helg, det skulle medföra övertidsavgifter för inklarering. Vi valde därför att stanna några dagar extra för att fördriva tiden även fast både utklarering och handling var klar.

Vid vår ankringsplats passerade en lite färja flera gånger om dagen som gick mellan Ebeye och militärbasen. Vi frågade personalen på färjan om vi kunde få åka med över, vilket vi skulle få förutsatt att vi inte gick iland. Turen var ganska kort och 20 minuter senare lade den lilla färjan fast vid kajen vid anläggningen. Det var en helt annan värld jämfört med Ebeye. Anläggningen var modern med moderna byggnader, flygfält, fordon och allt annat. Det var som att komma till en västerländsk stad mitt i stilla havet. Kontrasten var stor jämfört med Ebeye som är slitet, smutsigt och fattigt.

På förmiddagen den 7:e mars lättade vi ankar för sista gången i Marshall öarna. Nästa mål var Phonpei i Mikronesiens federala stater, 590 mil väster ut.